Sveriges försvar bygger i hög grad på ett fungerande värnpliktssystem. Ursprungligen var värnplikten att karaktärisera som allmän men så kan inte längre anses vara fallet. För närvarande torde endast hälften av de mönstrande ungdomarna fullgöra värnpliktstjänstgöring. Trots detta medför systemet att åtskilligt fler ungdomar värnpliktsutbildas än det finns behov av inom försvarsorganisationen. Nuvarande system är onödigt kostsamt och upplevs som mycket orättvist särskilt av många ''drabbade'' ungdomar.
Nytt värnpliktssystem
Ett modernt värnpliktssystem skall kunna tillgodose fyra syften.
För det första ska systemet främja rekryteringen av den operativa krigsorganisationens förband, där beredskap och omsättningskrav är höga. I denna del ingår både rörliga förband och stationära förband.
För det andra måste skapas en ''övningsförsvarsmakt'', som är avpassad främst med hänsyn till att vi måste upprätthålla kunskap och förmåga i försvaret mot väpnade angrepp i större skala.
För det tredje måste man ge en sådan allmän grundutbildning att tiden för befattnings- och förbandsutbildning blir förhållandevis kort om den operativa delen av försvarsmakten måste växa i dimension eller omsättas.
För det fjärde måste värnpliktssystemet uppfattas som rättvist av både direkt och indirekt berörda personer.
Påstådda hinder
Vid diskussion om ändring i nuvarande värnpliktssystem anförs alltid ett antal invändningar eller krav som hinder för en reformering.
Ett krav på värnpliktssystemet brukar vara att ingen grundutbildning skall ske utan att den leder till omedelbar krigsplacering. Det var måhända relevant när vi under kalla kriget trodde att det varma kriget stod för dörren. Men invändningen är vilseledande i nuvarande läge då vi bör ha handlingsfrihet inför framtida hot, som i sin tur kräver stor flexibilitet i krigsorganisationen.
En annan invändning är ofta att all grundutbildning i armén måste ske i krigsorganisationen. Detta är utmärkt när det gäller förband, som skall vara insatsberedda omedelbart efter mobilisering, som kan komma inom snar framtid, men det är en mycket dyr utbildningsmetod om den skall gälla en försvarsmakt med 16 brigader. Dessutom förhindrar ett stort repetitionsövningsuttag nu en nödvändig omstrukturering av främst armén.
Ofta blockerar det ''fyrkantiga'' tänkandet kring regementen nödvändiga reformer. Armén och facken slår vakt om så många ''brigadproducerande'' regementen som möjligt och ''kastar'' då och då ett sådant ''till vargarna'' hellre än att diskutera regementenas funktion i en ny försvarspolitisk situation. De som vänder sig mot detta agerande ''kastar ofta ut regementena med badvattnet'' och bidrar inte heller till en konstruktiv debatt. Vad som behövs är en ingående analys av hur krigsförband skall kunna rekryteras, utbildas, utrustas, hållas i mobiliseringsberedskap och omsättas och detta med det långsiktiga perspektiv som är viktigt i en stat med en defensiv säkerhetspolitik.
Dessutom finns, särskilt inom armén, en reflexartad värdering av repetitionsutbildning framför grundutbildning. Den må ha varit berättigad tidigare men är i dagens läge endast tillämpbar med positivt resultat på den operativa delen av krigsorganisationen. Det lönar sig däremot inte att nu repetitionsöva ''den stora massan'', ens i det förkrympta 16-brigadersförsvar som FB 92 ger. Förvarningstiden kan bedömas medge erforderliga repetitionsövningar senare.
Radikal reformering
Mot denna bakgrund är det nu angeläget att regeringen -- vid beredningen av frågan om ny lagstiftning om totalförsvarsplikt -- överväger en radikal reformering av nuvarande värnpliktssystem genom övergång till ett modernt system med stark differentiering i linje med följande skiss. -- Den allmänna värnplikten behålls i den meningen att alla vapenföra unga män (och senare kanske även kvinnor) ges utbildning i form av en självförsvarskurs under cirka 3 månader. För krigsplacering i förband fordras ytterligare utbildning i den aktuella försvarsbefattningen och i samträning av förbandet. Den kompletterande utbildningstiden blir beroende av om krigsplaceringen hänför sig till försvarets operativa del med mycket hög insatsberedskap för att möta strategiskt överfall eller till försvarets övningsdel med huvuduppgift att upprätthålla kunskaper om försvarsoperationer mot modernt utförd invasion för att sedan kunna inom viss tid uppnå hög insatsberedskap. Utbildningstiden för krigsplacering i övningsdelens förband bör bli minst 7,5 månader och i den operativa delen minst 10 månader. Repetitionsövningar görs endast av förband i den operativa delen och med mindre intensitet i övningsdelen.
En radikal omarbetning av värnpliktssystemet torde medföra betydande besparingar främst när det gäller repetitionsutbildning -- så länge det strategiska läget inte försämras. Vid säkerhetspolitisk oro kan och måste repetitionsövningar i större skala återupptas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en modernisering av värnpliktssystemet.
Stockholm den 18 januari 1994 Bengt Harding Olson (fp)