Sverige kör med expressfart in i det tudelade samhället.
Exportöverskottet slår världsrekord samtidigt som
budgetunderskottet är ett av den industrialiserade världens
största. I budgetpropositionen konstaterar regeringen att
arbetslösheten kommer att fortsätta att vara mycket hög.
För att varaktigt pressa ner arbetslösheten och bygga ett
socialt välfungerande samhälle behövs kompromisser
mellan produktivitet och social ordning.
Det räcker inte med ökad industriproduktion eller
export. Industrin räknar inte med att behöva nyanställa
personal i någon större omfattning de närmaste åren.
Var finns de nya jobben? En del kommer att finnas i
form av tjänster i anslutning till industrin. Andra uppstår
t.ex. inom det byggande som långsamt kommer att
återhämta sig. Men inte heller här är det fråga om ett
tillnärmelsevis tillräckligt antal nya arbetstillfällen.
De nya jobben finns där behoven finns. Det behövs
många fler som arbetar med vård, omsorg, utbildning,
kultur m.m. Men hur ska jobben finansieras? Hur ska
överföringen mellan den högproduktiva exportindustrin
och de lågproduktiva tjänsterna ordnas? Hur ska utbildning
och kompetensutveckling komma alla till del?
Det fanns länge ett slags historisk kompromiss mellan
arbete och kapital. Skatterna utgjorde en viktig del av
bryggan mellan den konkurrensutsatta industrin och de
sociala behoven. Näringslivet hämtade sin styrka från
nationellt kapital, nationella råvaror, entreprenörskap och uppfinningar
och den framväxande välfärdsstaten.
Den nya industriella produktionen fann sina första
kvalificerade marknader i Sverige. Marknader som inte
skulle ha uppstått utan en ambitiös stat som försökte
förverkliga det goda samhället. Inte heller skulle
näringslivet ha presterat lika bra om det inte hade haft
tillgång till välutbildade anställda som levde under goda
sociala villkor. Den snabba ekonomiska tillväxten försåg
såväl löntagare som kapitalägare med ett växande utbyte
från produktionen. Och skatterna kunde gradvis öka sin
andel av ekonomin.
I dag finns inte längre detta gemensamma och
ömsesidiga intresse mellan kapital och nationalstat. Det
som är bra för Volvo är inte självklart bra för Sverige eller
tvärtom. Sambanden har brutits, det finns ingen trovärdig,
sammanhängande utopi, inget samspel mellan goda,
positiva visioner och ekonomisk tillväxt.
Regeringens färska tilltag att göda aktieägarna
ytterligare genom skattefri utdelning leder inte självklart till
fler jobb i Sverige.
Det finns två principiellt sett helt olika vägar att
tillgodose behoven av hushålls- eller individtjänster:
antingen accepterar man ett samhälle där vissa tjänar så bra
att de kan köpa de tjänster som de lågt avlönade utför. Det
betyder fattigdom och utslagning av många -- ett
klassamhälle av amerikanskt snitt, det som
Clintonadministrationen nu kämpar för att komma ur. Eller
så finansierar man angelägna tjänster skattevägen. Det har
varit Sveriges väg, hittills. Men hur blir det i framtiden?
Behoven växer. Samtidigt är statsskulden 1 100
miljarder och statens årliga underskott i budgeten
runt 200 miljarder.
En konjunkturuppgång räcker inte för att lösa
problemen, inte heller en ny regering -- om den för en
gammal politik. Det krävs nytänkande -- en långsiktig
politik som på nya sätt förenar ekonomiska behov med
sociala.
Vinstuppgång i Sverige kan lika gärna finansiera jobb i
andra länder. Bara om Sverige erbjuder långsiktigt både
säkra och gynnsamma förutsättningar för produktion är det
bra för Volvo att satsa på Sverige. Många produkter som
betecknas som svenska innehåller så stora andelar utländsk
produktion att en ökning av försäljningen skapar fler jobb
utomlands än i Sverige.
Alla dessa produktionsfaktorer som en gång bar upp den
svenska industrialiseringen har antingen minskat i betydelse
eller är obegränsat rörliga, dvs. överförbara mellan
länderna. Vad som utgör konkurrenskraft idag är mänsklig
och samhällelig kompetens samt gynnsamma villkor för
expansion, vilket i sin tur är det samma som tillgång till stora
marknader.
När individuella färdigheter och förmågor betyder så
mycket uppstår förutsättningar för framväxt av en klass som
kan bestämma sina egna villkor. Därmed göder de s.k.
produktivkrafterna individualism och elitism. Mycket litet
understödjer kollektiva lösningar och solidaritet. Faran för
en polarisering dvs. växande klyftor mellan människor,
regioner, nationer, världsdelar är uppenbar.
Robert Reich, arbetsmarknadsminister i USAs regering,
tror i sin bok ''Work of nations'' att år 2020 kommer den
mest lyckosamma femtedelen av ett lands befolkning svara
för mer än 60 %
av inkomsterna, medan den sämst ställda femtedelen
får 2 %
att dela på om inte politiken med tillräcklig kraft kan
möta dessa starka, inneboende ekonomiska krafter.
De lyckosamma, ''symbolhanterarna'' kommer att ha
svaga band till nationella intressen och tillhörighet. De
kommer att vara globalt rörliga och isolera sig från de
klasser som inte delar deras livsvillkor. De sociala klyftorna
kommer att vara mycket stora. Därmed framstår
fördelningspolitiken alltmer som vår tids verkligt stora
utmaning.
Vi lever i en tid av bristande överensstämmelse mellan
verkligheten och vår bild av verkligheten. Bilden begränsas
av vår begreppsapparat, vårt språk. Vi talar och tänker i
nationella termer, bruttonationalprodukt, nationella
företag, nationellt sparande, skulder, tillväxt. I själva verket
har dessa begrepp inte någon operativ relevans längre.
Den enda ekonomiska tillgång som är någorlunda
geografiskt förankrad är människorna. Människor har
rötter, är sociala varelser med sociala behov. Människor
flyttar inte så gärna.
Därmed är människorna den enda tillgång som ett land
eller en region kan satsa på för att öka sitt välstånd, sin
välfärd: det är människors skicklighet, förmåga till
nyskapande och effektiv organisation som bestämmer vilka
som blir vinnare respektive förlorare i framtiden.
Vad Sverige behöver är en ny historisk kompromiss:
Näringslivet måste inse att det inte räcker med en
välutbildad och välmående elit. De breda
löntagargrupperna måste också bli delaktiga av
kunskapssamhället. Därigenom kan en del av
polariseringen motverkas.
Det är den ena slutsatsen. Den andra slutsatsen är att om
vi vill öka politikens förmåga att leverera goda
levnadsvillkor för det stora flertalet medborgare då måste
vi i allt högre grad samarbeta över nationsgränserna.
Välfärden och den svenska modellen måste försvaras i ett
samspel med andra länder. EU har än så länge bara nått en
liten bit på den vägen.
Samtidigt växer det regionala oberoendet och
betydelsen av samarbete, mobilisering underifrån. All
tillväxt sker underifrån. Enhetliga och centralt bestämda
modeller klarar sällan av att på ett smidigt sätt få behov och
resurser att mötas.
''I spänningen mellan den bofasta människan och det
flyktiga kapitalet uppstår motstridiga krafter som håller på
att ge oss en helt ny geopolitik'' (Daniel Bell).
Europa har en unik chans nu. Det finns en europeisk
modell som skiljer sig från Japans och USA:s. Den
utmärker sig bl.a. av att politiken har högre ambitioner för
människorna.
Det finns också en kollektivistisk tradition av samarbete
och samförstånd som skiljer sig från den
amerikanskt/anglosaxiska som är mycket mer individuell
och konkurrensinställd. Det är ingen tillfällighet att det är
den brittiska konservativa regeringen som starkast motsatt
sig den politiska integrationen i Europa.
Den europeiska modellen är mycket bättre rustad för att
hantera 2000-talets krav och problem. Det gäller miljön,
den ökande andelen gamla av befolkningen och kvinnornas
förvärvsarbete. Men, det förutsätter att vi psykologiskt och
politiskt inser att Europa utgör ett ekonomiskt integrerat
område. Och det förutsätter att politikens möjligheter
verkligen används. Den nordiska gruppen har en viktig
uppgift att tillsammans med andra progressiva krafter i
Europa verka för att välfärden och soldariteten förstärks.
Det är nu som det spännande europeiska
vänsterprojektet tar sin början. Ett vänsterprojekt som -- i
likhet med när den demokratiska revolutionen
genomfördes för snart 100 år sedan -- måste genomföras i
samspel med humanistiska och liberala krafter inom andra
partier.
Det är nu som vi skulle kunna börja dra nytta av det
faktum att vi utgör en ekonomi. Endast 7 %
av EG--EFTAs BNP utgörs av handel -- varor och
tjänster som tillverkas eller konsumeras utanför Europa.
Europas ekonomiska problem med arbetslöshet och
budgetunderskott skulle kunna lösas snabbt genom en
europeisk tillämpning av Keynesiansk stimulanspolitik:
lägre räntor, ökade investeringar, och en radikal politik för
ökad kompetens och kvalitet. Och när det sker då får
rättvisan och välfärden äntligen en chans.
Det nationella, anti-europeiska scenariot är fullt av
risker. Det kommer att rymma en kamp om investeringarna
i Europa genom att erbjuda företagen billiga villkor dvs.
låga kostnader och höga vinster. Det är en modell som
svårligen låter sig förenas med höga ambitioner för välfärd
och jämställdhet eftersom den bygger på låga skatter.
Även om EU-medlemskap blir verklighet kommer detta
att vara ett strategiskt ekonomisk-politiskt val: Skall
konkurrens bedrivas med låga kostnader eller med värde,
dvs. unika och värdefulla tjänster och produkter? Den
första vägen är den som i huvudsak har gällt de senaste 15
åren i Sverige. Den andra vägen är svår, långsiktig och
osäker men den enda som i framtiden skulle kunna ge
svenskarna en fortsatt stark position, ekonomiskt och
socialt.
Den stora och svåra frågan är vilken förmåga vi
människor har att vara solidariska med dem som är olika
oss, som lever långt borta? Verklig solidaritet är något mer
än smulorna från en snabbt expanderande
bruttonationalprodukt.
Det räcker inte med privatmoral. Det räcker inte ens
med nationell sammanhållning/solidaritet -- och den
kommer att vara svår nog att uppnå i den
internationaliserade ekonomin. För fred, välstånd och
stabilitet behövs en moral som kan praktiseras globalt. En
global ekonomi måste matchas av ett globalt samvete som
har makt. EU är ett nödvändigt regionalt steg men långt
ifrån någon garanti för framgång.
Det kommer att krävas nya modeller inte bara för det
mellan- och överstatliga samarbetet utan också för hur det
svenska samhället skall vara organiserat. Hur skall rättvisa
och omsorg kunna förenas med de krav som 2000-talets
ekonomi ställer? Eller, annorlunda uttryckt: Hur skall
konkurrenskraft och tillväxt ingå i ett nytt produktivt
samspel med en politik som leder till goda villkor för
befolkningen i stort? Arbetstider, offentlig sektor,
lönebildning, regionalpolitik, bistånd och mycket mer hör
dit.
Detta är frågor som regering och riksdag måste diskutera
och försöka besvara de närmaste åren. Därför behövs en
parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp för frågor om
ekonomi och arbetsmarknad. Gruppen bör bedriva sitt
arbete i nära samspel med den forskning som Institutet för
framtidsstudier bedriver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt
sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
tillsätts.
Stockholm den 22 januari 1994
Kristina Persson (s)
Ines Uusmann (s)