Socialdemokraternas ekonomiska politik för arbete, rättvisa och framtidsbyggande
Innehåll 1.
Återförena Sverige2 2.
De förlorade åren3 2.1
Sverige har halkat efter -- negativ tillväxt3 2.2
Tvåsiffrig arbetslöshet8 2.3
Växande offentliga underskott9 3.
Orsakerna till den ekonomiska krisen14 4.
Regeringens finansplan20 5.
Det ekonomiska läget23 5.1
Den internationella bilden23 5.2
Den svenska ekonomin24 6.
Vårt alternativ25 7.
En politik för ökad tillväxt29 7.1
En djärvare penningpolitik29 7.2
Öka investeringarna31 7.3
En ny näringspolitik33 8.
Minskad arbetslöshet35 9.
Rättvis fördelning38 9.1
En rättvis skattepolitik39 9.2
Ett program mot den ekonomiska brottsligheten41 10.
Starkare statsfinanser43 10.1
Vår syn på budgetunderskottet43 10.2
Vårt budgetalternativ48
1. Återförena Sverige
Vi socialdemokrater presenterar i denna motion en ny politik för Sverige. Vi gör det i medvetande om de väldiga problem som vårt land står inför. Vi är fast övertygade om att det går att föra Sverige ur den ekonomiska krisen. Men då krävs att politiken omedelbart läggs om.
Regeringens misslyckande har försatt Sverige i ett utomordentligt allvarligt läge. Vi står på randen till ett nytt, skrämmande samhälle där massarbetslösheten permanentas och där klyftorna mellan människor ökar.
Var och en av oss måste känna ansvar för att ett sådant Sverige inte blir verklighet.
Vi socialdemokrater tänker ta vårt ansvar.
Det tudelade Sverige
Det påstås att det nu vänder i den svenska ekonomin. Det är både riktigt och felaktigt.
Riktigt -- i den meningen att exportindustrin har fått en kraftig injektion genom kronans fall. Industriproduktionen har tagit fart och ekonomin börjar växa.
Felaktigt -- i den meningen att uppgången inte sker i hela ekonomin. Hemmamarknaden fortsätter att stagnera eller sjunka. Arbetslösheten kommer därför att fortsätta att ligga på en rekordhög nivå. Med regeringens politik permanentas massarbetslösheten. Vändningen är m a o för svag för att alla svenskar skall kunna få en tryggare vardag.
Denna tudelning av Sverige är utomordentligt allvarlig. Den riskerar att vidga klyftorna och öka orättvisorna i samhället. I den ekonomiska krisens kölvatten, och som följd av regeringens politik, har klyftorna i Sverige ökat: Det gäller framför allt mellan dem som har jobb och dem som ställs utanför. Över 600 000 människor befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Regeringen ger klart besked till dessa människor: Någon vändning är inte i sikte för dem.Motsättningarna har ökat mellan dem som har fått höjd skatt, löntagarna och pensionärerna, och dem som har fått sänkt skatt, aktie- och förmögenhetsägarna. Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig och skapat starka spänningar mellan olika grupper i samhället.På arbetsmarknaden har motsättningarna ökat mellan arbetsgivare och löntagare. Angreppen mot trygghetslagarna står direkt i strid mot den anda av samförstånd som gjorde den svenska modellen möjlig. Klyftorna mellan kvinnor och män har vidgats. Grunden för jämställdhet -- en offentlig sektor vars tjänster möjliggör för kvinnor och män att dela ansvaret för barnen och som ger anställning åt många kvinnor -- urholkas av en dogmatisk, nyliberal politik. Bakslagen för jämställdheten har varit många under senare år.
För Sverige ur krisen
Vi socialdemokrater vill återförena det tudelade Sverige. Bara så kan Sverige föras ur krisen.
Skillnaden mellan vår väg ur krisen och regeringens är att vi socialdemokrater inte tänker lämna några kvar utmed vägen. Vi tänker inte låta någon offras längs den långa väg ur krisen, som vi har framför oss.
Vi nöjer oss inte med att färre än 9 av 10 har jobb, för ett sådant samhälle är ett hårt och otryggt samhälle för alla -- även för dem som har jobb.
Vi socialdemokrater tänker inte nöja oss med att ekonomin bara vänder för exportföretagen och på tidningarnas börssidor. Uppgången måste komma alla till del, för annars riskerar vi att orättvisorna växer och klyftorna fördjupas -- att tudelningen av samhället permanentas. Ingen region får sättas på undantag. Hela Sverige skall leva.
Den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman har på följande sätt angett hur färdriktningen in i framtiden måste se ut:
-- -- -- jag tror på en marknadsekonomi där regeringen spelar en nyttig och viktig roll. Den ''blandekonomi'' som uppstod i en stor del av västvärlden efter andra världskriget var inte perfekt, men den skapade det mest anständiga samhälle som historien frambringat. Låt oss försöka förbättra det i stället för att förstöra det. (Ur ''En tid av minskade förväntningar''. Tiden 1993.)
Vi socialdemokrater vill just detta: Förbättra välfärdssamhället, inte förstöra det. Det förutsätter en ny politik för Sverige. Den presenteras i den här motionen.
2. De förlorade åren
Med mindre än nio månader kvar till valet i september finns det anledning att göra ett första bokslut över hur den svenska ekonomin utvecklats under regeringen Bildt. Hur har det blivit med de utlovade vallöftena om ökad tillväxt, lägre arbetslöshet, förbättrade statsfinanser och sänkta skatter för löntagarna?
Har Sverige blivit bättre under regeringen Bildts tid?
2.1 Sverige har halkat efter -- negativ tillväxt
I regeringsförklaringen 1991 stod att regeringen skulle ''återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi''.
I dag har vi facit av regeringen Bildts tillväxt- och företagarpolitik:
Under tre år i rad har tillväxten i Sverige fallit. Det har aldrig tidigare hänt under 1900-talet. Fallet uppgår till 5 procent. Det innebär att det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster har sjunkit med ca 75 miljarder kronor under mandatperioden. 45 000 företag har gått i konkurs.
Om det i Sverige hade förts en liknande tillväxtpolitik som i Norge hade situationen i dag varit väsentligt annorlunda i vårt land.
Även Norge drabbades 1991 av den internationella lågkonjunkturen. Men Norge tog sig upp ur svackan och kunde öka BNP såväl 1992 som under 1993 och, med största sannolikhet, även i år. Om Sverige hade haft samma utveckling som fastlands-Norge (oljeinkomsterna borträknade) skulle vi som nation ha haft ca 100 miljarder kronor mer att röra oss med i år.
Sverige har halkat efter under senare år. Fallet i ekonomin har varit betydligt kraftigare i vårt land än i andra länder. Vi har helt enkelt blivit fattigare, som nation och som individer. Bland de industrialiserade länderna är det bara Finland som haft en tillnärmelsevis lika dålig utveckling.
BNP-gapet
Den förlorade produktionen brukar mätas med skillnaden mellan vad som faktiskt produceras i ett land och vad som i stället hade producerats om tillväxten hade fortsatt som vanligt. Detta mått, det s.k. BNP-gapet, kan användas för att beskriva det ekonomiska läget i Sverige.
Den negativa tillväxten har lett till att det just har uppstått en skillnad mellan vad som faktiskt produceras och vad som skulle kunna produceras. Hade BNP ökat i den trendmässiga takten sedan 1990 skulle BNP-nivån ha varit 12 procent högre i dag. De svenska hushållens och företagens inkomster hade varit 170 miljarder kronor högre. Det motsvarar ca 35 000 kronor per hushåll.
BNP-gapet visar att Sverige har en stor, outnyttjad produktions- och sysselsättningspotential. Men det är bråttom att minska gapet mellan faktisk och möjlig produktion/sysselsättning. För varje dag som går ökar nämligen risken att realkapitalet, d v s maskiner och produktionsanläggningar, inte underhålls, förbättras och förnyas genom investeringar. På samma sätt är risken stor att de människor som nu är arbetslösa slås ut och får svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden.n
Diagram 1. BNP-gapet. BNP jämfört med trenden. Källa: Nationalräkenskaperna.
Den negativa BNP-utvecklingen beror helt och hållet på raset i den inhemska efterfrågan. Exporten har visserligen utvecklats svagt fram till devalveringen, men inte så svagt att den dragit ned BNP. Förklaringen är i stället att samtliga inhemska efterfrågekomponenter av betydelse -- den privata konsumtionen, den offentliga konsumtionen och investeringarna -- har fallit kraftigt.
Investeringarna
Även i investeringshänseende har Sverige halkat efter. Investeringskvoten ligger nu betydligt lägre i Sverige än i andra industriländer.
De totala investeringarna har fallit med 30 procent under mandatperioden. Nedgången är den kraftigaste under hela den svenska industrialismens historia. Man får gå tillbaka till 1930-talet för att finna så få framtidssatsningar som i dag.
Investeringskvoten, dvs investeringarnas andel av BNP, var 1993 15,4 procent. Även i år fortsätter investeringsfallet. Enligt regeringen kommer investeringskvoten 1994 att falla till 12,7 procent. Vi är nu nere på samma låga investeringsnivå som i början av 1930- talet.n
Diagram 2. Investeringskvoten i Sverige och EU- länderna Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland och Storbritannnien. Källa: Nationalräkenskaperna och OECD.
Raset i industriinvesteringarna har lett till att industrins kapitalstock reducerats. Det innebär att en betydande investeringsökning omedelbart krävs för att den kommande produktionsökningen inte skall leda till flaskhalsar och kapacitetsbrist om några år.
Särskilt akut är situationen i byggsektorn.
Förra året föll bostadsinvesteringarna med 23 procent. I år blir det ännu värre -- minus 49,5 procent. Ombyggnadsverksamheten faller med närmare 40 procent. Det motsvarar ett efterfrågebortfall på omkring 13 miljarder kronor.
En fjärdedel av alla byggnadsarbetare, över 30 000, är nu öppet arbetslösa. Dessutom är närmare 20 000 sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Totalt står alltså 49 000 byggnadsarbetare, över 35 procent, utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Ryckigheten i regeringens bygg- och bostadspolitik har varit förödande för byggnadsinvesteringarna. Försämrade bostadssubventioner och signaler om ändrade avdragsregler har gjort det mycket svårt för näringen att hävda sig. Ständiga ingrepp i spelreglerna har gjort rationell planering omöjlig för både bostadskonsumenter och byggproducenter.
Genom den här utvecklingen håller en hel bransch på att slås ut. Och inte nog med det. Nedgången i byggandet ''smittar'' av sig på andra sektorer i näringslivet och i samhället i stort. Underleverantörer, i form av bl.a. byggmaterielproducenter, transportföretag, konsulter, arkitekter och trähusfabrikanter slås ut genom nedgången i byggandet. I en andra fas drabbas möbelindustrin, detaljhandeln och annan konsumtionsinriktad verksamhet.
Det står nu klart att byggandet som en viktig kugge i samhällsekonomin i det närmaste har stannat upp.
I en statsvetenskaplig uppsats har en känd folkpartist beskrivit regeringens misslyckade byggpolitik på följande sätt:
-- -- -- strategin gick ut på att stimulera tillväxten genom strategiska skattesänkningar för de mindre företagen; med hänsyn till det växande budgetunderskottet finansierade man detta i stor utsträckning med nedskärningar i stödet till byggandet. Effekten blev att expansionen från småföretagen uteblev på grund av låg efterfrågan, medan nedgången i byggandet påskyndades. En kombination av åtgärder avsedd att öka tillväxten kom i själva verket att minska tillväxten, i vart fall på ett par års sikt. (Hans Bergström: ''Politikens väsen. Uppsatser tillägnade Olof Ruin''. Sid 194.)
Kommunerna
Sedan november 1991 har sysselsättningen i kommuner och landsting minskat med nästan 70 000 personer.
Denna kraftiga neddragning fortsätter. Än fler anställda i kommuner och landsting kommer att förlora sina jobb. I år kommer ytterligare 37 000 jobb att försvinna.
Under mandatperioden minskar därmed, enligt regeringens siffror, sysselsättningen i kommuner och landsting med över 100 000 personer.
Men detta är bara början.
Enligt regeringens plan för att sanera de offentliga finanserna skall kommunerna från 1994 till 1998 dra ned sysselsättningen med ytterligare 60 000 personer.
Denna dramatiska minskning av antalet sysselsatta sker samtidigt som arbetsmarknadsläget är svårare än någonsin. Att låta 100 000-tals människor gå ut i arbetslöshet innebär en rundgång av pengar mellan kommunerna och staten. På detta sätt flyttar staten över en del av sitt budgetunderskott till kommunerna, vilket ökar arbetslösheten i kommunsektorn, som i sin tur leder till ökade underskott i den statliga arbetsmarknadsfonden. Men det stannar inte med detta.
Genom att fler kommer att bli utförsäkrade från A- kassan till följd av reglerna i den nya arbetslöshetsförsäkringen, kommer socialbidragen att öka kraftigt i kommunerna. Det andra rundgångsvarvet är ett faktum.
Regeringens politik gentemot kommunerna har varit mycket ryckig och svår att förutse. Därigenom har kommunerna fått stora svårigheter att planera sin verksamhet. Inte minst det sätt på vilket omläggningen av statsbidragssystemet genomfördes har bidragit till detta.
Socialbidragsbomben, dvs. effekten av att de långtidsarbetslösa närmar sig utförsäkring och därför blir beroende av socialbidrag, är apterad och riskerar att snart explodera. Risken för att detta skall ske har ökat markant sedan regeringen drev igenom sitt förslag till ny arbetslöshetsförsäkring.
Enligt Konjunkturinstitutet ökar socialbidragen mellan 1991 och 1995 med 168 procent. Kommunerna förlorar dessutom skatteinkomster ju fler som är socialbidragsberoende då kontantstöd till de arbetslösa beskattas vilket inte är fallet med socialbidrag.
Det är emellertid inte bara socialbidragsbomben som kommunerna skall hantera.
Den besparing på 35 miljarder kronor under åren 1994-- 98, som regeringen vill genomföra för kommunsektorn, skall genomföras i ett läge då staten både ökar kostnaderna och minskar inkomsterna för kommunerna.
Genom olika beslut av den borgerliga riksdagsmajoriteten kommer staten att försämra de ekonomiska förutsättningarna för kommunerna. Bara den nya arbetslöshetsförsäkringen innebär att kommunernas utgifter ökar och skatteinkomster försvagas med minst 7 miljarder kronor enligt Kommunförbundets beräkningar.
Den privata konsumtionen
Fallet i den privata konsumtionen är den enskilt viktigaste faktorn bakom BNP-raset under senare år. Ungefär hälften av efterfrågan i hela ekonomin utgörs av privat konsumtion. Utvecklingen inom denna sektor är med andra ord avgörande för tillväxten i hela samhällsekonomin.
Nedgången i den privata konsumtionen beror främst på en mycket kraftig uppgång i sparandet.
I fjol sparade hushållen 100 miljarder kronor, att jämföras med i slutet av 80-talet då hushållen i stället lånade 30 miljarder kronor. Detta omslag i sparandet har ensamt inneburit ett bortfall av privat konsumtion med 18 procent, motsvarande ett BNP-bortfall med 7 procent.
Hushållen sparar nu lika mycket eller t.o.m. mer än vad de gjorde på 1950-talet.
Hushållens och näringslivets sparandeöverskott blir i år hela 210 miljarder kronor. Om detta sparande i stället hade investerats och konsumerats hade BNP-gapet inte funnits.
Sparandet kommer enligt regeringen att fortsätta att ligga på en mycket hög nivå. I år ökar sparkvoten ytterligare, till över 8 procent.
Ett omfattande sparande är nödvändigt för att resurser skall kanaliseras till framtidssatsningar. Problemet i dagens ekonomi är att sparandet är högt samtidigt som investeringarna är låga. Detta är förklaringen till den låga inhemska efterfrågan i ekonomin.
Regeringens politik har bidragit till det kraftiga raset i den inhemska efterfrågan, alltså till det som är huvudförklaringen till den ekonomiska krisen:För det första drar regeringen in 70 miljarder kronor i köpkraft från hushållen. Det sker genom höjda skatter på arbete och konsumtion samt genom minskade transfereringar.För det andra innebär regeringens politik att sparandet stimuleras. Skatteavdraget för individuellt pensionssparande, sänkningen av avkastningsskatten på pensionssparande och begränsningen av ränteavdraget till 25 procent är alla exempel på felaktiga åtgärder vid fel tidpunkt. Effekten har blivit minskad efterfrågan, ökad arbetslöshet och växande budgetunderskott -- vilket sammantaget leder till ökade klyftor mellan olika grupper.
2.2 Tvåsiffrig arbetslöshet
Efterkrigstidens största politiska misslyckande -- att massarbetslösheten fått fotfäste i vårt land -- är ett faktum.
Detta bekräftas också av regeringen i finansplanen. Under hela 1994 och hela 1995 kommer den totala arbetslösheten enligt regeringens bedömning att ligga kvar på en nivå över 14 procent. Någon vändning är inte i sikte. Över 600 000 människor kommer att fortsätta att stå utanför arbetsmarknaden.
Totalt försvann under 1992 och 1993 413 000 arbeten i Sverige, eller 10 procent av alla jobb. Därmed är sysselsättningen nu nere i nivåer som Sverige hade för 20 år sedan.
Någon ljusning i sysselsättningen förutspår inte regeringen för i år. Sysselsättningen kommer att gå ned ytterligare.
Tabell 1. Sysselsättningsutvecklingen under mandatperioden
Förändring, antal personer
Jord- och skogsbruk -- 20 000 Industri -- 103 000 Byggnadsverksamhet -- 102 000 Privata tjänster -- 101 000 Kommunal verksamhet -- 101 000 Statlig verksamhet -- 10 000 Totalt -- 437 000 Källa: prop 1993/94:100
I december var den öppna arbetslösheten 390 000 personer. Ytterligare 212 000 var sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det innebär att över 600 000 människor är utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vid regeringsskiftet 1991 stod 273 000 personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det betyder att 329 000 fler har blivit arbetslösa, eller 12 200 personer varje månad.
Den höga arbetslösheten kommer att påverka Sverige för lång tid framöver. Effekterna kommer att dröja sig kvar långt efter det att den öppna arbetslösheten börjat sjunka och sysselsättningen vänt. De allvarligaste effekterna på sikt är långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.
När regeringen trädde till i oktober 1991 var 28 000 personer långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit arbetslösa i mer än 6 månader (4 månader för ungdomar). De långtidsarbetslösa utgjorde 20 procent av samtliga öppet arbetslösa.
I dag är 133 000 personer långtidsarbetslösa, vilket motsvarar 40 procent av de öppet arbetslösa. På två år har alltså långtidsarbetslösheten ökat med 475 procent. I dag är nästan lika många långtidsarbetslösa som hela den öppna arbetslösheten var vid regeringsskiftet i oktober 1991. Detta visar med förödande tydlighet att arbetsmarknadspolitiken inte varit mäktig uppgiften att hantera en tvåsiffrig arbetslöshet. Inte ens världens mest utbyggda arbetsmarknadspolitik klarar av att hantera en total arbetslöshet kring 14 procent.n
Diagram 3. Långtidsarbetslösheten 1980--1993
Det är inte bara långtidsarbetslösheten som har slagit ett dystert rekord. Även ungdomsarbetslösheten har nu nått en rekordnivå. I genomsnitt var 111 000 ungdomar i åldrarna 18--24 år öppet arbetslösa förra året. Därtill kommer alla de ungdomar som finns i olika tillfälliga åtgärder.
Sammanfattningsvis har det i Sverige aldrig någonsin i modern tid funnits så många arbetslösa. Aldrig någonsin har så många varit långstidsarbetslösa. Aldrig någonsin har så många ungdomar varit utan arbete.
2.3 Växande offentliga underskott
Enligt regeringen kommer det statliga budgetunderskottet att uppgå till 217 miljarder kronor för innevarande budgetår. Det totala upplåningsbehovet, alltså lånebehovet för budgetunderskottet och bl a underskottet i arbetsmarknadsfonden, uppgår till 271 miljarder kronor.
Dessa nya siffror innebär att regeringen än en gång har tvingats ändra sin prognos över budgetunderskottets storlek för budgetåret 1993/94. För fjärde gången har budgetunderskottet blivit större än beräknat.
Tabell 2. Jämförelse mellan regeringens prognoser för budgetsaldot 1993/94. Mdr kr.
Budgetpropositionen 1993 162,3
Kompletteringsprop. 1993 191,2
Oktoberpropositionen 1993 211,0
Budgetpropositionen 1994 217,0
Ett budgetunderskott på över 200 miljarder kronor och ett upplåningsbehov på över 270 miljarder kronor är oerhört stora summor, på gränsen till omöjliga att förstå. Några jämförelsetal:Barnbidragen kostar 17 miljarder kronor/år. 200 miljarder kronor räcker alltså för att finansiera barnbidragen i 11 år.Polisen, åklagarna, domstolarna, kriminalvården och rättshjälpen -- alltså hela rättsväsendet -- kostar 19 miljarder kronor per år. För 200 miljarder skulle man sålunda kunna tiodubbla rättväsendets omfattning.200 miljarder kronor motsvarar vad den statliga inkomstskatten, energiskatten, fastighetsskatten, bensinskatten och momsen tillsammans inbringar under ett år.
För nästa budgetår uppskattar regeringen budgetunderskottet till 172 miljarder kronor. Det skall jämföras med tidigare prognoser:
Tabell 3. Budgetsaldot 1994/95. Regeringens prognoser. Mdr kr.
Kompletteringsprop. 1992 -- 103,8
Kompletteringsprop. 1993 -- 155,5
Budgetprop. 1994 -- 172,0
Regeringen påstår i finansplanen att ökningen av budgetunderskottet och upplåningsbehovet kommer att stanna av. Det är inte första gången som regeringen förutser en sådan utveckling.
Vid samtliga tillfällen som regeringen har redovisat sina prognoser har man hävdat att budgetunderskottet skall minska. I stället har det varje gång blivit tvärtom. Budgetunderskottet har ökat. Att dessa prognosmissar uppkommit har en ytterst allvarlig förklaring. Regeringen har inte haft insikt om effekterna av sin politik. Därför har också prognoserna blivit felaktiga.
Det är inte bara statens finanser som kraftigt har försämrats under senare år. Den totala offentliga sektorns finansiella underskott beräknas uppgå till 13,5 procent av BNP. Från 1991 till 1993 har underskottet ökat med 180 miljarder kronor.
Aldrig någonsin tidigare i modern svensk historia har de offentliga finanserna försämrats så kraftigt på så kort tid, som under de senaste två och ett halvt åren. Förklaringen till denna rekordsnabba försämring är att de offentliga inkomsterna har fallit samtidigt som de offentliga utgifterna har skjutit i höjden.
Regeringens skattepolitik
De vikande inkomsterna beror dels på att skattebaserna har försvagats genom nedgången i ekonomin, dels på att regeringen har genomfört stora ofinansierade skattesänkningar.
Den offentliga sektorns minskade skatte- och avgiftsinkomster sammanhänger inte minst med den rekordlåga privata konsumtionen, vilket i sin tur beror på den åtstramningspolitik som regeringen har bedrivit. Ett exempel på detta är att intäkterna för indirekta skatter har sjunkit med närmare 40 miljarder kronor sedan 1991.
De vikande skatte- och avgiftsinkomsterna beror också på de omfattande skattesänkningar, som regeringen har drivit igenom. Totalt uppgår dessa skattesänkningar till ca 25 miljarder kronor, vilka nästan uteslutande har rört sänkt skatt på kapitalinkomster och på förmögenheter. Samtidigt har skatten på arbetsinkomster höjts med ca 29 miljarder kronor sedan regeringsskiftet.
Regeringens skattepolitik kan sammanfattas på följande sätt:
Tabell 4. Regeringens skattepolitik. Mdr kr.
Sänkt skatt på kapital och förmögenheter -- 25 miljarder kr Sänkt skatt på produktion -- 20 miljarder kr Höjd skatt på arbete + 29 miljarder kr Höjd skatt på konsumtion + 14 miljarder kr
I moderaternas Sverige har alla löntagare och alla pensionärer fått höjd skatt medan alla som äger aktier och som har förmögenhet fått sänkt skatt.
Tabell 5. Skattehöjningar på arbete.
Metallarbetare + 6 100 Byggnadsarbetare + 6 800 Butiksbiträde + 5 500 Transportarbetare + 5 900 Lantarbetare + 5 800 Sjukvårdsbiträde + 5 600 Källa: Socialdemokraternas ekonomiska sekretariat. Uppgifterna avser löntagare med genomsnittlig lön. Åtgärderna gäller sådana som har beslutats under mandatperioden.
Regeringens skattepolitik har bidragit till att fördjupa den ekonomiska krisen. De höjda skatterna på arbete och konsumtion visar att regeringen inte har förstått de grundläggande orsakssambanden i ekonomin. Man stramade åt den privata konsumtionen och stimulerade sparandet i helt fel läge.Höginkomsttagarna har fått stora skattesänkningar samtidigt som låg- och medelinkomsttagarna har fått vidkännas kraftiga köpkraftsindragningar. Regeringens skattepolitik har haft en påtaglig höginkomstprofil.Stora ofinansierade skattesänkningar har bidragit till att underminera statsfinanserna. Budgetunderskottet skulle ha varit drygt 25 miljarder kronor lägre om inte dessa skattesänkningar hade genomförts.Balansen mellan beskattningen av arbete och kapital har allvarligt rubbats. Slussarna har återigen öppnats för avancerad skatteplanering -- dvs. för dem som har råd att anlita skattekonsulter och skatteexperter. Det ''ruttna'' i det gamla är tillbaka.
Skenande offentliga utgifter
Vid sidan av vikande skatteinkomster har kraftigt ökade offentliga utgifter underminerat de offentliga finanserna.
Utgiftskvoten, dvs. de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP), har nått rekordhöga 73,2 procent. Inget annat land har någonsin i fredstid kommit i närheten av en sådan utgiftskvot.
De offentliga utgifterna har nu passerat 1 000 miljarder kronor. Bara sedan 1991 har de ökat med 17 procent, eller med 150 miljarder kronor.
Det är framför allt utgifterna för transfereringar som har ökat kraftigt. Bara mellan 1992 och 1993 beräknar regeringen att utgifterna för transfereringarna till hushållen ökar med ca 28 miljarder kronor. Sedan 1991 har transfereringar till hushållen ökat med 20 procent. Under samma period sjönk landets totala produktion med 5 procent.
Dessa siffror, som beskriver utvecklingen av de offentliga utgifterna under regeringen Bildts tid vid makten, kan jämföras med vad som utlovades i den första regeringsförklaringen 1991: ''-- -- -- de offentliga utgifterna skall minska som andel av landets samlade produktion.'' I själva verket blev det tvärtom: Utgiftskvoten steg från 63,3 procent 1991 till 73,2 procent 1993.
Varför har denna historiskt och internationellt sett unika utgiftsexplosion inträffat just nu? Hur kan det komma sig att regeringens verbala ambitioner att begränsa de offentliga utgifterna inte har förverkligats?
Huvudorsaken till den offentliga utgiftsexplosionen är utan tvekan sjunkande produktion och konsumtion, och som följd därav den höga arbetslösheten.
Det är framför allt utgifterna för ersättning till arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har ökat kraftigt. Trots försämringar i ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen uppgår dessa kostnader till över 70 miljarder kronor. n
Diagram 4. Utgifter för kontantstöd. Mdr kr. Källa: AMS.
Sambandet mellan arbetslösheten och underskotten i de offentliga ekonomierna är mycket påtagligt.
En tumregel är att en ökning av arbetslösheten med 1 procentenhet försämrar den offentliga sektorns budget med 9--10 miljarder kronor. Sambandet är följande:
Varje procentenhet öppet arbetslösa kostar staten minst 5,5 miljarder kronor i kontantstöd. Till det skall läggas statens kostnader för dem som försvinner ur a-kassan men som slås ut från arbetsmarknaden som förtidspensionärer. Dessutom viker statens inkomster vid hög arbetslöshet. 1 procentenhet ökad arbetslöshet leder till att skatte- och avgiftsinkomsterna minskar med minst 2,5 miljarder kronor.
Till dessa ökade utgifter och minskade inkomster för staten skall läggas kommunernas ökade utgifter för socialbidrag. Konjunkturinstitutet beräknar att socialbidragen i år kommer att öka till 12,5 miljarder kronor, en ökning med 135 procent sedan 1991.
Men det stannar inte ens med detta. För hela samhällsekonomin är de samhällsekonomiska kostnaderna av arbetslösheten ännu större än vad ovanstående siffror visar. Tumregeln tar inte hänsyn till marginaleffekter och dynamiska effekter. Arbetslösheten påverkar samhällsekonomin olika vid olika nivåer. n
Diagram 5. Arbetslöshet och offentliga utgifter Källa: Finansplaner 3. Orsakerna till den ekonomiska krisen
Det råder numera växande insikt om att huvudorsaken till den ekonomiska krisen är den plötsliga och kraftiga svängningen i sparandet som har skett i ekonomin sedan slutet av 1980-talet.
Allt fler initierade bedömare ansluter sig till denna analys som vi konsekvent har fört fram under de senaste två åren.
Vi noterar att regeringen först nu, i sin åttonde ekonomisk-politiska proposition och efter 2 år och 4 månader vid makten, medger att det är just detta som är den avgörande förklaringen till det kraftiga fallet i den svenska ekonomin.
Dessvärre präglas regeringens försök till analys av krisens orsaker av partipolitiska övertoner och selektiv historieskivning. Så finns t ex inte ett uns av självkritik i analysen. Den präglas snarast av ett försök att friskriva såväl de borgerliga regeringarna 1976--82 som regeringen Bildt från ansvar för den ekonomiska krisen. Den påminner om regeringens retorik i övrigt: ''Den enda analysen''.
Det är viktigt att ha en klar bild av krisens orsaker och förlopp för att kunna utforma en riktig politik. Det som har hänt i Sverige under de senaste två åren är unikt. ''Vi befinner oss'', har det sagts, ''utanför kartan''. En framgångsrik analys kräver därför mer än någonsin en öppen, intellektuell hållning. Den saknas i finansplanen.
Den svenska ekonomin i ett historiskt perspektiv
I finansplanen påstås att den svenska ekonomin under de senaste 20 åren har utvecklats betydligt sämre än andra länder. Detta svepande påstående säger inte särskilt mycket om den faktiska utvecklingen.
För det första har förloppet i den svenska ekonomin varierat från tid till annan under de gångna 20 åren. Diagram 6 visar att skillnaden i BNP-tillväxt i Sverige och i sju av EU-länderna har varierat mycket kraftigt. Det är framför allt under senare år som Sverige på allvar har halkat efter.n
Diagram 6. BNP per capita i Sverige och EU-länderna Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland och Storbritannien. Källa: Nationalräkenskaperna och OECD.
För det andra måste en jämförelse mellan Sverige och andra länder även innefatta en granskning av hur olika komponenter i ekonomin har utvecklats. En sådan jämförelse visar att det är under senare år som Sverige har avvikit negativt vad gäller tillväxt, arbetslöshet, näringslivets investeringar, totala investeringar och offentliga finanser.
Den verkliga skillnaden mellan Sverige och omvärlden gäller sysselsättningen och arbetslösheten.
Arbetslösheten har ökat dramatiskt i Västeuropa sedan mitten av 1970-talet. Inte ens under den ovanligt långvariga högkonjunkturen på 1980-talet lyckades de västeuropeiska länderna att uthålligt pressa tillbaka arbetslösheten. Tvärtom fick massarbetslösheten på nytt fotfäste i vår omvärld under denna period.
Sverige avviker markant från denna utveckling genom att under hela perioden, så när som några år i början av 1980-talet, upprätthålla full sysselsättning.n
Diagram 7. Sysselsättning i Sverige och EU-länderna Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland och Storbritannien. Källa: Nationalräkenskaperna och OECD.
Den offentliga sektorn
Regeringen hävdar att den ekonomiska krisen till stor del beror på att den offentliga sektorn har vuxit snabbare i vårt land än i omvärlden. En mer korrekt analys är följande:
För det första hade Sverige i början av 1970-talet, liksom Danmark och Norge, kommit avsevärt längre i välfärdsbygget än de västeuropeiska länderna. Mot slutet av perioden har dessa i stort sett kommit ikapp de nordiska länderna.
För det andra har Norden under denna period haft en annan åldersfördelning än Västeuropa; en avsevärt större befolkningsandel har varit gamla och mycket gamla personer. Denna skillnad håller nu på att utjämnas vilket direkt påverkar relationen i offentliga utgifter mellan Norden och övriga Europa.
Utöver dessa två huvudförklaringar till skattekvotens utveckling i olika länder finns även en del tekniska förklaringar som att vissa länder beskattar transfereringar, andra inte, att skatteavdrag för barn finns i vissa länder, barnbidrag i andra, m fl skillnader.
Utgiftskvoten i Sverige har aldrig varit högre, vare sig i vårt land eller någon annanstans, än den är nu. Vi anser emellertid inte att detta är orsak till den nuvarande krisen utan en följd av den.
De offentliga finanserna befann sig i balans fram till senare delen av 1970-talet. Den offentliga förmögenheten byggdes upp. Under 1970-talets senare del uppstod en stort budgetunderskott. En omfattande statlig skuldsättning började byggas upp. Vid regeringsskiftet 1982 var statens budgetunderskott mycket stort, men detta uppvägdes till en del av överskottet i kommunerna och socialförsäkringssektorn.
80-talets strukturreformer
Finansplanen försöker frammana bilden av ett 1980-tal utan strukturella reformer och förbättringar. Denna bild är ohistorisk.
Om inte den resoluta omläggningen av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken hade skett genom regeringsskiftet 1982 hade Sverige hamnat i en skuldfälla och återhämtningen försenats eller troligen uteblivit. Avskaffandet av budgetunderskottet var med andra ord i sig en viktig strukturell åtgärd.
En betydelsefull strukturell förändring var nedmonteringen av den industrisubventionspolitik, som var ett betungande arv från den förra borgerliga regeringsperioden. Efter regeringsskiftet 1982 skars på två år 12 miljarder i bidrag till industrin bort.
Redan på 1960-talet hade socialdemokratin försökt genomföra en reform beträffande jordbrukspolitiken som innebar minskade jordbrukssubventioner. Hårdnackat borgerligt motstånd omöjliggjorde detta, vilket medförde att statsbudgeten under hela den efterföljande tjugoårsperioden tyngdes ner av de växande jordbrukssubventioner. Först i slutet av 1980-talet blev det möjligt att påbörja minskningen av jordbrukssubventionerna.
De ojämförligt viktigaste av 1980-talets strukturella reformer var emellertid skattereformen och avregleringen av valuta- och kreditmarknaderna.
Ett årtionde av skattereformer
Processen att förändra skattesystemet inleddes 1981. Den första etappen ledde till en kraftig sänkning av marginalskatterna och en begränsning av avdragsrätten.
Skattereformen fullföljdes 1990 och 1991 av folkpartiet och socialdemokraterna.
Utgångspunkten för reformen var att skattesystemet skulle uppmuntra arbete och sparande i stället för konsumtion och låntagande. Därtill skulle skattesystemet utformas enligt principen om enhetlig och likformig beskattning av arbete och kapital. Skattebaserna skulle breddas och skattesatserna sänkas.
Ambitionen var att utforma ett enkelt, robust och överskådligt skattesystem. Det gamla systemet, som alltmer hade öppnat för skatteplanering och skatteflykt, skulle ersättas med ett nytt, modernt skattesystem.
Genom ett blocköverskridande samarbete kunde skattereformen sjösättas 1991. Sveriges politiska tradition visade sig från sin bästa sida. Vårt land fick ett mycket modernt skattesystem.
Den process som föregick skattereformens ikraftträdande innehöll återkommande uppgörelser över den traditionella blockgränsen. Strävan var att skapa stabilitet och långsiktighet. Enskilda medborgare och företagen skulle kunna lita på att skattereglerna inte skulle förändras med skiftande majoriteter i riksdagen.
Avregleringen av kredit- och valutamarknaderna
Genom en serie beslut från 1985 till 1989 avreglerades kredit- och valutamarknaderna. Det skedde genom medverkan från samtliga partier i riksbanksfullmäktige, varvid de borgerliga partierna ville gå snabbare fram än socialdemokraterna. Syftet var inte minst att komma åt den omfattande kreditgivning som stod utanför Riksbankens kontroll, framför allt från finansbolagen.
Avregleringen ledde till ett ökat utbud av lånemöjligheter. Detta tillsammans med en rad samtidiga omständigheter ledde till en kreditexpansion av väldig omfattning.
Penningpolitiken under denna tid fokuserades i hög grad på utvecklingen av den allmänna prisnivån. När världsmarknadspriserna på olja och energi gick ner i mitten av 1980-talet, dvs samtidigt med att avregleringen inletts, sjönk räntorna, köpkraften ökade och investeringsviljan förbättrades. Ränteavdragen hade reducerats kraftigt men kombinationen av ökat låneutbud och lägre ränta gav en kraftfull stimulans till efterfrågan på fast egendom och aktier. Priserna på sådana tillgångar drevs upp.
Penningpolitiken skärptes först när denna finansiella bubbla blåsts upp kraftigt. Visserligen vändes samtidigt de offentliga finanserna från underskott till överskott. Det finansiella sparandet som i början 1980-talet visat ett underskott på 5--7 procent av BNP visade i slutet av årtiondet ett överskott på 3--5 procent.
Denna strama finanspolitik räckte dock inte för att hålla tillbaka utvecklingen, trots att den underbyggdes av bl a direkta ingripanden mot byggandet av kommersiella lokaler i storstadsområdena. Kraften i kreditexpansionen var helt enkelt för stark och penningpolitiken för svag.
Mellan 1987 och 1990 ökade skuldsättningen i den svenska ekonomin med 1 000 miljarder kronor. Enbart hushållens skuldsättning ökade med 300 miljarder kronor, vilket var grunden för den snabba ökningen av den privata konsumtionen i slutet av 1980-talet.
Tillräckligt politiskt stöd för att strama åt efterfrågan stod inte att finna i riksdagen. Sverige närmade sig därför omslaget i den internationella konjunkturen med ett alltför högt kostnadsläge.
Vid ingången av 1990-talet vidtogs en rad åtgärder för att pressa ned inflationen och återvinna förlorad konkurrenskraft. Stabiliseringsavtalet på den svenska arbetsmarknaden var en stor framgång för att varaktigt pressa ned den nominella lönestegringstakten och därmed inflationen. Förutom de tidigare nämnda åtgärderna inom reglerade sektorer fattades beslut om att skjuta upp planerade reformer och förändra sjukförsäkringen. Anknytningen av den svenska kronan till den europeiska valutaenheten, ecu, syftade till att stärka förtroendet för kronan och att minska spekulationen och sänka räntorna, vilket temporärt uppnåddes.
Den akuta krisen
Det fanns flera strukturfel i den svenska ekonomin under tiden innan den akuta krisen bröt ut. Den socialdemokratiska regeringen vidtog åtskilliga åtgärder för att minimera skadorna av dessa problem:
Sjukförsäkringen var för generös vid korttidsfrånvaro. Skattesystemet, och i synnerhet kapitalbeskattningen, bidrog till att både minska hushållens räntekänslighet och undergräva olika gruppers intresse att aktivt bekämpa inflationen. Detaljstyrning och subventionssystem inom bostadspolitiken blev med tiden otidsenliga och inflationsdrivande. Jordbruket och livsmedelsproduktionen var i stort behov av avreglering och frihandel.
Det skulle vara orimligt om strukturella brister av denna art, som Sverige kunnat leva med i decennier, i upp- och nedgång, plötsligt på några få år ledde till massarbetslöshet i Sverige. Orsaken är i själva verket en helt annan:
I stället för långsiktiga och gradvis verkande strukturfel är det en plötslig och våldsam destabilisering av den svenska ekonomin som är huvudorsaken till dagens kris, nämligen de extrema svängningar som ägt rum i sparandet i den svenska ekonomin sedan 1989.
I det föregående har vi redogjort för den väldiga skuldökningen i den svenska ekonomin som följde efter avregleringen.
Denna utveckling var inte långsiktigt hållbar utan utvecklingen vände tvärt och såväl hushåll som företag inriktade sig på att så snabbt som möjligt reducera sina skulder.
När överhettningen sent omsider bröts kom nedgången med större kraft än någon räknat med. I första hand var det hushållen som genom att sluta låna och öka sitt sparande minskade efterfrågan i ekonomin. Samtidigt stagnerade exporten och näringslivets investeringar minskade.
Under de första åren på 1990-talet ändrades också hushållens förväntningar om framtiden på ett sätt som i grunden påverkade deras sparbeteende. Inflationsförväntningarna skruvades ner radikalt, varigenom intresset för att låna minskade kraftigt. Framtidsutsikterna för möjligheterna till jobb och lönehöjningar blev därtill mer pessimistiska. Även detta minskade självfallet intresset för att sätta sig i skuld. Samtidigt kom entydiga politiska signaler från den nytillträdda regeringen att den skulle genomföra åtgärder i åtstramande riktning.
Under åren 1990, 1991, 1992 och 1993 ökade hushållen sitt sparande med ca 130 miljarder kronor. Det innebar en unikt stark åtstramning av den inhemska efterfrågan och ett efterfrågebortfall för svenskt näringsliv som ensamt förklarar huvuddelen av minskningen i produktion och sysselsättning under denna period. Tillsammans med följdeffekter på näringslivet och på fastighetspriserna förklarar detta efterfrågebortfall också en mycket stor del av försvagningen av statsbudgeten och det offentliga sparandet.
Häri ligger krisens kärna. Detta medges nu för första gången av regeringen i årets finansplan. Vad regeringen dock underlåter att nämna är att omläggningen av den ekonomiska politiken som skedde i och med regeringsskiftet 1991 stramade åt ekonomin när omslaget redan var ett faktum och det inte längre fanns någon överhettning kvar att bekämpa. Den ekonomiska politiken slog mot alla inhemska efterfrågekomponenter: hushållen, kommunerna och byggandet. Följdaktligen drabbades även hela näringslivet.
Till detta kommer att regeringen valt att fortsätta att kraftigt stimulera det finansiella sparandet i ett läge där detta är så högt att BNP fallit tre år i följd.
Skrivningarna i finansplanen tyder på att regeringen har börjat förstå orsakerna bakom den ekonomiska krisen. Men denna insikt tar sig inte uttryck i åtgärder. Tvärtom bidrar regeringens åtgärder till att ytterligare öka det finansiella sparandet i hushållssektorn. Regeringen saknar insikt om effekterna av sin politik.
4. Regeringens finansplan
Att döma av finansplanen anser regeringen att 1994 och 1995 är förlorade år för sysselsättningen. Inga åtgärder vidtas för att målet om en halvering av arbetslösheten till sekelskiftet skall bli verklighet. Hoppet står uteslutande till den låga kronkursen och exportökningen. Men den kraftiga ökningen av exporten räcker inte för att minska den totala arbetslösheten i år och nästa år. Den inhemska ekonomin utvecklas för svagt.
Exportframgångarna varar heller inte för evigt. Redan 1995 börjar exportökningen klinga av. Enligt regeringen reduceras nettoexportens bidrag till tillväxten från 3,5 procent 1993 till 0,6 procent 1995. Därefter torde den avta ytterligare då regeringen förutspår en appreciering av kronan, vilket innebär försvagad konkurrenskraft. Effekten på tillväxten av det gångna årets ras i kronkursen ebbar successivt ut.
Enligt vår mening är vändningen i ekonomin för sen och för svag för att på allvar kunna ta ned arbetslösheten, som befinner sig på en katastrofalt hög nivå. Slutsatsen kan bara bli en:
Finansplanen är ett passivitetens dokument som tydligt visar att regeringen inte har någon genomtänkt strategi för att ta ned den mycket höga arbetslösheten, vårt lands utan jämförelse största och allvarligaste problem.
Detta är ytterst allvarligt då inget land i världen, som under en längre tid har tillåtit arbetslösheten att bli tvåsiffrig, ännu har lyckats ta ned arbetslösheten under 10- procentsnivån.
Trots denna erfarenhet, som regeringen borde vara väl medveten om, innebär finansplanen att regeringen dels accepterar att den totala arbetslösheten stiger och tillåts ligga kvar på över 14 procent, dels inte presenterar någon politik som skulle kunna vända utvecklingen.
Ansvaret faller tungt på regeringen för att efterkrigstidens största politiska misslyckande -- att massarbetslösheten fått fäste i vårt land -- är ett faktum.
Regeringens saneringsplan
Finansplanen bekräftar det vi socialdemokrater har pekat på under lång tid, att arbetslösheten är den främsta förklaringen till de svaga statsfinanserna.
Trots att regeringen nu erkänner att detta samband är en realitet lyser de konkreta åtgärderna med sin frånvaro. I stället försöker man ge sken av att de som har arbete inte kommer att drabbas av arbetslösheten. Det är en falsk trygghet man invaggar medborgarna i.
Inget annat lands offentliga ekonomi drabbas så hårt av hög arbetslöshet som Sveriges. Budgetunderskottet och den växande statsskulden är till stor del en direkt följd av arbetslösheten.
Att arbetslösheten riskerar att permanentas på en tvåsiffrig nivå kommer att beröra alla svenskar under resten av 90-talet. Långt efter det att regeringen har avgått kommer vi att få leva med sviterna av den höga arbetslösheten. De stora underskotten försvinner inte på valnatten i september.
I stället för att angripa de grundläggande orsakerna till de svaga statsfinanserna är regeringens politik ensidigt inriktad på att åstadkomma balans i statsfinanserna genom nedskurna statsutgifter. Man gör ett stort nummer av den s k saneringsplanen.
I såväl kompletteringspropositionen som i den ekonomisk-politiska höstpropositionen förutskickade regeringen att man i årets finansplan skulle konkretisera saneringsplanen.
Detta löfte har regeringen ej infriat. Finansplanen är även i detta hänseende osedvanligt tunn. De redan många frågetecknen kring saneringsplanen har blivit ännu fler efter det att regeringen presenterade sin proposition.
Av de budgetförstärkningar på ca 17 miljarder kronor som regeringen anvisar i finansplanen är i själva verket ca 14 miljarder kronor redan beslutade avgifts- och skattehöjningar. De resterande utgiftsnedskärningarna intecknas av ökade kostnader för bl.a. vårdnadsbidraget. Sammantaget förstärker sålunda inte budgetförslaget statsbudgeten, snarare tvärtom.
JP Bank har analyserat saneringsplanen och gjort en sammanställning av samtliga åtgärder och deras effekt på statens inkomster och utgifter. Uppgifterna baseras på regeringens egna beräkningar och är en sammanställning av officiellt material. Man skriver följande:
-- -- -- skillnaden mellan regeringens redovisning i finansplanen och vår sammanställning är hela 48 miljarder kronor. Regeringen menar i sin redovisning att förslag har lagts om budgetförstärkningar på omkring 92 miljarder, medan vår sammanställning av regeringens samtliga beslut kommer fram till 44 miljarder kronor. Lägger man därtill den direkta kostnaden för EU-medlemskap på omkring 20 miljarder kronor blir skillnaden i de olika redovisningarna hela 70 miljarder kronor.
JP Bank drar följande slutsats av regeringens beskrivning av saneringsplanen:
Regeringen väljer att redovisa åtgärder som stärker budgeten men undviker att redovisa beslut som försämrar statsfinanserna. Det är allvarligt i den meningen att debatten om vilka åtgärder som krävs baseras på bristfälliga fakta. Med en korrekt redovisning hade debatten kring regeringens finanspolitik sannolikt varit väsentligt annorlunda. -- -- -- enligt vår mening (är det) viktigt att regeringen på ett pedagogiskt sätt redovisar samtliga finanspolitiska beslut, och inte bara de som passar ett visst politiskt syfte.
Vi socialdemokrater är inte särskilt förvånande över att regeringen så uppenbart lägger ut dimridåer kring sin budgetpolitik. Med tanke på att regeringen harhöjt skatten på arbete och konsumtion, sänkt skatten på kapital och förmögenheter och genomfört besparingar som hårdast drabbar de arbetslösa och sjuka
är regeringens saneringsplan i praktiken en omfördelningsplan från löntagare till kapitalägare.
Den bestående effekten av regeringens budgetpolitik är att klyftorna i samhället ökar -- inte att statsfinanserna förbättras. Statsfinanserna försämras under hela mandatperioden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Vi noterar att regeringen först nu, i mandatperiodens elfte timme, uppenbarligen har ändrat den ekonomiska politikens inriktning. Inflationsbekämpningen skall inte längre vara överordnad andra ambitioner och krav. I stället anger man en ny inriktningsnorm för den ekonomiska politiken: att arbetslösheten minst skall halveras till slutet av 1990-talet.
Vi välkomnar denna omsvängning. Dessvärre sker den på tok för sent och helt utan konsekvenser för politikens sakliga inriktning. Regeringen säger en sak och gör något annat.
Under alla omständigheter är en sådan här verbal omsvängning av inriktningen av den ekonomiska politiken inte ägnad att öka förtroendet för regeringen, allra helst som omsvängningen sker under ett valår. Intrycket av desorientering i den ekonomiska politiken är påtagligt.
Denna osäkerhet förstärks av det faktum att regeringen själv anger att dess politik leder till en permanentning av arbetslösheten på över 14 procent under 1994 och 1995. Redan i utgångsläget kan man med andra ord konstatera att inriktningen av regeringens ekonomiska politik saknar trovärdighet. Målsättningen korresponderar helt enkelt inte med den politik som regeringen bedriver.
När ekonomin föll kraftigt, när efterfrågan sjönk rekordsnabbt och när arbetslösheten steg snabbare än någonsin, var bekämpningen av inflationen ett överordnat mål för regeringens ekonomiska politik.
Nu, då regeringens politik har lett till att produktionskapacitet och arbetskraft har slagits ut, och då riskerna för flaskhalsar i vissa exportorienterade delar av näringslivet ökar, överger regeringen kampen mot inflationen som övergripande norm för den ekonomiska politiken.
Detta inger inte förtroende.
Regeringens ansvar
Redan några månader efter regeringsskiftet 1991 varnade vi socialdemokrater för att regeringens politik skulle ta ned den inhemska efterfrågan och därmed hämma tillväxten och sysselsättningen. Vi motiverade vår kritik på följande sätt:
I nuvarande svaga konjukturläge, med dålig tillväxt och stigande arbetslöshet, finns det heller inga stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt ekonomin. Regeringens förslag att genomföra en ytterligare åtstramning leder bara till ännu lägre produktion de närmaste åren och ännu högre arbetslöshet. (Socialdemokraternas ekonomisk-politiska motion i januari 1992)
Dessvärre fick vi rätt. Regeringen stramade åt ekonomin. Tillväxten föll. Arbetslösheten ökade. Budgetunderskottet steg.
Så sent som i december förra året drev regeringen igenom ytterligare åtstramningsåtgärder, som försvagade den inhemska efterfrågan: högre skatt på arbete, indragningar från bostadssektorn och högre punktskatter. Än en gång visade regeringen att man inte har förstått de grundläggande orsakerna till den svenska krisen.
Mot den här bakgrunden, att regeringen har vägrat att lyssna på varningarna för åtstramningspolitikens följder, faller ansvaret för arbetslösheten tungt på regeringen. 100 000-tals människors vardag hade kunnat se annorlunda ut om regeringen varit mindre dogmatisk och i stället mer lyhörd för andra uppfattningar än sina egna.
5. Det ekonomiska läget 5.1 Den internationella bilden
Den internationella konjunkturbilden är splittrad om man jämför de tre stora handelsblocken Västeuropa, USA och Japan.
Bilden av konjunkturläget i Västeuropa är splittrad.
Det gemensamma är arbetslösheten. Land efter land har hamnat i en till synes oåterkallelig utveckling med allt högre arbetslöshet i konjunkturnedgången och allt mindre återhämtning däremellan.
I nästan samtliga länder har efter en tid av stark kreditexpansion sparandet ökat kraftigt. Skuldsaneringen har lett till ett kraftfullt bortfall i efterfrågan. Alla kontinentaleuropeiska länder har i olika utsträckning påverkats av de höga tyska räntorna och oron på valutamarknaderna under 1992 och 1993.
De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig markant från land till land. Olika ekonomisk-politiska vägval har gett varierande resultat.
Omläggningen av penningpolitiken i Storbritannien i september 1992 var ett trendbrott. Den innebar en kraftig räntesänkning som stimulerade den inhemska efterfrågan kraftigt, vilket resulterat i en markant uppgång i hela den brittiska ekonomin. Inflationen har förblivit låg. Arbetslösheten sjunker. Storbritannien är som första land i Västeropa på väg ut ur lågkonjunkturen.
Den tyska ekonomin brottas med fallande produktion, minskad sysselsättning och stora budgetunderskott. Till stor del sammanhänger detta med kostnaderna för den tyska återföreningen. Bundesbanks högräntepolitik har inneburit höga realräntor för industrin och låg inhemsk efterfrågan.
I USA befästs konjunkturuppgången. Tillväxten förväntas öka och sysselsättningen ta fart. Den inhemska efterfrågan förväntas fortsätta att stiga och ge ett väsentligt bidrag till BNP-tillväxten. De låga räntorna har gett skjuts åt investeringarna.
Den japanska ekonomin har i modern tid aldrig utvecklats så svagt som under det gångna året. Specifika problem råder i Japan med deflation och skuldtyngd finans- och företagssektor. Ett stort bytesbalansöverskott skapar en ur konkurrenssynpunkt för stark yen. Den inhemska efterfrågan är svag. Den japanska ekonomin stimuleras dock av den låga räntenivån och fler finanspolitiska paket är att vänta.
Två synsätt
Som framgår av den översiktliga internationella konjunkturbilden har olika länder valt olika vägar för att möta lågkonjunkturen. Den internationella ekonomiska debatten kretsar följdriktigt till stor del kring detta vägval. Förenklat och schematiskt uttryckt står två grundläggande synsätt mot varandra:
Å ena sidan har vi den linje som kan sägas representeras av t.ex. tyska Bundesbank, internationella valutafonden, Frankrike och EU-kommissionen. Nyckelorden i denna strategi är inflationsbekämpning och fasta normer.
Å andra sidan har vi den linje som företräds av den amerikanska administrationen och av beslutsfattarna i Storbritannien samt Japan. Detta vägval kännetecknas av att den ekonomiska politiken skall utformas flexibelt och med en hög grad av pragmatism. Det gäller även penningpolitiken. Japan och USA har andra mål för penningpolitiken än de som dominerar i Europa. Man menar att strukturella förändringar inte är till någon större hjälp om efterfrågan på arbetskraft är svag.
Den första linjen har präglat politiken i de flesta av Västeuropas länder under senare år. Inflationsbekämpningen har varit överordnad andra mål för den ekonomiska politiken med det uttalade syftet att skapa gynnsamma betingelser för tillväxt och sysselsättning.
Dessvärre har denna politik i viktiga avseenden fått helt motsatta effekter. Produktionen har stagnerat eller minskat i stället för att öka. Massarbetslösheten har permanentats, och därmed skapat stora budgetunderskott. För lång tid framöver kommer den höga arbetslösheten att vara EU- ländernas grundläggande sociala och ekonomiska problem.
Den andra linjen har inte prövats lika länge och i lika många länder som den första. Omläggningen av penningpolitiken i Storbritannien och den mer expansiva finans- och penningpolitik som Clinton-administrationen och den amerikanska centralbanken bedriver är två exempel på en mer pragmatisk ekonomisk politik.
Den amerikanska administrationen är starkt kritisk till den ekonomisk-politiska passivitet som råder i Europa. Amerikanarna menar att normpolitiken har gjort att Europa gått från stagflation till stagnation. Man anser att de europeiska ekonomierna bör stimuleras med hjälp av penning- och finanspolitiska medel. Den amerikanska oron för Europa sammanhänger inte minst med att man anser att USA inte kan fungera som lokomotiv för hela världsekonomin. Efterfrågan i Europa måste bli högre.
Valet mellan de båda huvudlinjerna -- den konservativa, passiva och dogmatiska linjen, eller den progressiva, aktiva och pragmatiska linjen -- är i högsta grad relevant för den svenska ekonomin. Den ekonomisk-politiska debatten i Sverige handlar om detta vägval.
5.2 Den svenska ekonomin
Bilden av den svenska ekonomin kännetecknas av två exceptionella förhållanden:
Å ena sidan har konkurrenskraften för svensk produktion förstärkts radikalt till följd av den svaga kronan. Uppgången i exporten är påtaglig. Ett nivåskifte för svensk export kommer att äga rum under de närmaste två åren. Därefter kommer exportens tillväxttakt successivt att normaliseras. Devalveringsfördelarna börjar klinga av redan under nästa år.
Å andra sidan är utnyttjandet av landets samlade produktiva resurser alltjämt mycket lågt. BNP-gapet är 12 procent, dvs. hade BNP ökat i den trendmässiga takten sedan 1990 skulle nivån på BNP ha varit 12 procent högre i dag. Produktions- och sysselsättningspotentialen är med andra ord betydande.
I en normal situation skulle den kraftiga exportuppgången leda till en betydande uppgång i hela ekonomin. Sysselsättningen skulle öka kraftigt, inkomsterna likaså och därmed även den inhemska efterfrågan. De totala investeringarna skulle också öka, så även i tjänste- och bostadssektorn.
Detta förlopp är emellertid mindre sannolikt denna gång. För det första kommer inte nya investeringar automatiskt igång som i normala konjunkturuppgångar då överkapacitet utvecklades i vissa branscher under överhettningsåren. För det andra hålls den förväntade uppgången i den inhemska ekonomin tillbaka av statliga åtgärder som i år begränsar hushållens köpkraft. Sammantaget innebär detta att risken är stor att exportuppgången varken medför ökade realinkomster eller får spridningseffekter utanför exportsektorn.
Enligt regeringen kommer BNP att öka med 2,4 procent. Det är helt och hållet nettoexporten på 3,1 procent, som genererar denna tillväxt. De inhemska efterfrågekomponenterna fortsätter att utvecklas svagt. Bruttoinvesteringarna minskar kraftigt för fjärde året i rad. Sparkvoten ökar till över 8 procent. Den totala arbetslösheten stiger till över 14 procent.
Hur den privata konsumtionen utvecklas framöver är en nyckelfråga för hela ekonomins utveckling. Läget är mycket svårbedömt, vilket också återspeglas i de stora variationer som förekommer mellan olika instituts prognoser. Det är möjligt att hushållen reagerar positivt på tecknen om en uppgång i ekonomin, men det är också möjligt att skuldsaneringsprocessen fortsätter. Den åtstramande politik som regeringen alltjämt bedriver ger dessutom hushållen signaler om fortsatt återhållsamhet i den privata konsumtionen.
Under alla omständigheter står det klart att det krävs en högre tillväxtbana om sysselsättningen på allvar skall kunna öka. För varje dag som går ökar antalet långtidsarbetslösa, vilket i sin tur försvårar en återgång till en normal situation på arbetsmarknaden. Det brådskar med en omläggning av den ekonomiska politiken.
6. Vårt alternativ
Vi vill omedelbart ändra inriktning på politiken för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Redan i år måste arbetslöshetskurvorna vända.
I den här motionen presenterar vi socialdemokrater en ny ekonomisk politik för Sverige. Den leder till ökad tillväxt, minskad arbetslöshet och förbättrade statsfinanser.
Vår politik är utformad i samklang med kraven på rättvisa och solidaritet. Vägen ur krisen måste genomsyras av dessa värderingar. Endast då är det möjligt att nå en bred uppslutning kring de uppoffringar som oundgängligen kommer att krävas för att minska arbetslösheten och för att statsfinanserna skall komma i balans.
Vi vill samla hela nationen kring den gigantiska uppgiften att kraftigt reducera arbetslösheten. För att detta skall bli möjligt måste hela ekonomin börja växa, inte bara exportsektorn. Vår politik är utformad för att uppnå detta mål. Sverige har inte råd att förlora 1994 och 1995.
Med vår politik kan det tudelade Sverige återförenas.
Tre restriktioner
För att åstadkomma en högre tillväxtbana är det nödvändigt att stimulera ekonomin. Utrymmet för en sådan politik begränsas dock av tre faktorer eller restriktioner. Dessa är hänsynen till bytesbalansen, till inflationen och till statsbudgeten.
Vår bedömning av dessa restriktioner är följande:
(a) Bytesbalansen kommer under de kommande åren att uppvisa rekordstora -- och dessutom växande -- överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att visa på ett överskott på sammanlagt över 100 miljarder kronor för 1994 och 1995. Detta är i och för sig välgörande och minskar folkhushållets utlandsskuld och räntebetalningar i utländsk valuta. Det är med andra ord inte bytesbalansrestriktionen som hämmar möjligheterna att lägga om den ekonomiska politiken. Folkhushållet går med överskott, medan staten går med underskott.
(b) Inflationen är en faktor som skall tas på stort allvar.
Med mer än 600 000 människor utan ett vanligt arbete, och med en produktion i näringslivet långt under vad som vore möjligt är risken för ökad inflation just nu mycket liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om flaskhalsar tillåts uppstå i ekonomin. Dessutom visar internationella erfarenheter att inflation och arbetslöshet mycket väl kan förekomma samtidigt när en hög arbetslöshetsnivå väl har etablerats. Dessutom kan delar av produktionsförmågan ha slagits ut som följd av flera års hög arbetslöshet och krympande industriell bas.
Enligt vår mening bör man mycket noga följa utvecklingen så att varje tecken på förnyad inflation motverkas i tid. Framför allt måste arbetsmarknadspolitiken mobiliseras i detta syfte. Ökade investeringar är också en nyckelfråga för att undvika kapacitetsbrist i framför allt industrin, men även inom andra sektorer. Dessutom måste lönebildningen ske under sådana former att risken för löneinflation minimeras.
(c) I stället är det statsfinanserna som i dagsläget utgör den allvarligaste restriktionen för den ekonomiska politiken. Det utomordentligt besvärliga statsfinansiella läget är en realitet.
Därför bör stimulansåtgärder utformas så att de uppfyller högt ställda statsfinansiella krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning. I sådant fall kan stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den inhemska ekonomin, utan att de verkar räntehöjande.
Tre typer av stimulanser
Enligt vår uppfattning borde ekonomin ha stimulerats via såväl penning- som finanspolitiken när ekonomin föll så kraftigt som den gjorde under förra året. Bara under fjolåret föll den inhemska efterfrågan med 5,5 procent eller med 80 miljarder kronor. Sysselsättningen minskade med 223 000 personer. Investeringarna föll med 14 procent.
De åtgärder som vi föreslog förra året syftade primärt till att förhindra denna utveckling, dvs att förhindra fallet i ekonomin. Vi motiverade våra förslag på följande sätt:
Omläggningen har två syften: att minska risken för att nedgången fortsätter och att vi fastnar i en finsk situation med permanent massarbetslöshet, att snabbt höja aktiviteten i ekonomin för att förhindra att depressionen och långtidsarbetslösheten biter sig fast. (Mot 1993/94:Fi10)
Nu har fallet dessvärre blivit verklighet. Över 600 000 ''välståndsbildande krafter'' -- människor som ingenting hellre vill än arbeta -- är utan vanliga jobb. Samtidigt tycks ekonomin ha lämnat sitt bottenläge. En uppgång är att förvänta, även om den sker för sent och är för liten för att öka sysselsättningen och är otillräcklig för att reducera arbetslösheten.
Vi anser att en kraftigare ökning av aktiviteten i ekonomin är nödvändig. Den passiva ekonomiska politik som regeringen bedriver, som bygger på kronans låga värde och åtstramningsåtgärder riktade mot löntagarna, bör ersättas med en aktiv ekonomisk politik, som ökar efterfrågan i den inhemska ekonomin. En sådan aktiv politik måste innefatta såväl en djärvare penningpolitik som en finanspolitisk stimulans. Därutöver bör ekonomins utbudssida förbättras genom bl a en aktiv arbetsmarknadspolitik och ökade investeringar.
Den finanspolitiska stimulansen måste, enligt vår mening, först och främst syfta till att öka investeringarna i ekonomin. Framför allt gäller det den typ av investeringar som varaktigt ökar landets produktionsförmåga. Att industrins kapitalstock har minskat kraftigt de senaste åren är ytterst allvarligt. Denna utveckling måste brytas.
Över huvud taget är industriutvecklingen av avgörande betydelse för hela Sveriges framtid. En väl fungerande industri -- där människors kunskaper och resurser tas till vara, och där produktionsprocesserna överensstämmer med högt ställda miljökrav -- är en nödvändighet för att tryggheten och välfärden skall kunna säkerställas. Med vår politik ges industrin goda möjligheter att utvecklas och ligga i frontlinjen i den internationella konkurrensen.
Även andra investeringar än i industrin måste öka. Det är nu som produktionsprocesser som ''legat i träda'' bör utnyttjas och hållas i trim. Nu är det billigt att investera och en ökad investeringsvolym i dag avlastar framtiden.
Samtidigt är det lätt att konstatera att behovet av ökade investeringar är mycket stort.
Många bostäder behöver rustas upp. Kommunikationssystemen behöver byggas ut och underhållas bättre. Upprustade skolor och fler äldrebostäder är nödvändiga. Miljöinvesteringarna behöver en kraftig stimulans.
Utöver dessa investeringsstimulanser bör hushållens köpkraft stärkas. Regeringens åtgärder på skattepolitikens område försvagar hushållens köpkraft. Samtidigt ökar man skattesubventioneringen av det privata pensionssparandet. Regeringen stimulerar m a o ännu en gång sparandet i helt fel läge.
Vår politik för att stimulera den inhemska efterfrågan är utformad efter följande prioritetsordning:
1. Åtgärder som varaktigt höjer landets produktionsförmåga.
2. Åtgärder som stimulerar övriga investeringar.
3. Åtgärder som stärker hushållens köpkraft.
För att underbygga en sådan politik vill vi, i likhet med vad vi förde fram i april och i november förra året, att riksdagen beslutar om en ny inriktning för den ekonomiska politiken. Riksdagen bör fastställa en inriktning för den ekonomiska politiken med följande innebörd:
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser för att åstadkomma hög och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god tillväxt.
För att vår stimulerande politik i det korta perspektivet skall fungera och vinna trovärdighet måste politiken inriktas på att skapa bättre balans i de offentliga finanserna. Utöver den positiva effekt på statsbudgeten som följer med högre sysselsättning -- vilket vår politik leder till -- krävs även utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar. Inkomster och utgifter måste anpassas så att statens finanser saneras. Sverige får inte hamna i en skuldfälla med galopperande statsskuldräntor.
Effekter av vår politik
Den ekonomiska politik som presenteras i denna motion leder till att fallet i den inhemska efterfrågan bryts redan i år och att uppgången förstärks väsentligt 1995. Därmed ökar produktionen snabbare än med regeringens politik. BNP ökar i år med drygt 3 procent och nästa år med 4 1/2 procent.
Denna tillväxt är tillräckligt snabb för att minskningen av sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa år leda till en betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten börjar minska redan i år. Nästa år blir 100 000 personer färre arbetslösa som följd av de föreslagna åtgärderna.
De åtgärder som föreslås har sin tyngdpunkt på investeringarna. Dessa beräknas bli närmare 30 miljarder kronor högre 1995 som följd av åtgärderna. I första hand är det investeringarna i näringslivet som lyfts, de beräknas bli drygt 10 miljarder kronor högre.
Även övriga efterfrågekomponenter stärks.
Den privata konsumtionen ökar genom att årets höjning av inkomstskatten återtas. Den försämring av ränteavdragens värde, som riksdagen beslutat skall ske 1995, rivs upp. Även den ökade sysselsättningen bidrar till en bättre konsumtionsutveckling.
Den offentliga konsumtionen stärks av den föreslagna satsningen på såväl det statliga som det kommunala utbildningsväsendet och av det stöd som utgår till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Dessutom redovisas reparationer och underhåll på skolor och andra offentliga lokaler i detta sammanhang som konsumtion.
Den högre inhemska efterfrågenivån, 56 miljarder kronor 1995, bidrar till att importen växer med 12 miljarder kronor samma år.
Våra förslag till åtgärder beräknas sammantaget öka sysselsättningen med 90 000 personer. En sådan förbättring av arbetsmarknadsläget leder också till en ökning av arbetskraftsutbudet med omkring 20 000 personer. Den öppna arbetslösheten nedbringas till omkring 5 procent av arbetskraften.
Tabell 6. Försörjningsbalans
Procentuell förändring
Mdr.kr
Med reger- ingens politik
Med social- demokrater- nas politik
1992 1994 1995 1994 1995 Privat konsumtion 776,0 0,7 2,0 1,2 2,6 Offentlig konsumtion 400,3 --1,3 --1,0 --0,4 0,9 Bruttoinvesteringar 244,7 --6,7 7,1 --1,4 15,7 -- näringsliv 127,3 7,8 13,0 12,5 17,6 -- bostäder 85,0 --49,5 --6,5 --42,2 19,5 -- offentliga 32,4 --1,7 --0,7 5,4 12,9 Lagerinvesteringar* --5,9 0,4 0,5 0,4 0,7 Inhemsk användning 1 415,1 --0,7 2,5 0,7 5,0 Export 401,1 10,7 7,0 10,7 7,0 Import 376,7 3,5 6,5 4,5 8,7 BNP 1 439,8 2,4 2,9 3,4 4,5 Bytesbalans (mdr.kr)
44,6 67,1 39,9 54,9 Källor: Budgetpropositionen och egna beräkningar
* Förändring i procent av föregående års BNP.
7. En politik för ökad tillväxt 7.1 En djärvare penningpolitik
Sedan den fasta växelkursen övergavs den 19 november 1992 har penningpolitiken varit inriktad på att förhindra ett alltför kraftigt fall i kronans kurs. Trots övergången från fast till rörlig växelkurs bestäms således räntepolitiken liksom tidigare av hänsyn till växelkursen. Någon omorientering i riktning mot att i ökad utsträckning ta penningpolitiken i anspråk för att tillgodose inhemska ekonomisk-politiska mål, såsom tillväxt, sysselsättning eller ett stärkt betalningsväsende, har inte ägt rum.
För att värna växelkursen har Riksbanken valt en inriktning av penningpolitiken som betonat inflationsbekämpningen. Genom denna inriktning har man hoppats att inflationsförväntningarna skulle kunna nedbringas vilket antas leda till lägre långa räntor och stärkt krona.
Denna inriktning av politiken har inneburit att Riksbanken har varit försiktig med att sänka marginalräntan. Den har endast sänkts långsamt och i små steg, ofta i kölvattnet på tyska räntesänkningar.
Denna utformning av penningpolitiken har byggt på föreställningen att Sverige har ett påtagligt inflationsproblem och att denna risk måste bekämpas med en efterfrågedämpande penningpolitik. Denna föreställning har saknat grund. Efterfrågeläget har varit utomordentligt svagt och något inflationstryck har inte förelegat.
Trots den mycket försiktiga räntepolitiken har kronans kurs likafullt rasat mycket kraftigt. Kronan har sjunkit med över 20 procent gentemot de viktigaste konkurrentländernas valutor. Knappast någon annan valuta i Västeuropa har fallit så mycket. Den svenska ekonomin har sålunda fått avstå den extra stimulans som en djärvare räntepolitik hade kunnat ge under det senaste året utan att få någon förstärkning av kronan i utbyte.
Om riksdagen hade beslutat om en annan inriktning av penningpolitiken hade det ras i den inhemska efterfrågan som vi nu upplevt under 1993 kunnat bli lindrigare, investeringarna hade varit starkare och villa- och bostadsrättsmarknaden hade stabiliserats tidigare. Finanskrisen hade inte heller blivit lika utdragen utan bankerna hade snabbare kunnat komma ur krisen. Den tid som förlorats kan inte återvinnas.
Räntorna har likväl gått ner betydligt. Den effektiva räntan på Stadshypoteks rörliga villalån är t.ex. nu nere på 9,6 procent. Med hänsyn till att inflationen kommer att vara mycket låg är dock realräntan likafullt hög.
Under det närmaste året förutser regeringen att inflationen kommer att bli 2,2 procent, den reala lånekostnaden efter avdrag för inflationens effekter blir därmed drygt 7 procent. Även efter avdrag för skatt blir realräntan hög, 4--5 procent. För banklån till andra ändamål, t.ex. mindre och medelstora företags rörelsekapital och investeringar, är räntorna ännu högre. Bankernas räntemarginaler är fortfarande mycket stora.
Trots räntenedgången fortsätter således räntorna att vara så höga att de utgör en hämsko på den ekonomiska aktiviteten. Räntorna är bland de högsta i Europa. Med hänsyn till djupet i den ekonomiska krisen är det angeläget att räntenedgången kan fortsätta.
Skillnaden mellan de svenska och de tyska räntorna är idag drygt en procentenhet, vilket är en ungefär lika stor räntemarginal som före valet 1991. Sedan dess har emellertid kronans kurs sjunkit dramatiskt och den privata sektorns korta utlandslån i stort sett försvunnit samtidigt som staten har lånat 300 miljarder kronor i utlandet. Att räntemarginalen påverkats i så begränsad utsträckning av dessa dramatiska förändringar är överraskande och borde ha skapat förutsättningar för lägre räntor än de vi nu upplever.
Sverige går nu mot en period med stora överskott i bytesbalansen. Också detta kommer att ge ett ökat handlingsutrymme för penningpolitiken. Det är viktigt att detta utrymme utnyttjas till att föra en djärvare penningpolitik så att de möjligheter till lägre ränta som erbjuds tas tillvara.
Bytesbalansöverskotten är ett uttryck för att det finansiella sparandet i den svenska ekonomin är mycket stort. Den offentliga sektorns stora underskott motsvaras av ett ännu större sparandeöverskott i den privata sektorn. Hushållen och näringslivet uppvisar i år ett finansiellt sparande på över 200 miljarder kronor. Detta är inkomster som inte används till konsumtion eller investeringar och som inte ger efterfrågan och sysselsättning. Lägre räntor skulle verksamt bidra till att ge en bättre balans mellan sparande och investeringar i den privata sektorn och mellan sparandet i den offentliga och den privata sektorn.
Avgörande för möjligheterna att bedriva en mer aktiv räntepolitik är hur inflationen kan bedömas utvecklas under de kommande ett till två åren. Penningpolitiken måste utformas med hänsyn till det mål för inflationen som uppställts, att inflationen inte skall stiga över tre procent. Såväl penningpolitiken som övrig ekonomisk politik måste utformas så att en låg inflation uppnås.
För oss socialdemokrater är det av yttersta vikt att inflationen förblir låg, annars försvåras möjligheterna att öka sysselsättningen samtidigt som omfördelningen av inkomster och förmögenheter åter skulle ta fart -- utöver den omfördelning som regeringens politik redan lett till.
Inflationstrycket i den svenska ekonomin är emellertid för närvarande i det närmaste obefintligt. Trots den kraftiga försvagningen av kronans kurs och de därmed följande stegringarna av importpriserna har prisnivån legat i det närmaste helt stilla under det senaste halvåret. Regeringens prognos innebär att inflationstrycket också för 1994 kommer att vara mycket svagt. Någon nämnvärd inhemsk inflation att bekämpa med en försiktig penningpolitik under detta år finns inte.
Inte heller för 1995 förutses någon uppgång i inflationstrycket i ekonomin, trots att tillväxten då är starkare. Tvärtom innebär regeringens prognos att nettoprisindex ökar långsammare 1995 än i år. Att konsumentpriserna förutses öka något snabbare beror endast på att bostadssubventionerna reduceras mer, att patientavgifterna i sjukvården höjs och att riksdagen beslutat höja olika konsumtionsskatter 1995. Denna uppgång kan därför inte användas som förevändning för en försiktig räntepolitik under det kommande året.
Det tycks snarare vara uttalandena om inflationsriskerna än de faktiska ekonomiska förhållandena som har hållit inflationsförväntningarna och räntan uppe. En mer realistisk beskrivning av inflationsriskerna hade istället kunnat lägga en grund för en mer aktiv och investeringsstimulerande ekonomisk politik.
7.2 Öka investeringarna
Det är dagens investeringar som utgör basen för morgondagens produktion och välfärd. Nyckeln till ökad tillväxt -- och därmed fler jobb och minskad arbetslöshet samt förbättrade statsfinanser -- är med andra ord att nedgången i investeringarna kan brytas och att Sveriges produktionsförmåga varaktigt kan höjas. Dessutom måste kunskapsnivån höjas och Sverige byggas starkare.
Detta kan endast ske genom att en större andel av landets samlade resurser används till investeringar. Såväl industrins investeringar som de offentliga investeringarna måste öka. Internationella studier tyder på att Sverige halkat efter vad gäller investeringar i infrastruktur. Dessutom medförde överhettningen i slutet på 80-talet att en snedfördelning uppkom mellan olika typer av investeringar.
Särskilt allvarligt är raset i industriinvesteringarna och att industrins kapitalstock därmed har reducerats. Industrin har helt enkelt inte underhållit eller förbättrat sina maskiner och produktionsprocesser genom ökade investeringar. Vinsterna har inte i tillräcklig omfattning plöjts ned i framtidsinvesteringar.
Visserligen sker nu en uppgång i industriinvesteringarna. Den är emellertid klart otillräcklig. Enligt regeringens beräkningar räcker årets i och för sig betydande uppgång inte till mer än en ökning av kapitalstocken med blygsamma 0,4 procent. I praktiken fortsätter alltså basen för välfärden att gröpas ur.
Det är inte bara industriinvesteringarna som måste öka nu när det är ekonomiskt lönsamt att investera.
Fallet i byggnadsinvesteringarna måste hejdas. En hel bransch, som 100 000-tals människor är beroende av för sin försörjning och som har stor betydelse för samhällsekonomin, håller på att slås ut samtidigt som det runt om i Sverige finns stora behov av upprustning och renovering.
Sveriges kommunikationssystem måste moderniseras och byggas ut. Det handlar om vägarna, gatorna, järnvägarna och flyget. Kraftfulla satsningar på bättre infrastruktur och utveckling av transportssystemen är nödvändiga för att hävda Sveriges konkurrensförmåga. Inte minst måste den högteknologiska infrastrukturen byggas ut i form av ''elektroniska motorvägar'', d v s att binda samman öar av lokala, regionala och branschvisa datornät som nu lever sina egna liv.
Även den ''sociala infrastrukturen'' måste byggas ut och rustas upp. Det behövs bättre äldrebostäder, upprustade skolor och handikappanpassning av offentliga lokaler.
Miljöinvesteringarna måste öka för att Sverige på allvar skall kunna angripa miljöproblemen. De ''gröna'' investeringarnas andel av den totala investeringsvolymen i samhället bör öka.
Förutom de fysiska investeringarna måste även investeringarna i mänsklig kompetens öka. Vårt lands främsta tillgång -- människors kunnande och kompetens -- måste bättre tas tillvara genom ökad utbildning och vidareutbildning.
I vår politik är ökade investeringar en hävstång för att Sverige skall kunna komma upp på en högre tillväxtbana och steg för steg kunna minimera BNP-gapet. Vi vill genom ökade investeringar ta tillvara den produktions- och sysselsättningspotential som finns i det svenska samhället.
Våra förslag
Investera i mänsklig kompetens.
Genom vår investeringspolitik höjs utbildnings- och kompetensnivån i Sverige genom en rad olika åtgärder: Fler elever i gymnasiet och Komvux. Utbyggd arbetsmarknadsutbildning. Ytterligare högskoleplatser. En ny teknisk högskola. Ett program för kompetensutveckling.
Direktavskrivningar för näringslivets investeringar.
Vi vill stimulera företagen att tidigarelägga sina investeringar. Vi föreslår därför att industrin och övrigt näringsliv får möjlighet att göra direktavskrivningar på sina maskininvesteringar. Åtgärden bör träda i kraft 1 maj i år och gälla till 1 juli nästa år. Vi föreslår att 70 procent av investeringen får skrivas av omedelbart.
För nästa budgetår bedömer vi att denna åtgärd belastar statsbudgeten med ca 5 miljarder kronor. Investeringseffekten inklusive tidigareläggningseffekten är för 1994 och 1995 ca 9,5 miljarder kronor.
Bygg ut AXE-systemet.
Vi anser att Telia bör tidigarelägga sina investeringar i AXE-systemet. Redan 1997 bör målet om en total utbyggnad vara uppnått, i stället för år 2000 som planeringen är nu. Det gynnar 200 000 teleabonnenter i Norrland, Värmland och Dalarna.
Under budgetåret 94/95 bör dessa investeringar öka med 300 miljoner kronor.
Bygg ut Sveriges kommunikationsnät.
Det svenska vägnätet behöver rustas upp. Underhållsinvesteringarna bör påskyndas och tidigareläggas. Ambitionen skall vara att genomföra Vägverkets maximialternativ för underhållet av vägnätet.
Investeringarna i de kommunala vägarna måste öka. Behoven är mycket stora.
Ökade investeringar i järnvägsunderhållet krävs. Luftfartverkets planerade investeringar bör tidigareläggas.
Totalt vill vi öka investeringarna i kommunikationssektorn med 6,8 miljarder kronor.
Öka bostadsinvesteringarna.
Vi vill införa ett stimulansbidrag på 20 procent för ökad ROT-verksamhet i lägenheter. Ett investeringsstöd på 10 procent bör tillfälligt införas för nyproduktion av bostäder, som igångsätts före 1 januari 1995.
Totalt vill vi öka bostadsinvesteringarna med 11 miljarder kronor.
Förbättra den sociala infrastrukturen.
Vi vill att Sveriges skolor skall bli trivsamma arbetsplatser för elever och lärare. Därför föreslår vi ett investeringsstöd som innebär att skolor kan renoveras för 1 miljard kronor. Vi föreslår ett ROT-program för andra kommunala byggnader på 2 miljarder kronor.
Äldrebostäder bör rustas upp för ytterligare 800 miljoner kronor.
Många handikappade har svårt att använda sig av offentliga lokaler, inte minst till följd av bristande tillgänglighet. Därför vill vi handikappanpassa dessa lokaler genom att öka investeringarna med 300 miljoner kronor.
Nya miljöinvesteringar.
Vi vill att Naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra ett samlat program för miljöinvesteringar. Resurserna skall fördelas så att maximal miljövinst uppnås i kombination med så hög sysselsättning som möjligt. På så sätt vill vi öka de miljöförbättrande investeringarna med 2,6 miljarder kronor.
Dessa ''gröna'' investeringar handlar bl a om kommunala VA-investeringar, kväverening, åtgärder för att minska trafikbullret, saneringsåtgärder för gamla industrier. Därtill kommer ökade resurser för naturreservat och leder samt kulturmiljövård.
7.3 En ny näringspolitik
Utöver de åtgärder vi föreslår för att stimulera efterfrågan, produktion och investeringar krävs en omläggning av näringspolitiken. En dogmatisk politik, som passivt förlitar sig på marknadskrafterna, måste ersättas med en aktiv näringspolitik, som bidrar till uthållig och miljövänlig tillväxt. I likhet med andra länder måste även den svenska staten kunna spela en aktiv roll i utvecklingen av näringslivet.
Den globala konkurrensen skärper kraven på en politik som stärker Sverige som industrination i modern mening. Sverige skall inte vara ett land som konkurrerar med låga löner. En god produktionsförmåga skall bygga på hög produktivitet och god lönsamhet i produktionen.
Den svenska näringsstrukturen måste i större utsträckning präglas av kunskapsintensiv produktion. Det är inom dessa marknader som tillväxtkraften är som störst.
Vi vill förbättra näringsklimatet för både stora och små företag. I partimotionen ''Aktiv näringspolitik'' presenterar vi en sådan politik. Huvuddragen är följande:
Fasta spelregler.
Företagens investeringsbeslut är långsiktiga och styrs primärt av efterfrågesituationen på marknaden. Därför måste den ekonomiska politiken i nuvarande läge syfta till att öka efterfrågan. Därutöver måste statsmakterna ge klara och entydiga besked om vilka regler som företagen har att rätta sig efter.
Vi socialdemokrater ger i denna motion besked om att den enhetliga kapitalbeskattningen bör återställas. Vi vill återgå till huvudprinciperna för det regelsystem för bolagsskatten som utformades i 1991 års skatteuppgörelse.
Energiuppgörelsen från 1991 utgör en bra grund för energipolitiken. För att säkerställa enigheten i energifrågan föreslår vi att en parlamentarisk beredning tillsätts för att följa upp 1991 års överenskommelse. Den bör även bedöma energi- och näringspolitiska konsekvenser av en avreglering av elmarknaden.
God lönsamhet.
De svenska företagen måste ha en god lönsamhet. Det är nödvändigt dels för att man skall kunna generera kapital till investeringar, dels för att företagen skall kunna vara attraktiva för placerare i en allt hårdare internationell konkurrens.
Vi kommer att arbeta för förståelse av behovet av en god vinstnivå inom företagen. För att nå bred uppslutning kring detta måste företagen använda sina vinster till produktiva investeringar, till insatser som höjer de anställdas kompetens och till införande av en modern arbetsorganisation.
Förbättra kapitalförsörjningen.
Bankerna måste minska sina räntemarginaler. Utvecklingsfondernas kapital för ''mjuk'' finansiering av småföretag bör ökas med 300 miljoner kronor. Detta tillskott finansieras genom försäljning av statens aktier i förvaltningsbolagen Atle och Bure.
AP-fonderna bör ges rätt att placera för ytterligare 10 miljarder kronor i aktier.
Underlätta produktförnyelsen.
Uppfinnarverksamheten har blivit styvmoderligt behandlad av regeringen. Forsknings- och utvecklingsverksamheten (FoU) bör i högre grad inriktas på att befrämja att nya produkter tas fram. Den tillämpade FoU:n samt teknikutveckling bör få en större andel i det svenska FoU-stödet. Ytterligare 50 miljoner kronor anslås.
Ny teknisk högskola.
För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft måste utbildnings- och kompetensnivån i Sverige höjas. Särskilda insatser måste göras för att öka examinationen av naturvetare och tekniker, i synnerhet bland kvinnor. För att klara det ökade intaget bör en ny teknisk högskola med internationell inriktning etableras. Ett särskilt program för kompetensutveckling måste startas. Målsättningen bör vara att 2 procent av arbetstiden skall användas för kompetenshöjande utbildning.
Förbättra infrastrukturen.
En nationell plan för investeringar i infrastruktur behövs. Särskilda insatser krävs för att förbättra informationsteknologins infrastruktur. AXE-systemet skall vara utbyggt i hela Sverige 1997. Som långsiktigt mål skall gälla att ytterligare 1 procent skall användas till investeringar i infrastruktur. En sådan satsning innebär inte bara ökade investeringar i den fysiska infrastrukturen, utan även investeringar för att höja kompetens- och utbildningsnivån i samhället.
Behåll statliga verk och företag.
De statliga infrastrukturverken och bolagen -- Telia, Posten, Vattenfall och SJ -- skall inte privatiseras.
Europaprogram för småföretagen.
Vi vill stärka de små och medelstora företagen på den europeiska marknaden. Ett brett Europaprogram för ökad export bör genomföras.
8. Minskad arbetslöshet
Dagens situation på arbetsmarknaden är ytterst allvarlig. Om inte arbetslösheten tas ned kommer det svenska samhället steg för steg att brytas sönder. Arbetslösheten hotar det svenska välfärdssamhället på olika sätt:
För det första märks redan nu hur motsättningarna i samhället ökar till följd av arbetslösheten. Alla erfarenheter visar att konfliktnivån mellan människor och grupper av människor ökar ju fler som är arbetslösa. Roten till många samhällsproblem kan sökas i arbetslösheten.
För det andra påverkas alla svenskar direkt eller indirekt av de stora kostnader som är förknippade med att över 390 000 personer är öppet arbetslösa. Socialbidragsbomben är en realitet som, när den briserar, kommer att leda till ytterligare nedskärningar i den kommunala verksamheten. Det svenska välfärdssamhället tål helt enkelt inte en tvåsiffrig arbetslöshetsnivå.
För det tredje håller den gynnsamma relationen mellan inflation och arbetslöshet snabbt på att försämras. OECD:s bedömning var tidigare att en arbetslöshetsnivå på högst 2,5--3 procent i vårt land är förenlig med en låg inflationsnivå. Om arbetslösheten får ligga kvar på dagens höga nivå är risken att inflationen tar fart i en senare fas i konjunkturuppgången. Risken är att arbetsgivarna inte vill anställa de som varit arbetslösa länge. Då kan konkurrensen om den attraktiva arbetskraften medföra att de som befinner sig på arbetsmarknaden förhandlar upp sina löner, vilket riskerar att leda till ökad inflation och ännu större klyftor.
För det fjärde kollapsar förr eller senare den aktiva arbetsmarknadspolitiken om arbetslösheten tillåts ligga kvar på dagens extremt höga nivå. AMS kan helt enkelt inte uppnå riksdagens mål. Den traditionella arbetsmarknadspolitiken urholkas. Nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder tränger undan ordinarie arbeten. Incitamenten försvagas för den enskilde att delta i aktiva åtgärder. Byråkrati och snåriga regler får fotfäste.
Sammantaget kan dessa fyra allvarliga effekter bara leda till en enda rimlig slutsats:
Tillsammans med en allmän omläggning av den ekonomiska politiken måste omedelbara insatser sättas in för att minska arbetslösheten. Förutom vårt investeringsprogram för ökad sysselsättning vill vi satsa drygt 5 miljarder kronor mer än regeringen på att utveckla arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken.
Med vår politik minskas statens utgifter nästa år för arbetslöshetsförsäkringen med över 10 miljarder kronor. Samtidigt ökar statens inkomster kraftigt. Effekten av vår politik är att färre tvingas leva på bidrag. Fler kommer att få arbeta.
Med våra förslag kommer sysselsättningen 1994 att ligga 30 000 över regeringens prognos och 90 000 över år 1995. Den öppna arbetslösheten 1995 blir 4,9 procent. Med vår politik kan vi bryta utvecklingen på arbetsmarknaden och ta de första stegen mot att bli det första landet i världen som varaktigt tar ned arbetslösheten från en tvåsiffrig nivå.
Våra förslag
Program mot ungdomsarbetslösheten.
Ungefär två årskullar, cirka 200 000 ungdomar, står i dag utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Inga drabbas så hårt av arbetslösheten som de unga. Extraordinära insatser måste göras för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Vi vill därför att riksdagen samlas kring ett långsiktigt program mot ungdomsarbetslösheten.
Men det räcker inte. Åtgärder måste sättas in redan nu. Vi föreslår därför att en omfattande utbildningssatsning genomförs. Därutöver vill vi införa en ny åtgärd, ungdomsintroduktion, som skall ge 40 000 ungdomar jobb i näringslivet. Vi anslår medel för att 43 000 ungdomar skall kunna få anställning med hjälp av rekryteringsstöd.
Vi vill också att alla ungdomar som är under 25 år skall erbjudas arbete eller utbildning inom 100 dagar från det att de blev arbetslösa.
Förlängda uppsägningstider i kommunerna.
Regeringen räknar med att 37 000 personer i år mister sina anställningar i kommuner och landsting. Det är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser av gigantisk omfattning. Rundgången mellan staten och kommunerna måste brytas.
Vi föreslår att AMS får i uppdrag att förhandla med kommunerna och landstingen om att förlänga uppsägningstiden till i första hand 31 december 1995 för varslad personal. Målsättningen är att ingen skall gå ut i öppen arbetslöshet.
AMS bör få särskilda medel för att stimulera kommunerna att fatta sådana beslut. För nästa år bör 2,7 miljarder kronor anslås för detta ändamål. Stödet för en enskild person får inte överstiga 85 procent.
Ökad utbildning.
För att möta den ökade efterfrågan på kompetent arbetskraft, som vår politik leder till, måste ytterligare insatser sättas in för att öka utbildningsvolymen. Vi vill med andra ord inte bara öka investeringarna i näringslivet, utan även investera mer i människors kompetens och kunnande.
Den extra utbildningssatsningen på 54 000 elever i ett extra gymnasieår och i Komvux, som nu genomförs efter ett socialdemokratiskt initiativ, bör fortsätta även under nästa läsår. Vi vill öka ut denna med ytterligare 16 000 platser.
Ytterligare 4 500 elever bör beredas plats i högskolan och 2 000 i folkbildningen. Arbetsmarknadsutbildningen bör inte minska under nästa år, som regeringen föreslår, utan tvärtom öka. Vi vill där utbilda närmare 10 000 personer fler per månad än regeringen vill.
Ökad kompetensutveckling i näringslivet.
Förändringarna i arbetslivet är omfattande. Kraven på de anställdas kunskaper växer mycket snabbt. Särskilt riskerar den fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad att få stora problem på den framtida arbetsmarknaden. Dessutom kan brist på kompetent personal uppstå vid en konjunkturuppgång.
I nuvarande konjunkturläge är det nödvändigt att på bred front stimulera till kompetensutveckling på arbetsplatserna. Genom den konkurrenskraftsförbättring som skett under senare år finns ekonomiskt utrymme för kompetenshöjande aktiviteter på företagen. Antalet personer i utbildningsvikariat bör öka med 6 000 utöver regeringens mål.
Riksdagen bör samlas kring ett hållbart och sammanhållet program för att öka kompetensutvecklingen i näringslivet. Målsättningen bör vara att två procent av arbetstiden skall användas för kompetensutveckling.
Arbetslivets förnyelse.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse är nödvändig för att öka produktiviteten ute på arbetsplatserna, ta bort riskerna för ohälsa och minska samhällets kostnader för ohälsa och utslagning.
Vi vill återställa de försämringar av arbetsrätten som regeringen genomfört. För att utveckla det goda arbetet krävs samarbete på arbetsmarknaden, inte konfrontation.
Minska övertidsuttaget.
Det höga övertidsuttag som arbetsgivarna nu tillämpar är oacceptabelt. Det är en följd av strategin att hålla en så låg bemanning som möjligt, s k lean production.
De fackliga organisationerna har ett stort ansvar för att övertidsuttaget kraftigt minskar. Regering och riksdag har emellertid det yttersta ansvaret för att övertidsuttaget minskar och ersätts av anställningar. Vi utgår från att regeringen överväger vilka åtgärder som skall vidtas om inte övertidsuttaget går ner.
Ökad jämställdhet.
Den offentliga sektorn har stor betydelse för kvinnors möjligheter till förvärvsarbete. Den gör det möjligt för kvinnor -- och män -- att förvärvsarbeta, och den ger många kvinnor förvärvsarbete. Tidigare oavlönat omsorgsarbete har genom den offentliga sektorn gjorts avlönat.
Den svenska familjepolitikens inriktning på ordnad barnomsorg åt alla utgör en grundläggande förutsättning för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Försämringarna av den offentliga sektorn kommer därför att slå hårt på jämställdheten. Därför är vår satsning på att bevara jobb i kommunerna så viktig för kvinnorna.
Vi vill ändra jämställdhetslagen i syfte att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
9. Rättvis fördelning
Alltsedan det demokratiska genombrottet har huvudströmningen i svensk politik gått i riktning mot ökad rättvisa och jämlikhet. Denna politik har varit utomordentligt framgångsrik. Den ideologiska grundtanken för välfärdssamhället -- allas lika rätt till trygghet och frihet -- är djupt förankrad hos svenska folket.
I skuggan av de återkommande ekonomiska kriserna under 1970- och 80-talet uppstod emellertid en motrörelse mot välfärdspolitiken. Över hela världen angrep nyliberala politiker välfärdssamhället.
Så har skett även i vårt land. Politiken i Sverige har under de senaste åren präglats av nyliberalismens idéer. Inte minst på kommunal nivå har många människor fått erfara systemskiftet i sin vardag.
Dessbättre har de nyliberala angreppen nu förlorat både riktning och tempo. Det har flera förklaringar.
De internationella förebilderna finns inte längre. Impulserna från omvärlden går idag i rakt motsatt riktning. Den svenska regeringen är den sista av sitt slag.
Framför allt saknar systemskiftet stöd hos det svenska folket. Folkhemstanken åtnjuter stark moralisk legitimitet i vårt land. I Sverige finns en djup insikt om att ett samhälle med sociala och ekonomiska klyftor, med orättvisor och massarbetslöshet, blir outhärdligt att leva i -- även för dem som har arbete och ekonomiska resurser.
Just nu, efter tre år av djup ekonomisk kris i Sverige, ställs folkhemstanken inför sitt allra svåraste prov.
Vägen ur den ekonomiska krisen ställer stora krav på sammanhållning och solidaritet. Alla måste känna att krispolitiken bär rättvisans och jämlikhetens prägel. I annat fall kommer välfärdssamhället att brytas sönder och tudelningen permanentas.
Regeringens politik har dessvärre lett till ökade spänningar i samhället. På två centrala områden är det särskilt tydligt: Skattepolitiken har varit djupt orättfärdig. Politiken mot den ekonomiska brottsligheten har varit slapp och kraftlös.
9.1 En rättvis skattepolitik 1991 års skattereform innebar att vi fick en skattemässig balans mellan inkomster från arbete och inkomster från kapital. Detta var oerhört viktigt för att motverka olika former av skatteplanering och för att öka effektiviteten i hela samhällsekonomin.
Sverige fick genom skattereformen en modern, likformig och neutral beskattning av olika typer av inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på arbete för majoriteten av löntagarna bestämdes till 30 procent. För löntagarna innebar detta en radikal sänkning av inkomstskatten.
Även företagsbeskattningen förändras i grunden genom skattereformen.
Ambitionen var bredare skattebaser, lägre skattesatser och en skattemässig neutralitet mellan olika investeringar. Genom sänkningen till 30 procent halverades i det närmaste bolagsskatten. En ny reserveringsmöjlighet för företagen infördes, skatteutjämningsreserven, den s.k. Surven.
Skattereformen genomfördes av en bred majoritet i riksdagen. Ett unikt samarbete över den traditionella blockgränsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet gjorde reformen möjlig. Genom skattereformens breda politiska förankring var förutsättningarna goda för att enskilda och företag skulle kunna lita på utfästelserna om stabila och långsiktiga spelregler på skattepolitikens område.
Underminerad skattereform
Regeringens skattepolitik har dessvärre konsekvent bidragit till att underminera skattereformens bärande principer. Steg för steg, åtgärd för åtgärd, har regeringen monterat ned skattereformen.
Med tanke på att moderaterna från första början var emot hela skattereformen är detta inte särskilt förvånande. Högerns krav på sänkta kapital- och förmögenhetsskatter har realiserats.
Det är emellertid djupt beklagligt att folkpartiet liberalerna, som var en av parterna i skatteöverenskommelsen 1991, har accepterat ett skattesystem där det inte råder balans mellan skatten på arbete och skatten på kapital.
Regeringen har genom en rad åtgärder underminerat skattereformen. De viktigaste avstegen är följande:
Tabell 7. Ett urval av regeringens avsteg från skattereformen.
* Sänkt kapitalskatt till 25 % * Återinförd kvittningsmöjlighet mellan olika förvärvskällor * Slopat schablonavdrag * Sänkt grundavdrag * Halvering av skatten på reavinster på aktier * Sänkt skatt på privat pensionssparande * Högre bolagsskatt och slopad skatt på aktieutdelningar
Våra förslag
Återupprätta förtroendet för skattesystemet.
En huvuduppgift under den kommande mandatperioden blir att återupprätta medborgarnas förtroende för skattesystemet. Nyckelorden för att åstadkomma detta är desamma som vägledde arbetet med 1991 års skattereform: likvärdig beskattning av arbete och kapital, breda skattebaser, likformiga skatter, låga skattesatser och enkla regler.
En socialdemokratisk regering kommer att utforma en ny skattereform för rättvisa, god skattemoral och sunda statsfinanser. Balans mellan skatt på arbete och kapital är en hörnsten i en sådan reform. Skattesystemet måste återigen bli enkelt och överskådligt.
Lägre skatt på arbete.
Grundavdraget har sänkts från 32 till 25 procent av basbeloppet. Genom denna åtgärd drar staten in ca 5 miljarder kronor i köpkraft för hushållen i år. Den inhemska efterfrågan stramas åt ytterligare. Grundavdraget bör därför vara 32 procent av basbeloppet även under 1994.
Höjd skatt för höginkomsttagarna.
Uppgiften att sanera statsfinanserna kommer att ställa stora krav på sammanhållning mellan olika grupper i det svenska samhället. En politik för att minska de offentliga underskotten måste utformas så att den har en bred förankring hos svenska folket. Skatt efter bärkraft är en viktig princip i socialdemokratins skattepolitik.
Mot bakgrund av de skattesänkningar som regeringen har genomfört, och som till övervägande del har kommit höginkomsttagarna till del, anser vi att statsskatten för höginkomsttagare över brytpunkten skall vara 25 procent.
Denna inkomstförstärkning på 2 miljarder kronor bör tillföras Arbetsmarknadsfonden. Den extra skattebeslastningen bör utgå till dess balans mellan utgifter och inkomster uppnås i Arbetsmarknadsfonden. Vi säger nej till regeringens åtgärd att slopa grundavdraget i den statliga taxeringen för personer med inkomster över brytpunkten.
Återställ den enhetliga kapitalbeskattningen.
I enlighet med våra förslag i höstas anser vi att den likformiga och enhetliga kapitalbeskattningen bör återställas.
Genom regeringens politik på detta område har möjligheterna till skatteplanering ökat. Dessutom blir de fördelningspolitiska effekterna mycket negativa. Att ta bort skatten på aktieutdelningar gynnar inte företagen utan framför allt en liten grupp enskilda hushåll med mycket stora förmögenheter placerade i aktier.
Några övertygande ekonomiska motiv för den slopade aktieägarskatten finns inte. De enda bestående effekterna av åtgärden är att skatteplaneringen ökar, att aktieägarna blir rikare och att skattesystemet blir oerhört svåröverskådligt och komplicerat.
Besluten om sänkningen av skattesatsen för kapitalinkomster till 25 procent bör rivas upp. Därmed skulle ränteavdragen även i fortsättningen medföra en skattereduktion på 30 procent.
Reglerna för beskattning av aktieutdelningar bör ansluta till denna generella och likformiga kapitalbeskattning. Aktieutdelningar bör beskattas med 30 procent från och med inkomståret 1995. Lättnaderna i reavinstskatten på aktier bör avskaffas.
Bolagsskatten.
Vi vill återgå till det regelsystem för bolagsskatten som utformades i 1991 års skattereform. En återgång till dessa regler, som socialdemokraterna och folkpartiet tidigare var överens om, måste emellertid ske under en övergångsperiod. Regeringens åtgärder har skapat ett sammelsurium av oklara regler, som måste analyseras noggrant.
Under alla omständigheter anser vi att hela det belopp som återförs från skatteutjämningsreserv bör beskattas fr o m 1996 års taxering. Aktiebolag bör fr o m 1 april 1994 åter få göra avdrag för utdelning på nyemissioner (det s k Annellavdraget). Bolagsskatten bör vara 30 procent.
Jämfört med regeringens politik på företagsskatteområdet innebär våra förslag att bolagsskatten för näringslivet 1995 sänks med ca 5 miljarder kronor. Regeringens politik däremot höjer bolagsskatten för företagen 1995 med ca 1,8 miljarder kronor i förhållande till skattereformen.
9.2 Ett program mot den ekonomiska brottsligheten
Den ekonomiska brottsligheten har nått en sådan omfattning att den hotar grundvalarna för en sund marknadsekonomi och undergräver statsfinanserna. Initierade bedömare menar att denna typ av brottslighet omsätter över 100 miljarder kronor.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider konkurrensen, slår ut seriösa företagare och luckrar upp affärsmoralen. Under senare år har vi sett många exempel på hur ekobrottsligheten slår sönder hela näringsgrenar, hur några få skor sig på andras bekostnad, hur rena maffiametoder följer i den ekonomiska brottslighetens fotspår.
Den ekonomiska brottsligheten leder till att det blir svårare att bedriva en rättvis fördelningspolitik. Hederliga medborgare får betala högre skatter och avgifter än vad som annars hade varit nödvändigt. Detta hotar sammanhållningen i hela samhället.
Om människor upplever att vissa personer genom avancerade, olagliga affärstransaktioner undandrar sig sin skyldighet att bidra till att finansiera välfärden är risken uppenbar att skattefiffel och svartarbete sprider sig. Därmed hotas solidariteten och tryggheten i hela samhället.
Den långsiktiga utvecklingen är illavarslande. Om inte kraftfulla motåtgärder sätts in snarast kan vi inom kort nå en punkt då brottslighet och illojalitet blir en integrerad och oupplöslig del av det ekonomiska livet. Det måste stå fullkomligt klart att samhället står på de hederliga företagens sida mot de ohederliga och brottsliga.
En av regeringen Bildts första åtgärder var att avskaffa generalklausulen mot skattefusk och skatteflykt. Därmed gav man en tydlig signal om hur regeringen ser på denna typ av brottslighet.
Vi socialdemokrater vill återuppta kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I partimotionen ''Åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten'' presenteras ett samlat program mot den ekonomiska brottsligheten. Vi vill tillföra ytterligare 128 miljoner kronor för kampen mot ekobrottsligheten. Under en treårsperiod vill vi successivt öka denna satsning upp till totalt ca en halv miljard kronor. Företrädesvis sker denna resursökning inom skatte- och avgiftskontrollen.
Denna satsning har en kraftig ekonomisk utväxling på statsfinanserna. Vi bedömer att de åtgärder som vi föreslår bara under nästa budgetår leder till en förstärkning av statsbudgeten med minst 200 miljoner kronor. På längre sikt är inkomstförstärkningarna väsentligt större. Det rör sig om åtskilliga miljarder kronor som stärker statsfinanserna.
Våra förslag
En särskild ekobrottsbudget.
Vi vill tilldela kampen mot den ekonomiska brottsligheten en egen budget. Genom att successivt under en treårsperiod öka resurserna kan en prioritering av ekobrottsbekämpningen garanteras på sikt.
Fler ekopoliser.
Av totalt 16 700 poliser är det mindre än 300 poliser i hela landet som arbetar med utredningar om ekonomisk brottslighet. Det innebär drygt 1,5 procent av det totala antalet polistjänster i hela landet.
Vi vill öka antalet ekopoliser. Därutöver måste polisen i ökad utsträckning rekrytera personal med ekonomisk och juridisk utbildning. Kompetensen inom dataområdet måste öka.
Ökade resurser till domstolarna.
Arbetsläget inom domstolarna är mycket ansträngt. Det finns inte längre några särskilda ekodomstolar, utan de allmänna domstolarna förutsätts klara även ekomålen.
Vi vill att domstolarna tillförs ytterligare resurser för att bl a förbättra vidareutbildningen av domare.
Utökad skattekontroll.
Vi vill öka skattekontrollen för företag. Det skall inte vara möjligt för oseriösa företag att komma undan de skatter de enligt lag skall betala. Antalet taxeringsrevisorer måste öka. Tätare revisioner är nödvändiga. Informationsutbytet med andra länder bör byggas ut. Momsfifflet måste beivras.
Effektivare lagstiftning.
En rad olika lagar har betydelse för kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Självfallet gäller det brottsbalken, skattebrottslagen och annan strafflagstiftning. Dessutom har aktiebolagslagen, de olika skattelagarna, konkurslagen och medbestämmandelagen stor betydelse.
En samlad analys av alla de lagar som inverkar på effektiviteten i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är nödvändig.
Sedan ekobrottskommissionens arbete under den socialdemokratiska regeringsperioden på 1980-talet har en sådan översyn inte gjorts. Med tanke på att den ekonomiska brottsligheten har ökat så kraftigt under senare tid bör en sådan översyn nu återigen göras.
En bred informationskampanj.
För att stärka det gemensamma ansvaret för regelefterlevnaden i samhället vill vi genomföra en brett upplagd upplysnings- och informationskampanj. Syftet är att sprida kännedom om hur den ekonomiska brottsligheten ser ut, vilka skador den medför och vad som kan göras för att förhindra denna form av brottslighet.
Det gäller att utveckla och förstärka etiska regler, skapa förebilder och sprida upplysning i hela samhället varför alla, inklusive näringsidkare, måste hålla sig till de gemensamma spelreglerna.
Vi vill anvisa 10 miljoner kronor för en sådan här kampanj.
10. Starkare statsfinanser
Vi har tidigare pekat på det starka samband som finns mellan den höga arbetslösheten och de stora offentliga underskotten. Inget annat lands offentliga ekonomi drabbas så hårt av hög arbetslöshet som Sveriges. Budgetunderskottet och den växande statsskulden är till stor del en direkt följd av arbetslösheten.
Att arbetslösheten nu ligger på en tvåsiffrig nivå kommer att beröra alla svenskar under resten av 90-talet. Långt efter det att regeringen har avgått kommer vi att få leva med sviterna av den höga arbetslösheten. Framför allt blir bördan av statsskuldräntorna allt tyngre när statsskulden växer till följd av minskade inkomster och ökade utgifter för arbetslösheten.
Hög arbetslöshet leder till ökade offentliga utgifter, som leder till växande underskott. Underskotten leder till ökad statsskuld, som leder till en allt tyngre räntebörda.
Statsskuldräntorna har på bara ett år ökat från 73 miljarder kronor 1992/93 till 91 miljarder kronor 1993/94. Räntebördan på statsskulden är därmed den enskilt snabbast växande utgiftsposten i statens budget.
Vi noterar att regeringen har frångått den beräkningsmodell för statsskuldräntorna som tidigare använts. Först i kompletteringspropositionen avser regeringen att redovisa effekterna av denna nyordning.
En sådan redovisning bör riksdagen få redan inför behandlingen av budgetpropositionen, särskilt om det visar sig att statsskuldräntorna är större än den preliminära bedömningen. Enligt JP Bank är det av regeringen redovisade upplåningsbehovet underskattat med 15 miljarder kronor för innevarande budgetår.
10.1 Vår syn på budgetunderskottet
Det allvarliga med statsskulden är såväl dess storlek som statsskuldens snabba ökningsstakt, vilket gör att statsskuldräntorna tar allt större utrymme i anspråk i statens budget.
På två år -- från budgetåret 1992/93 till budgetåret 1994/95 -- räknar regeringen med att statsskulden ökar från 960 miljarder kronor till 1 453 miljarder kronor. På bara två år ökar därmed statsskulden från 66,5 procent av BNP till 94,5 procent.n
Diagram 8. Lånebehov och statsskuld. Bå 1992/93--94/95 Källa: prop 1993/94:100
Ökningstakten av statsskulden -- vare sig man avser bruttoskulden eller nettoskulden -- är utomordentligt snabb i Sverige. Inget annat industriland har så snabb skuldökning som Sverige.
Statsskuldens snabba ökning är en direkt följd av att arbetslösheten ökat så snabbt, och med den de offentliga utgifterna och det stora fallet i skatteinkomsterna.
Sverige avviker på denna punkt från andra länder som också de har hög arbetslöshet, se diagram 9.
För det första skall till den öppna arbetslösheten i Sverige adderas 100 000-tals personer som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den svenska arbetsmarknadspolitiken, som betalas med skattemedel över statsbudgeten, är den mest utbyggda i hela världen.
För det andra har den svenska arbetslöshetsersättningen hittills haft helt annan kvalitet än i andra länder. Fler arbetslösa får arbetslöshetsersättning i Sverige än i något annat land, och med högre belopp. Följdriktigt är utgifterna för kontantstöd högre i Sverige i förhållande till BNP än i andra länder även vid samma arbetslöshet.
För det tredje viker de offentliga inkomsterna snabbare i Sverige än i andra länder vid hög arbetslöshet. Det sammanhänger med att arbetsgivarna till stora delar bidrar till trygghetssystemens finansiering. Ju högre arbetslöshet, desto lägre inkomster från arbetsgivaravgifterna.
Sammantaget innebär detta att de offentliga finanserna i Sverige är mycket mer känsliga för hög arbetslöshet än i andra länder. Inget annat lands statsfinanser drabbas så kraftigt om arbetslösheten är hög som Sveriges. Följaktligen är den höga arbetslösheten grundförklaringen till den kraftiga ökningen av statsskulden.n
Diagram 9. Offentlig nettoskuld. Sverige och OECD. Källa: OECD
I debatten påstås från tid till annan att en socialdemokratisk regering tänker tillåta inflationen att stiga för att därigenom minska statsskuldens andel av BNP.
Inget påstående kan vara felaktigare än detta.
I den socialdemokratiska ekonomiska politiken ryms inte föreställningen att det går att inflatera bort obalanserna i den svenska ekonomin.
Inflationsvägen är inte framkomlig för att minska bördan av statsskulden. Då endast 65 procent av statsskulden är placerad i kronor går det inte att urholka det reala värdet på de statspapper som är placerade i utländsk valuta.
Därutöver har Sverige tidigare smärtsamt fått erfara vad som händer med välfärden och fördelningspolitiken om inflationen är hög: konkurenskraften urholkades och därmed basen för välfärden, och gigantiska summor omfördelades från låntagare till långivare. Därför var det en utomordentligt stor framgång då den förra socialdemokratiska regeringen -- efter stora uppoffringar -- lyckades ta ner inflationen.
Slutsatsen är för vår del given:
Det är endast en låg realränta och en politik för högre tillväxt och ökad sysselsättning som varaktigt kan stärka statsfinanserna och ta ned statsskuldens storlek. Ju förr åtgärder sätts in som höjer tillväxttakten i ekonomin, desto lindrigare blir uppgiften att minska statsskuldens andel av BNP. Därutöver kommer en hård budgetprövning att bli nödvändig.
Parallellt med detta måste fördelningspolitiken uppmärksammas. Budgetunderskottet och statsskulden skapar kraftiga fördelningspolitiska motsättningar mellan långivare och låntagare. Sådana spänningar måste motverkas med en aktiv fördelningspolitik. Ökade motsättningar är ingen framkomlig väg för att sanera statens finanser. Krisens bördor måste fördelas rättvist.
Diagram 10. Samband mellan offentliga finanser och tillväxt i OECD-länderna 10.2 Vårt budgetalternativ
Det socialdemokratiska budgetalternativet har följande inriktning:Vår politik leder till att tillväxten 1994 blir 3,4 procent och 4,5 procent 1995. Tillväxten skall först och främst vara investeringsledd. Därför föreslår vi åtgärder som stimulerar industrins investeringar. Därutöver föreslår vi åtgärder som bl a stimulerar byggnads-, kommunikations- och miljöinvesteringar samt investeringar i den sociala infrastrukturen.Vår samlade politik leder till att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under nästa år.Vår politik har en helt annan fördelningspolitisk profil än regeringens. Kapitalägare skall betala lika hög skatt som löntagare. Höginkomsttagarnas statsskatt bör höjas. Aktieägarskatten återställs till den nivå som socialdemokraterna och folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991. Vi presenterar ett brett program mot den ekonomiska brottsligheten.Vårt alternativ skiljer sig från regeringens genom att det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med en stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas framför allt på investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre inkomster i framtiden. Den stramare budgetpolitiken tar sig uttryck i att vi föreslår besparingar på 5,9 miljarder kronor och inkomstförstärkningar på 4,1 miljarder kronor.Vår politik innebär att ett första steg tas mot att minska statsskuldens andel av BNP. Genom den tillväxtorienterade politiken breddas skattebaserna samtidigt som utgifterna för arbetslösheten minskar. Med vår politik minskar utgifterna för kontantstöd till arbetslösa med ca 8 miljarder kronor under budgetåret.
Sammantaget innebär detta att vårt budgetalternativ ansluter till det beslut som den socialdemokratiska partikongressen fattade i september förra året:
För att en sådan stimulerande politik i det korta perspektivet ska fungera och bli trovärdig måste det bli balans i de offentliga finanserna. En sådan balans åstadkoms med de inkomster som följer av ökad sysselsättning. Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter och skatter. Kravet på trovärdighet måste gälla både besparingarnas storlek och innehåll. En bred majoritet för en sådan politik kan bana väg för lägre ränta, vilket är det särklassigt bästa sättet att stimulera investeringarna.
Besparingar
Vi föreslår att riksdagen beslutar om ytterligare besparingar på sammanlagt 5,9 miljarder kronor. Därutöver accepterar vi ca 3 miljarder kronor av regeringens förslag till utgiftsnedskärningar, som föreslås i budgetpropositionen.
Våra förslag är följande:Sänkt ersättningsnivå i föräldraförsäkringen.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från 90 till 80 procent. Det innebär en besparing på ca 0,6 miljarder kronor under budgetåret 1994/95. Helårseffekten är 1,2 miljarder kronor. Av konjunkturpolitiska skäl bör åtgärden genomföras fr.o.m. 1 januari 1995. Den inhemska efterfrågan får inte tryckas ned ytterligare under 1994. Vi tänker inte medverka till att denna besparing tas i anspråk för att införa ett vårdnadsbidrag.
För att säkerställa kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män skall besparingen kombineras med åtgärder som stimulerar papporna att utnyttja sin rätt att stanna hemma hos sina barn. Det kan t ex ske genom någon form av stimulans eller genom kvotering.
Nej till vårdnadsbidrag.
Vi motsätter oss med bestämdhet regeringens förslag att införa ett vårdnadsbidrag. Denna utgift kan uppskattas till 2,3 miljarder kronor.
Övriga besparingar.
Vi föreslår varaktiga utgiftsnedskärningar inom försvaret, jordbruket, flyktingmottagningen och husläkarsystemet. Dessutom anser vi att det är möjligt att reducera kostnaden för bidragsförskott genom en effektivare administration.
Tabell 8. Socialdemokraternas förslag till besparingar. Miljoner kr.
Försvaret 1 000 Jordbruksstödet 1 109 Föräldraförsäkringen 600 Vårdnadsbidrag 2 250 Husläkarsystemet 195 Bidragsförskott 160 Utbildning 50 Invandrare 270 Ekobrott m m 280
S:s besparingar 5 914
Inkomstförstärkningar
Som vi tidgare redovisat har statsbudgetens inkomstsida kraftigt dränerats genom regeringens skattepolitik. Skattesänkningar på kapitalinkomster och förmögenheter har inte bara ökat motsättningarna i samhället, utan även bidragit till det allvarliga statsfinansiella läget.
En rättvis skattepolitik.
Vi har under avsnitt 9.1 ovan angett våra skattepolitiska förslag. Våra förslag i sammanfattning:
Tabell 9. Socialdemokraternas skatteförslag.
Budgeteffekt 1994/95 Mdr kr Föreslagna budgetförstärkningar
Ändrad statsskatt 1,0 Höjd aktieskatt hushåll 3,9 Höjd aktieskatt företag 1,6 Höjd avkastningsskatt 0,6 Bevarad förmögenhetsskatt -- Skatt på alla SURV-återföringar 1,1 Höjd bolagsskatt -- Breddad reklamskatt 0,1 8,3 Föreslagna budgetförsvagningar
Höjt grundavdrag 3,2 Enhetlig kapitalskatt 1,0 Återinfört utdelningsavdrag --
4,2
Försäljning av Atle och Bure.
Verksamheten med de riskkapitalbolag som fått resurser ur löntagarfondsmedel har inte kommit småföretagen till godo. Verksamheten bedrivs med sådana lönsamhetskrav och i sådana former att den sannolikt kommer till stånd även utan statlig medverkan.
Det statliga kapital (ca 34 % av aktierna) som finns i förvaltningsbolagen Atle och Bure kan göra bättre nytta på annat sätt. Staten bör försälja sina aktier i Atle och Bure, vilket bör inbringa ca 1,5 miljarder kronor. Försäljningen bör tidsmässigt anpassas så att den ger staten maximala intäkter.
Utgiftsökningar
De avgörande utgiftsökningarna i vårt budgetalternativ hänför sig till det stora investeringsprogram som vi tidigare har presenterat utförligt. Tillsammans med utbildningssatsningen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna anslår vi 20 miljarder kronor för att få fart på Sverige. Merparten av denna kostnad finansieras genom minskade utgifter för arbetslösheten och ökade skatteinkomster, som automatiskt följer med ökad sysselsättning.
Trots det mycket ansträngda statsfinansiella läget ryms inom vårt budgetalternativ på några punkter ökade utgifter utöver vårt program för ökad tillväxt och minskad arbetslöshet:
Ett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Vårt program mot den ekonomiska brottsligheten, tillsammans med en förbättrad skatterevision m m, belastar statsbudgeten med 178 miljoner kronor under nästa budgetår. Inom kort kommer dessa åtgärder i själva verket att bidra till att kraftigt öka statens inkomster.
Nej till indragningar från bostadssektorn.
Vi har tidigare varnat för effekterna av att dra in 3 miljarder kronor från bostadssektorn i rådande efterfrågeläge. Indragningen är fördelad på följande sätt: 0,5 miljarder kronor 1994, 1 miljard kronor 1995 och 1,5 miljarder kronor 1996.
Vi anser att riksdagen bör besluta att skjuta upp denna besparing och inte minska räntesubventionerna med 750 miljoner kronor under budgetåret 1994/95. En minskning av räntesubventionerna bör anstå till dess fastighetsmarknaden har stabiliserats.
Övriga utgiftsökningar.
Vårt budgetalternativ möjliggör förbättringar på vissa centrala områden som kulturlivet, miljövården, presstödet och jämställdheten. Inom näringspolitiken föreslår vi en kraftig satsning på 750 miljoner kronor.
Tabell 10. Utgiftsökningar i socialdemokraternas budgetpolitik. Mdr kr.
1994/95
Näringspolitik 0,75 Räntebidrag 0,75 Ekobrott 0,18 Övrigt 0,68 S:a utgiftsökningar 2,36
Ökad produktion -- starkare statsfinanser
Med vår politik ökar produktionen och aktiviteten i hela ekonomin. Detta får betydande effekter på statsbudgeten. Som vi tidigare visat är sambandet mellan tillväxt och statsfinanser mycket starkt.
Vår samlade politik leder till att 90 000 fler personer kommer att ha jobb 1995. Det innebär att den konsoliderade statsbudgeten under nästa budgetår förstärks med ca 15 miljarder på grund av minskade utbetalningar från arbetsmarknadsfonden och genom ökade skatteintäkter. Vi bedömer att utgifterna för kontantstöd minskar med drygt 8 miljarder kronor och att skatteinkomsterna ökar med drygt 7 miljarder kronor under budgetåret 1994/95.
Tabell 11. Socialdemokraternas budgetalternativ 1994/95. Sammanställning. Mdr kr.
Besparingar + 5,9 Inkomstförstärkningar + 4,1 Försäljning av Atle och Bure (engångs) + 1,5 Investeringar (inkl direktavskrivningar) -- 14,9 Arbetsmarknadspolitik och utbildning -- 4,8 Utgiftsökningar övriga -- 2,4 Ökade skatteinkomster pga ökad sysselsättning
+ 7,4 Lägre utgifter pga ökad sysselsättning + 8,4
Saldo: + 5,2
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)