Svenskt försvar står inför förändringar. Det är ingen
isolerad nationell företeelse utan en trend som vi tydligt ser
även i vår omvärld i övrigt.
Bakgrunden till detta är givetvis den genomgripande
nydaning som i närtid inträffat i vår säkerhetspolitiska
miljö. Även om utvecklingen innehåller betydande mått av
osäkerhet så finns det ändå klara belägg för att hävda att
invasionshotet mot Sverige i dag i det närmaste är
obefintligt.
Den förändring som vi upplever är ingen tidsmässig
parentes utan av en mer varaktig karaktär. Även om vi
räknar med allvarliga störningar i den pågående
utvecklingen så är den militära hotbilden sedd med svenska
ögon påtagligt förändrad även i ett längre tidsperspektiv.
Detta leder givetvis till en alltmer utbredd uppfattning
att det nu finns anledning att i grunden pröva försvarets
uppgifter och sammansättning.
I detta förändringsarbete finns det flera pådrivande
faktorer som är av övergripande karaktär.
För det första finns det all anledning att beakta att
samtidigt som invasionshotet har minskat så har
lågkonfliktsproblemen ökat påtagligt -- både till slag och i
intensitet. Väpnade konflikter och andra kriser utgör ett
tydligt tilltagande inslag i den säkerhetspolitiska miljön.
Med Sveriges kända engagemang på det humanitära och
fredsbevarande området är det naturligt att försvarets
utformning också anpassas till den växande
lågkonfliktsproblematiken -- även om
invasionsförsvarsuppgiften även i framtiden måste vara den
helt grundläggande.
För det andra är det rimligt att Finlands förändrade
säkerhetspolitiska ställning får återverkningar på
utvecklingen av svenskt försvar. Den tydliga nyorientering
västvart som Finland gör innebär bl.a. att det finns
anledning att förändra den svenska synen på den militära
hotbilden i norr. Det kan med fog hävdas att behovet av
starka arméstridskrafter för gränsförsvaret i norr har
minskat markant.
För det tredje spelar den svårlösta samhällsekonomiska
problematiken in på försvarsfrågan. Hela den offentliga
sektorn är föremål för ett växande besparingstryck. Det är
naturligt -- ja, faktiskt rimligt -- att försvarssektorn prövas
kritiskt även ur denna synvinkel. De ekonomiska
reduktionerna i våra grannländer är redan av betydande
storleksordning och mycket talar för att även vi i Sverige
måste se detta som en verklighetsförankrad
utvecklingslinje.
Mot denna bakgrund är det viktigt att redan nu börja
diskutera försvarets framtida utformning så att
förändringsarbetet kan drivas så rationellt och sakligt som
möjligt. Så mycket är klart att ett sådant arbete inte kan
bedrivas som ett sedvanligt procentuellt
förändringsresonemang med en jämn reduktion
fördelad över hela försvarssektorn -- dvs. ''uppifrån och
ned''. Förändringsfaktorerna är nu av sådan dignitet att det
finns anledning att gå mera förutsättningslöst till väga -- och
bygga ''nerifrån och upp''.
En viktig utgångspunkt för ett sådant resonemang kan
var att försvarsekonomin skall reduceras långsiktigt med
10--15 %.
En sådan ansats leder med nödvändighet fram till
tydliga avvägningar och prioriteringar. Det framtvingar
klarläggande av vad som måste ingå i ett framtida
svenskt militärt ''grundskydd''.
2. Militärt hot mot Sverige
Även om det militära hotet mot Sverige i dag är nära
obefintligt så måste vi över ett långt tidsperspektiv
säkerställa ett militärt ''grundskydd'' som har en trovärdig
krigsavhållande förmåga.
Med beaktande av den förändrade säkerhetspolitiska
situationen och det rådande geografiska läget för Sverige så
är det uppenbart att den primära militära hotbilden mot
Sverige etableras över Östersjön.
Lika tydligt är att hotet har en horisontell dimension --
över havet -- i kombination med en vertikal dimension --
genom luften.
Det är dessa utgångspunkter som måste vara själva
fundamentet i utformningen av ett nytt svenskt
försvarskoncept.
Härtill kommer kravet på försvarsförmåga i de
sekundära hotriktningarna -- över landgränsen i norr och
över sjögränsen i väster.
Att klara ''både och'' låter sig faktiskt väl göras genom en
konsekvent satsning på rörlighet i försvarssystemet.
3. Militärt ''grundskydd''
Med utgångspunkt i den förändrade hotbilden faller det
sig naturligt att lägga grunden i vårt framtida militära
''grundskydd'' i en kombination av luftförsvar och
sjöförsvar. Den inriktningen är väl motiverad av rent
militära skäl. En viktig bidragande faktor är också det
moderna svenska samhällets ökade sårbarhet mot yttre
störningar av olika slag. En framtida försvarsmodell som
bygger på markstrid över ytan framstår därför som alltmer
tveksam. De uppenbara fördelar som det innebär att
maximalt utnyttja den naturliga ''skyddszon'' som det
omgivande havet utgör bör givetvis tas till vara.
Vi bör således satsa mera på ''fjärrförsvar'' än
''närförsvar''.
När det gäller utvecklingen av svenskt försvar finns det
anledning att beakta ytterligare en viktig grundfaktor. Vi
har i Sverige -- relativt vår omvärld -- en unik förmåga att
utveckla tekniskt avancerade försvarssystem. I en direkt
jämförelse med ryska, mot oss aktuella vapensystem, ligger
vi minst en generation före i tekniskt avseende. Detta
försteg har vi nått genom vår medvetna satsning på teknisk
utveckling -- framför allt inom flottan och flygvapnet.
Denna vår förmåga, som ger oss stora fördelar i form av
överlägsen försvarseffekt, måste vi vidmakthålla och
utveckla.
Det innebär att kvalitet skall prioriteras framför
kvantitet.
4. Marint ''grundskydd''
Försvaret spelar en central roll i morgondagens militära
''grundskydd''. För att värdera försvarseffekten av det
svenska sjöförsvaret kan det finnas anledning att göra en
översiktlig bedömning av den sjöoperativa förmågans
utveckling i vårt närområde under överskådlig framtid (ca
20 år).
Den ryska Östersjömarinen kan då bedömas uppgå till
storleksordningen:40--50 ytstridsfartyg
(korvettkapacitet) 10 ubåtar (av ny typ)
Det är dessutom den kapacitet som de i dag disponibla
örlogsbaserna i Kronstadt och Kaliningrad totalt bedöms
kunna inrymma.
Tillförsel av sjöstridskrafter, t.ex. från Norra marinen,
utöver ovan angiven fartygsvolym är bl.a. därför knappast
att betrakta som ett realistiskt utvecklingsalternativ -- med
mindre än att den ryska bassituationen i Östersjön radikalt
förändras. Det kan därför med fog hävdas att om den
högkvalitativa sjöförsvarskapacitet som Sverige har i
dag med35 ytstridsfartyg 12 ubåtar kvalificerat
attackflyg kan
bibehållas och omsättas så kommer Ryssland även
fortsättningsvis att sakna förutsättningar att säkra
militära förbindelser över Östersjön.
Slutsatsen av detta blir uppenbar, nämligen att vårt
sjöförsvar i kombination med ett effektivt
luftförsvar utgör själva grunden i vårt framtida
militära ''grundskydd''. Härtill kommer behovet av ett
effektivt basförsvar (amf bat m.m.) för våra
kvalificerade sjö- och flygstridskrafter samt ett operativt
rörligt markförsvar (6--8 brigader) som en bakre
försvarslinje och som gard i sekundära siktningar.
Hemvärnet och civilförsvaret utgör ett komplement till de
kvalificerade militära förbanden.
Självfallet innebär en sådan framtidsinriktad
försvarsmodell att stora strukturella förändringar kan göras
i försvarets infrastruktur för ledning, undersökning och
utbildning.
Inom marinen bör övergång snarast till en infrastruktur
ske med:ett sjötaktiskt kommando fem marindistrikt
en rörlig brigadledning fyra marinbaser (O, NO, SO,
V) ''fjärrförvaltning'' två KA-regementen (O, S)
Sammantaget skulle det innebära att antalet
yrkesofficerare i marinens krigsorganisation kan reduceras
med ca 1/3.
5. Lågkonflikt och regional kontroll
Det militära försvarets främsta uppgift -- även i
framtiden -- är att vara krigsavhållande. Härtill kommer ett
växande behov av insatsförmåga i olika typer av
lågkonfliktscenarion. Det är därför viktigt att vårt
invasionsförsvar har en sådan utformning att det kan verka
uthålligt och med kort reaktionstid över krisskalans hela
bredd. Det kan konstateras att den skissade
försvarsmaktsprofilen väl besitter den förmågan.
Det finns också anledning att föra ett resonemang kring
försvarets utveckling i en situation där Sverige -- i en eller
annan form -- ansluter sig till ett för Europa gemensamt
säkerhetssystem. Med tanke på att Sverige är den i särklass
största strandägaren i Östersjöregionen och också under sin
jurisdiktion har det största havsområdet så finns det all
anledning för Sverige att i ett utvecklat samarbete ta på sig
den ledande rollen för övervakning och säkerhet ''in the
Baltic Area''. Även den rollen låter sig väl förenas med det
nationella sjö- och luftförsvar som vi utvecklat i dag.
6. Sammanfattning
Starka skäl talar för en omdaning av det svenska
försvaret. Tyngdpunkten måste läggas i ett kvalificerat sjö-
och luftförsvar. Markförsvaret reduceras kraftigt i numerär
men ges en ökad operativ och taktisk rörlighet. Med en
sådan profil får svenskt försvar en trovärdig krigsavhållande
förmåga samtidigt som vi får full handlingsfrihet över hela
lågkonfliktsområdet. Vidare skapas goda förutsättningar
att i framtiden anpassa oss till och ta vårt ansvar inom en
bredare europeisk försvarsgemenskap.
Sist men inte minst innebär den nya profilen att
betydande besparingar kan göras inom försvarssektorn utan
ökad säkerhetspolitisk risktagning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av strukturella
förändringar inom försvaret.
Stockholm den 25 januari 1994
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Christer Skoog (s)