Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska
utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland och Japan har visat att
ekonomisk demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt. När
de anställda har lite att säga till om så är produktiviteten
lägre. När arbetsgivarna dikterar villkoren och
inkomstskillnaderna är stora så ökar motsättningarna i
samhället och därmed de sociala kostnaderna.
Rudolf Meidners m.fl. förslag till löntagarfonder 1975
byggde på tanken att om de anställda fick ett direkt
medägande och därmed medinflytande i företagen så skulle
de också kunna acceptera att en större andel av
förädlingsvärdet gick till investeringar och en lägre andel till
löner. De rådslag som genomfördes inom LO med mer än
17 000 deltagare visade att man ville ha löntagarfonder, men
de skulle vara mer decentraliserade.
Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen -- och vårt parti har
sin del av ansvaret -- forma ett mer decentraliserat
löntagarfondsförslag. Tvärtom backade man stegvis från de
ursprungliga målen. Fonderna blev traditionella
placeringsfonder utan någon påtaglig förnyande inverkan
på Sveriges näringsliv. De leddes vanligen av väletablerade
organisationsproffs.
Det goda arbetet innebär nya krav på den fackliga
strategin. Det räcker inte bara att sälja sin arbetskraft så
dyrt som möjligt. För de anställda handlar det om ett mer
meningsfullt liv och en hållbar utveckling också på jobbet.
Fler och fler anställda känner behovet av ökad makt
tillsammans med arbetskamrater över det egna arbetet.
Vänsterpartiets kongress i januari 1993 uttalade att:
''Fackliga organisationer skall ges ökad insyn och ökat
inflytande över företagens investeringar och
penninghandel. Genom löntagarägande och ny
arbetsorganisation skall företagen demokratiseras.''
Vi föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för
att utreda och lägga förslag på följande områden:
1. Företagsanknutna löntagarfonder. En möjlighet är att
företagen får skattemässigt fördelaktiga villkor för att
avsätta pengar till ''demokratifonder'', som styrs av de
anställda i samråd med företagsledning, styrelse och ägare.
De skall användas för att befrämja de anställdas
kunskaper om företagets investeringar, finansiering etc. En
annan möjlighet är att kollektivt ägda personalaktier ges
särskilt gynnsamma villkor skattemässigt.
2. AP-fonderna ges vidgad placeringsrätt i enlighet med
de förslag som tidigare lagts av Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet i riksdagen. De anställda i respektive företag
ges utökad rätt att företräda AP-fondernas aktier.
3. Allmännyttans hyresgäster har från och med juli 1992
förköpsrätt till huset de bor i. En liknande lag för anställda
i företag bör utredas. Om företaget skall byta huvudägare
eller likvideras så skall de anställdas samlade organisationer
ges möjlighet att lägga ett bud som skall prövas av någon
myndighet om det är rimligt.
I en del konkurser är det företagsledningen som handlat
oskickligt och de anställda kan ha klarare insikt än andra
intressenter om hur företaget ska komma på fötter igen. I
en sådan situation upplevs det som orimligt att behöva gå ut
i arbetslöshet trots att den egna arbetsinsatsen är fullgod.
Många anställda på en ort kan känna större ansvar för sitt
företag än vad en anonym ägare från annat håll eller andra
länder gör.
En förköpsrätt för de anställda, som bidragit till
företagets uppbyggnad med sitt arbete, skulle också kunna
motverka att priser vid överlåtelse eller konkurser sätts för
lågt. Det finns goda erfarenheter i såväl vårt land som EU-
länder av företag som ägs gemensamt av dem som arbetar i
företaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning i enligt med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)