Resurserna som är till för försvaret är begränsade. De medel som satsas måste användas så, att man får bästa nytta av pengarna för ett gott försvar av hela vårt land.
Den allmänna värnplikten berörs av besparingarna. I och med att den s k utbildningsreserven infördes i slutet av 80-talet undantas varje år tusentals värnpliktiga från tjänstgöring. Bara hälften av de som mönstrar fullgör numera militär grundutbildning. Bland de som placeras i utbildningsreserven finns många som gärna skulle vilja göra sin värnplikt. Samtidigt bestraffas de som av olika skäl, bl a pacifistiska, inte vill fullgöra sin värnplikt och/eller vapenfri tjänst. Totalvägrare döms först till villkorlig dom och ca 60 dagsböter. Om de vägrar ännu en gång döms de till fyra månaders fängelse.
Det är viktigt att lagen underlättar för försvaret att frikalla eller ge möjlighet till civilplikt för dem som av olika anledningar inte önskar göra militär värnplikt, såväl grundutbildning som repövningar.
Lagen måste även ta hänsyn till dem, som efter påbörjad eller fullgjord värnpliktsutbildning ansöker om att övergå till vapenfri tjänst. Det är inte rimligt, att någon som genomgått grundutbildning och därefter ansöker om vapenfri tjänst åter ska kallas in. Än mer orimligt är det, när en sådan person i den aktuella situationen döms till fängelse.
Det är olyckligt om lagen tvingar försvaret att fängsla fredliga totalvägrare till stora kostnader och samtidigt av besparingsskäl förvägrar andra ungdomar att göra önskad värnplikt.
Den genomförda Pliktutredningen, som såg över värnplikten, berörde vid olika tillfällen i utredningens arbete de rättsliga påföljderna för totalvägrare. Frågan om vilka rättsliga påföljder, som totalvägran bör leda till, låg emellertid inte inom utredningens uppdrag. Dock ansåg utredningen att frågan om ett nytt påföljdssystem borde prövas inom Straffsystemkommittén. Denna utredning beräknas ej vara klar med sitt ställningstagande förrän tidigast år 1995. Vi anser därför, att i avvaktan på att frågan utreds och utredningen slutförs, så ska ingen behöva dömas till fängelse på grund av totalvägran.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fängelse inte skall utdömas för totalvägran i avvaktan på att frågan utreds och till dess att utredningens arbete slutförts.
Stockholm den 21 januari 1994 Ingbritt Irhammar (c) Birgitta Hambraeus (c)