''Den enda vägen'' har inneburit ett fullständigt fiasko
för de nyliberala idéerna. Resultatet har blivit en
arbetslöshet på för Sverige tidigare helt okänd nivå och ett
galopperande budgetunderskott i statens finanser. För
Dalarna har effekterna varit dramatiska. I december 1993
är över 23 000
personer arbetslösa, varav bara 8 000
finns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det
innebär att över 13 %
av befolkningen i arbetsför ålder står utan arbete och
av dessa är 3 488
ungdomar. Detta är ett oerhört slöseri som inte kan
få fortsätta.
För hela landet blev förra årets arbetsmarknadsfacit
extremt dystert. I genomsnitt var 560 000
människor utan ordinarie arbete. Fler unga än någon
gång tidigare gick utan arbete och antalet långtidsarbetslösa
slog rekord. I kontantstöd betalades 42 miljarder kronor ut;
AMS beräknar att den summan för 1994 blir minst 45
miljarder kronor. Dessutom kostar de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna 30 miljarder kronor
under 1993. Antalet långtidsarbetslösa var i genomsnitt 105 000
personer. För ungdomar var snittet arbetslösa 111 000,
en ökning med 30 000.
Enligt AMS kommer arbetslösheten att öka något
under 1994. Byggarbetslösheten är i december 40 %,
i fem län är den över 50 %.
Genomför regeringen sina ambitioner att försämra a-
kassan kommer denna massiva arbetslöshet att kosta
kommunerna mycket stora summor. För de flesta
kommuner kommer situationen att bli ekonomiskt helt
omöjlig. Men den allvarligaste konsekvensen är den
förnedring som många arbetslösa kan komma att känna.
Under det förkättrade 1980-talet ökade antalet personer
i arbete i Dalarna på ett markant sätt, från 128 200
till 141 600.
Främst gynnade utvecklingen kvinnorna. Deras
förvärvsfrekvens ökade från 65 till 78 %
under perioden 1983 till 1989. En stor del av ökningen
hänför sig till en starkt expanderande tjänstesektor.
Utvecklingen innebar ökat välstånd och jämställdhet för
länets innevånare. Ungdomar kunde planera sina liv med
förutsättningen att det fanns arbete att få.
Orsakerna
Den internationella lågkonjunkturen råder vi inte över
på det nationella planet. Bankkrisen är följden av den
felaktiga föreställningen att avreglering är detsamma som
effektivisering. Här har vi socialdemokrater gjort misstaget
att låta lura oss av de nyliberala idéerna. Vi kan bara
konstatera att om moderaterna fått råda hade skadan varit
ännu större eftersom de ansåg att avregleringen skulle ha
gått längre. Så långt den något så när gemensamma
nämnaren.
Den klart skiljande faktorn som gett Sverige en så
utomordentligt dålig utveckling är att regeringen satt
bekämpningen av inflationen högst på den politiska
dagordningen. En huvudlös åtgärd när inflationstrycket i
Sverige är bland de absolut lägsta i världen.
Även länder som Japan, Storbritannien och USA
drabbades av finanskrisen, men där vidtogs åtgärder för att
motverka effekterna, trots dessa länders nyliberala
inriktning. De sänkte räntorna kraftigt, vilket bromsade
tillgångsvärdenas fall och stärkte efterfrågan. I Sverige
valde regeringen att fullfölja de åtstramningar som var
avsedda att rädda kronans ECU-anknytning trots att slaget
var förlorat -- man gjorde ont värre.
En annan mycket viktig faktor är regeringens felaktiga
ekonomiska politik som inneburit att den inhemska
efterfrågan sjunkit katastrofalt. BNP har sjunkit med 6 %
och den inhemska efterfrågan med 100 miljarder
kronor -- vilket motsvarar 11 %
-- under åren 1991-93. Näringslivets investeringar har
sjunkit med 40 %.
Samtidigt
som man stramat åt för hushållen genom
försämringar i socialförsäkringssystemen genomför
regeringen stötande stora lättnader i förmögenhets- och
företagsbeskattningen. Men de hemmamarknadsberoende
företagen har ingen nytta av lägre skatt på de vinster som
de inte har -- de behöver efterfrågan. Skattesänkningarna
kommer nu att ytterligare göda exportföretagen, som
genom kronans fall redan tjänar grova pengar. Här ligger
den enda inflationsrisk som är i sikte, för naturligtvis
kommer på lite sikt trycket för högre löner från de anställda
i dessa företag att bli starkt. Trots att övrigt näringsliv
kämpar på avgrundens rand kommer trycket att fortplanta
sig även till dessa företag och till den offentliga sektorn.
Inträffar detta är det regeringens ansvar, inte löntagarnas,
eftersom regeringen förstärkt tudelningen av ekonomin.
Överlikviditeten i företagen var en av förutsättningarna
för spekulationsekonomin, och nu skapar regeringen
medvetet en sådan situation igen.
Regeringens övertro på marknadskrafterna har
inneburit en politik som snabbt och brutalt har slagit ut
bostadsbyggandet. För Dalarnas del har det inneburit att 40 %
av byggnadsarbetarna är arbetslösa och att antalet
anställda i träindustrin (exkl. sågverk) har halverats sedan
1990. Länets husfabriker hade 478 träindustriarbetare
anställda 1990 -- nu är det 38 kvar. Bostadsinvesteringarna
förväntas sjunka med ytterligare 34 %
under 1994. Följderna för Dalarna kan inte
överskattas eftersom en stor andel av våra industrier är
byggberoende och det blir inte bättre av att de ofta ligger i
glesbygd eller på små orter.
Fördelningspolitiken, den ökande arbetslösheten,
sparpaket, hög realränta, sjunkande villapriser och allmän
oro för framtiden har gjort att främst hushållen men också
företagen har ökat sitt sparande på ett för ekonomin
skadligt sätt. ''Den svenska modellen'' byggde på att
människorna skulle ha inkomsttrygghet i livets olika
skeden, det gjorde att utvecklings- och
förändringsbenägenheten var stor i det svenska samhället.
Den förda politiken gör att man klamrar sig fast vid det
gamla och välkända och vänder sig emot förändringar. Den
skapar också stora motsättningar emellan olika
samhällsgrupper och emellan parterna på
arbetsmarknaden.
Att regeringen i samma stund som den säger sig värna
om den fulla sysselsättningen låter denna utveckling ha sin
gång kan inte kallas annat än hyckleri. Sanningen är att
regeringen medvetet valt den arbetslöshet vi har i dag.
Denna misslyckade och missriktade politik har kostat
Sverige hundratusentals arbeten helt i onödan och är en
tungt vägande orsak till det galopperande
budgetunderskottet.
Vart bär det hän?
Regeringen har lagt ner stor möda på att sänka
löneförväntningarna, och man har varit framgångsrik.
Förslaget till försämrad a-kassa är tänkt att tvinga
människor att ta vilket arbete som helst till vilken lön som
helst. På så sätt tillmötesgår man SAF:s önskemål om större
lönespridning och tror sig på sikt skapa full sysselsättning.
Ja, visst kan den förda politiken leda till full
sysselsättning, men det kommer att ta årtionden. Och det
förutsätter att okvalificerad arbetskraft sänker
löneanspråken drastiskt. Visst går det att få arbete som piga
hos den högavlönade om lönen är 3 000-4 000
i månaden. Visst kan landstinget ha råd att anställa
sjukvårdsbiträden om lönen ligger på den nivån. Ett och
annat bygge kanske också kommer i gång på det sättet. Full
sysselsättning enligt denna nyliberala modell förutsätter
alltså ett svältavlönat låglöneproletariat som tvingats på knä
av marknaden. Det innebär en återgång till ett samhälle lika
brutalt som det Henning och Lotten upplevde i Per-Anders
Fogelströms romaner.
Regeringens rådgivare professor Jonung föreslår nu, att
när konjunkturen vänder skall arbetslöshetsersättningen
sänkas i etapper till 70, 65 kanske 60 %.
Detta förslag bygger på samma syn som regeringens
a-kasseförslag -- man tror att folk inte vill arbeta. Min
uppfattning är att en av de viktigaste tillgångar som Sverige
har är folkets vilja att arbeta. Införandet av
tvåtredjedelssamhället, lönespridning och
långtidsarbetslöshet leder på sikt till att denna vilja
fördärvas.
Åtgärder
-- Politiken måste återta en aktiv roll i ekonomin.
Misstaget, att utlämna oss till centralbankerna och be om
bestraffning om det politiska systemet handlar emot
nyliberal teori, måste rättas till. Riksbanken måste åter bli
ett instrument som är i riksdags och regerings tjänst.
Maastrichtavtalet har samma inriktning (makten utom
politikens räckhåll) och så länge detta är fallet måste ett
EU-medlemskap avvisas. Det monetära systemet skall
användas för att återupprätta fullt kapacitetsutnyttjande
och därmed full sysselsättning. Denna insikt tycks nu också
ha slagit rot i EU. Endast genom att återupprätta politiken
kan vi skapa ett demokratiskt och humant samhälle.
Därför skall vi reglera kreditmarknaden och skattelägga
valutaväxling, det senare för att motverka
valutaspekulation.Räntan måste sänkas för att stimulera
investeringar och efterfrågan.Den gamla svenska
modellen hade många kvalitéer som övergavs i den
nyliberala monokulturen som inte tillät några andra idéer.
Många lösningar som skulle ha utvecklats och förbättrats
skrotades i stället. Skattefinansiera de tjänster som
majoriteten vill att samhället skall utföra, men gör det på
ett sätt som motverkar överkonsumtion hos medborgarna
och dålig kostnadsmedvetenhet hos producenterna.
Kommunernas självstyre måste återupprättas genom att det
kommunala skattestoppet avskaffas.Regeringen bör
göra upp med kommuner och landsting om kostnaden för
att behålla befintlig personal -- en sådan lösning ställer sig
billigare för staten och är oerhört mycket bättre för de
anställda och för medborgarna.Trots att regeringen
skryter med ''att aldrig har så mycket satsats på
arbetsmarknadspolitiken'', så har aldrig i modern tid så stor
andel av de arbetslösa varit hänvisade till
kontantersättning. Detta är slöseri. De måste sättas i
arbete. Till dess måste en betydligt större andel av de
arbetslösa vidareutbildas, det är bra för landet och det är
bra för individerna. Vi ser det som angeläget att
arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnderna får bättre
resurser och friare medelsanvändning. ''1000-kronan'' är en
sådan åtgärd som med framgång praktiserats i Dalarna --
metoden ger arbetslösa meningsfullt arbete och samhället
får något tillbaka av satsade pengar.
Ungdomsarbetslösheten är oerhört stor i landet, detta är ett
allvarligt samhällsproblem som på sikt kan innebära att en
hel generation förlorar sin produktiva förmåga. Ungdomar
som avslutat sin utbildning måste få prova sina krafter och
sin förmåga i riktiga arbeten. Ungdomspraktik är bättre än
ingenting. Men det måste ställas högre krav på vad unga
människor får uppleva i sin första kontakt med arbetslivet.
Ungdomspraktik innebar att den första erfarenheten var att
i arbetslivet fifflas det med regler och bestämmelser.
Regeringen har tagit viss lärdom av de missförhållanden
som vi påpekade skulle uppträda redan vid systemets
införande; nu avgiftsbelägger man åtgärden. Systemet
sänker löneförväntningarna och befäster erfarenheten att
som löntagare skall du nöja dig med din lott. Det krävs ett
system där ungdomar introduceras på arbetsmarknaden i
ordnade former och med lön och anställningsvillkor som
regleras i kollektivavtal om inte arbetsmarknaden skall
undermineras. I väntan på att den socialdemokratiska
politiken skall återskapa en ordinarie arbetsmarknad för de
unga måste möjligheterna till högskole- och vuxenstudier
återskapas genom en vettig studiefinansiering.
Regeringens satsning på riskkapitalbolag blev, som så
mycket annat, ett fiasko. Talet om satsningar på småföretag
förblir tomt prat så länge inte kapitalförsörjningen fungerar.
Av riskkapitalbolagens tillgångar är endast 15 %
placerade. Regeringen måste lösa
kapitalförsörjningsfrågan och sätta press på bankerna för
att få en bättre tingens ordning. De små och medelstora
företagen behöver mer -- och inte mindre -- av statlig
näringspolitik.Tillåt direktavskrivning för byggnader och
maskiner i industrin.Minska det överdrivna sparandet
genom att avskaffa skatteförmånerna i det individuella
pensionssparandet.Återupprätta likformigheten i
skattesystemet.Inför ett ROT-program enligt
socialdemokratisk modell.Förhindra utstämpling och
utslagning av arbetskraft genom en kraftig ökning av
beredskapsarbetena.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den
ekonomiska politiken läggs om, syftande till att prioritera
full sysselsättning och att återupprätta politikens ansvar och
befogenheter.
Stockholm den 13 januari 1994
Bengt-Ola Ryttar (s)