Landets värnpliktiga utgör en betydande grupp för upprätthållandet av folkförsvaret. I den s.k. Totalförsvarsutredningen föreslås att folkförsvaret och pliktlagarna skall leva kvar. Bland annat föreslås att civilförsvaret i större utsträckning än i dag skall använda sig av värnpliktiga, eller totalförsvarspliktiga som kanske blir den nya titeln.
Kvarstår gör dock faktumet att allt färre unga män blir och kommer att bli uttagna till tjänst enligt pliktlagar. Det är inte heller speciellt osannolikt att känslan av att bli orättvist behandlad ökar när tjänstgöringen innebär stora sociala och ekonomiska uppoffringar när en stor grupp helt slipper.
För medborgare som tvångsmässigt spenderar ett år av sitt liv i utbildning för att kunna försvara sitt land bör en rimlig förutsättning vara att inte drabbas av raserad hushållsekonomi och sociala umbäranden i form av förlorade sociala nätverk.
Många av de förmåner som i dag gäller för värnpliktiga uppfyller tyvärr inte dessa förutsättningar.
Den senaste undersökningen som gjordes av värnpliktigas ekonomiska situation visade att man under sin tjänstgöring i genomsnitt förlorade mer än 5 000 kronor. Denna undersökning är dock 5 år gammal och mycket tyder tyvärr på att utvecklingen förändrat verkligheten till det sämre.
Därför bör regeringen besluta tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av de värnpliktigas ekonomiska och sociala situation.
Klart är dock att på vissa punkter har de värnpliktigas standard kraftigt försämrats och där bör inte utredningens resultat avvaktas.
Värnpliktigas rättigheter till hemresor
I samband med krisuppgörelsen mellan regeringspartierna och socialdemokraterna beslutades att fria resor till och från hemorten endast skall beviljas varannan tjänstefri helg. De helger då fria hemresor inte ges anordnas i regel ingen utbildning. Därmed blir värnpliktiga med långa avstånd till hemmet i praktiken isolerade på regementet och utan sysselsättning. Detta får naturligtvis avsevärda sociala konsekvenser, men även de ekonomiska vinsterna som det kalkylerades med i krisuppgörelsen är högst osäkra då förbanden är skyldiga att erbjuda såväl mathållning som fritidssysselsättning. Den bästa lösningen vore att konsekvent och på bred front arbeta med ett s.k. 10--4-system för tjänstgöringen. Detta innebär att man tjänstgör och därmed också får utbildning 10 dagar för att sedan vara ledig i fyra dagar. Detta sparar betydligt mer pengar då varken rese-, mat- eller fritidsverksamhetskostnaderna behöver öka. Därutöver kan de värnpliktiga ges möjlighet att upprätthålla sina sociala kontakter under en mer sammanhållen tid. Riksdagen har tidigare uttalat sig positivt för ett 10--4- system men påfallande lite har hänt. Riksdagen bör därför kraftfullt ge regeringen sin mening till känna till förmån för ett s.k. 10--4-system.
Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)
I dag går många värnpliktiga direkt ut i arbetslöshet. Genom att man ofta inte innan värnplikten har hunnit eller kunnat få ett jobb står man då utan ekonomiskt skydd. Värnplikten är i och för sig grundande för kontant arbetsmarknadsstöd, dock endast upp till två månaders tid oavsett hur länge värnpliktstjänstgöringen varat. Detta är en uppenbar orättvisa mot dem som får genomgå utbildning enligt pliktlagar och därmed inte har möjlighet att i stället jobba ihop den tid som behövs för ett gott skydd mot ekonomisk förlust vid arbetslöshet. Det är inte heller någon direkt besparing för samhället i stort utan bara en stor rundgång med offentliga resurser. De som inte erhåller KAS får i stället söka sin trygghet genom socialtjänstlagen och socialbidrag och en därigenom onödig och förnedrande behovsprövning av den privata ekonomin. Självständigheten och friheten kan knappast sägas öka. Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd borde ändras så att hela tjänstgöringstiden jämställs med förvärvsarbete. Därför bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att värnpliktstiden skall kunna tillgodoräknas för KAS.
Uppräkning av studielån under värnpliktstjänstgöring
Under värnplikten räknas tidigare tagna studielån upp med den ordinarie ränta som debiteras studieskuldskonton. Detta trots att statsmakterna kraftigt reducerat den värnpliktiges möjligheter att förvärvsarbeta ihop räntan genom plikttjänstgöringen. Det innebär en avsevärd skuldökning för den enskilde som han knappast själv kan påverka. En rimlig åtgärd vore att ränta inte skall debiteras på studielån under värnpliktstjänstgöring.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning för att granska de värnpliktigas sociala och ekonomiska situation,
2.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa s.k. 10--4-tjänstgöring för värnpliktiga,
3.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värnpliktigas rätt att tillgodogöra sin tjänstgöring i systemet för kontant arbetsmarknadsstöd (KAS),
4.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stopp för skulduppräkning i studiemedelssystemet under värnpliktstjänstgöring.
Stockholm den 21 januari 1994 Martin Nilsson (s)