När skall riksdagen inse att den inte klarar av att föra
Sverige ur den svåra ekonomiska men framförallt den
moraliska kris vi befinner oss i?
Fler och fler av riksdagens uppdragsgivare, väljarna, har
insett detta, vilket bl.a. tar sig uttryck i det växande
politikerföraktet, det accelererande moraliska förfallet med
uppkomsten av en stor svart marknad och i förtvivlan och
uppgivenhet hos de växande skarorna av arbetslösa,
rättshaverister och svårt skuldsatta.
Statsbudgeten 1994/95 talar med all önskvärd tydlighet
om att det är illa ställt med svensk ekonomi:
OBS! underskottet är över hela 30 % av totala
budgeten!!
Den officiella statsskulden uppgår
till över
1 000 000 000 000 kr Därtill kommer underskottet i
pensionssystemen på över
3 000 000 000 000 kr
Allt skall bäras av det idag arbetande folket eller i
praktiken av kommande generationers skattebetalare.
Inga kommentarer behövs för att inse att vi befinner oss
i en ohållbar ekonomisk krissituation. Att rättsväsendet
sedan länge urholkats till att näst intill endast skydda
etablissemangets maktmissbruk mot medborgarna
inser snart sett varje någorlunda samhällsintresserad
medborgare.
Riksdagens och det politiska systemets oförmåga att
lösa barnporrhärvan, att förhindra alla dessa orimliga
fallskärmsavtal från att utlösas, trots att det finns gällande
lag som med lätthet skulle förhindra dem, att erkänna
öppet för svenska folket att för att få den av folket redan
betalda pensionen på 2000-talet måste vi med nya skatter
betala våra pensioner en gång till
är tyvärr bara ett axplock av alla de orättvisor och den
rättslöshet som vi i Sveriges riksdag är skyldiga till.
När vi dessutom inte är villiga att införa en helt
självständig författningsdomstol för att detta ''skulle vara
ett nederlag för oss som stiftar lagar'', så är måttet rågat.
Att gå till val hösten 1994 utan att informera väljarna om
verkligheten som den är, att återigen föra medborgarna
bakom ljuset, är ett brott mot våra grundläggande fri- och
rättigheter.
Det politiska systemet har överlevt sig självt. Det
fungerar idag utan målsättning, utan nationell strategi och
utan ansvarstagande från de politiker som säger sig leda
landet.
Sveriges belägenhet är redan analyserad och belyst på ett
förträffligt sätt genom Lindbeckkommissionens rapport per
den 9 mars 1993. Så varför inte använda den som
grundstommen i den kommande kriskommissionen som är
en absolut nödvändighet för att förhindra det kaos som är
under uppsegling.
Med ovanstående som grund föreslår jag att en
kriskommission tillsätts, vars uppgift skall vara att leda
Sverige ur den såväl ekonomiska som moraliska kris vi
befinner oss i.
1. Kriskommissionens uppgift skall vara att:
a) Genomföra en problemsammanfattning, identifiera
och lyfta fram såväl öppna som dolda problemområden.
b) Föreslå mätbara mål för sanering av Sveriges
ekonomiska och moraliska förfall.
c) Föreslå strategi (som bryter ner målsättningen i
milstolpar, aktivitetsområden och aktiviteter) för att kunna
nå uppställda mål.
d) Utforma aktiviteter såsom projekt, definiera resurser
för att genomföra aktiviteterna.
e) Utforma propositioner för att genomföra aktiviteter,
föredra propositioner för regeringen.
f) Informera riksdagen och riksdagens utskott om
konsekvenserna av att aktiviteter genomförs resp. icke
genomförs.
2. Kriskommissionens sammansättning:
a) Kommissionen skall bestå av personer med omvittnad
kompetens, sunt förnuft och moral, t.ex. Dr. Curt Nicolin
och Prof. Assar Lindbeck.
b) Kommissionens storlek 5--9 ledamöter
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en kriskommission
för att leda Sverige ur krisen.