Socialdemokraternas ekonomiska politik för arbete,
rättvisa och framtidsbyggande
Innehåll 1.
Återförena
Sverige2 2.
De
förlorade åren3 2.1
Sverige
har halkat efter -- negativ tillväxt3 2.2
Tvåsiffrig
arbetslöshet8 2.3
Växande
offentliga underskott9 3.
Orsakerna
till den ekonomiska krisen14 4.
Regeringens
finansplan20 5.
Det
ekonomiska läget23 5.1
Den
internationella bilden23 5.2
Den
svenska ekonomin24 6.
Vårt
alternativ25 7.
En
politik för ökad tillväxt29 7.1
En
djärvare penningpolitik29 7.2
Öka
investeringarna31 7.3
En
ny näringspolitik33 8.
Minskad
arbetslöshet35 9.
Rättvis
fördelning38 9.1
En
rättvis skattepolitik39 9.2
Ett
program mot den ekonomiska brottsligheten41 10.
Starkare
statsfinanser43 10.1
Vår
syn på budgetunderskottet43 10.2
Vårt
budgetalternativ48
1. Återförena Sverige
Vi socialdemokrater presenterar i denna motion en ny
politik för Sverige. Vi gör det i medvetande om de väldiga
problem som vårt land står inför. Vi är fast övertygade om
att det går att föra Sverige ur den ekonomiska krisen. Men
då krävs att politiken omedelbart läggs om.
Regeringens misslyckande har försatt Sverige i ett
utomordentligt allvarligt läge. Vi står på randen till ett nytt,
skrämmande samhälle där massarbetslösheten
permanentas och där klyftorna mellan människor ökar.
Var och en av oss måste känna ansvar för att ett sådant
Sverige inte blir verklighet.
Vi socialdemokrater tänker ta vårt ansvar.
Det tudelade Sverige
Det påstås att det nu vänder i den svenska ekonomin.
Det är både riktigt och felaktigt.
Riktigt -- i den meningen att exportindustrin har fått en
kraftig injektion genom kronans fall. Industriproduktionen
har tagit fart och ekonomin börjar växa.
Felaktigt -- i den meningen att uppgången inte sker i hela
ekonomin. Hemmamarknaden fortsätter att stagnera eller
sjunka. Arbetslösheten kommer därför att fortsätta att ligga
på en rekordhög nivå. Med regeringens politik permanentas
massarbetslösheten. Vändningen är m a o för svag för att
alla svenskar skall kunna få en tryggare vardag.
Denna tudelning av Sverige är utomordentligt allvarlig.
Den riskerar att vidga klyftorna och öka orättvisorna i
samhället. I den ekonomiska krisens kölvatten, och som
följd av regeringens politik, har klyftorna i Sverige ökat:
Det gäller framför allt mellan dem som har jobb och dem
som ställs utanför. Över 600 000 människor befinner sig
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Regeringen ger
klart besked till dessa människor: Någon vändning är inte i
sikte för dem.Motsättningarna har ökat mellan dem som
har fått höjd skatt, löntagarna och pensionärerna, och dem
som har fått sänkt skatt, aktie- och förmögenhetsägarna.
Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig och
skapat starka spänningar mellan olika grupper i
samhället.På arbetsmarknaden har motsättningarna ökat
mellan arbetsgivare och löntagare. Angreppen mot
trygghetslagarna står direkt i strid mot den anda av
samförstånd som gjorde den svenska modellen möjlig.
Klyftorna mellan kvinnor och män har vidgats. Grunden för
jämställdhet -- en offentlig sektor vars tjänster möjliggör för
kvinnor och män att dela ansvaret för barnen och som ger
anställning åt många kvinnor -- urholkas av en dogmatisk,
nyliberal politik. Bakslagen för jämställdheten har varit
många under senare år.
För Sverige ur krisen
Vi socialdemokrater vill återförena det tudelade Sverige.
Bara så kan Sverige föras ur krisen.
Skillnaden mellan vår väg ur krisen och regeringens är
att vi socialdemokrater inte tänker lämna några kvar utmed
vägen. Vi tänker inte låta någon offras längs den långa väg
ur krisen, som vi har framför oss.
Vi nöjer oss inte med att färre än 9 av 10 har jobb, för
ett sådant samhälle är ett hårt och otryggt samhälle för
alla -- även för dem som har jobb.
Vi socialdemokrater tänker inte nöja oss med att
ekonomin bara vänder för exportföretagen och på
tidningarnas börssidor. Uppgången måste komma alla till
del, för annars riskerar vi att orättvisorna växer och
klyftorna fördjupas -- att tudelningen av samhället
permanentas. Ingen region får sättas på undantag. Hela
Sverige skall leva.
Den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman har
på följande sätt angett hur färdriktningen in i framtiden
måste se ut:
-- -- -- jag tror på en marknadsekonomi där regeringen
spelar en nyttig och viktig roll. Den ''blandekonomi'' som
uppstod i en stor del av västvärlden efter andra världskriget
var inte perfekt, men den skapade det mest anständiga
samhälle som historien frambringat. Låt oss försöka
förbättra det i stället för att förstöra det. (Ur ''En tid av
minskade förväntningar''. Tiden 1993.)
Vi socialdemokrater vill just detta: Förbättra
välfärdssamhället, inte förstöra det. Det förutsätter en ny
politik för Sverige. Den presenteras i den här motionen.
2. De förlorade åren
Med mindre än nio månader kvar till valet i september
finns det anledning att göra ett första bokslut över hur den
svenska ekonomin utvecklats under regeringen Bildt. Hur
har det blivit med de utlovade vallöftena om ökad tillväxt,
lägre arbetslöshet, förbättrade statsfinanser och sänkta
skatter för löntagarna?
Har Sverige blivit bättre under regeringen Bildts tid?
2.1 Sverige har halkat efter -- negativ tillväxt
I regeringsförklaringen 1991 stod att regeringen skulle
''återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation
med en stark och växande ekonomi''.
I dag har vi facit av regeringen Bildts tillväxt- och
företagarpolitik:
Under tre år i rad har tillväxten i Sverige fallit. Det har
aldrig tidigare hänt under 1900-talet. Fallet uppgår till 5
procent. Det innebär att det samlade värdet av
produktionen av varor och tjänster har sjunkit med ca 75
miljarder kronor under mandatperioden. 45 000 företag har
gått i konkurs.
Om det i Sverige hade förts en liknande tillväxtpolitik
som i Norge hade situationen i dag varit väsentligt
annorlunda i vårt land.
Även Norge drabbades 1991 av den internationella
lågkonjunkturen. Men Norge tog sig upp ur svackan och
kunde öka BNP såväl 1992 som under 1993 och, med största
sannolikhet, även i år. Om Sverige hade haft samma
utveckling som fastlands-Norge (oljeinkomsterna
borträknade) skulle vi som nation ha haft ca 100 miljarder
kronor mer att röra oss med i år.
Sverige har halkat efter under senare år. Fallet i
ekonomin har varit betydligt kraftigare i vårt land än i andra
länder. Vi har helt enkelt blivit fattigare, som nation och
som individer. Bland de industrialiserade länderna är det
bara Finland som haft en tillnärmelsevis lika dålig
utveckling.
BNP-gapet
Den förlorade produktionen brukar mätas med
skillnaden mellan vad som faktiskt produceras i ett land och
vad som i stället hade producerats om tillväxten hade
fortsatt som vanligt. Detta mått, det s.k. BNP-gapet, kan
användas för att beskriva det ekonomiska läget i Sverige.
Den negativa tillväxten har lett till att det just har
uppstått en skillnad mellan vad som faktiskt produceras och
vad som skulle kunna produceras. Hade BNP ökat i den
trendmässiga takten sedan 1990 skulle BNP-nivån ha varit
12 procent högre i dag. De svenska hushållens och
företagens inkomster hade varit 170 miljarder kronor
högre. Det motsvarar ca 35 000 kronor per hushåll.
BNP-gapet visar att Sverige har en stor, outnyttjad
produktions- och sysselsättningspotential. Men det är
bråttom att minska gapet mellan faktisk och möjlig
produktion/sysselsättning. För varje dag som går ökar
nämligen risken att realkapitalet, d v s maskiner och
produktionsanläggningar, inte underhålls, förbättras och
förnyas genom investeringar. På samma sätt är risken stor
att de människor som nu är arbetslösa slås ut och får svårt
att komma tillbaka till arbetsmarknaden.n
Diagram 1. BNP-gapet. BNP jämfört med trenden.
Källa: Nationalräkenskaperna.
Den negativa BNP-utvecklingen beror helt och hållet på
raset i den inhemska efterfrågan. Exporten har visserligen
utvecklats svagt fram till devalveringen, men inte så svagt
att den dragit ned BNP. Förklaringen är i stället att samtliga
inhemska efterfrågekomponenter av betydelse -- den
privata konsumtionen, den offentliga konsumtionen och
investeringarna -- har fallit kraftigt.
Investeringarna
Även i investeringshänseende har Sverige halkat efter.
Investeringskvoten ligger nu betydligt lägre i Sverige än i
andra industriländer.
De totala investeringarna har fallit med 30 procent under
mandatperioden. Nedgången är den kraftigaste under hela
den svenska industrialismens historia. Man får gå tillbaka
till 1930-talet för att finna så få framtidssatsningar som i dag.
Investeringskvoten, dvs investeringarnas andel av BNP,
var 1993 15,4 procent. Även i år fortsätter
investeringsfallet. Enligt regeringen kommer
investeringskvoten 1994 att falla till 12,7 procent. Vi är nu
nere på samma låga investeringsnivå som i början av 1930-
talet.n
Diagram 2. Investeringskvoten i Sverige och EU-
länderna Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien,
Holland och Storbritannnien. Källa:
Nationalräkenskaperna och OECD.
Raset i industriinvesteringarna har lett till att industrins
kapitalstock reducerats. Det innebär att en betydande
investeringsökning omedelbart krävs för att den kommande
produktionsökningen inte skall leda till flaskhalsar och
kapacitetsbrist om några år.
Särskilt akut är situationen i byggsektorn.
Förra året föll bostadsinvesteringarna med 23 procent. I
år blir det ännu värre -- minus 49,5 procent.
Ombyggnadsverksamheten faller med närmare 40 procent.
Det motsvarar ett efterfrågebortfall på omkring 13
miljarder kronor.
En fjärdedel av alla byggnadsarbetare, över 30 000, är
nu öppet arbetslösa. Dessutom är närmare 20 000
sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Totalt står
alltså 49 000 byggnadsarbetare, över 35 procent, utanför
den ordinarie arbetsmarknaden.
Ryckigheten i regeringens bygg- och bostadspolitik har
varit förödande för byggnadsinvesteringarna. Försämrade
bostadssubventioner och signaler om ändrade avdragsregler
har gjort det mycket svårt för näringen att hävda sig.
Ständiga ingrepp i spelreglerna har gjort rationell planering
omöjlig för både bostadskonsumenter och
byggproducenter.
Genom den här utvecklingen håller en hel bransch på att
slås ut. Och inte nog med det. Nedgången i byggandet
''smittar'' av sig på andra sektorer i näringslivet och i
samhället i stort. Underleverantörer, i form av bl.a.
byggmaterielproducenter, transportföretag, konsulter,
arkitekter och trähusfabrikanter slås ut genom nedgången i
byggandet. I en andra fas drabbas möbelindustrin,
detaljhandeln och annan konsumtionsinriktad verksamhet.
Det står nu klart att byggandet som en viktig kugge i
samhällsekonomin i det närmaste har stannat upp.
I en statsvetenskaplig uppsats har en känd folkpartist
beskrivit regeringens misslyckade byggpolitik på följande
sätt:
-- -- -- strategin gick ut på att stimulera tillväxten genom
strategiska skattesänkningar för de mindre företagen; med
hänsyn till det växande budgetunderskottet finansierade
man detta i stor utsträckning med nedskärningar i stödet till
byggandet. Effekten blev att expansionen från
småföretagen uteblev på grund av låg efterfrågan, medan
nedgången i byggandet påskyndades. En kombination av
åtgärder avsedd att öka tillväxten kom i själva verket att
minska tillväxten, i vart fall på ett par års sikt. (Hans
Bergström: ''Politikens väsen. Uppsatser tillägnade Olof
Ruin''. Sid 194.)
Kommunerna
Sedan november 1991 har sysselsättningen i kommuner
och landsting minskat med nästan 70 000 personer.
Denna kraftiga neddragning fortsätter. Än fler anställda
i kommuner och landsting kommer att förlora sina jobb. I
år kommer ytterligare 37 000 jobb att försvinna.
Under mandatperioden minskar därmed, enligt
regeringens siffror, sysselsättningen i kommuner och
landsting med över 100 000 personer.
Men detta är bara början.
Enligt regeringens plan för att sanera de offentliga
finanserna skall kommunerna från 1994 till 1998 dra ned
sysselsättningen med ytterligare 60 000 personer.
Denna dramatiska minskning av antalet sysselsatta sker
samtidigt som arbetsmarknadsläget är svårare än någonsin.
Att låta 100 000-tals människor gå ut i arbetslöshet innebär
en rundgång av pengar mellan kommunerna och
staten. På detta sätt flyttar staten över en del av sitt
budgetunderskott till kommunerna, vilket ökar
arbetslösheten i kommunsektorn, som i sin tur leder till
ökade underskott i den statliga arbetsmarknadsfonden.
Men det stannar inte med detta.
Genom att fler kommer att bli utförsäkrade från A-
kassan till följd av reglerna i den nya
arbetslöshetsförsäkringen, kommer socialbidragen att öka
kraftigt i kommunerna. Det andra rundgångsvarvet är ett
faktum.
Regeringens politik gentemot kommunerna har varit
mycket ryckig och svår att förutse. Därigenom har
kommunerna fått stora svårigheter att planera sin
verksamhet. Inte minst det sätt på vilket omläggningen av
statsbidragssystemet genomfördes har bidragit till detta.
Socialbidragsbomben, dvs. effekten av att de
långtidsarbetslösa närmar sig utförsäkring och därför blir
beroende av socialbidrag, är apterad och riskerar att snart
explodera. Risken för att detta skall ske har ökat markant
sedan regeringen drev igenom sitt förslag till ny
arbetslöshetsförsäkring.
Enligt Konjunkturinstitutet ökar socialbidragen
mellan 1991 och 1995 med 168 procent. Kommunerna
förlorar dessutom skatteinkomster ju fler som är
socialbidragsberoende då kontantstöd till de arbetslösa
beskattas vilket inte är fallet med socialbidrag.
Det är emellertid inte bara socialbidragsbomben som
kommunerna skall hantera.
Den besparing på 35 miljarder kronor under åren 1994--
98, som regeringen vill genomföra för kommunsektorn,
skall genomföras i ett läge då staten både ökar kostnaderna
och minskar inkomsterna för kommunerna.
Genom olika beslut av den borgerliga
riksdagsmajoriteten kommer staten att försämra de
ekonomiska förutsättningarna för kommunerna. Bara den
nya arbetslöshetsförsäkringen innebär att kommunernas
utgifter ökar och skatteinkomster försvagas med minst 7
miljarder kronor enligt Kommunförbundets
beräkningar.
Den privata konsumtionen
Fallet i den privata konsumtionen är den enskilt
viktigaste faktorn bakom BNP-raset under senare år.
Ungefär hälften av efterfrågan i hela ekonomin utgörs av
privat konsumtion. Utvecklingen inom denna sektor är med
andra ord avgörande för tillväxten i hela
samhällsekonomin.
Nedgången i den privata konsumtionen beror främst på
en mycket kraftig uppgång i sparandet.
I fjol sparade hushållen 100 miljarder kronor, att
jämföras med i slutet av 80-talet då hushållen i stället lånade
30 miljarder kronor. Detta omslag i sparandet har ensamt
inneburit ett bortfall av privat konsumtion med 18 procent,
motsvarande ett BNP-bortfall med 7 procent.
Hushållen sparar nu lika mycket eller t.o.m. mer än vad
de gjorde på 1950-talet.
Hushållens och näringslivets sparandeöverskott blir i år
hela 210 miljarder kronor. Om detta sparande i stället hade
investerats och konsumerats hade BNP-gapet inte funnits.
Sparandet kommer enligt regeringen att fortsätta att
ligga på en mycket hög nivå. I år ökar sparkvoten
ytterligare, till över 8 procent.
Ett omfattande sparande är nödvändigt för att resurser
skall kanaliseras till framtidssatsningar. Problemet i dagens
ekonomi är att sparandet är högt samtidigt som
investeringarna är låga. Detta är förklaringen till den låga
inhemska efterfrågan i ekonomin.
Regeringens politik har bidragit till det kraftiga raset i
den inhemska efterfrågan, alltså till det som är
huvudförklaringen till den ekonomiska krisen:För det
första drar regeringen in 70 miljarder kronor i köpkraft från
hushållen. Det sker genom höjda skatter på arbete och
konsumtion samt genom minskade transfereringar.För
det andra innebär regeringens politik att sparandet
stimuleras. Skatteavdraget för individuellt
pensionssparande, sänkningen av avkastningsskatten på
pensionssparande och begränsningen av ränteavdraget till
25 procent är alla exempel på felaktiga åtgärder vid fel
tidpunkt. Effekten har blivit minskad efterfrågan, ökad
arbetslöshet och växande budgetunderskott -- vilket
sammantaget leder till ökade klyftor mellan olika grupper.
2.2 Tvåsiffrig arbetslöshet
Efterkrigstidens största politiska misslyckande -- att
massarbetslösheten fått fotfäste i vårt land -- är ett faktum.
Detta bekräftas också av regeringen i finansplanen.
Under hela 1994 och hela 1995 kommer den totala
arbetslösheten enligt regeringens bedömning att ligga kvar
på en nivå över 14 procent. Någon vändning är inte i sikte.
Över 600 000 människor kommer att fortsätta att stå
utanför arbetsmarknaden.
Totalt försvann under 1992 och 1993 413 000
arbeten i Sverige, eller 10 procent av alla jobb. Därmed
är sysselsättningen nu nere i nivåer som Sverige hade för 20
år sedan.
Någon ljusning i sysselsättningen förutspår inte
regeringen för i år. Sysselsättningen kommer att gå ned
ytterligare.
Tabell 1. Sysselsättningsutvecklingen under
mandatperioden
Förändring, antal personer
Jord- och skogsbruk
-- 20 000
Industri
-- 103 000
Byggnadsverksamhet
-- 102 000
Privata tjänster
-- 101 000
Kommunal verksamhet
-- 101 000
Statlig verksamhet
-- 10 000
Totalt
-- 437 000
Källa: prop 1993/94:100
I december var den öppna arbetslösheten 390 000
personer. Ytterligare 212 000 var sysselsatta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det innebär att över
600 000 människor är utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Vid regeringsskiftet 1991 stod 273 000
personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det
betyder att 329 000 fler har blivit arbetslösa, eller 12 200
personer varje månad.
Den höga arbetslösheten kommer att påverka Sverige
för lång tid framöver. Effekterna kommer att dröja sig kvar
långt efter det att den öppna arbetslösheten börjat sjunka
och sysselsättningen vänt. De allvarligaste effekterna på
sikt är långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.
När regeringen trädde till i oktober 1991 var 28 000
personer långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit
arbetslösa i mer än 6 månader (4 månader för ungdomar).
De långtidsarbetslösa utgjorde 20 procent av samtliga öppet
arbetslösa.
I dag är 133 000 personer långtidsarbetslösa, vilket
motsvarar 40 procent av de öppet arbetslösa. På två år
har alltså långtidsarbetslösheten ökat med 475 procent. I
dag är nästan lika många långtidsarbetslösa som hela den
öppna arbetslösheten var vid regeringsskiftet i oktober
1991. Detta visar med förödande tydlighet att
arbetsmarknadspolitiken inte varit mäktig uppgiften att
hantera en tvåsiffrig arbetslöshet. Inte ens världens mest
utbyggda arbetsmarknadspolitik klarar av att hantera en
total arbetslöshet kring 14 procent.n
Diagram 3. Långtidsarbetslösheten 1980--1993
Det är inte bara långtidsarbetslösheten som har slagit ett
dystert rekord. Även ungdomsarbetslösheten har nu nått en
rekordnivå. I genomsnitt var 111 000 ungdomar i åldrarna
18--24 år öppet arbetslösa förra året. Därtill kommer alla de
ungdomar som finns i olika tillfälliga åtgärder.
Sammanfattningsvis har det i Sverige aldrig någonsin i
modern tid funnits så många arbetslösa. Aldrig någonsin
har så många varit långstidsarbetslösa. Aldrig någonsin har
så många ungdomar varit utan arbete.
2.3 Växande offentliga underskott
Enligt regeringen kommer det statliga
budgetunderskottet att uppgå till 217 miljarder kronor för
innevarande budgetår. Det totala upplåningsbehovet, alltså
lånebehovet för budgetunderskottet och bl a underskottet i
arbetsmarknadsfonden, uppgår till 271 miljarder kronor.
Dessa nya siffror innebär att regeringen än en gång har
tvingats ändra sin prognos över budgetunderskottets
storlek för budgetåret 1993/94. För fjärde gången har
budgetunderskottet blivit större än beräknat.
Tabell 2. Jämförelse mellan regeringens prognoser för
budgetsaldot 1993/94. Mdr kr.
Budgetpropositionen
1993
162,3
Kompletteringsprop.
1993
191,2
Oktoberpropositionen
1993
211,0
Budgetpropositionen
1994
217,0
Ett budgetunderskott på över 200 miljarder kronor och
ett upplåningsbehov på över 270 miljarder kronor är
oerhört stora summor, på gränsen till omöjliga att förstå.
Några jämförelsetal:Barnbidragen kostar 17 miljarder
kronor/år. 200 miljarder kronor räcker alltså för att
finansiera barnbidragen i 11 år.Polisen, åklagarna,
domstolarna, kriminalvården och rättshjälpen -- alltså hela
rättsväsendet -- kostar 19 miljarder kronor per år. För 200
miljarder skulle man sålunda kunna tiodubbla rättväsendets
omfattning.200 miljarder kronor motsvarar vad den
statliga inkomstskatten, energiskatten, fastighetsskatten,
bensinskatten och momsen tillsammans inbringar under ett
år.
För nästa budgetår uppskattar regeringen
budgetunderskottet till 172 miljarder kronor. Det skall
jämföras med tidigare prognoser:
Tabell 3. Budgetsaldot 1994/95. Regeringens prognoser.
Mdr kr.
Kompletteringsprop.
1992
-- 103,8
Kompletteringsprop.
1993
-- 155,5
Budgetprop.
1994
-- 172,0
Regeringen påstår i finansplanen att ökningen av
budgetunderskottet och upplåningsbehovet kommer att
stanna av. Det är inte första gången som regeringen förutser
en sådan utveckling.
Vid samtliga tillfällen som regeringen har redovisat
sina prognoser har man hävdat att budgetunderskottet skall
minska. I stället har det varje gång blivit tvärtom.
Budgetunderskottet har ökat. Att dessa prognosmissar
uppkommit har en ytterst allvarlig förklaring. Regeringen
har inte haft insikt om effekterna av sin politik. Därför har
också prognoserna blivit felaktiga.
Det är inte bara statens finanser som kraftigt har
försämrats under senare år. Den totala offentliga sektorns
finansiella underskott beräknas uppgå till 13,5 procent av
BNP. Från 1991 till 1993 har underskottet ökat med 180
miljarder kronor.
Aldrig någonsin tidigare i modern svensk historia har de
offentliga finanserna försämrats så kraftigt på så kort tid,
som under de senaste två och ett halvt åren. Förklaringen
till denna rekordsnabba försämring är att de offentliga
inkomsterna har fallit samtidigt som de offentliga utgifterna
har skjutit i höjden.
Regeringens skattepolitik
De vikande inkomsterna beror dels på att skattebaserna
har försvagats genom nedgången i ekonomin, dels på att
regeringen har genomfört stora ofinansierade
skattesänkningar.
Den offentliga sektorns minskade skatte- och
avgiftsinkomster sammanhänger inte minst med den
rekordlåga privata konsumtionen, vilket i sin tur beror på
den åtstramningspolitik som regeringen har bedrivit. Ett
exempel på detta är att intäkterna för indirekta skatter har
sjunkit med närmare 40 miljarder kronor sedan 1991.
De vikande skatte- och avgiftsinkomsterna beror också
på de omfattande skattesänkningar, som regeringen har
drivit igenom. Totalt uppgår dessa skattesänkningar till ca
25 miljarder kronor, vilka nästan uteslutande har rört sänkt
skatt på kapitalinkomster och på förmögenheter. Samtidigt
har skatten på arbetsinkomster höjts med ca 29 miljarder
kronor sedan regeringsskiftet.
Regeringens skattepolitik kan sammanfattas på följande
sätt:
Tabell 4. Regeringens skattepolitik. Mdr kr.
Sänkt skatt på kapital och förmögenheter
-- 25 miljarder kr
Sänkt skatt på produktion
-- 20 miljarder kr
Höjd skatt på arbete
+ 29 miljarder kr
Höjd skatt på konsumtion
+ 14 miljarder kr
I moderaternas Sverige har alla löntagare och alla
pensionärer fått höjd skatt medan alla som äger aktier och
som har förmögenhet fått sänkt skatt.
Tabell 5. Skattehöjningar på arbete.
Metallarbetare
+ 6 100
Byggnadsarbetare
+ 6 800
Butiksbiträde
+ 5 500
Transportarbetare
+ 5 900
Lantarbetare
+ 5 800
Sjukvårdsbiträde
+ 5 600
Källa: Socialdemokraternas ekonomiska sekretariat.
Uppgifterna avser löntagare med genomsnittlig lön.
Åtgärderna gäller sådana som har beslutats under
mandatperioden.
Regeringens skattepolitik har bidragit till att fördjupa
den ekonomiska krisen. De höjda skatterna på arbete och
konsumtion visar att regeringen inte har förstått de
grundläggande orsakssambanden i ekonomin. Man
stramade åt den privata konsumtionen och stimulerade
sparandet i helt fel läge.Höginkomsttagarna har fått
stora skattesänkningar samtidigt som låg- och
medelinkomsttagarna har fått vidkännas kraftiga
köpkraftsindragningar. Regeringens skattepolitik har haft
en påtaglig höginkomstprofil.Stora ofinansierade
skattesänkningar har bidragit till att underminera
statsfinanserna. Budgetunderskottet skulle ha varit drygt 25
miljarder kronor lägre om inte dessa skattesänkningar hade
genomförts.Balansen mellan beskattningen av arbete
och kapital har allvarligt rubbats. Slussarna har återigen
öppnats för avancerad skatteplanering -- dvs. för dem som
har råd att anlita skattekonsulter och skatteexperter. Det
''ruttna'' i det gamla är tillbaka.
Skenande offentliga utgifter
Vid sidan av vikande skatteinkomster har kraftigt ökade
offentliga utgifter underminerat de offentliga finanserna.
Utgiftskvoten, dvs. de offentliga utgifternas andel
av bruttonationalprodukten (BNP), har nått rekordhöga
73,2 procent. Inget annat land har någonsin i fredstid
kommit i närheten av en sådan utgiftskvot.
De offentliga utgifterna har nu passerat 1 000 miljarder
kronor. Bara sedan 1991 har de ökat med 17 procent, eller
med 150 miljarder kronor.
Det är framför allt utgifterna för transfereringar som har
ökat kraftigt. Bara mellan 1992 och 1993 beräknar
regeringen att utgifterna för transfereringarna till hushållen
ökar med ca 28 miljarder kronor. Sedan 1991 har
transfereringar till hushållen ökat med 20 procent. Under
samma period sjönk landets totala produktion med 5
procent.
Dessa siffror, som beskriver utvecklingen av de
offentliga utgifterna under regeringen Bildts tid vid makten,
kan jämföras med vad som utlovades i den första
regeringsförklaringen 1991: ''-- -- -- de offentliga utgifterna
skall minska som andel av landets samlade produktion.'' I
själva verket blev det tvärtom: Utgiftskvoten steg från
63,3 procent 1991 till 73,2 procent 1993.
Varför har denna historiskt och internationellt sett unika
utgiftsexplosion inträffat just nu? Hur kan det komma sig
att regeringens verbala ambitioner att begränsa de
offentliga utgifterna inte har förverkligats?
Huvudorsaken till den offentliga utgiftsexplosionen är
utan tvekan sjunkande produktion och konsumtion, och
som följd därav den höga arbetslösheten.
Det är framför allt utgifterna för ersättning till arbetslösa
och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har
ökat kraftigt. Trots försämringar i ersättningsnivån i
arbetslöshetsersättningen uppgår dessa kostnader till över
70 miljarder kronor.
n
Diagram 4. Utgifter för kontantstöd. Mdr kr. Källa:
AMS.
Sambandet mellan arbetslösheten och underskotten i de
offentliga ekonomierna är mycket påtagligt.
En tumregel är att en ökning av arbetslösheten med
1 procentenhet försämrar den offentliga sektorns budget
med 9--10 miljarder kronor. Sambandet är följande:
Varje procentenhet öppet arbetslösa kostar staten minst
5,5 miljarder kronor i kontantstöd. Till det skall läggas
statens kostnader för dem som försvinner ur a-kassan men
som slås ut från arbetsmarknaden som förtidspensionärer.
Dessutom viker statens inkomster vid hög arbetslöshet. 1
procentenhet ökad arbetslöshet leder till att skatte- och
avgiftsinkomsterna minskar med minst 2,5 miljarder
kronor.
Till dessa ökade utgifter och minskade inkomster för
staten skall läggas kommunernas ökade utgifter för
socialbidrag. Konjunkturinstitutet beräknar att
socialbidragen i år kommer att öka till 12,5 miljarder
kronor, en ökning med 135 procent sedan 1991.
Men det stannar inte ens med detta. För hela
samhällsekonomin är de samhällsekonomiska kostnaderna
av arbetslösheten ännu större än vad ovanstående siffror
visar. Tumregeln tar inte hänsyn till marginaleffekter och
dynamiska effekter. Arbetslösheten påverkar
samhällsekonomin olika vid olika nivåer.
n
Diagram 5. Arbetslöshet och offentliga utgifter Källa:
Finansplaner 3.
Orsakerna till den ekonomiska krisen
Det råder numera växande insikt om att huvudorsaken
till den ekonomiska krisen är den plötsliga och kraftiga
svängningen i sparandet som har skett i ekonomin sedan
slutet av 1980-talet.
Allt fler initierade bedömare ansluter sig till denna
analys som vi konsekvent har fört fram under de senaste två
åren.
Vi noterar att regeringen först nu, i sin åttonde
ekonomisk-politiska proposition och efter 2 år och 4
månader vid makten, medger att det är just detta som är den
avgörande förklaringen till det kraftiga fallet i den svenska
ekonomin.
Dessvärre präglas regeringens försök till analys av
krisens orsaker av partipolitiska övertoner och selektiv
historieskivning. Så finns t ex inte ett uns av självkritik i
analysen. Den präglas snarast av ett försök att friskriva
såväl de borgerliga regeringarna 1976--82 som regeringen
Bildt från ansvar för den ekonomiska krisen. Den påminner
om regeringens retorik i övrigt: ''Den enda analysen''.
Det är viktigt att ha en klar bild av krisens orsaker och
förlopp för att kunna utforma en riktig politik. Det som har
hänt i Sverige under de senaste två åren är unikt. ''Vi
befinner oss'', har det sagts, ''utanför kartan''. En
framgångsrik analys kräver därför mer än någonsin en
öppen, intellektuell hållning. Den saknas i finansplanen.
Den svenska ekonomin i ett historiskt perspektiv
I finansplanen påstås att den svenska ekonomin under de
senaste 20 åren har utvecklats betydligt sämre än andra
länder. Detta svepande påstående säger inte särskilt mycket
om den faktiska utvecklingen.
För det första har förloppet i den svenska ekonomin
varierat från tid till annan under de gångna 20 åren.
Diagram 6 visar att skillnaden i BNP-tillväxt i Sverige och
i sju av EU-länderna har varierat mycket kraftigt. Det är
framför allt under senare år som Sverige på allvar har halkat
efter.n
Diagram 6. BNP per capita i Sverige och EU-länderna
Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland
och Storbritannien. Källa: Nationalräkenskaperna och
OECD.
För det andra måste en jämförelse mellan Sverige och
andra länder även innefatta en granskning av hur olika
komponenter i ekonomin har utvecklats. En sådan
jämförelse visar att det är under senare år som Sverige har
avvikit negativt vad gäller tillväxt, arbetslöshet,
näringslivets investeringar, totala investeringar och
offentliga finanser.
Den verkliga skillnaden mellan Sverige och omvärlden
gäller sysselsättningen och arbetslösheten.
Arbetslösheten har ökat dramatiskt i Västeuropa sedan
mitten av 1970-talet. Inte ens under den ovanligt långvariga
högkonjunkturen på 1980-talet lyckades de västeuropeiska
länderna att uthålligt pressa tillbaka arbetslösheten.
Tvärtom fick massarbetslösheten på nytt fotfäste i vår
omvärld under denna period.
Sverige avviker markant från denna utveckling genom
att under hela perioden, så när som några år i början av
1980-talet, upprätthålla full sysselsättning.n
Diagram 7. Sysselsättning i Sverige och EU-länderna
Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland
och Storbritannien. Källa: Nationalräkenskaperna och
OECD.
Den offentliga sektorn
Regeringen hävdar att den ekonomiska krisen till stor
del beror på att den offentliga sektorn har vuxit snabbare i
vårt land än i omvärlden. En mer korrekt analys är följande:
För det första hade Sverige i början av 1970-talet, liksom
Danmark och Norge, kommit avsevärt längre i
välfärdsbygget än de västeuropeiska länderna. Mot slutet av
perioden har dessa i stort sett kommit ikapp de nordiska
länderna.
För det andra har Norden under denna period haft en
annan åldersfördelning än Västeuropa; en avsevärt större
befolkningsandel har varit gamla och mycket gamla
personer. Denna skillnad håller nu på att utjämnas vilket
direkt påverkar relationen i offentliga utgifter mellan
Norden och övriga Europa.
Utöver dessa två huvudförklaringar till skattekvotens
utveckling i olika länder finns även en del tekniska
förklaringar som att vissa länder beskattar transfereringar,
andra inte, att skatteavdrag för barn finns i vissa länder,
barnbidrag i andra, m fl skillnader.
Utgiftskvoten i Sverige har aldrig varit högre, vare sig i
vårt land eller någon annanstans, än den är nu. Vi anser
emellertid inte att detta är orsak till den nuvarande krisen
utan en följd av den.
De offentliga finanserna befann sig i balans fram till
senare delen av 1970-talet. Den offentliga förmögenheten
byggdes upp. Under 1970-talets senare del uppstod en stort
budgetunderskott. En omfattande statlig skuldsättning
började byggas upp. Vid regeringsskiftet 1982 var statens
budgetunderskott mycket stort, men detta uppvägdes till en
del av överskottet i kommunerna och
socialförsäkringssektorn.
80-talets strukturreformer
Finansplanen försöker frammana bilden av ett 1980-tal
utan strukturella reformer och förbättringar. Denna bild är
ohistorisk.
Om inte den resoluta omläggningen av den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken hade skett genom
regeringsskiftet 1982 hade Sverige hamnat i en skuldfälla
och återhämtningen försenats eller troligen uteblivit.
Avskaffandet av budgetunderskottet var med andra
ord i sig en viktig strukturell åtgärd.
En betydelsefull strukturell förändring var
nedmonteringen av den industrisubventionspolitik,
som var ett betungande arv från den förra borgerliga
regeringsperioden. Efter regeringsskiftet 1982 skars på två
år 12 miljarder i bidrag till industrin bort.
Redan på 1960-talet hade socialdemokratin försökt
genomföra en reform beträffande jordbrukspolitiken
som innebar minskade jordbrukssubventioner. Hårdnackat
borgerligt motstånd omöjliggjorde detta, vilket medförde
att statsbudgeten under hela den efterföljande
tjugoårsperioden tyngdes ner av de växande
jordbrukssubventioner. Först i slutet av 1980-talet blev det
möjligt att påbörja minskningen av
jordbrukssubventionerna.
De ojämförligt viktigaste av 1980-talets strukturella
reformer var emellertid skattereformen och
avregleringen av valuta- och kreditmarknaderna.
Ett årtionde av skattereformer
Processen att förändra skattesystemet inleddes 1981.
Den första etappen ledde till en kraftig sänkning av
marginalskatterna och en begränsning av avdragsrätten.
Skattereformen fullföljdes 1990 och 1991 av folkpartiet
och socialdemokraterna.
Utgångspunkten för reformen var att skattesystemet
skulle uppmuntra arbete och sparande i stället för
konsumtion och låntagande. Därtill skulle skattesystemet
utformas enligt principen om enhetlig och likformig
beskattning av arbete och kapital. Skattebaserna skulle
breddas och skattesatserna sänkas.
Ambitionen var att utforma ett enkelt, robust och
överskådligt skattesystem. Det gamla systemet, som alltmer
hade öppnat för skatteplanering och skatteflykt, skulle
ersättas med ett nytt, modernt skattesystem.
Genom ett blocköverskridande samarbete kunde
skattereformen sjösättas 1991. Sveriges politiska tradition
visade sig från sin bästa sida. Vårt land fick ett mycket
modernt skattesystem.
Den process som föregick skattereformens
ikraftträdande innehöll återkommande uppgörelser över
den traditionella blockgränsen. Strävan var att skapa
stabilitet och långsiktighet. Enskilda medborgare och
företagen skulle kunna lita på att skattereglerna inte skulle
förändras med skiftande majoriteter i riksdagen.
Avregleringen av kredit- och valutamarknaderna
Genom en serie beslut från 1985 till 1989 avreglerades
kredit- och valutamarknaderna. Det skedde genom
medverkan från samtliga partier i riksbanksfullmäktige,
varvid de borgerliga partierna ville gå snabbare fram än
socialdemokraterna. Syftet var inte minst att komma åt den
omfattande kreditgivning som stod utanför Riksbankens
kontroll, framför allt från finansbolagen.
Avregleringen ledde till ett ökat utbud av
lånemöjligheter. Detta tillsammans med en rad samtidiga
omständigheter ledde till en kreditexpansion av väldig
omfattning.
Penningpolitiken under denna tid fokuserades i hög grad
på utvecklingen av den allmänna prisnivån. När
världsmarknadspriserna på olja och energi gick ner i mitten
av 1980-talet, dvs samtidigt med att avregleringen inletts,
sjönk räntorna, köpkraften ökade och investeringsviljan
förbättrades. Ränteavdragen hade reducerats kraftigt men
kombinationen av ökat låneutbud och lägre ränta gav en
kraftfull stimulans till efterfrågan på fast egendom och
aktier. Priserna på sådana tillgångar drevs upp.
Penningpolitiken skärptes först när denna finansiella
bubbla blåsts upp kraftigt. Visserligen vändes samtidigt de
offentliga finanserna från underskott till överskott. Det
finansiella sparandet som i början 1980-talet visat ett
underskott på 5--7 procent av BNP visade i slutet av
årtiondet ett överskott på 3--5 procent.
Denna strama finanspolitik räckte dock inte för att hålla
tillbaka utvecklingen, trots att den underbyggdes av bl a
direkta ingripanden mot byggandet av kommersiella lokaler
i storstadsområdena. Kraften i kreditexpansionen var helt
enkelt för stark och penningpolitiken för svag.
Mellan 1987 och 1990 ökade skuldsättningen i den
svenska ekonomin med 1 000 miljarder kronor. Enbart
hushållens skuldsättning ökade med 300 miljarder kronor,
vilket var grunden för den snabba ökningen av den privata
konsumtionen i slutet av 1980-talet.
Tillräckligt politiskt stöd för att strama åt efterfrågan
stod inte att finna i riksdagen. Sverige närmade sig därför
omslaget i den internationella konjunkturen med ett alltför
högt kostnadsläge.
Vid ingången av 1990-talet vidtogs en rad åtgärder för att
pressa ned inflationen och återvinna förlorad
konkurrenskraft. Stabiliseringsavtalet på den svenska
arbetsmarknaden var en stor framgång för att varaktigt
pressa ned den nominella lönestegringstakten och därmed
inflationen. Förutom de tidigare nämnda åtgärderna inom
reglerade sektorer fattades beslut om att skjuta upp
planerade reformer och förändra sjukförsäkringen.
Anknytningen av den svenska kronan till den europeiska
valutaenheten, ecu, syftade till att stärka förtroendet för
kronan och att minska spekulationen och sänka räntorna,
vilket temporärt uppnåddes.
Den akuta krisen
Det fanns flera strukturfel i den svenska ekonomin under
tiden innan den akuta krisen bröt ut. Den
socialdemokratiska regeringen vidtog åtskilliga åtgärder för
att minimera skadorna av dessa problem:
Sjukförsäkringen var för generös vid korttidsfrånvaro.
Skattesystemet, och i synnerhet kapitalbeskattningen,
bidrog till att både minska hushållens räntekänslighet och
undergräva olika gruppers intresse att aktivt bekämpa
inflationen. Detaljstyrning och subventionssystem inom
bostadspolitiken blev med tiden otidsenliga och
inflationsdrivande. Jordbruket och livsmedelsproduktionen
var i stort behov av avreglering och frihandel.
Det skulle vara orimligt om strukturella brister av denna
art, som Sverige kunnat leva med i decennier, i upp- och
nedgång, plötsligt på några få år ledde till massarbetslöshet
i Sverige. Orsaken är i själva verket en helt annan:
I stället för långsiktiga och gradvis verkande strukturfel
är det en plötslig och våldsam destabilisering av den svenska
ekonomin som är huvudorsaken till dagens kris, nämligen
de extrema svängningar som ägt rum i sparandet i den
svenska ekonomin sedan 1989.
I det föregående har vi redogjort för den väldiga
skuldökningen i den svenska ekonomin som följde efter
avregleringen.
Denna utveckling var inte långsiktigt hållbar utan
utvecklingen vände tvärt och såväl hushåll som företag
inriktade sig på att så snabbt som möjligt reducera sina
skulder.
När överhettningen sent omsider bröts kom nedgången
med större kraft än någon räknat med. I första hand var det
hushållen som genom att sluta låna och öka sitt sparande
minskade efterfrågan i ekonomin. Samtidigt stagnerade
exporten och näringslivets investeringar minskade.
Under de första åren på 1990-talet ändrades också
hushållens förväntningar om framtiden på ett sätt som i
grunden påverkade deras sparbeteende.
Inflationsförväntningarna skruvades ner radikalt,
varigenom intresset för att låna minskade kraftigt.
Framtidsutsikterna för möjligheterna till jobb och
lönehöjningar blev därtill mer pessimistiska. Även detta
minskade självfallet intresset för att sätta sig i skuld.
Samtidigt kom entydiga politiska signaler från den
nytillträdda regeringen att den skulle genomföra åtgärder i
åtstramande riktning.
Under åren 1990, 1991, 1992 och 1993 ökade hushållen
sitt sparande med ca 130 miljarder kronor. Det
innebar en unikt stark åtstramning av den inhemska
efterfrågan och ett efterfrågebortfall för svenskt näringsliv
som ensamt förklarar huvuddelen av minskningen i
produktion och sysselsättning under denna period.
Tillsammans med följdeffekter på näringslivet och på
fastighetspriserna förklarar detta efterfrågebortfall också
en mycket stor del av försvagningen av statsbudgeten och
det offentliga sparandet.
Häri ligger krisens kärna. Detta medges nu för första
gången av regeringen i årets finansplan. Vad regeringen
dock underlåter att nämna är att omläggningen av den
ekonomiska politiken som skedde i och med
regeringsskiftet 1991 stramade åt ekonomin när omslaget
redan var ett faktum och det inte längre fanns någon
överhettning kvar att bekämpa. Den ekonomiska
politiken slog mot alla inhemska efterfrågekomponenter:
hushållen, kommunerna och byggandet. Följdaktligen
drabbades även hela näringslivet.
Till detta kommer att regeringen valt att fortsätta att
kraftigt stimulera det finansiella sparandet i ett läge där
detta är så högt att BNP fallit tre år i följd.
Skrivningarna i finansplanen tyder på att regeringen har
börjat förstå orsakerna bakom den ekonomiska krisen.
Men denna insikt tar sig inte uttryck i åtgärder. Tvärtom
bidrar regeringens åtgärder till att ytterligare öka det
finansiella sparandet i hushållssektorn. Regeringen saknar
insikt om effekterna av sin politik.
4. Regeringens finansplan
Att döma av finansplanen anser regeringen att 1994 och
1995 är förlorade år för sysselsättningen. Inga åtgärder
vidtas för att målet om en halvering av arbetslösheten till
sekelskiftet skall bli verklighet. Hoppet står uteslutande till
den låga kronkursen och exportökningen. Men den kraftiga
ökningen av exporten räcker inte för att minska den totala
arbetslösheten i år och nästa år. Den inhemska ekonomin
utvecklas för svagt.
Exportframgångarna varar heller inte för evigt. Redan
1995 börjar exportökningen klinga av. Enligt regeringen
reduceras nettoexportens bidrag till tillväxten från 3,5
procent 1993 till 0,6 procent 1995. Därefter torde den avta
ytterligare då regeringen förutspår en appreciering av
kronan, vilket innebär försvagad konkurrenskraft. Effekten
på tillväxten av det gångna årets ras i kronkursen ebbar
successivt ut.
Enligt vår mening är vändningen i ekonomin för sen och
för svag för att på allvar kunna ta ned arbetslösheten, som
befinner sig på en katastrofalt hög nivå. Slutsatsen kan bara
bli en:
Finansplanen är ett passivitetens dokument som
tydligt visar att regeringen inte har någon genomtänkt
strategi för att ta ned den mycket höga arbetslösheten, vårt
lands utan jämförelse största och allvarligaste problem.
Detta är ytterst allvarligt då inget land i världen, som
under en längre tid har tillåtit arbetslösheten att bli
tvåsiffrig, ännu har lyckats ta ned arbetslösheten under 10-
procentsnivån.
Trots denna erfarenhet, som regeringen borde vara väl
medveten om, innebär finansplanen att regeringen
dels accepterar att den totala arbetslösheten stiger
och tillåts ligga kvar på över 14 procent, dels inte
presenterar någon politik som skulle kunna vända
utvecklingen.
Ansvaret faller tungt på regeringen för att
efterkrigstidens största politiska misslyckande -- att
massarbetslösheten fått fäste i vårt land -- är ett faktum.
Regeringens saneringsplan
Finansplanen bekräftar det vi socialdemokrater har
pekat på under lång tid, att arbetslösheten är den främsta
förklaringen till de svaga statsfinanserna.
Trots att regeringen nu erkänner att detta samband är en
realitet lyser de konkreta åtgärderna med sin frånvaro. I
stället försöker man ge sken av att de som har arbete inte
kommer att drabbas av arbetslösheten. Det är en falsk
trygghet man invaggar medborgarna i.
Inget annat lands offentliga ekonomi drabbas så hårt av
hög arbetslöshet som Sveriges. Budgetunderskottet och den
växande statsskulden är till stor del en direkt följd av
arbetslösheten.
Att arbetslösheten riskerar att permanentas på en
tvåsiffrig nivå kommer att beröra alla svenskar under resten
av 90-talet. Långt efter det att regeringen har avgått
kommer vi att få leva med sviterna av den höga
arbetslösheten. De stora underskotten försvinner inte på
valnatten i september.
I stället för att angripa de grundläggande orsakerna till
de svaga statsfinanserna är regeringens politik ensidigt
inriktad på att åstadkomma balans i statsfinanserna genom
nedskurna statsutgifter. Man gör ett stort nummer av den s
k saneringsplanen.
I såväl kompletteringspropositionen som i den
ekonomisk-politiska höstpropositionen förutskickade
regeringen att man i årets finansplan skulle konkretisera
saneringsplanen.
Detta löfte har regeringen ej infriat. Finansplanen är
även i detta hänseende osedvanligt tunn. De redan många
frågetecknen kring saneringsplanen har blivit ännu fler efter
det att regeringen presenterade sin proposition.
Av de budgetförstärkningar på ca 17 miljarder kronor
som regeringen anvisar i finansplanen är i själva verket ca
14 miljarder kronor redan beslutade avgifts- och
skattehöjningar. De resterande utgiftsnedskärningarna
intecknas av ökade kostnader för bl.a. vårdnadsbidraget.
Sammantaget förstärker sålunda inte budgetförslaget
statsbudgeten, snarare tvärtom.
JP Bank har analyserat saneringsplanen och gjort en
sammanställning av samtliga åtgärder och deras effekt på
statens inkomster och utgifter. Uppgifterna baseras på
regeringens egna beräkningar och är en sammanställning av
officiellt material. Man skriver följande:
-- -- -- skillnaden mellan regeringens redovisning i
finansplanen och vår sammanställning är hela 48 miljarder
kronor. Regeringen menar i sin redovisning att förslag har
lagts om budgetförstärkningar på omkring 92 miljarder,
medan vår sammanställning av regeringens samtliga beslut
kommer fram till 44 miljarder kronor. Lägger man därtill
den direkta kostnaden för EU-medlemskap på omkring 20
miljarder kronor blir skillnaden i de olika redovisningarna
hela 70 miljarder kronor.
JP Bank drar följande slutsats av regeringens
beskrivning av saneringsplanen:
Regeringen väljer att redovisa åtgärder som stärker
budgeten men undviker att redovisa beslut som försämrar
statsfinanserna. Det är allvarligt i den meningen att
debatten om vilka åtgärder som krävs baseras på bristfälliga
fakta. Med en korrekt redovisning hade debatten kring
regeringens finanspolitik sannolikt varit väsentligt
annorlunda. -- -- -- enligt vår mening (är det) viktigt att
regeringen på ett pedagogiskt sätt redovisar samtliga
finanspolitiska beslut, och inte bara de som passar ett visst
politiskt syfte.
Vi socialdemokrater är inte särskilt förvånande över att
regeringen så uppenbart lägger ut dimridåer kring sin
budgetpolitik. Med tanke på att regeringen harhöjt
skatten på arbete och konsumtion, sänkt skatten på
kapital och förmögenheter och genomfört besparingar
som hårdast drabbar de arbetslösa och sjuka
är regeringens saneringsplan i praktiken en
omfördelningsplan från löntagare till kapitalägare.
Den bestående effekten av regeringens budgetpolitik är
att klyftorna i samhället ökar -- inte att statsfinanserna
förbättras. Statsfinanserna försämras under hela
mandatperioden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Vi noterar att regeringen först nu, i mandatperiodens
elfte timme, uppenbarligen har ändrat den ekonomiska
politikens inriktning. Inflationsbekämpningen skall inte
längre vara överordnad andra ambitioner och krav. I stället
anger man en ny inriktningsnorm för den ekonomiska
politiken: att arbetslösheten minst skall halveras till slutet
av 1990-talet.
Vi välkomnar denna omsvängning. Dessvärre sker den
på tok för sent och helt utan konsekvenser för politikens
sakliga inriktning. Regeringen säger en sak och gör något
annat.
Under alla omständigheter är en sådan här verbal
omsvängning av inriktningen av den ekonomiska politiken
inte ägnad att öka förtroendet för regeringen, allra helst
som omsvängningen sker under ett valår. Intrycket av
desorientering i den ekonomiska politiken är påtagligt.
Denna osäkerhet förstärks av det faktum att regeringen
själv anger att dess politik leder till en permanentning av
arbetslösheten på över 14 procent under 1994 och 1995.
Redan i utgångsläget kan man med andra ord konstatera att
inriktningen av regeringens ekonomiska politik saknar
trovärdighet. Målsättningen korresponderar helt enkelt
inte med den politik som regeringen bedriver.
När ekonomin föll kraftigt, när efterfrågan sjönk
rekordsnabbt och när arbetslösheten steg snabbare än
någonsin, var bekämpningen av inflationen ett överordnat
mål för regeringens ekonomiska politik.
Nu, då regeringens politik har lett till att
produktionskapacitet och arbetskraft har slagits ut, och då
riskerna för flaskhalsar i vissa exportorienterade delar av
näringslivet ökar, överger regeringen kampen mot
inflationen som övergripande norm för den ekonomiska
politiken.
Detta inger inte förtroende.
Regeringens ansvar
Redan några månader efter regeringsskiftet 1991
varnade vi socialdemokrater för att regeringens politik
skulle ta ned den inhemska efterfrågan och därmed hämma
tillväxten och sysselsättningen. Vi motiverade vår kritik på
följande sätt:
I nuvarande svaga konjukturläge, med dålig tillväxt och
stigande arbetslöshet, finns det heller inga
stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt
ekonomin. Regeringens förslag att genomföra en ytterligare
åtstramning leder bara till ännu lägre produktion de
närmaste åren och ännu högre arbetslöshet.
(Socialdemokraternas ekonomisk-politiska motion i januari
1992)
Dessvärre fick vi rätt. Regeringen stramade åt
ekonomin. Tillväxten föll. Arbetslösheten ökade.
Budgetunderskottet steg.
Så sent som i december förra året drev regeringen
igenom ytterligare åtstramningsåtgärder, som försvagade
den inhemska efterfrågan: högre skatt på arbete,
indragningar från bostadssektorn och högre punktskatter.
Än en gång visade regeringen att man inte har förstått de
grundläggande orsakerna till den svenska krisen.
Mot den här bakgrunden, att regeringen har vägrat att
lyssna på varningarna för åtstramningspolitikens följder,
faller ansvaret för arbetslösheten tungt på regeringen. 100
000-tals människors vardag hade kunnat se annorlunda ut
om regeringen varit mindre dogmatisk och i stället mer
lyhörd för andra uppfattningar än sina egna.
5. Det ekonomiska läget 5.1
Den internationella bilden
Den internationella konjunkturbilden är splittrad om
man jämför de tre stora handelsblocken Västeuropa, USA
och Japan.
Bilden av konjunkturläget i Västeuropa är
splittrad.
Det gemensamma är arbetslösheten. Land efter land har
hamnat i en till synes oåterkallelig utveckling med allt högre
arbetslöshet i konjunkturnedgången och allt mindre
återhämtning däremellan.
I nästan samtliga länder har efter en tid av stark
kreditexpansion sparandet ökat kraftigt. Skuldsaneringen
har lett till ett kraftfullt bortfall i efterfrågan. Alla
kontinentaleuropeiska länder har i olika utsträckning
påverkats av de höga tyska räntorna och oron på
valutamarknaderna under 1992 och 1993.
De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig markant
från land till land. Olika ekonomisk-politiska vägval har
gett varierande resultat.
Omläggningen av penningpolitiken i
Storbritannien i september 1992 var ett trendbrott.
Den innebar en kraftig räntesänkning som stimulerade den
inhemska efterfrågan kraftigt, vilket resulterat i en markant
uppgång i hela den brittiska ekonomin. Inflationen har
förblivit låg. Arbetslösheten sjunker. Storbritannien är som
första land i Västeropa på väg ut ur lågkonjunkturen.
Den tyska ekonomin brottas med fallande
produktion, minskad sysselsättning och stora
budgetunderskott. Till stor del sammanhänger detta med
kostnaderna för den tyska återföreningen. Bundesbanks
högräntepolitik har inneburit höga realräntor för industrin
och låg inhemsk efterfrågan.
I USA befästs konjunkturuppgången. Tillväxten
förväntas öka och sysselsättningen ta fart. Den inhemska
efterfrågan förväntas fortsätta att stiga och ge ett väsentligt
bidrag till BNP-tillväxten. De låga räntorna har gett skjuts
åt investeringarna.
Den japanska ekonomin har i modern tid aldrig
utvecklats så svagt som under det gångna året. Specifika
problem råder i Japan med deflation och skuldtyngd finans-
och företagssektor. Ett stort bytesbalansöverskott skapar en
ur konkurrenssynpunkt för stark yen. Den inhemska
efterfrågan är svag. Den japanska ekonomin stimuleras
dock av den låga räntenivån och fler finanspolitiska paket
är att vänta.
Två synsätt
Som framgår av den översiktliga internationella
konjunkturbilden har olika länder valt olika vägar för att
möta lågkonjunkturen. Den internationella ekonomiska
debatten kretsar följdriktigt till stor del kring detta vägval.
Förenklat och schematiskt uttryckt står två grundläggande
synsätt mot varandra:
Å ena sidan har vi den linje som kan sägas representeras
av t.ex. tyska Bundesbank, internationella valutafonden,
Frankrike och EU-kommissionen. Nyckelorden i denna
strategi är inflationsbekämpning och fasta normer.
Å andra sidan har vi den linje som företräds av den
amerikanska administrationen och av beslutsfattarna i
Storbritannien samt Japan. Detta vägval kännetecknas av
att den ekonomiska politiken skall utformas flexibelt och
med en hög grad av pragmatism. Det gäller även
penningpolitiken. Japan och USA har andra mål för
penningpolitiken än de som dominerar i Europa. Man
menar att strukturella förändringar inte är till någon större
hjälp om efterfrågan på arbetskraft är svag.
Den första linjen har präglat politiken i de flesta av
Västeuropas länder under senare år.
Inflationsbekämpningen har varit överordnad andra mål för
den ekonomiska politiken med det uttalade syftet att skapa
gynnsamma betingelser för tillväxt och sysselsättning.
Dessvärre har denna politik i viktiga avseenden fått helt
motsatta effekter. Produktionen har stagnerat eller minskat
i stället för att öka. Massarbetslösheten har permanentats,
och därmed skapat stora budgetunderskott. För lång tid
framöver kommer den höga arbetslösheten att vara EU-
ländernas grundläggande sociala och ekonomiska problem.
Den andra linjen har inte prövats lika länge och i lika
många länder som den första. Omläggningen av
penningpolitiken i Storbritannien och den mer expansiva
finans- och penningpolitik som Clinton-administrationen
och den amerikanska centralbanken bedriver är två
exempel på en mer pragmatisk ekonomisk politik.
Den amerikanska administrationen är starkt kritisk till
den ekonomisk-politiska passivitet som råder i Europa.
Amerikanarna menar att normpolitiken har gjort att
Europa gått från stagflation till stagnation. Man anser att de
europeiska ekonomierna bör stimuleras med hjälp av
penning- och finanspolitiska medel. Den amerikanska oron
för Europa sammanhänger inte minst med att man anser att
USA inte kan fungera som lokomotiv för hela
världsekonomin. Efterfrågan i Europa måste bli högre.
Valet mellan de båda huvudlinjerna -- den konservativa,
passiva och dogmatiska linjen, eller den progressiva, aktiva
och pragmatiska linjen -- är i högsta grad relevant för den
svenska ekonomin. Den ekonomisk-politiska debatten i
Sverige handlar om detta vägval.
5.2 Den svenska ekonomin
Bilden av den svenska ekonomin kännetecknas av två
exceptionella förhållanden:
Å ena sidan har konkurrenskraften för svensk
produktion förstärkts radikalt till följd av den svaga kronan.
Uppgången i exporten är påtaglig. Ett nivåskifte för svensk
export kommer att äga rum under de närmaste två åren.
Därefter kommer exportens tillväxttakt successivt att
normaliseras. Devalveringsfördelarna börjar klinga av
redan under nästa år.
Å andra sidan är utnyttjandet av landets samlade
produktiva resurser alltjämt mycket lågt. BNP-gapet är 12
procent, dvs. hade BNP ökat i den trendmässiga takten
sedan 1990 skulle nivån på BNP ha varit 12 procent högre i
dag. Produktions- och sysselsättningspotentialen är med
andra ord betydande.
I en normal situation skulle den kraftiga
exportuppgången leda till en betydande uppgång i hela
ekonomin. Sysselsättningen skulle öka kraftigt,
inkomsterna likaså och därmed även den inhemska
efterfrågan. De totala investeringarna skulle också öka, så
även i tjänste- och bostadssektorn.
Detta förlopp är emellertid mindre sannolikt denna
gång. För det första kommer inte nya investeringar
automatiskt igång som i normala konjunkturuppgångar då
överkapacitet utvecklades i vissa branscher under
överhettningsåren. För det andra hålls den förväntade
uppgången i den inhemska ekonomin tillbaka av statliga
åtgärder som i år begränsar hushållens köpkraft.
Sammantaget innebär detta att risken är stor att
exportuppgången varken medför ökade realinkomster eller
får spridningseffekter utanför exportsektorn.
Enligt regeringen kommer BNP att öka med 2,4 procent.
Det är helt och hållet nettoexporten på 3,1 procent, som
genererar denna tillväxt. De inhemska
efterfrågekomponenterna fortsätter att utvecklas svagt.
Bruttoinvesteringarna minskar kraftigt för fjärde året i rad.
Sparkvoten ökar till över 8 procent. Den totala
arbetslösheten stiger till över 14 procent.
Hur den privata konsumtionen utvecklas framöver är en
nyckelfråga för hela ekonomins utveckling. Läget är mycket
svårbedömt, vilket också återspeglas i de stora variationer
som förekommer mellan olika instituts prognoser. Det är
möjligt att hushållen reagerar positivt på tecknen om en
uppgång i ekonomin, men det är också möjligt att
skuldsaneringsprocessen fortsätter. Den åtstramande
politik som regeringen alltjämt bedriver ger dessutom
hushållen signaler om fortsatt återhållsamhet i den privata
konsumtionen.
Under alla omständigheter står det klart att det krävs en
högre tillväxtbana om sysselsättningen på allvar skall kunna
öka. För varje dag som går ökar antalet långtidsarbetslösa,
vilket i sin tur försvårar en återgång till en normal situation
på arbetsmarknaden. Det brådskar med en omläggning av
den ekonomiska politiken.
6. Vårt alternativ
Vi vill omedelbart ändra inriktning på politiken för att
öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Redan i år
måste arbetslöshetskurvorna vända.
I den här motionen presenterar vi socialdemokrater en
ny ekonomisk politik för Sverige. Den leder till ökad
tillväxt, minskad arbetslöshet och förbättrade statsfinanser.
Vår politik är utformad i samklang med kraven på
rättvisa och solidaritet. Vägen ur krisen måste genomsyras
av dessa värderingar. Endast då är det möjligt att nå en bred
uppslutning kring de uppoffringar som oundgängligen
kommer att krävas för att minska arbetslösheten och för att
statsfinanserna skall komma i balans.
Vi vill samla hela nationen kring den gigantiska
uppgiften att kraftigt reducera arbetslösheten. För att detta
skall bli möjligt måste hela ekonomin börja växa, inte bara
exportsektorn. Vår politik är utformad för att uppnå detta
mål. Sverige har inte råd att förlora 1994 och 1995.
Med vår politik kan det tudelade Sverige återförenas.
Tre restriktioner
För att åstadkomma en högre tillväxtbana är det
nödvändigt att stimulera ekonomin. Utrymmet för en sådan
politik begränsas dock av tre faktorer eller restriktioner.
Dessa är hänsynen till bytesbalansen, till inflationen och till
statsbudgeten.
Vår bedömning av dessa restriktioner är följande:
(a) Bytesbalansen kommer under de kommande
åren att uppvisa rekordstora -- och dessutom växande --
överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att visa
på ett överskott på sammanlagt över 100 miljarder kronor
för 1994 och 1995. Detta är i och för sig välgörande och
minskar folkhushållets utlandsskuld och räntebetalningar i
utländsk valuta. Det är med andra ord inte
bytesbalansrestriktionen som hämmar möjligheterna att
lägga om den ekonomiska politiken. Folkhushållet går med
överskott, medan staten går med underskott.
(b) Inflationen är en faktor som skall tas på stort
allvar.
Med mer än 600 000 människor utan ett vanligt arbete,
och med en produktion i näringslivet långt under vad som
vore möjligt är risken för ökad inflation just nu mycket
liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om flaskhalsar tillåts
uppstå i ekonomin. Dessutom visar internationella
erfarenheter att inflation och arbetslöshet mycket väl kan
förekomma samtidigt när en hög arbetslöshetsnivå väl har
etablerats. Dessutom kan delar av produktionsförmågan ha
slagits ut som följd av flera års hög arbetslöshet och
krympande industriell bas.
Enligt vår mening bör man mycket noga följa
utvecklingen så att varje tecken på förnyad inflation
motverkas i tid. Framför allt måste
arbetsmarknadspolitiken mobiliseras i detta syfte. Ökade
investeringar är också en nyckelfråga för att undvika
kapacitetsbrist i framför allt industrin, men även inom
andra sektorer. Dessutom måste lönebildningen ske under
sådana former att risken för löneinflation minimeras.
(c) I stället är det statsfinanserna som i dagsläget
utgör den allvarligaste restriktionen för den ekonomiska
politiken. Det utomordentligt besvärliga statsfinansiella
läget är en realitet.
Därför bör stimulansåtgärder utformas så att de
uppfyller högt ställda statsfinansiella krav på effektivitet,
finansiering och tidsbegränsning. I sådant fall kan
stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den
inhemska ekonomin, utan att de verkar räntehöjande.
Tre typer av stimulanser
Enligt vår uppfattning borde ekonomin ha stimulerats
via såväl penning- som finanspolitiken när ekonomin föll så
kraftigt som den gjorde under förra året. Bara under
fjolåret föll den inhemska efterfrågan med 5,5 procent eller
med 80 miljarder kronor. Sysselsättningen minskade med
223 000 personer. Investeringarna föll med 14 procent.
De åtgärder som vi föreslog förra året syftade primärt till
att förhindra denna utveckling, dvs att förhindra fallet i
ekonomin. Vi motiverade våra förslag på följande sätt:
Omläggningen har två syften: att minska risken
för att nedgången fortsätter och att vi fastnar i en finsk
situation med permanent massarbetslöshet, att snabbt
höja aktiviteten i ekonomin för att förhindra att
depressionen och långtidsarbetslösheten biter sig fast. (Mot
1993/94:Fi10)
Nu har fallet dessvärre blivit verklighet. Över 600 000
''välståndsbildande krafter'' -- människor som ingenting
hellre vill än arbeta -- är utan vanliga jobb. Samtidigt tycks
ekonomin ha lämnat sitt bottenläge. En uppgång är att
förvänta, även om den sker för sent och är för liten för att
öka sysselsättningen och är otillräcklig för att reducera
arbetslösheten.
Vi anser att en kraftigare ökning av aktiviteten i
ekonomin är nödvändig. Den passiva ekonomiska politik
som regeringen bedriver, som bygger på kronans låga värde
och åtstramningsåtgärder riktade mot löntagarna, bör
ersättas med en aktiv ekonomisk politik, som ökar
efterfrågan i den inhemska ekonomin. En sådan aktiv
politik måste innefatta såväl en djärvare penningpolitik som
en finanspolitisk stimulans. Därutöver bör ekonomins
utbudssida förbättras genom bl a en aktiv
arbetsmarknadspolitik och ökade investeringar.
Den finanspolitiska stimulansen måste, enligt vår
mening, först och främst syfta till att öka investeringarna i
ekonomin. Framför allt gäller det den typ av investeringar
som varaktigt ökar landets produktionsförmåga. Att
industrins kapitalstock har minskat kraftigt de senaste åren
är ytterst allvarligt. Denna utveckling måste brytas.
Över huvud taget är industriutvecklingen av avgörande
betydelse för hela Sveriges framtid. En väl fungerande
industri -- där människors kunskaper och resurser tas till
vara, och där produktionsprocesserna överensstämmer med
högt ställda miljökrav -- är en nödvändighet för att
tryggheten och välfärden skall kunna säkerställas. Med vår
politik ges industrin goda möjligheter att utvecklas och ligga
i frontlinjen i den internationella konkurrensen.
Även andra investeringar än i industrin måste öka. Det
är nu som produktionsprocesser som ''legat i träda'' bör
utnyttjas och hållas i trim. Nu är det billigt att investera och
en ökad investeringsvolym i dag avlastar framtiden.
Samtidigt är det lätt att konstatera att behovet av ökade
investeringar är mycket stort.
Många bostäder behöver rustas upp.
Kommunikationssystemen behöver byggas ut och
underhållas bättre. Upprustade skolor och fler
äldrebostäder är nödvändiga. Miljöinvesteringarna
behöver en kraftig stimulans.
Utöver dessa investeringsstimulanser bör hushållens
köpkraft stärkas. Regeringens åtgärder på skattepolitikens
område försvagar hushållens köpkraft. Samtidigt ökar man
skattesubventioneringen av det privata pensionssparandet.
Regeringen stimulerar m a o ännu en gång sparandet i helt
fel läge.
Vår politik för att stimulera den inhemska efterfrågan är
utformad efter följande prioritetsordning:
1. Åtgärder som varaktigt höjer landets
produktionsförmåga.
2. Åtgärder som stimulerar övriga investeringar.
3. Åtgärder som stärker hushållens köpkraft.
För att underbygga en sådan politik vill vi, i likhet med
vad vi förde fram i april och i november förra året, att
riksdagen beslutar om en ny inriktning för den ekonomiska
politiken. Riksdagen bör fastställa en inriktning för den
ekonomiska politiken med följande innebörd:
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser
för att åstadkomma hög och varaktig tillväxt överordnas
andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god
europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god tillväxt.
För att vår stimulerande politik i det korta perspektivet
skall fungera och vinna trovärdighet måste politiken
inriktas på att skapa bättre balans i de offentliga finanserna.
Utöver den positiva effekt på statsbudgeten som följer med
högre sysselsättning -- vilket vår politik leder till -- krävs
även utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar.
Inkomster och utgifter måste anpassas så att statens finanser
saneras. Sverige får inte hamna i en skuldfälla med
galopperande statsskuldräntor.
Effekter av vår politik
Den ekonomiska politik som presenteras i denna motion
leder till att fallet i den inhemska efterfrågan bryts redan i år
och att uppgången förstärks väsentligt 1995. Därmed ökar
produktionen snabbare än med regeringens politik. BNP
ökar i år med drygt 3 procent och nästa år med 4 1/2 procent.
Denna tillväxt är tillräckligt snabb för att minskningen
av sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa
år leda till en betydande sysselsättningsökning.
Arbetslösheten börjar minska redan i år. Nästa år blir
100 000 personer färre arbetslösa som följd av de föreslagna
åtgärderna.
De åtgärder som föreslås har sin tyngdpunkt på
investeringarna. Dessa beräknas bli närmare 30
miljarder kronor högre 1995 som följd av åtgärderna. I
första hand är det investeringarna i näringslivet som lyfts,
de beräknas bli drygt 10 miljarder kronor högre.
Även övriga efterfrågekomponenter stärks.
Den privata konsumtionen ökar genom att årets
höjning av inkomstskatten återtas. Den försämring av
ränteavdragens värde, som riksdagen beslutat skall ske
1995, rivs upp. Även den ökade sysselsättningen bidrar till
en bättre konsumtionsutveckling.
Den offentliga konsumtionen stärks av den
föreslagna satsningen på såväl det statliga som det
kommunala utbildningsväsendet och av det stöd som utgår
till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för
varslad personal. Dessutom redovisas reparationer och
underhåll på skolor och andra offentliga lokaler i detta
sammanhang som konsumtion.
Den högre inhemska efterfrågenivån, 56 miljarder
kronor 1995, bidrar till att importen växer med 12 miljarder
kronor samma år.
Våra förslag till åtgärder beräknas sammantaget öka
sysselsättningen med 90 000 personer. En sådan förbättring
av arbetsmarknadsläget leder också till en ökning av
arbetskraftsutbudet med omkring 20 000 personer. Den
öppna arbetslösheten nedbringas till omkring 5 procent av
arbetskraften.
44,6
67,1
39,9
54,9
Källor: Budgetpropositionen och egna beräkningar
* Förändring i procent av föregående års BNP.
7. En politik för ökad tillväxt 7.1
En djärvare penningpolitik
Sedan den fasta växelkursen övergavs den 19 november
1992 har penningpolitiken varit inriktad på att förhindra ett
alltför kraftigt fall i kronans kurs. Trots övergången från fast
till rörlig växelkurs bestäms således räntepolitiken liksom
tidigare av hänsyn till växelkursen. Någon omorientering i
riktning mot att i ökad utsträckning ta penningpolitiken i
anspråk för att tillgodose inhemska ekonomisk-politiska
mål, såsom tillväxt, sysselsättning eller ett stärkt
betalningsväsende, har inte ägt rum.
För att värna växelkursen har Riksbanken valt en
inriktning av penningpolitiken som betonat
inflationsbekämpningen. Genom denna inriktning har man
hoppats att inflationsförväntningarna skulle kunna
nedbringas vilket antas leda till lägre långa räntor och stärkt
krona.
Denna inriktning av politiken har inneburit att
Riksbanken har varit försiktig med att sänka
marginalräntan. Den har endast sänkts långsamt och i små
steg, ofta i kölvattnet på tyska räntesänkningar.
Denna utformning av penningpolitiken har byggt på
föreställningen att Sverige har ett påtagligt
inflationsproblem och att denna risk måste bekämpas med
en efterfrågedämpande penningpolitik. Denna
föreställning har saknat grund. Efterfrågeläget har varit
utomordentligt svagt och något inflationstryck har inte
förelegat.
Trots den mycket försiktiga räntepolitiken har kronans
kurs likafullt rasat mycket kraftigt. Kronan har sjunkit med
över 20 procent gentemot de viktigaste
konkurrentländernas valutor. Knappast någon annan valuta
i Västeuropa har fallit så mycket. Den svenska ekonomin
har sålunda fått avstå den extra stimulans som en djärvare
räntepolitik hade kunnat ge under det senaste året utan att
få någon förstärkning av kronan i utbyte.
Om riksdagen hade beslutat om en annan inriktning av
penningpolitiken hade det ras i den inhemska efterfrågan
som vi nu upplevt under 1993 kunnat bli lindrigare,
investeringarna hade varit starkare och villa- och
bostadsrättsmarknaden hade stabiliserats tidigare.
Finanskrisen hade inte heller blivit lika utdragen utan
bankerna hade snabbare kunnat komma ur krisen. Den tid
som förlorats kan inte återvinnas.
Räntorna har likväl gått ner betydligt. Den effektiva
räntan på Stadshypoteks rörliga villalån är t.ex. nu nere på
9,6 procent. Med hänsyn till att inflationen kommer att vara
mycket låg är dock realräntan likafullt hög.
Under det närmaste året förutser regeringen att
inflationen kommer att bli 2,2 procent, den reala
lånekostnaden efter avdrag för inflationens effekter blir
därmed drygt 7 procent. Även efter avdrag för skatt blir
realräntan hög, 4--5 procent. För banklån till andra
ändamål, t.ex. mindre och medelstora företags
rörelsekapital och investeringar, är räntorna ännu högre.
Bankernas räntemarginaler är fortfarande mycket stora.
Trots räntenedgången fortsätter således räntorna att
vara så höga att de utgör en hämsko på den ekonomiska
aktiviteten. Räntorna är bland de högsta i Europa. Med
hänsyn till djupet i den ekonomiska krisen är det angeläget
att räntenedgången kan fortsätta.
Skillnaden mellan de svenska och de tyska räntorna är
idag drygt en procentenhet, vilket är en ungefär lika stor
räntemarginal som före valet 1991. Sedan dess har
emellertid kronans kurs sjunkit dramatiskt och den privata
sektorns korta utlandslån i stort sett försvunnit samtidigt
som staten har lånat 300 miljarder kronor i utlandet. Att
räntemarginalen påverkats i så begränsad utsträckning av
dessa dramatiska förändringar är överraskande och borde
ha skapat förutsättningar för lägre räntor än de vi nu
upplever.
Sverige går nu mot en period med stora överskott i
bytesbalansen. Också detta kommer att ge ett ökat
handlingsutrymme för penningpolitiken. Det är viktigt att
detta utrymme utnyttjas till att föra en djärvare
penningpolitik så att de möjligheter till lägre ränta som
erbjuds tas tillvara.
Bytesbalansöverskotten är ett uttryck för att det
finansiella sparandet i den svenska ekonomin är mycket
stort. Den offentliga sektorns stora underskott motsvaras av
ett ännu större sparandeöverskott i den privata sektorn.
Hushållen och näringslivet uppvisar i år ett finansiellt
sparande på över 200 miljarder kronor. Detta är inkomster
som inte används till konsumtion eller investeringar och
som inte ger efterfrågan och sysselsättning. Lägre räntor
skulle verksamt bidra till att ge en bättre balans mellan
sparande och investeringar i den privata sektorn och mellan
sparandet i den offentliga och den privata sektorn.
Avgörande för möjligheterna att bedriva en mer aktiv
räntepolitik är hur inflationen kan bedömas utvecklas under
de kommande ett till två åren. Penningpolitiken måste
utformas med hänsyn till det mål för inflationen som
uppställts, att inflationen inte skall stiga över tre procent.
Såväl penningpolitiken som övrig ekonomisk politik måste
utformas så att en låg inflation uppnås.
För oss socialdemokrater är det av yttersta vikt att
inflationen förblir låg, annars försvåras möjligheterna att
öka sysselsättningen samtidigt som omfördelningen av
inkomster och förmögenheter åter skulle ta fart -- utöver
den omfördelning som regeringens politik redan lett till.
Inflationstrycket i den svenska ekonomin är emellertid
för närvarande i det närmaste obefintligt. Trots den kraftiga
försvagningen av kronans kurs och de därmed följande
stegringarna av importpriserna har prisnivån legat i det
närmaste helt stilla under det senaste halvåret. Regeringens
prognos innebär att inflationstrycket också för 1994
kommer att vara mycket svagt. Någon nämnvärd inhemsk
inflation att bekämpa med en försiktig penningpolitik under
detta år finns inte.
Inte heller för 1995 förutses någon uppgång i
inflationstrycket i ekonomin, trots att tillväxten då är
starkare. Tvärtom innebär regeringens prognos att
nettoprisindex ökar långsammare 1995 än i år. Att
konsumentpriserna förutses öka något snabbare beror
endast på att bostadssubventionerna reduceras mer, att
patientavgifterna i sjukvården höjs och att riksdagen
beslutat höja olika konsumtionsskatter 1995. Denna
uppgång kan därför inte användas som förevändning för en
försiktig räntepolitik under det kommande året.
Det tycks snarare vara uttalandena om inflationsriskerna
än de faktiska ekonomiska förhållandena som har hållit
inflationsförväntningarna och räntan uppe. En mer
realistisk beskrivning av inflationsriskerna hade istället
kunnat lägga en grund för en mer aktiv och
investeringsstimulerande ekonomisk politik.
7.2 Öka investeringarna
Det är dagens investeringar som utgör basen för
morgondagens produktion och välfärd. Nyckeln till ökad
tillväxt -- och därmed fler jobb och minskad arbetslöshet
samt förbättrade statsfinanser -- är med andra ord att
nedgången i investeringarna kan brytas och att Sveriges
produktionsförmåga varaktigt kan höjas. Dessutom måste
kunskapsnivån höjas och Sverige byggas starkare.
Detta kan endast ske genom att en större andel av
landets samlade resurser används till investeringar. Såväl
industrins investeringar som de offentliga investeringarna
måste öka. Internationella studier tyder på att Sverige
halkat efter vad gäller investeringar i infrastruktur.
Dessutom medförde överhettningen i slutet på 80-talet att
en snedfördelning uppkom mellan olika typer av
investeringar.
Särskilt allvarligt är raset i industriinvesteringarna och
att industrins kapitalstock därmed har reducerats. Industrin
har helt enkelt inte underhållit eller förbättrat sina maskiner
och produktionsprocesser genom ökade investeringar.
Vinsterna har inte i tillräcklig omfattning plöjts ned i
framtidsinvesteringar.
Visserligen sker nu en uppgång i
industriinvesteringarna. Den är emellertid klart otillräcklig.
Enligt regeringens beräkningar räcker årets i och för sig
betydande uppgång inte till mer än en ökning av
kapitalstocken med blygsamma 0,4 procent. I praktiken
fortsätter alltså basen för välfärden att gröpas ur.
Det är inte bara industriinvesteringarna som måste öka
nu när det är ekonomiskt lönsamt att investera.
Fallet i byggnadsinvesteringarna måste hejdas. En hel
bransch, som 100 000-tals människor är beroende av för sin
försörjning och som har stor betydelse för
samhällsekonomin, håller på att slås ut samtidigt som det
runt om i Sverige finns stora behov av upprustning och
renovering.
Sveriges kommunikationssystem måste moderniseras
och byggas ut. Det handlar om vägarna, gatorna,
järnvägarna och flyget. Kraftfulla satsningar på bättre
infrastruktur och utveckling av transportssystemen är
nödvändiga för att hävda Sveriges konkurrensförmåga. Inte
minst måste den högteknologiska infrastrukturen byggas ut
i form av ''elektroniska motorvägar'', d v s att binda samman
öar av lokala, regionala och branschvisa datornät som nu
lever sina egna liv.
Även den ''sociala infrastrukturen'' måste byggas ut och
rustas upp. Det behövs bättre äldrebostäder, upprustade
skolor och handikappanpassning av offentliga lokaler.
Miljöinvesteringarna måste öka för att Sverige på allvar
skall kunna angripa miljöproblemen. De ''gröna''
investeringarnas andel av den totala investeringsvolymen i
samhället bör öka.
Förutom de fysiska investeringarna måste även
investeringarna i mänsklig kompetens öka. Vårt lands
främsta tillgång -- människors kunnande och kompetens --
måste bättre tas tillvara genom ökad utbildning och
vidareutbildning.
I vår politik är ökade investeringar en hävstång för att
Sverige skall kunna komma upp på en högre tillväxtbana
och steg för steg kunna minimera BNP-gapet. Vi vill genom
ökade investeringar ta tillvara den produktions- och
sysselsättningspotential som finns i det svenska samhället.
Våra förslag
Investera i mänsklig kompetens.
Genom vår investeringspolitik höjs utbildnings- och
kompetensnivån i Sverige genom en rad olika åtgärder: Fler
elever i gymnasiet och Komvux. Utbyggd
arbetsmarknadsutbildning. Ytterligare högskoleplatser. En
ny teknisk högskola. Ett program för kompetensutveckling.
Direktavskrivningar för näringslivets investeringar.
Vi vill stimulera företagen att tidigarelägga sina
investeringar. Vi föreslår därför att industrin och övrigt
näringsliv får möjlighet att göra direktavskrivningar på sina
maskininvesteringar. Åtgärden bör träda i kraft 1 maj i år
och gälla till 1 juli nästa år. Vi föreslår att 70 procent av
investeringen får skrivas av omedelbart.
För nästa budgetår bedömer vi att denna åtgärd belastar
statsbudgeten med ca 5 miljarder kronor.
Investeringseffekten inklusive tidigareläggningseffekten är
för 1994 och 1995 ca 9,5 miljarder kronor.
Bygg ut AXE-systemet.
Vi anser att Telia bör tidigarelägga sina investeringar i
AXE-systemet. Redan 1997 bör målet om en total
utbyggnad vara uppnått, i stället för år 2000 som
planeringen är nu. Det gynnar 200 000 teleabonnenter i
Norrland, Värmland och Dalarna.
Under budgetåret 94/95 bör dessa investeringar öka med
300 miljoner kronor.
Bygg ut Sveriges kommunikationsnät.
Det svenska vägnätet behöver rustas upp.
Underhållsinvesteringarna bör påskyndas och
tidigareläggas. Ambitionen skall vara att genomföra
Vägverkets maximialternativ för underhållet av vägnätet.
Investeringarna i de kommunala vägarna måste öka.
Behoven är mycket stora.
Ökade investeringar i järnvägsunderhållet krävs.
Luftfartverkets planerade investeringar bör tidigareläggas.
Totalt vill vi öka investeringarna i
kommunikationssektorn med 6,8 miljarder kronor.
Öka bostadsinvesteringarna.
Vi vill införa ett stimulansbidrag på 20 procent för ökad
ROT-verksamhet i lägenheter. Ett investeringsstöd på 10
procent bör tillfälligt införas för nyproduktion av bostäder,
som igångsätts före 1 januari 1995.
Totalt vill vi öka bostadsinvesteringarna med 11
miljarder kronor.
Förbättra den sociala infrastrukturen.
Vi vill att Sveriges skolor skall bli trivsamma
arbetsplatser för elever och lärare. Därför föreslår vi ett
investeringsstöd som innebär att skolor kan renoveras för 1
miljard kronor. Vi föreslår ett ROT-program för andra
kommunala byggnader på 2 miljarder kronor.
Äldrebostäder bör rustas upp för ytterligare 800
miljoner kronor.
Många handikappade har svårt att använda sig av
offentliga lokaler, inte minst till följd av bristande
tillgänglighet. Därför vill vi handikappanpassa dessa lokaler
genom att öka investeringarna med 300 miljoner kronor.
Nya miljöinvesteringar.
Vi vill att Naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra
ett samlat program för miljöinvesteringar. Resurserna skall
fördelas så att maximal miljövinst uppnås i kombination
med så hög sysselsättning som möjligt. På så sätt vill vi öka
de miljöförbättrande investeringarna med 2,6 miljarder
kronor.
Dessa ''gröna'' investeringar handlar bl a om kommunala
VA-investeringar, kväverening, åtgärder för att minska
trafikbullret, saneringsåtgärder för gamla industrier. Därtill
kommer ökade resurser för naturreservat och leder samt
kulturmiljövård.
7.3 En ny näringspolitik
Utöver de åtgärder vi föreslår för att stimulera
efterfrågan, produktion och investeringar krävs en
omläggning av näringspolitiken. En dogmatisk politik, som
passivt förlitar sig på marknadskrafterna, måste ersättas
med en aktiv näringspolitik, som bidrar till uthållig och
miljövänlig tillväxt. I likhet med andra länder måste även
den svenska staten kunna spela en aktiv roll i utvecklingen
av näringslivet.
Den globala konkurrensen skärper kraven på en politik
som stärker Sverige som industrination i modern mening.
Sverige skall inte vara ett land som konkurrerar med låga
löner. En god produktionsförmåga skall bygga på hög
produktivitet och god lönsamhet i produktionen.
Den svenska näringsstrukturen måste i större
utsträckning präglas av kunskapsintensiv produktion. Det
är inom dessa marknader som tillväxtkraften är som störst.
Vi vill förbättra näringsklimatet för både stora och små
företag. I partimotionen ''Aktiv näringspolitik'' presenterar
vi en sådan politik. Huvuddragen är följande:
Fasta spelregler.
Företagens investeringsbeslut är långsiktiga och styrs
primärt av efterfrågesituationen på marknaden. Därför
måste den ekonomiska politiken i nuvarande läge syfta till
att öka efterfrågan. Därutöver måste statsmakterna ge
klara och entydiga besked om vilka regler som företagen
har att rätta sig efter.
Vi socialdemokrater ger i denna motion besked om att
den enhetliga kapitalbeskattningen bör återställas. Vi vill
återgå till huvudprinciperna för det regelsystem för
bolagsskatten som utformades i 1991 års skatteuppgörelse.
Energiuppgörelsen från 1991 utgör en bra grund för
energipolitiken. För att säkerställa enigheten i energifrågan
föreslår vi att en parlamentarisk beredning tillsätts för att
följa upp 1991 års överenskommelse. Den bör även bedöma
energi- och näringspolitiska konsekvenser av en avreglering
av elmarknaden.
God lönsamhet.
De svenska företagen måste ha en god lönsamhet. Det
är nödvändigt dels för att man skall kunna generera kapital
till investeringar, dels för att företagen skall kunna vara
attraktiva för placerare i en allt hårdare internationell
konkurrens.
Vi kommer att arbeta för förståelse av behovet av en god
vinstnivå inom företagen. För att nå bred uppslutning kring
detta måste företagen använda sina vinster till produktiva
investeringar, till insatser som höjer de anställdas
kompetens och till införande av en modern
arbetsorganisation.
Förbättra kapitalförsörjningen.
Bankerna måste minska sina räntemarginaler.
Utvecklingsfondernas kapital för ''mjuk'' finansiering av
småföretag bör ökas med 300 miljoner kronor. Detta
tillskott finansieras genom försäljning av statens aktier i
förvaltningsbolagen Atle och Bure.
AP-fonderna bör ges rätt att placera för ytterligare 10
miljarder kronor i aktier.
Underlätta produktförnyelsen.
Uppfinnarverksamheten har blivit styvmoderligt
behandlad av regeringen. Forsknings- och
utvecklingsverksamheten (FoU) bör i högre grad inriktas på
att befrämja att nya produkter tas fram. Den tillämpade
FoU:n samt teknikutveckling bör få en större andel i det
svenska FoU-stödet. Ytterligare 50 miljoner kronor anslås.
Ny teknisk högskola.
För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska
näringslivets konkurrenskraft måste utbildnings- och
kompetensnivån i Sverige höjas. Särskilda insatser måste
göras för att öka examinationen av naturvetare och
tekniker, i synnerhet bland kvinnor. För att klara det ökade
intaget bör en ny teknisk högskola med internationell
inriktning etableras. Ett särskilt program för
kompetensutveckling måste startas. Målsättningen bör vara
att 2 procent av arbetstiden skall användas för
kompetenshöjande utbildning.
Förbättra infrastrukturen.
En nationell plan för investeringar i infrastruktur
behövs. Särskilda insatser krävs för att förbättra
informationsteknologins infrastruktur. AXE-systemet skall
vara utbyggt i hela Sverige 1997. Som långsiktigt mål skall
gälla att ytterligare 1 procent skall användas till
investeringar i infrastruktur. En sådan satsning innebär inte
bara ökade investeringar i den fysiska infrastrukturen, utan
även investeringar för att höja kompetens- och
utbildningsnivån i samhället.
Behåll statliga verk och företag.
De statliga infrastrukturverken och bolagen -- Telia,
Posten, Vattenfall och SJ -- skall inte privatiseras.
Europaprogram för småföretagen.
Vi vill stärka de små och medelstora företagen på den
europeiska marknaden. Ett brett Europaprogram för ökad
export bör genomföras.
8. Minskad arbetslöshet
Dagens situation på arbetsmarknaden är ytterst allvarlig.
Om inte arbetslösheten tas ned kommer det svenska
samhället steg för steg att brytas sönder. Arbetslösheten
hotar det svenska välfärdssamhället på olika sätt:
För det första märks redan nu hur motsättningarna i
samhället ökar till följd av arbetslösheten. Alla
erfarenheter visar att konfliktnivån mellan människor och
grupper av människor ökar ju fler som är arbetslösa. Roten
till många samhällsproblem kan sökas i arbetslösheten.
För det andra påverkas alla svenskar direkt eller indirekt
av de stora kostnader som är förknippade med att över
390 000 personer är öppet arbetslösa. Socialbidragsbomben
är en realitet som, när den briserar, kommer att leda till
ytterligare nedskärningar i den kommunala verksamheten.
Det svenska välfärdssamhället tål helt enkelt inte en
tvåsiffrig arbetslöshetsnivå.
För det tredje håller den gynnsamma relationen mellan
inflation och arbetslöshet snabbt på att försämras. OECD:s
bedömning var tidigare att en arbetslöshetsnivå på högst
2,5--3 procent i vårt land är förenlig med en låg
inflationsnivå. Om arbetslösheten får ligga kvar på dagens
höga nivå är risken att inflationen tar fart i en senare fas i
konjunkturuppgången. Risken är att arbetsgivarna inte vill
anställa de som varit arbetslösa länge. Då kan
konkurrensen om den attraktiva arbetskraften medföra att
de som befinner sig på arbetsmarknaden förhandlar upp
sina löner, vilket riskerar att leda till ökad inflation och
ännu större klyftor.
För det fjärde kollapsar förr eller senare den aktiva
arbetsmarknadspolitiken om arbetslösheten tillåts ligga
kvar på dagens extremt höga nivå. AMS kan helt enkelt inte
uppnå riksdagens mål. Den traditionella
arbetsmarknadspolitiken urholkas. Nya
arbetsmarknadspolitiska åtgärder tränger undan ordinarie
arbeten. Incitamenten försvagas för den enskilde att delta i
aktiva åtgärder. Byråkrati och snåriga regler får fotfäste.
Sammantaget kan dessa fyra allvarliga effekter bara leda
till en enda rimlig slutsats:
Tillsammans med en allmän omläggning av den
ekonomiska politiken måste omedelbara insatser sättas in
för att minska arbetslösheten. Förutom vårt
investeringsprogram för ökad sysselsättning vill vi satsa
drygt 5 miljarder kronor mer än regeringen på att utveckla
arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken.
Med vår politik minskas statens utgifter nästa år för
arbetslöshetsförsäkringen med över 10 miljarder kronor.
Samtidigt ökar statens inkomster kraftigt. Effekten av vår
politik är att färre tvingas leva på bidrag. Fler kommer att
få arbeta.
Med våra förslag kommer sysselsättningen 1994 att ligga
30 000 över regeringens prognos och 90 000 över år 1995.
Den öppna arbetslösheten 1995 blir 4,9 procent. Med vår
politik kan vi bryta utvecklingen på arbetsmarknaden och
ta de första stegen mot att bli det första landet i världen som
varaktigt tar ned arbetslösheten från en tvåsiffrig nivå.
Våra förslag
Program mot ungdomsarbetslösheten.
Ungefär två årskullar, cirka 200 000 ungdomar, står i dag
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Inga drabbas så
hårt av arbetslösheten som de unga. Extraordinära insatser
måste göras för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Vi vill
därför att riksdagen samlas kring ett långsiktigt program
mot ungdomsarbetslösheten.
Men det räcker inte. Åtgärder måste sättas in redan nu.
Vi föreslår därför att en omfattande utbildningssatsning
genomförs. Därutöver vill vi införa en ny åtgärd,
ungdomsintroduktion, som skall ge 40 000 ungdomar
jobb i näringslivet. Vi anslår medel för att 43 000 ungdomar
skall kunna få anställning med hjälp av rekryteringsstöd.
Vi vill också att alla ungdomar som är under 25 år skall
erbjudas arbete eller utbildning inom 100 dagar från det att
de blev arbetslösa.
Förlängda uppsägningstider i kommunerna.
Regeringen räknar med att 37 000 personer i år mister
sina anställningar i kommuner och landsting. Det är ett
slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser av gigantisk
omfattning. Rundgången mellan staten och kommunerna
måste brytas.
Vi föreslår att AMS får i uppdrag att förhandla med
kommunerna och landstingen om att förlänga
uppsägningstiden till i första hand 31 december 1995 för
varslad personal. Målsättningen är att ingen skall gå ut i
öppen arbetslöshet.
AMS bör få särskilda medel för att stimulera
kommunerna att fatta sådana beslut. För nästa år bör 2,7
miljarder kronor anslås för detta ändamål. Stödet för en
enskild person får inte överstiga 85 procent.
Ökad utbildning.
För att möta den ökade efterfrågan på kompetent
arbetskraft, som vår politik leder till, måste ytterligare
insatser sättas in för att öka utbildningsvolymen. Vi vill med
andra ord inte bara öka investeringarna i näringslivet, utan
även investera mer i människors kompetens och kunnande.
Den extra utbildningssatsningen på 54 000 elever i ett
extra gymnasieår och i Komvux, som nu genomförs efter ett
socialdemokratiskt initiativ, bör fortsätta även under nästa
läsår. Vi vill öka ut denna med ytterligare 16 000 platser.
Ytterligare 4 500 elever bör beredas plats i högskolan
och 2 000 i folkbildningen. Arbetsmarknadsutbildningen
bör inte minska under nästa år, som regeringen föreslår,
utan tvärtom öka. Vi vill där utbilda närmare 10 000
personer fler per månad än regeringen vill.
Ökad kompetensutveckling i näringslivet.
Förändringarna i arbetslivet är omfattande. Kraven på
de anställdas kunskaper växer mycket snabbt. Särskilt
riskerar den fjärdedel av arbetskraften som är
korttidsutbildad att få stora problem på den framtida
arbetsmarknaden. Dessutom kan brist på kompetent
personal uppstå vid en konjunkturuppgång.
I nuvarande konjunkturläge är det nödvändigt att på
bred front stimulera till kompetensutveckling på
arbetsplatserna. Genom den konkurrenskraftsförbättring
som skett under senare år finns ekonomiskt utrymme för
kompetenshöjande aktiviteter på företagen. Antalet
personer i utbildningsvikariat bör öka med 6 000 utöver
regeringens mål.
Riksdagen bör samlas kring ett hållbart och
sammanhållet program för att öka kompetensutvecklingen
i näringslivet. Målsättningen bör vara att två procent av
arbetstiden skall användas för kompetensutveckling.
Arbetslivets förnyelse.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse är
nödvändig för att öka produktiviteten ute på
arbetsplatserna, ta bort riskerna för ohälsa och minska
samhällets kostnader för ohälsa och utslagning.
Vi vill återställa de försämringar av arbetsrätten som
regeringen genomfört. För att utveckla det goda arbetet
krävs samarbete på arbetsmarknaden, inte konfrontation.
Minska övertidsuttaget.
Det höga övertidsuttag som arbetsgivarna nu tillämpar
är oacceptabelt. Det är en följd av strategin att hålla en så
låg bemanning som möjligt, s k lean production.
De fackliga organisationerna har ett stort ansvar för att
övertidsuttaget kraftigt minskar. Regering och riksdag har
emellertid det yttersta ansvaret för att övertidsuttaget
minskar och ersätts av anställningar. Vi utgår från att
regeringen överväger vilka åtgärder som skall vidtas om inte
övertidsuttaget går ner.
Ökad jämställdhet.
Den offentliga sektorn har stor betydelse för kvinnors
möjligheter till förvärvsarbete. Den gör det möjligt för
kvinnor -- och män -- att förvärvsarbeta, och den ger många
kvinnor förvärvsarbete. Tidigare oavlönat omsorgsarbete
har genom den offentliga sektorn gjorts avlönat.
Den svenska familjepolitikens inriktning på ordnad
barnomsorg åt alla utgör en grundläggande förutsättning för
kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Försämringarna av
den offentliga sektorn kommer därför att slå hårt på
jämställdheten. Därför är vår satsning på att bevara jobb i
kommunerna så viktig för kvinnorna.
Vi vill ändra jämställdhetslagen i syfte att minska
löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
9. Rättvis fördelning
Alltsedan det demokratiska genombrottet har
huvudströmningen i svensk politik gått i riktning mot ökad
rättvisa och jämlikhet. Denna politik har varit
utomordentligt framgångsrik. Den ideologiska
grundtanken för välfärdssamhället -- allas lika rätt till
trygghet och frihet -- är djupt förankrad hos svenska folket.
I skuggan av de återkommande ekonomiska kriserna
under 1970- och 80-talet uppstod emellertid en motrörelse
mot välfärdspolitiken. Över hela världen angrep nyliberala
politiker välfärdssamhället.
Så har skett även i vårt land. Politiken i Sverige har
under de senaste åren präglats av nyliberalismens idéer. Inte
minst på kommunal nivå har många människor fått erfara
systemskiftet i sin vardag.
Dessbättre har de nyliberala angreppen nu förlorat både
riktning och tempo. Det har flera förklaringar.
De internationella förebilderna finns inte längre.
Impulserna från omvärlden går idag i rakt motsatt riktning.
Den svenska regeringen är den sista av sitt slag.
Framför allt saknar systemskiftet stöd hos det svenska
folket. Folkhemstanken åtnjuter stark moralisk legitimitet i
vårt land. I Sverige finns en djup insikt om att ett samhälle
med sociala och ekonomiska klyftor, med orättvisor och
massarbetslöshet, blir outhärdligt att leva i -- även för dem
som har arbete och ekonomiska resurser.
Just nu, efter tre år av djup ekonomisk kris i Sverige,
ställs folkhemstanken inför sitt allra svåraste prov.
Vägen ur den ekonomiska krisen ställer stora krav på
sammanhållning och solidaritet. Alla måste känna att
krispolitiken bär rättvisans och jämlikhetens prägel. I annat
fall kommer välfärdssamhället att brytas sönder och
tudelningen permanentas.
Regeringens politik har dessvärre lett till ökade
spänningar i samhället. På två centrala områden är det
särskilt tydligt: Skattepolitiken har varit djupt orättfärdig.
Politiken mot den ekonomiska brottsligheten har varit slapp
och kraftlös.
9.1 En rättvis skattepolitik 1991
års skattereform innebar att vi fick en skattemässig
balans mellan inkomster från arbete och inkomster från
kapital. Detta var oerhört viktigt för att motverka olika
former av skatteplanering och för att öka effektiviteten i
hela samhällsekonomin.
Sverige fick genom skattereformen en modern,
likformig och neutral beskattning av olika typer av
inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på
arbete för majoriteten av löntagarna bestämdes till 30
procent. För löntagarna innebar detta en radikal sänkning
av inkomstskatten.
Även företagsbeskattningen förändras i grunden genom
skattereformen.
Ambitionen var bredare skattebaser, lägre skattesatser
och en skattemässig neutralitet mellan olika investeringar.
Genom sänkningen till 30 procent halverades i det närmaste
bolagsskatten. En ny reserveringsmöjlighet för företagen
infördes, skatteutjämningsreserven, den s.k. Surven.
Skattereformen genomfördes av en bred majoritet i
riksdagen. Ett unikt samarbete över den traditionella
blockgränsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet
gjorde reformen möjlig. Genom skattereformens breda
politiska förankring var förutsättningarna goda för att
enskilda och företag skulle kunna lita på utfästelserna om
stabila och långsiktiga spelregler på skattepolitikens
område.
Underminerad skattereform
Regeringens skattepolitik har dessvärre konsekvent
bidragit till att underminera skattereformens bärande
principer. Steg för steg, åtgärd för åtgärd, har regeringen
monterat ned skattereformen.
Med tanke på att moderaterna från första början var
emot hela skattereformen är detta inte särskilt förvånande.
Högerns krav på sänkta kapital- och förmögenhetsskatter
har realiserats.
Det är emellertid djupt beklagligt att folkpartiet
liberalerna, som var en av parterna i
skatteöverenskommelsen 1991, har accepterat ett
skattesystem där det inte råder balans mellan skatten på
arbete och skatten på kapital.
Regeringen har genom en rad åtgärder underminerat
skattereformen. De viktigaste avstegen är följande:
Tabell 7. Ett urval av regeringens avsteg från
skattereformen.
* Sänkt kapitalskatt till 25 %
* Återinförd kvittningsmöjlighet mellan olika
förvärvskällor
* Slopat schablonavdrag
* Sänkt grundavdrag
* Halvering av skatten på reavinster på aktier
* Sänkt skatt på privat pensionssparande
* Högre bolagsskatt och slopad skatt på aktieutdelningar
Våra förslag
Återupprätta förtroendet för skattesystemet.
En huvuduppgift under den kommande mandatperioden
blir att återupprätta medborgarnas förtroende för
skattesystemet. Nyckelorden för att åstadkomma detta är
desamma som vägledde arbetet med 1991 års skattereform:
likvärdig beskattning av arbete och kapital, breda
skattebaser, likformiga skatter, låga skattesatser och enkla
regler.
En socialdemokratisk regering kommer att utforma en
ny skattereform för rättvisa, god skattemoral och sunda
statsfinanser. Balans mellan skatt på arbete och kapital är
en hörnsten i en sådan reform. Skattesystemet måste
återigen bli enkelt och överskådligt.
Lägre skatt på arbete.
Grundavdraget har sänkts från 32 till 25 procent av
basbeloppet. Genom denna åtgärd drar staten in ca 5
miljarder kronor i köpkraft för hushållen i år. Den
inhemska efterfrågan stramas åt ytterligare. Grundavdraget
bör därför vara 32 procent av basbeloppet även under 1994.
Höjd skatt för höginkomsttagarna.
Uppgiften att sanera statsfinanserna kommer att ställa
stora krav på sammanhållning mellan olika grupper i det
svenska samhället. En politik för att minska de offentliga
underskotten måste utformas så att den har en bred
förankring hos svenska folket. Skatt efter bärkraft är en
viktig princip i socialdemokratins skattepolitik.
Mot bakgrund av de skattesänkningar som regeringen
har genomfört, och som till övervägande del har kommit
höginkomsttagarna till del, anser vi att statsskatten för
höginkomsttagare över brytpunkten skall vara 25 procent.
Denna inkomstförstärkning på 2 miljarder kronor bör
tillföras Arbetsmarknadsfonden. Den extra
skattebeslastningen bör utgå till dess balans mellan utgifter
och inkomster uppnås i Arbetsmarknadsfonden. Vi säger
nej till regeringens åtgärd att slopa grundavdraget i den
statliga taxeringen för personer med inkomster över
brytpunkten.
Återställ den enhetliga kapitalbeskattningen.
I enlighet med våra förslag i höstas anser vi att den
likformiga och enhetliga kapitalbeskattningen bör
återställas.
Genom regeringens politik på detta område har
möjligheterna till skatteplanering ökat. Dessutom blir de
fördelningspolitiska effekterna mycket negativa. Att ta bort
skatten på aktieutdelningar gynnar inte företagen utan
framför allt en liten grupp enskilda hushåll med mycket
stora förmögenheter placerade i aktier.
Några övertygande ekonomiska motiv för den slopade
aktieägarskatten finns inte. De enda bestående effekterna
av åtgärden är att skatteplaneringen ökar, att aktieägarna
blir rikare och att skattesystemet blir oerhört
svåröverskådligt och komplicerat.
Besluten om sänkningen av skattesatsen för
kapitalinkomster till 25 procent bör rivas upp. Därmed
skulle ränteavdragen även i fortsättningen medföra en
skattereduktion på 30 procent.
Reglerna för beskattning av aktieutdelningar bör ansluta
till denna generella och likformiga kapitalbeskattning.
Aktieutdelningar bör beskattas med 30 procent från och
med inkomståret 1995. Lättnaderna i reavinstskatten på
aktier bör avskaffas.
Bolagsskatten.
Vi vill återgå till det regelsystem för bolagsskatten som
utformades i 1991 års skattereform. En återgång till dessa
regler, som socialdemokraterna och folkpartiet tidigare var
överens om, måste emellertid ske under en
övergångsperiod. Regeringens åtgärder har skapat ett
sammelsurium av oklara regler, som måste analyseras
noggrant.
Under alla omständigheter anser vi att hela det belopp
som återförs från skatteutjämningsreserv bör beskattas fr o
m 1996 års taxering. Aktiebolag bör fr o m 1 april 1994 åter
få göra avdrag för utdelning på nyemissioner (det s k
Annellavdraget). Bolagsskatten bör vara 30 procent.
Jämfört med regeringens politik på
företagsskatteområdet innebär våra förslag att
bolagsskatten för näringslivet 1995 sänks med ca 5
miljarder kronor. Regeringens politik däremot höjer
bolagsskatten för företagen 1995 med ca 1,8 miljarder
kronor i förhållande till skattereformen.
9.2 Ett program mot den ekonomiska brottsligheten
Den ekonomiska brottsligheten har nått en sådan
omfattning att den hotar grundvalarna för en sund
marknadsekonomi och undergräver statsfinanserna.
Initierade bedömare menar att denna typ av brottslighet
omsätter över 100 miljarder kronor.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider
konkurrensen, slår ut seriösa företagare och luckrar upp
affärsmoralen. Under senare år har vi sett många exempel
på hur ekobrottsligheten slår sönder hela näringsgrenar, hur
några få skor sig på andras bekostnad, hur rena
maffiametoder följer i den ekonomiska brottslighetens
fotspår.
Den ekonomiska brottsligheten leder till att det blir
svårare att bedriva en rättvis fördelningspolitik. Hederliga
medborgare får betala högre skatter och avgifter än vad som
annars hade varit nödvändigt. Detta hotar
sammanhållningen i hela samhället.
Om människor upplever att vissa personer genom
avancerade, olagliga affärstransaktioner undandrar sig sin
skyldighet att bidra till att finansiera välfärden är risken
uppenbar att skattefiffel och svartarbete sprider sig.
Därmed hotas solidariteten och tryggheten i hela samhället.
Den långsiktiga utvecklingen är illavarslande. Om inte
kraftfulla motåtgärder sätts in snarast kan vi inom kort nå
en punkt då brottslighet och illojalitet blir en integrerad och
oupplöslig del av det ekonomiska livet. Det måste stå
fullkomligt klart att samhället står på de hederliga
företagens sida mot de ohederliga och brottsliga.
En av regeringen Bildts första åtgärder var att avskaffa
generalklausulen mot skattefusk och skatteflykt. Därmed
gav man en tydlig signal om hur regeringen ser på denna typ
av brottslighet.
Vi socialdemokrater vill återuppta kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. I partimotionen ''Åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten'' presenteras ett samlat
program mot den ekonomiska brottsligheten. Vi vill tillföra
ytterligare 128 miljoner kronor för kampen mot
ekobrottsligheten. Under en treårsperiod vill vi successivt
öka denna satsning upp till totalt ca en halv miljard kronor.
Företrädesvis sker denna resursökning inom skatte- och
avgiftskontrollen.
Denna satsning har en kraftig ekonomisk utväxling på
statsfinanserna. Vi bedömer att de åtgärder som vi föreslår
bara under nästa budgetår leder till en förstärkning av
statsbudgeten med minst 200 miljoner kronor. På längre sikt
är inkomstförstärkningarna väsentligt större. Det rör sig om
åtskilliga miljarder kronor som stärker statsfinanserna.
Våra förslag
En särskild ekobrottsbudget.
Vi vill tilldela kampen mot den ekonomiska
brottsligheten en egen budget. Genom att successivt under
en treårsperiod öka resurserna kan en prioritering av
ekobrottsbekämpningen garanteras på sikt.
Fler ekopoliser.
Av totalt 16 700 poliser är det mindre än 300 poliser i
hela landet som arbetar med utredningar om ekonomisk
brottslighet. Det innebär drygt 1,5 procent av det totala
antalet polistjänster i hela landet.
Vi vill öka antalet ekopoliser. Därutöver måste polisen i
ökad utsträckning rekrytera personal med ekonomisk och
juridisk utbildning. Kompetensen inom dataområdet måste
öka.
Ökade resurser till domstolarna.
Arbetsläget inom domstolarna är mycket ansträngt. Det
finns inte längre några särskilda ekodomstolar, utan de
allmänna domstolarna förutsätts klara även ekomålen.
Vi vill att domstolarna tillförs ytterligare resurser för att
bl a förbättra vidareutbildningen av domare.
Utökad skattekontroll.
Vi vill öka skattekontrollen för företag. Det skall inte
vara möjligt för oseriösa företag att komma undan de
skatter de enligt lag skall betala. Antalet taxeringsrevisorer
måste öka. Tätare revisioner är nödvändiga.
Informationsutbytet med andra länder bör byggas ut.
Momsfifflet måste beivras.
Effektivare lagstiftning.
En rad olika lagar har betydelse för kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Självfallet gäller det
brottsbalken, skattebrottslagen och annan
strafflagstiftning. Dessutom har aktiebolagslagen, de olika
skattelagarna, konkurslagen och medbestämmandelagen
stor betydelse.
En samlad analys av alla de lagar som inverkar på
effektiviteten i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
är nödvändig.
Sedan ekobrottskommissionens arbete under den
socialdemokratiska regeringsperioden på 1980-talet har en
sådan översyn inte gjorts. Med tanke på att den ekonomiska
brottsligheten har ökat så kraftigt under senare tid bör en
sådan översyn nu återigen göras.
En bred informationskampanj.
För att stärka det gemensamma ansvaret för
regelefterlevnaden i samhället vill vi genomföra en brett
upplagd upplysnings- och informationskampanj. Syftet är
att sprida kännedom om hur den ekonomiska brottsligheten
ser ut, vilka skador den medför och vad som kan göras för
att förhindra denna form av brottslighet.
Det gäller att utveckla och förstärka etiska regler, skapa
förebilder och sprida upplysning i hela samhället varför alla,
inklusive näringsidkare, måste hålla sig till de gemensamma
spelreglerna.
Vi vill anvisa 10 miljoner kronor för en sådan här
kampanj.
10. Starkare statsfinanser
Vi har tidigare pekat på det starka samband som finns
mellan den höga arbetslösheten och de stora offentliga
underskotten. Inget annat lands offentliga ekonomi drabbas
så hårt av hög arbetslöshet som Sveriges.
Budgetunderskottet och den växande statsskulden är till
stor del en direkt följd av arbetslösheten.
Att arbetslösheten nu ligger på en tvåsiffrig nivå
kommer att beröra alla svenskar under resten av 90-talet.
Långt efter det att regeringen har avgått kommer vi att få
leva med sviterna av den höga arbetslösheten. Framför allt
blir bördan av statsskuldräntorna allt tyngre när
statsskulden växer till följd av minskade inkomster och
ökade utgifter för arbetslösheten.
Hög arbetslöshet leder till ökade offentliga utgifter, som
leder till växande underskott. Underskotten leder till ökad
statsskuld, som leder till en allt tyngre räntebörda.
Statsskuldräntorna har på bara ett år ökat från 73
miljarder kronor 1992/93 till 91 miljarder kronor
1993/94. Räntebördan på statsskulden är därmed den
enskilt snabbast växande utgiftsposten i statens budget.
Vi noterar att regeringen har frångått den
beräkningsmodell för statsskuldräntorna som tidigare
använts. Först i kompletteringspropositionen avser
regeringen att redovisa effekterna av denna nyordning.
En sådan redovisning bör riksdagen få redan inför
behandlingen av budgetpropositionen, särskilt om det visar
sig att statsskuldräntorna är större än den preliminära
bedömningen. Enligt JP Bank är det av regeringen
redovisade upplåningsbehovet underskattat med 15
miljarder kronor för innevarande budgetår.
10.1 Vår syn på budgetunderskottet
Det allvarliga med statsskulden är såväl dess storlek som
statsskuldens snabba ökningsstakt, vilket gör att
statsskuldräntorna tar allt större utrymme i anspråk i statens
budget.
På två år -- från budgetåret 1992/93 till budgetåret
1994/95 -- räknar regeringen med att statsskulden ökar från
960 miljarder kronor till 1 453 miljarder kronor. På bara
två år ökar därmed statsskulden från 66,5 procent av BNP
till 94,5 procent.n
Diagram 8. Lånebehov och statsskuld. Bå 1992/93--94/95
Källa: prop 1993/94:100
Ökningstakten av statsskulden -- vare sig man avser
bruttoskulden eller nettoskulden -- är utomordentligt snabb
i Sverige. Inget annat industriland har så snabb skuldökning
som Sverige.
Statsskuldens snabba ökning är en direkt följd av att
arbetslösheten ökat så snabbt, och med den de offentliga
utgifterna och det stora fallet i skatteinkomsterna.
Sverige avviker på denna punkt från andra länder som
också de har hög arbetslöshet, se diagram 9.
För det första skall till den öppna arbetslösheten i
Sverige adderas 100 000-tals personer som är sysselsatta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den svenska
arbetsmarknadspolitiken, som betalas med skattemedel
över statsbudgeten, är den mest utbyggda i hela världen.
För det andra har den svenska arbetslöshetsersättningen
hittills haft helt annan kvalitet än i andra länder. Fler
arbetslösa får arbetslöshetsersättning i Sverige än i något
annat land, och med högre belopp. Följdriktigt är utgifterna
för kontantstöd högre i Sverige i förhållande till BNP än i
andra länder även vid samma arbetslöshet.
För det tredje viker de offentliga inkomsterna snabbare
i Sverige än i andra länder vid hög arbetslöshet. Det
sammanhänger med att arbetsgivarna till stora delar bidrar
till trygghetssystemens finansiering. Ju högre arbetslöshet,
desto lägre inkomster från arbetsgivaravgifterna.
Sammantaget innebär detta att de offentliga finanserna
i Sverige är mycket mer känsliga för hög arbetslöshet än i
andra länder. Inget annat lands statsfinanser drabbas så
kraftigt om arbetslösheten är hög som Sveriges.
Följaktligen är den höga arbetslösheten grundförklaringen
till den kraftiga ökningen av statsskulden.n
Diagram 9. Offentlig nettoskuld. Sverige och OECD.
Källa: OECD
I debatten påstås från tid till annan att en
socialdemokratisk regering tänker tillåta inflationen att
stiga för att därigenom minska statsskuldens andel av BNP.
Inget påstående kan vara felaktigare än detta.
I den socialdemokratiska ekonomiska politiken ryms
inte föreställningen att det går att inflatera bort obalanserna
i den svenska ekonomin.
Inflationsvägen är inte framkomlig för att minska
bördan av statsskulden. Då endast 65 procent av
statsskulden är placerad i kronor går det inte att urholka det
reala värdet på de statspapper som är placerade i utländsk
valuta.
Därutöver har Sverige tidigare smärtsamt fått erfara vad
som händer med välfärden och fördelningspolitiken om
inflationen är hög: konkurenskraften urholkades och
därmed basen för välfärden, och gigantiska summor
omfördelades från låntagare till långivare. Därför var det en
utomordentligt stor framgång då den förra
socialdemokratiska regeringen -- efter stora uppoffringar --
lyckades ta ner inflationen.
Slutsatsen är för vår del given:
Det är endast en låg realränta och en politik för högre
tillväxt och ökad sysselsättning som varaktigt kan stärka
statsfinanserna och ta ned statsskuldens storlek. Ju förr
åtgärder sätts in som höjer tillväxttakten i ekonomin, desto
lindrigare blir uppgiften att minska statsskuldens andel av
BNP. Därutöver kommer en hård budgetprövning att bli
nödvändig.
Parallellt med detta måste fördelningspolitiken
uppmärksammas. Budgetunderskottet och statsskulden
skapar kraftiga fördelningspolitiska motsättningar mellan
långivare och låntagare. Sådana spänningar måste
motverkas med en aktiv fördelningspolitik. Ökade
motsättningar är ingen framkomlig väg för att sanera statens
finanser. Krisens bördor måste fördelas rättvist.
Diagram 10. Samband mellan offentliga finanser och
tillväxt i OECD-länderna 10.2
Vårt budgetalternativ
Det socialdemokratiska budgetalternativet har följande
inriktning:Vår politik leder till att tillväxten 1994 blir
3,4 procent och 4,5 procent 1995. Tillväxten skall först
och främst vara investeringsledd. Därför föreslår vi
åtgärder som stimulerar industrins investeringar. Därutöver
föreslår vi åtgärder som bl a stimulerar byggnads-,
kommunikations- och miljöinvesteringar samt investeringar
i den sociala infrastrukturen.Vår samlade politik leder till
att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under
nästa år.Vår politik har en helt annan
fördelningspolitisk profil än regeringens.
Kapitalägare skall betala lika hög skatt som löntagare.
Höginkomsttagarnas statsskatt bör höjas. Aktieägarskatten
återställs till den nivå som socialdemokraterna och
folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991. Vi
presenterar ett brett program mot den ekonomiska
brottsligheten.Vårt alternativ skiljer sig från regeringens
genom att det kombinerar en totalt sett högre
efterfrågenivå i ekonomin med en stramare
budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas framför allt
på investeringar som skapar produktion och sysselsättning
och därmed högre inkomster i framtiden. Den stramare
budgetpolitiken tar sig uttryck i att vi föreslår besparingar
på 5,9 miljarder kronor och inkomstförstärkningar på 4,1
miljarder kronor.Vår politik innebär att ett första steg
tas mot att minska statsskuldens andel av BNP. Genom
den tillväxtorienterade politiken breddas skattebaserna
samtidigt som utgifterna för arbetslösheten minskar. Med
vår politik minskar utgifterna för kontantstöd till arbetslösa
med ca 8 miljarder kronor under budgetåret.
Sammantaget innebär detta att vårt budgetalternativ
ansluter till det beslut som den socialdemokratiska
partikongressen fattade i september förra året:
För att en sådan stimulerande politik i det korta
perspektivet ska fungera och bli trovärdig måste det bli
balans i de offentliga finanserna. En sådan balans
åstadkoms med de inkomster som följer av ökad
sysselsättning. Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter
och skatter. Kravet på trovärdighet måste gälla både
besparingarnas storlek och innehåll. En bred majoritet för
en sådan politik kan bana väg för lägre ränta, vilket är det
särklassigt bästa sättet att stimulera investeringarna.
Besparingar
Vi föreslår att riksdagen beslutar om ytterligare
besparingar på sammanlagt 5,9 miljarder kronor.
Därutöver accepterar vi ca 3 miljarder kronor av
regeringens förslag till utgiftsnedskärningar, som föreslås i
budgetpropositionen.
Våra förslag är följande:Sänkt ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att sänka
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från 90 till 80
procent. Det innebär en besparing på ca 0,6 miljarder
kronor under budgetåret 1994/95. Helårseffekten är 1,2
miljarder kronor. Av konjunkturpolitiska skäl bör åtgärden
genomföras fr.o.m. 1 januari 1995. Den inhemska
efterfrågan får inte tryckas ned ytterligare under 1994. Vi
tänker inte medverka till att denna besparing tas i anspråk
för att införa ett vårdnadsbidrag.
För att säkerställa kravet på jämställdhet mellan kvinnor
och män skall besparingen kombineras med åtgärder som
stimulerar papporna att utnyttja sin rätt att stanna hemma
hos sina barn. Det kan t ex ske genom någon form av
stimulans eller genom kvotering.
Nej till vårdnadsbidrag.
Vi motsätter oss med bestämdhet regeringens förslag att
införa ett vårdnadsbidrag. Denna utgift kan uppskattas till
2,3 miljarder kronor.
Övriga besparingar.
Vi föreslår varaktiga utgiftsnedskärningar inom
försvaret, jordbruket, flyktingmottagningen och
husläkarsystemet. Dessutom anser vi att det är möjligt att
reducera kostnaden för bidragsförskott genom en
effektivare administration.
Tabell 8. Socialdemokraternas förslag till besparingar.
Miljoner kr.
Som vi tidgare redovisat har statsbudgetens inkomstsida
kraftigt dränerats genom regeringens skattepolitik.
Skattesänkningar på kapitalinkomster och förmögenheter
har inte bara ökat motsättningarna i samhället, utan även
bidragit till det allvarliga statsfinansiella läget.
En rättvis skattepolitik.
Vi har under avsnitt 9.1 ovan angett våra skattepolitiska
förslag. Våra förslag i sammanfattning:
Verksamheten med de riskkapitalbolag som fått resurser
ur löntagarfondsmedel har inte kommit småföretagen till
godo. Verksamheten bedrivs med sådana lönsamhetskrav
och i sådana former att den sannolikt kommer till stånd
även utan statlig medverkan.
Det statliga kapital (ca 34 % av aktierna) som finns i
förvaltningsbolagen Atle och Bure kan göra bättre nytta på
annat sätt. Staten bör försälja sina aktier i Atle och Bure,
vilket bör inbringa ca 1,5 miljarder kronor. Försäljningen
bör tidsmässigt anpassas så att den ger staten maximala
intäkter.
Utgiftsökningar
De avgörande utgiftsökningarna i vårt budgetalternativ
hänför sig till det stora investeringsprogram som vi tidigare
har presenterat utförligt. Tillsammans med
utbildningssatsningen och de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna anslår vi 20 miljarder kronor för att få fart på
Sverige. Merparten av denna kostnad finansieras genom
minskade utgifter för arbetslösheten och ökade
skatteinkomster, som automatiskt följer med ökad
sysselsättning.
Trots det mycket ansträngda statsfinansiella läget ryms
inom vårt budgetalternativ på några punkter ökade utgifter
utöver vårt program för ökad tillväxt och minskad
arbetslöshet:
Ett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Vårt program mot den ekonomiska brottsligheten,
tillsammans med en förbättrad skatterevision m m, belastar
statsbudgeten med 178 miljoner kronor under nästa
budgetår. Inom kort kommer dessa åtgärder i själva verket
att bidra till att kraftigt öka statens inkomster.
Nej till indragningar från bostadssektorn.
Vi har tidigare varnat för effekterna av att dra in 3
miljarder kronor från bostadssektorn i rådande
efterfrågeläge. Indragningen är fördelad på följande sätt:
0,5 miljarder kronor 1994, 1 miljard kronor 1995 och 1,5
miljarder kronor 1996.
Vi anser att riksdagen bör besluta att skjuta upp denna
besparing och inte minska räntesubventionerna med 750
miljoner kronor under budgetåret 1994/95. En minskning
av räntesubventionerna bör anstå till dess
fastighetsmarknaden har stabiliserats.
Övriga utgiftsökningar.
Vårt budgetalternativ möjliggör förbättringar på vissa
centrala områden som kulturlivet, miljövården, presstödet
och jämställdheten. Inom näringspolitiken föreslår vi en
kraftig satsning på 750 miljoner kronor.
Tabell 10. Utgiftsökningar i socialdemokraternas
budgetpolitik. Mdr kr.
Med vår politik ökar produktionen och aktiviteten i hela
ekonomin. Detta får betydande effekter på statsbudgeten.
Som vi tidigare visat är sambandet mellan tillväxt och
statsfinanser mycket starkt.
Vår samlade politik leder till att 90 000 fler personer
kommer att ha jobb 1995. Det innebär att den
konsoliderade statsbudgeten under nästa budgetår förstärks
med ca 15 miljarder på grund av minskade utbetalningar
från arbetsmarknadsfonden och genom ökade
skatteintäkter. Vi bedömer att utgifterna för kontantstöd
minskar med drygt 8 miljarder kronor och att
skatteinkomsterna ökar med drygt 7 miljarder kronor under
budgetåret 1994/95.
Tabell 11. Socialdemokraternas budgetalternativ
1994/95. Sammanställning. Mdr kr.
Besparingar
+ 5,9
Inkomstförstärkningar
+ 4,1
Försäljning av Atle och Bure (engångs)
+ 1,5
Investeringar (inkl direktavskrivningar)
-- 14,9
Arbetsmarknadspolitik och utbildning
-- 4,8
Utgiftsökningar övriga
-- 2,4
Ökade skatteinkomster pga ökad sysselsättning
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)