Läget
''Den enda vägen'' har inneburit ett fullständigt fiasko för de nyliberala idéerna. Resultatet har blivit en arbetslöshet på för Sverige tidigare helt okänd nivå och ett galopperande budgetunderskott i statens finanser. För Dalarna har effekterna varit dramatiska. I december 1993 är över 23 000 personer arbetslösa, varav bara 8 000 finns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det innebär att över 13 % av befolkningen i arbetsför ålder står utan arbete och av dessa är 3 488 ungdomar. Detta är ett oerhört slöseri som inte kan få fortsätta.
För hela landet blev förra årets arbetsmarknadsfacit extremt dystert. I genomsnitt var 560 000 människor utan ordinarie arbete. Fler unga än någon gång tidigare gick utan arbete och antalet långtidsarbetslösa slog rekord. I kontantstöd betalades 42 miljarder kronor ut; AMS beräknar att den summan för 1994 blir minst 45 miljarder kronor. Dessutom kostar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna 30 miljarder kronor under 1993. Antalet långtidsarbetslösa var i genomsnitt 105 000 personer. För ungdomar var snittet arbetslösa 111 000, en ökning med 30 000. Enligt AMS kommer arbetslösheten att öka något under 1994. Byggarbetslösheten är i december 40 %, i fem län är den över 50 %. Genomför regeringen sina ambitioner att försämra a- kassan kommer denna massiva arbetslöshet att kosta kommunerna mycket stora summor. För de flesta kommuner kommer situationen att bli ekonomiskt helt omöjlig. Men den allvarligaste konsekvensen är den förnedring som många arbetslösa kan komma att känna.
Under det förkättrade 1980-talet ökade antalet personer i arbete i Dalarna på ett markant sätt, från 128 200 till 141 600. Främst gynnade utvecklingen kvinnorna. Deras förvärvsfrekvens ökade från 65 till 78 % under perioden 1983 till 1989. En stor del av ökningen hänför sig till en starkt expanderande tjänstesektor. Utvecklingen innebar ökat välstånd och jämställdhet för länets innevånare. Ungdomar kunde planera sina liv med förutsättningen att det fanns arbete att få.
Orsakerna
Den internationella lågkonjunkturen råder vi inte över på det nationella planet. Bankkrisen är följden av den felaktiga föreställningen att avreglering är detsamma som effektivisering. Här har vi socialdemokrater gjort misstaget att låta lura oss av de nyliberala idéerna. Vi kan bara konstatera att om moderaterna fått råda hade skadan varit ännu större eftersom de ansåg att avregleringen skulle ha gått längre. Så långt den något så när gemensamma nämnaren.
Den klart skiljande faktorn som gett Sverige en så utomordentligt dålig utveckling är att regeringen satt bekämpningen av inflationen högst på den politiska dagordningen. En huvudlös åtgärd när inflationstrycket i Sverige är bland de absolut lägsta i världen.
Även länder som Japan, Storbritannien och USA drabbades av finanskrisen, men där vidtogs åtgärder för att motverka effekterna, trots dessa länders nyliberala inriktning. De sänkte räntorna kraftigt, vilket bromsade tillgångsvärdenas fall och stärkte efterfrågan. I Sverige valde regeringen att fullfölja de åtstramningar som var avsedda att rädda kronans ECU-anknytning trots att slaget var förlorat -- man gjorde ont värre.
En annan mycket viktig faktor är regeringens felaktiga ekonomiska politik som inneburit att den inhemska efterfrågan sjunkit katastrofalt. BNP har sjunkit med 6 % och den inhemska efterfrågan med 100 miljarder kronor -- vilket motsvarar 11 % -- under åren 1991-93. Näringslivets investeringar har sjunkit med 40 %.
Samtidigt som man stramat åt för hushållen genom försämringar i socialförsäkringssystemen genomför regeringen stötande stora lättnader i förmögenhets- och företagsbeskattningen. Men de hemmamarknadsberoende företagen har ingen nytta av lägre skatt på de vinster som de inte har -- de behöver efterfrågan. Skattesänkningarna kommer nu att ytterligare göda exportföretagen, som genom kronans fall redan tjänar grova pengar. Här ligger den enda inflationsrisk som är i sikte, för naturligtvis kommer på lite sikt trycket för högre löner från de anställda i dessa företag att bli starkt. Trots att övrigt näringsliv kämpar på avgrundens rand kommer trycket att fortplanta sig även till dessa företag och till den offentliga sektorn. Inträffar detta är det regeringens ansvar, inte löntagarnas, eftersom regeringen förstärkt tudelningen av ekonomin.
Överlikviditeten i företagen var en av förutsättningarna för spekulationsekonomin, och nu skapar regeringen medvetet en sådan situation igen.
Regeringens övertro på marknadskrafterna har inneburit en politik som snabbt och brutalt har slagit ut bostadsbyggandet. För Dalarnas del har det inneburit att 40 % av byggnadsarbetarna är arbetslösa och att antalet anställda i träindustrin (exkl. sågverk) har halverats sedan 1990. Länets husfabriker hade 478 träindustriarbetare anställda 1990 -- nu är det 38 kvar. Bostadsinvesteringarna förväntas sjunka med ytterligare 34 % under 1994. Följderna för Dalarna kan inte överskattas eftersom en stor andel av våra industrier är byggberoende och det blir inte bättre av att de ofta ligger i glesbygd eller på små orter.
Fördelningspolitiken, den ökande arbetslösheten, sparpaket, hög realränta, sjunkande villapriser och allmän oro för framtiden har gjort att främst hushållen men också företagen har ökat sitt sparande på ett för ekonomin skadligt sätt. ''Den svenska modellen'' byggde på att människorna skulle ha inkomsttrygghet i livets olika skeden, det gjorde att utvecklings- och förändringsbenägenheten var stor i det svenska samhället. Den förda politiken gör att man klamrar sig fast vid det gamla och välkända och vänder sig emot förändringar. Den skapar också stora motsättningar emellan olika samhällsgrupper och emellan parterna på arbetsmarknaden.
Att regeringen i samma stund som den säger sig värna om den fulla sysselsättningen låter denna utveckling ha sin gång kan inte kallas annat än hyckleri. Sanningen är att regeringen medvetet valt den arbetslöshet vi har i dag. Denna misslyckade och missriktade politik har kostat Sverige hundratusentals arbeten helt i onödan och är en tungt vägande orsak till det galopperande budgetunderskottet.
Vart bär det hän?
Regeringen har lagt ner stor möda på att sänka löneförväntningarna, och man har varit framgångsrik. Förslaget till försämrad a-kassa är tänkt att tvinga människor att ta vilket arbete som helst till vilken lön som helst. På så sätt tillmötesgår man SAF:s önskemål om större lönespridning och tror sig på sikt skapa full sysselsättning.
Ja, visst kan den förda politiken leda till full sysselsättning, men det kommer att ta årtionden. Och det förutsätter att okvalificerad arbetskraft sänker löneanspråken drastiskt. Visst går det att få arbete som piga hos den högavlönade om lönen är 3 000-4 000 i månaden. Visst kan landstinget ha råd att anställa sjukvårdsbiträden om lönen ligger på den nivån. Ett och annat bygge kanske också kommer i gång på det sättet. Full sysselsättning enligt denna nyliberala modell förutsätter alltså ett svältavlönat låglöneproletariat som tvingats på knä av marknaden. Det innebär en återgång till ett samhälle lika brutalt som det Henning och Lotten upplevde i Per-Anders Fogelströms romaner.
Regeringens rådgivare professor Jonung föreslår nu, att när konjunkturen vänder skall arbetslöshetsersättningen sänkas i etapper till 70, 65 kanske 60 %. Detta förslag bygger på samma syn som regeringens a-kasseförslag -- man tror att folk inte vill arbeta. Min uppfattning är att en av de viktigaste tillgångar som Sverige har är folkets vilja att arbeta. Införandet av tvåtredjedelssamhället, lönespridning och långtidsarbetslöshet leder på sikt till att denna vilja fördärvas.
Åtgärder
-- Politiken måste återta en aktiv roll i ekonomin. Misstaget, att utlämna oss till centralbankerna och be om bestraffning om det politiska systemet handlar emot nyliberal teori, måste rättas till. Riksbanken måste åter bli ett instrument som är i riksdags och regerings tjänst. Maastrichtavtalet har samma inriktning (makten utom politikens räckhåll) och så länge detta är fallet måste ett EU-medlemskap avvisas. Det monetära systemet skall användas för att återupprätta fullt kapacitetsutnyttjande och därmed full sysselsättning. Denna insikt tycks nu också ha slagit rot i EU. Endast genom att återupprätta politiken kan vi skapa ett demokratiskt och humant samhälle.
Därför skall vi reglera kreditmarknaden och skattelägga valutaväxling, det senare för att motverka valutaspekulation.Räntan måste sänkas för att stimulera investeringar och efterfrågan.Den gamla svenska modellen hade många kvalitéer som övergavs i den nyliberala monokulturen som inte tillät några andra idéer. Många lösningar som skulle ha utvecklats och förbättrats skrotades i stället. Skattefinansiera de tjänster som majoriteten vill att samhället skall utföra, men gör det på ett sätt som motverkar överkonsumtion hos medborgarna och dålig kostnadsmedvetenhet hos producenterna. Kommunernas självstyre måste återupprättas genom att det kommunala skattestoppet avskaffas.Regeringen bör göra upp med kommuner och landsting om kostnaden för att behålla befintlig personal -- en sådan lösning ställer sig billigare för staten och är oerhört mycket bättre för de anställda och för medborgarna.Trots att regeringen skryter med ''att aldrig har så mycket satsats på arbetsmarknadspolitiken'', så har aldrig i modern tid så stor andel av de arbetslösa varit hänvisade till kontantersättning. Detta är slöseri. De måste sättas i arbete. Till dess måste en betydligt större andel av de arbetslösa vidareutbildas, det är bra för landet och det är bra för individerna. Vi ser det som angeläget att arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnderna får bättre resurser och friare medelsanvändning. ''1000-kronan'' är en sådan åtgärd som med framgång praktiserats i Dalarna -- metoden ger arbetslösa meningsfullt arbete och samhället får något tillbaka av satsade pengar. Ungdomsarbetslösheten är oerhört stor i landet, detta är ett allvarligt samhällsproblem som på sikt kan innebära att en hel generation förlorar sin produktiva förmåga. Ungdomar som avslutat sin utbildning måste få prova sina krafter och sin förmåga i riktiga arbeten. Ungdomspraktik är bättre än ingenting. Men det måste ställas högre krav på vad unga människor får uppleva i sin första kontakt med arbetslivet. Ungdomspraktik innebar att den första erfarenheten var att i arbetslivet fifflas det med regler och bestämmelser. Regeringen har tagit viss lärdom av de missförhållanden som vi påpekade skulle uppträda redan vid systemets införande; nu avgiftsbelägger man åtgärden. Systemet sänker löneförväntningarna och befäster erfarenheten att som löntagare skall du nöja dig med din lott. Det krävs ett system där ungdomar introduceras på arbetsmarknaden i ordnade former och med lön och anställningsvillkor som regleras i kollektivavtal om inte arbetsmarknaden skall undermineras. I väntan på att den socialdemokratiska politiken skall återskapa en ordinarie arbetsmarknad för de unga måste möjligheterna till högskole- och vuxenstudier återskapas genom en vettig studiefinansiering. Regeringens satsning på riskkapitalbolag blev, som så mycket annat, ett fiasko. Talet om satsningar på småföretag förblir tomt prat så länge inte kapitalförsörjningen fungerar. Av riskkapitalbolagens tillgångar är endast 15 % placerade. Regeringen måste lösa kapitalförsörjningsfrågan och sätta press på bankerna för att få en bättre tingens ordning. De små och medelstora företagen behöver mer -- och inte mindre -- av statlig näringspolitik.Tillåt direktavskrivning för byggnader och maskiner i industrin.Minska det överdrivna sparandet genom att avskaffa skatteförmånerna i det individuella pensionssparandet.Återupprätta likformigheten i skattesystemet.Inför ett ROT-program enligt socialdemokratisk modell.Förhindra utstämpling och utslagning av arbetskraft genom en kraftig ökning av beredskapsarbetena.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den ekonomiska politiken läggs om, syftande till att prioritera full sysselsättning och att återupprätta politikens ansvar och befogenheter.
Stockholm den 13 januari 1994 Bengt-Ola Ryttar (s)