Under praktiskt taget hela 70-talet fördes en debatt i
Sverige om civilmotstånd. Kärnfrågan var om civilmotstånd
successivt kunde överta det militära försvarets uppgifter,
d.v.s. en militär avrustning och bildande av någon form av
gerillarörelse. Förespråkarna för en sådan utveckling mötte
ett kraftigt avståndstagande -- Sverige ville kunna försvara
sig både militärt och civilt.
Så småningom väcktes tankar på motståndsformer
utifrån en annan synvinkel; en motståndsrörelse utgörande
ett komplement till det militära försvaret.
Framförallt skulle detta vara aktuellt om vårt land, eller
någon del därav, skulle bli ockuperat av en angripare. En
utredning tillsattes 1980, som fyra år senare framlade ett
betänkande; ''Kompletterande motståndsformer''.
Utredningen uttalade följande:
Totalförsvarsplaneringen har hittills tagit sikte på
förhållandena under kriser av olika slag samt under krig.
Däremot har det hört till undantagen att någon planering
skett av åtgärder inom en ockuperad del av landet. -- -- --
Vad som krävs av totalförsvarsorganen är följaktligen att de
utvidgar sin planering till att avse också den situationen att
ett område blir föremål för ockupation.
Utredaren tryckte mycket hårt på att det icke-militära
motståndet skulle vara ett komplement till militären och
ingå i totalförsvaret. Utredaren ansåg att en delegation
skulle tillsättas och att ''företrädare för försvarsmakten
skulle ingå i delegationen''.
Motståndsrörelsens uppgift var att ''göra det svårare för
ockupanten att vidmakthålla ockupationen''. Därigenom
ansågs motståndsrörelsen också ha en krigsavhållande
effekt. Motståndsrörelsen kunde -- i motsats till
civilförsvaret -- även ha inslag av våld, exempelvis sabotage.
Utredningen prövade noga frågan om folkrätten och
överensstämmelsen därmed. I betänkandet sägs:
Oavsett de risker, som situationen kan medföra för
civilbefolkningen i det ockuperade området, torde svenska
regeringen eftersträva att motstånd i olika former bedrivs
mot ockupanten med syfte att starkt försvåra
ockupationsmaktens möjligheter att utnyttja området.
Detta framgår för övrigt tydligt av broschyren ''Om kriget
kommer''.
Enig riksdag
En redogörelse för utredningens förslag och remissvaren
över detta lämnades i budgetpropositionen 1985/86. I
försvarsutskottets betänkande 1985/86:8 citeras följande:
''Försvarsministern delar utredningens inställning och
remissinstansernas uppfattning att varje åtgärd som är
ägnad att öka vår förmåga till motstånd i alla lägen är
angelägen. Det icke-militära motståndet måste därför,
anser han, ses som en del av vårt totalförsvar och ha samma
mål, dvs verka krigsavhållande. -- -- -- Försvarsministern
ansluter sig till utredningens förslag att en särskild
delegation skall inrättas'' -- -- -- vilken ''bör fungera som ett
diskussionsforum med uppgift att vara idéskapande och
stimulera till fortsatt forskningsarbete i ämnet. -- -- --
Utskottet har inte något att invända. -- -- --''
En enig riksdag beslöt enligt förslaget. Sommaren 1987
tillsatte regeringen Delegationen för icke-militärt motstånd
(i dagligt tal Motståndsdelegationen). Den har verkat sedan
dess i enlighet med den instruktion som givits.
Delegationens förutsättningar
Redan i utredningen påtalades att det svenska
samhällets starka förankring i många och stora folkrörelser
ger särskilt goda betingelser för att kunna utveckla en
betydande, samlad motståndskraft mot en inkräktare. Även
kyrkorna har stor betydelse.
Föreningslivet i Sverige har en mycket stor utbredning.
Sammanlagt har föreningarna cirka 25 miljoner
medlemmar. Det är ett mycket högt antal mot bakgrund av
att Sverige har knappt 9 milj invånare. Många människor
är alltså med i många föreningar. Lägger man också till den
kyrkliga verksamheten, inser man lätt, att det svenska
folket har många givna samlingsplatser och stort
kontaktnät. Det skapar goda förutsättningar för
motståndsrörelseverksamhet och den blir svår att krossa för
en angripare.
Detta breda kontaktnät ansågs redan från början vara
basen i verksamheten. Därtill har delegationen försökt ha
nära förbindelser med kommunernas och länsstyrelsernas
beredskapsplaneringar. Delegationens sammansättning har
byggt på bred representation från stora samhällsgrupper.
Idag består Delegationen för icke-militärt motstånd av
tio ledamöter, vilka representerar:
Riksdagen (riksdagsledamöter från 4 partier)
Försvarsmakten
Fackorganisationer (TCO)
Svenska kyrkan
Länsstyrelserna
Svenska Kommunförbundet
ÖCB
Dessutom adjungeras representant för
Försvarsdepartementet samt folkrättsexpert.
Delegationens verksamhet
Delegationen har på olika sätt bedrivit information för
att få begreppet icke-militärt motstånd känt samt verkat för
att det icke-militära motståndet skall tillämpas i utbildning
och övning, främst av länsstyrelser och kommuner.
Skriftligt underlag om civilmotstånd, motståndsrörelser,
forskning, folkrätt, historiska händelser, utländska
erfarenheter m.m. utarbetas kontinuerligt och sprids.
Av delegationen initierad forskning har bedrivits vid
Försvarets Forskningsanstalt, FOA, rörande människors
förmåga, vilja och beteende vid en krigssituation.
Delegationen har även stött enskild forskning om icke-
vålds-motstånd hämtat bl.a. från Danmark åren 1940--1945.
Delegationen har medverkat vid en internationell
konferens om ''Non violent resistance'' vid Harvard
University i USA samt vid liknande seminarium i Litauen.
Delegaterna har särskilt studerat motståndsrörelsen under
andra världskriget i Norge, frigörelsekampen i Estland,
Lettland och Litauen samt intifadan på Västbanken i Israel.
Föreläsningar och seminarier har genomförts för
Försvarshögskolan samt olika förbund och organisationer
som har nära anknytning till försvaret. Delegationen har
medverkat i stabsspel vid Militärhögskolan. En video har
framtagits, som illustrerar vapenlösa människors
motståndsvilja och -kraft mot angripares tunga
krigsmaskineri från olika delar av världen. Studieplan och
litteratur för studiecirklar har också utarbetats.
Det kan alltså konstateras att en betydande verksamhet
har ägt rum trots små resurser och en budget på cirka 500
000 kronor per år.
Motståndsrörelse i framtiden?
I årets budgetproposition föreslås att Delegationen för
icke-militärt motstånd läggs ned den 30 juni 1994 och att
delar av verksamheten förs över till Styrelsen för
psykologiskt försvar. Som anledning uppges att
motståndsaktiviteter kan komma att falla utanför
folkrättsliga skyddsregler.
Det är en uppfattning som inte helt kan bestridas. Den
balansgången mellan motståndsverksamhet och folkrätt har
emellertid alltid funnits. Ingenting har förändrats sedan den
frågan prövades i utredningen och vid riksdagens beslut om
inrättande av delegationen.
Det kan naturligtvis inte förnekas att verksamhet i en
motståndsrörelse kan vara farligt -- liksom det är farligt att
ingå i det militära försvaret. I ett ockupationsläge skulle
ändock med säkerhet många människor försöka sätta sig till
motvärn -- med eller utan motståndsdelegation -- och det
vore inte mindre farligt.
Informationen i telefonkatalogen under rubriken ''Om
kriget kommer'' lyder bl.a:
Civila kan bilda en motståndsrörelse. Med vapen kan de
hjälpa till att befria området. Andra civila kan göra
civilmotstånd, alltså motstånd utan vapen. Man kan t ex
vägra att hjälpa fienden, strejka, förstöra lager, gömma det
som fienden behöver. Om du är med i motståndsrörelse och
fienden tar dig till fånga, så ska du bli behandlad som vanlig
krigsfånge om du gjort som bilden visar. Du får inte straffas.
Det är trots allt mycket tveksamt om inte
motståndsverksamma skulle straffas. Vad folkrätten tillåter
tvistar experterna om. Dessutom ser vi dagligen i TV-rutan
att krig är ständiga brott mot folkrätten.
Nu visar erfarenheterna, exempelvis från Norge, att det
tar lång tid innan en väl fungerande motståndsrörelse
kommer till stånd. Enligt norrmännen fungerade den
mycket bra under slutet av kriget, men hade innan dess
skördat många offer.
Detta är den springande punkten och har varit syftet
med Motståndsdelegationens arbete, nämligen att
informera, skapa en mental beredskap och planera så att en
motståndsrörelse fortare kan komma igång. Det vill säga,
att upplysa allmänheten om alla de olika möjligheter som
finns att försvåra för en inkräktare och vilka risker som är
förknippade därmed. Det borde ligga i hela svenska folkets
intresse.
Det är min förhoppning att verksamheten kan fortsätta,
trots att Motståndsdelegationen som myndighet läggs ned.
Det är verksamheten som är betydelsefull, inte i vilket
forum den sker. Försvaret av landet är en sak för hela
svenska folket.
Det är emellertid en förlust att delegationens breda
kontaktnät nu splittras. Bredden i Motståndsdelegationens
sammansättning ansågs redan i utredningen vara viktig, och
det har också visat sig konstruktivt och betydelsefullt i
arbetet. Det borde vara möjligt att även fortsättningsvis
vidmakthålla det kontaktnätet i någon form. Jag föreslår att
regeringen överväger detta.
Det är tillfredsställande att regeringen föreslår
överföring av medel till Styrelsen för psykologiskt försvar
för övertagande av verksamhet från Delegationen för icke-
militärt motstånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen undersöker hur
Motståndsdelegationens kontaktnät kan vidmakthållas och
användas i verksamheten även om denna överförs till annat
organ.