med anledning av skriv. 1992/93:258 Farligt gods m.m.
Regeringens skrivelse om farligt gods m.m.
(1992/93:258) tar upp frågan om beredskap för
kemikalieolyckor och transport av farligt gods. Vi
instämmer i stort med regeringens redogörelse över
problemen och vilka åtgärder som behövs.
I det fortsatta arbetet är det angeläget att även lägga stor
vikt vid den kommunala räddningstjänsten, militärens roll i
fredstid och behovet av fortbildning.
Kommunens roll i det förebyggande arbetet är väl
definierad och den kommunala räddningstjänsten fungerar
bra när det gäller bränder, olyckor m.m.
När det gäller kemikalieolyckor varierar beredskapen
mellan kommunerna liksom personalens kunskapsnivå.
Detta beror kanske främst på att bränder och olyckor varit
det mest traditionella arbetet för räddningstjänsten. Men
riskerna vid spridning av kemikalier har blivit alltmer tydlig
och det gäller även vid bränder då stora mängder kemikalier
kan frigöras eller bildas vid själva branden i varulager o.dyl.
Kunskapsnivån inom detta område måste stärkas i den
kommunala organisationen. Man bör också se över reglerna
om den kommunala räddningstjänstens skyldigheter så att
en dålig ekonomi inte hindrar angelägna åtgärder som
exempelvis fortbildning om kemikalier.
Det är också angeläget att kunskaperna om
kemikalieolyckor stärks inom försvaret.
Kemikalieolyckorna kan kräva stora insatser under lång tid
och det är då naturligt att försvaret får träda in och ta ett
visst ansvar. För att det ska fungera krävs möjlighet till
samordning av insatserna och gemensamma övningar. FOA
har kunskaper om olika kemikalieutsläpp, men det är
osäkert om dessa kunskaper verkligen nått ut på lokal nivå.
I kristider är det lätt att skära bort resurser för
fortbildning. Det sker för de flesta kommunala
räddningstjänster. Det är därför angeläget att särskilt
behandla detta område så att både Räddningsverket och
den kommunala räddningstjänsten avdelar tillräckliga
fortbildningsresurser.
Det gäller framför allt hur olika kemikalier skall
hanteras, hur en miljöriktig sanering går till samt risker för
både den egna personalen och allmänheten vid
olycksutsläpp eller olika former av bränder. I det senare
fallet är det angeläget att även fortbilda personalen vad
gäller riskerna vid ''normala'' bränder. Plaster i inredning,
varulager m.m. kan ge upphov till farliga utsläpp som
påverkar både släckningspersonalen och de kringboende.
Många kommuner berörs av omfattande transporter av
farligt gods, som kräver noggrann kartläggning för att
olycksberedskapen skall kunna hållas aktuell. Även till
sådant arbete krävs resurser som i kristider kan vara svårt
att få behålla.
Räddningstjänsten bör också tillsammans med
kommunernas miljökontor eller motsvarande ha uppsikt
över gamla upplag etc.
Vi instämmer med regeringens uppfattning att det
behövs ett omfattande samarbete mellan olika företag och
räddningstjänsten; dels för att undvika olyckor och dels för
att kunna agera på rätt sätt i fall en olycka inträffar.
Ansvarsfördelningen och kostnadsansvaret mellan
kommunen och företagen, i händelse av en eventuell
olycka, bör preciseras. Detsamma gäller vid transport av
farligt gods. Det får aldrig råda tveksamheter av detta slag
som fördröjer nödvändiga åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortbildning och om den kommunala
räddningstjänstens skyldigheter.
Stockholm den 5 oktober 1993
Sture Ericson (s)
Iréne Vestlund (s)
Ingvar Björk (s)
Christer Skoog (s)
Sven Lundberg (s)
Karin Wegestål (s)
Britt Bohlin (s)
Alf Egnerfors (s)
Åke Selberg (s)