Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland och Japan har visat att ekonomisk demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt. När de anställda har lite att säga till om så är produktiviteten lägre. När arbetsgivarna dikterar villkoren och inkomstskillnaderna är stora så ökar motsättningarna i samhället och därmed de sociala kostnaderna.
Rudolf Meidners m.fl. förslag till löntagarfonder 1975 byggde på tanken att om de anställda fick ett direkt medägande och därmed medinflytande i företagen så skulle de också kunna acceptera att en större andel av förädlingsvärdet gick till investeringar och en lägre andel till löner. De rådslag som genomfördes inom LO med mer än 17 000 deltagare visade att man ville ha löntagarfonder, men de skulle vara mer decentraliserade.
Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen -- och vårt parti har sin del av ansvaret -- forma ett mer decentraliserat löntagarfondsförslag. Tvärtom backade man stegvis från de ursprungliga målen. Fonderna blev traditionella placeringsfonder utan någon påtaglig förnyande inverkan på Sveriges näringsliv. De leddes vanligen av väletablerade organisationsproffs.
Det goda arbetet innebär nya krav på den fackliga strategin. Det räcker inte bara att sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt. För de anställda handlar det om ett mer meningsfullt liv och en hållbar utveckling också på jobbet. Fler och fler anställda känner behovet av ökad makt tillsammans med arbetskamrater över det egna arbetet.
Vänsterpartiets kongress i januari 1993 uttalade att: ''Fackliga organisationer skall ges ökad insyn och ökat inflytande över företagens investeringar och penninghandel. Genom löntagarägande och ny arbetsorganisation skall företagen demokratiseras.''
Vi föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för att utreda och lägga förslag på följande områden:
1. Företagsanknutna löntagarfonder. En möjlighet är att företagen får skattemässigt fördelaktiga villkor för att avsätta pengar till ''demokratifonder'', som styrs av de anställda i samråd med företagsledning, styrelse och ägare.
De skall användas för att befrämja de anställdas kunskaper om företagets investeringar, finansiering etc. En annan möjlighet är att kollektivt ägda personalaktier ges särskilt gynnsamma villkor skattemässigt.
2. AP-fonderna ges vidgad placeringsrätt i enlighet med de förslag som tidigare lagts av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagen. De anställda i respektive företag ges utökad rätt att företräda AP-fondernas aktier.
3. Allmännyttans hyresgäster har från och med juli 1992 förköpsrätt till huset de bor i. En liknande lag för anställda i företag bör utredas. Om företaget skall byta huvudägare eller likvideras så skall de anställdas samlade organisationer ges möjlighet att lägga ett bud som skall prövas av någon myndighet om det är rimligt.
I en del konkurser är det företagsledningen som handlat oskickligt och de anställda kan ha klarare insikt än andra intressenter om hur företaget ska komma på fötter igen. I en sådan situation upplevs det som orimligt att behöva gå ut i arbetslöshet trots att den egna arbetsinsatsen är fullgod. Många anställda på en ort kan känna större ansvar för sitt företag än vad en anonym ägare från annat håll eller andra länder gör.
En förköpsrätt för de anställda, som bidragit till företagets uppbyggnad med sitt arbete, skulle också kunna motverka att priser vid överlåtelse eller konkurser sätts för lågt. Det finns goda erfarenheter i såväl vårt land som EU- länder av företag som ägs gemensamt av dem som arbetar i företaget.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning i enligt med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1994 Gudrun Schyman (v) Berith Eriksson (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v)