Sverige kör med expressfart in i det tudelade samhället. Exportöverskottet slår världsrekord samtidigt som budgetunderskottet är ett av den industrialiserade världens största. I budgetpropositionen konstaterar regeringen att arbetslösheten kommer att fortsätta att vara mycket hög.
För att varaktigt pressa ner arbetslösheten och bygga ett socialt välfungerande samhälle behövs kompromisser mellan produktivitet och social ordning.
Det räcker inte med ökad industriproduktion eller export. Industrin räknar inte med att behöva nyanställa personal i någon större omfattning de närmaste åren.
Var finns de nya jobben? En del kommer att finnas i form av tjänster i anslutning till industrin. Andra uppstår t.ex. inom det byggande som långsamt kommer att återhämta sig. Men inte heller här är det fråga om ett tillnärmelsevis tillräckligt antal nya arbetstillfällen.
De nya jobben finns där behoven finns. Det behövs många fler som arbetar med vård, omsorg, utbildning, kultur m.m. Men hur ska jobben finansieras? Hur ska överföringen mellan den högproduktiva exportindustrin och de lågproduktiva tjänsterna ordnas? Hur ska utbildning och kompetensutveckling komma alla till del?
Det fanns länge ett slags historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Skatterna utgjorde en viktig del av bryggan mellan den konkurrensutsatta industrin och de sociala behoven. Näringslivet hämtade sin styrka från nationellt kapital, nationella råvaror, entreprenörskap och uppfinningar och den framväxande välfärdsstaten.
Den nya industriella produktionen fann sina första kvalificerade marknader i Sverige. Marknader som inte skulle ha uppstått utan en ambitiös stat som försökte förverkliga det goda samhället. Inte heller skulle näringslivet ha presterat lika bra om det inte hade haft tillgång till välutbildade anställda som levde under goda sociala villkor. Den snabba ekonomiska tillväxten försåg såväl löntagare som kapitalägare med ett växande utbyte från produktionen. Och skatterna kunde gradvis öka sin andel av ekonomin.
I dag finns inte längre detta gemensamma och ömsesidiga intresse mellan kapital och nationalstat. Det som är bra för Volvo är inte självklart bra för Sverige eller tvärtom. Sambanden har brutits, det finns ingen trovärdig, sammanhängande utopi, inget samspel mellan goda, positiva visioner och ekonomisk tillväxt.
Regeringens färska tilltag att göda aktieägarna ytterligare genom skattefri utdelning leder inte självklart till fler jobb i Sverige.
Det finns två principiellt sett helt olika vägar att tillgodose behoven av hushålls- eller individtjänster: antingen accepterar man ett samhälle där vissa tjänar så bra att de kan köpa de tjänster som de lågt avlönade utför. Det betyder fattigdom och utslagning av många -- ett klassamhälle av amerikanskt snitt, det som Clintonadministrationen nu kämpar för att komma ur. Eller så finansierar man angelägna tjänster skattevägen. Det har varit Sveriges väg, hittills. Men hur blir det i framtiden? Behoven växer. Samtidigt är statsskulden 1 100 miljarder och statens årliga underskott i budgeten runt 200 miljarder.
En konjunkturuppgång räcker inte för att lösa problemen, inte heller en ny regering -- om den för en gammal politik. Det krävs nytänkande -- en långsiktig politik som på nya sätt förenar ekonomiska behov med sociala.
Vinstuppgång i Sverige kan lika gärna finansiera jobb i andra länder. Bara om Sverige erbjuder långsiktigt både säkra och gynnsamma förutsättningar för produktion är det bra för Volvo att satsa på Sverige. Många produkter som betecknas som svenska innehåller så stora andelar utländsk produktion att en ökning av försäljningen skapar fler jobb utomlands än i Sverige.
Alla dessa produktionsfaktorer som en gång bar upp den svenska industrialiseringen har antingen minskat i betydelse eller är obegränsat rörliga, dvs. överförbara mellan länderna. Vad som utgör konkurrenskraft idag är mänsklig och samhällelig kompetens samt gynnsamma villkor för expansion, vilket i sin tur är det samma som tillgång till stora marknader.
När individuella färdigheter och förmågor betyder så mycket uppstår förutsättningar för framväxt av en klass som kan bestämma sina egna villkor. Därmed göder de s.k. produktivkrafterna individualism och elitism. Mycket litet understödjer kollektiva lösningar och solidaritet. Faran för en polarisering dvs. växande klyftor mellan människor, regioner, nationer, världsdelar är uppenbar.
Robert Reich, arbetsmarknadsminister i USAs regering, tror i sin bok ''Work of nations'' att år 2020 kommer den mest lyckosamma femtedelen av ett lands befolkning svara för mer än 60 % av inkomsterna, medan den sämst ställda femtedelen får 2 % att dela på om inte politiken med tillräcklig kraft kan möta dessa starka, inneboende ekonomiska krafter.
De lyckosamma, ''symbolhanterarna'' kommer att ha svaga band till nationella intressen och tillhörighet. De kommer att vara globalt rörliga och isolera sig från de klasser som inte delar deras livsvillkor. De sociala klyftorna kommer att vara mycket stora. Därmed framstår fördelningspolitiken alltmer som vår tids verkligt stora utmaning.
Vi lever i en tid av bristande överensstämmelse mellan verkligheten och vår bild av verkligheten. Bilden begränsas av vår begreppsapparat, vårt språk. Vi talar och tänker i nationella termer, bruttonationalprodukt, nationella företag, nationellt sparande, skulder, tillväxt. I själva verket har dessa begrepp inte någon operativ relevans längre.
Den enda ekonomiska tillgång som är någorlunda geografiskt förankrad är människorna. Människor har rötter, är sociala varelser med sociala behov. Människor flyttar inte så gärna.
Därmed är människorna den enda tillgång som ett land eller en region kan satsa på för att öka sitt välstånd, sin välfärd: det är människors skicklighet, förmåga till nyskapande och effektiv organisation som bestämmer vilka som blir vinnare respektive förlorare i framtiden.
Vad Sverige behöver är en ny historisk kompromiss: Näringslivet måste inse att det inte räcker med en välutbildad och välmående elit. De breda löntagargrupperna måste också bli delaktiga av kunskapssamhället. Därigenom kan en del av polariseringen motverkas.
Det är den ena slutsatsen. Den andra slutsatsen är att om vi vill öka politikens förmåga att leverera goda levnadsvillkor för det stora flertalet medborgare då måste vi i allt högre grad samarbeta över nationsgränserna. Välfärden och den svenska modellen måste försvaras i ett samspel med andra länder. EU har än så länge bara nått en liten bit på den vägen.
Samtidigt växer det regionala oberoendet och betydelsen av samarbete, mobilisering underifrån. All tillväxt sker underifrån. Enhetliga och centralt bestämda modeller klarar sällan av att på ett smidigt sätt få behov och resurser att mötas.
''I spänningen mellan den bofasta människan och det flyktiga kapitalet uppstår motstridiga krafter som håller på att ge oss en helt ny geopolitik'' (Daniel Bell).
Europa har en unik chans nu. Det finns en europeisk modell som skiljer sig från Japans och USA:s. Den utmärker sig bl.a. av att politiken har högre ambitioner för människorna.
Det finns också en kollektivistisk tradition av samarbete och samförstånd som skiljer sig från den amerikanskt/anglosaxiska som är mycket mer individuell och konkurrensinställd. Det är ingen tillfällighet att det är den brittiska konservativa regeringen som starkast motsatt sig den politiska integrationen i Europa.
Den europeiska modellen är mycket bättre rustad för att hantera 2000-talets krav och problem. Det gäller miljön, den ökande andelen gamla av befolkningen och kvinnornas förvärvsarbete. Men, det förutsätter att vi psykologiskt och politiskt inser att Europa utgör ett ekonomiskt integrerat område. Och det förutsätter att politikens möjligheter verkligen används. Den nordiska gruppen har en viktig uppgift att tillsammans med andra progressiva krafter i Europa verka för att välfärden och soldariteten förstärks.
Det är nu som det spännande europeiska vänsterprojektet tar sin början. Ett vänsterprojekt som -- i likhet med när den demokratiska revolutionen genomfördes för snart 100 år sedan -- måste genomföras i samspel med humanistiska och liberala krafter inom andra partier.
Det är nu som vi skulle kunna börja dra nytta av det faktum att vi utgör en ekonomi. Endast 7 % av EG--EFTAs BNP utgörs av handel -- varor och tjänster som tillverkas eller konsumeras utanför Europa. Europas ekonomiska problem med arbetslöshet och budgetunderskott skulle kunna lösas snabbt genom en europeisk tillämpning av Keynesiansk stimulanspolitik: lägre räntor, ökade investeringar, och en radikal politik för ökad kompetens och kvalitet. Och när det sker då får rättvisan och välfärden äntligen en chans.
Det nationella, anti-europeiska scenariot är fullt av risker. Det kommer att rymma en kamp om investeringarna i Europa genom att erbjuda företagen billiga villkor dvs. låga kostnader och höga vinster. Det är en modell som svårligen låter sig förenas med höga ambitioner för välfärd och jämställdhet eftersom den bygger på låga skatter.
Även om EU-medlemskap blir verklighet kommer detta att vara ett strategiskt ekonomisk-politiskt val: Skall konkurrens bedrivas med låga kostnader eller med värde, dvs. unika och värdefulla tjänster och produkter? Den första vägen är den som i huvudsak har gällt de senaste 15 åren i Sverige. Den andra vägen är svår, långsiktig och osäker men den enda som i framtiden skulle kunna ge svenskarna en fortsatt stark position, ekonomiskt och socialt.
Den stora och svåra frågan är vilken förmåga vi människor har att vara solidariska med dem som är olika oss, som lever långt borta? Verklig solidaritet är något mer än smulorna från en snabbt expanderande bruttonationalprodukt.
Det räcker inte med privatmoral. Det räcker inte ens med nationell sammanhållning/solidaritet -- och den kommer att vara svår nog att uppnå i den internationaliserade ekonomin. För fred, välstånd och stabilitet behövs en moral som kan praktiseras globalt. En global ekonomi måste matchas av ett globalt samvete som har makt. EU är ett nödvändigt regionalt steg men långt ifrån någon garanti för framgång.
Det kommer att krävas nya modeller inte bara för det mellan- och överstatliga samarbetet utan också för hur det svenska samhället skall vara organiserat. Hur skall rättvisa och omsorg kunna förenas med de krav som 2000-talets ekonomi ställer? Eller, annorlunda uttryckt: Hur skall konkurrenskraft och tillväxt ingå i ett nytt produktivt samspel med en politik som leder till goda villkor för befolkningen i stort? Arbetstider, offentlig sektor, lönebildning, regionalpolitik, bistånd och mycket mer hör dit.
Detta är frågor som regering och riksdag måste diskutera och försöka besvara de närmaste åren. Därför behövs en parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp för frågor om ekonomi och arbetsmarknad. Gruppen bör bedriva sitt arbete i nära samspel med den forskning som Institutet för framtidsstudier bedriver.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad tillsätts.
Stockholm den 22 januari 1994 Kristina Persson (s) Ines Uusmann (s)