Markägare och renägare har redovisat olägenheter med
nu rådande förhållanden vad avser nyttjande av mark för
sina intressen i västra Härjedalen och delar inom
Kopparbergs län.
Markägarna finner stöd i gällande lag (renbeteslagen)
för sina krav att deras marker skall vara fria från renar
under sommarhalvåret. Renägarna gör för sin del gällande,
att det inte är möjligt att med aldrig så stor arbetsinsats
undvika att renar tränger in på de privatägda
markområdena.
Redan vid tillkomsten år 1886 av den första
renbeteslagen uppmärksammade Kunglig Maj:t på de nu
beskrivna förhållandena. Detta framgår av följande
uttalande i före detta landskamreraren E. Huss ''Utredning
rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands län och
Kopparbergs län 1959'':
Såsom ovan nämnts blevo lapparna i Jämtlands län
genom avvittring berövade en stor del av sina gamla
sommarbetesland. De lappskattefjäll, som avsatts vid
avvittringen, voro för små och ofta så belägna, att
skadegörelse och intrång på enskilda jordägares intill
liggande marker icke kunde undvikas. Tillämpningen inom
Jämtlands län av 1886 års renbeteslag framsköts därför till
den 1 januari 1889 i avsikt att under tiden nödiga åtgärder
skulle hinna vidtagas för renbetesfjällens utvidgning. I
sådant syfte uppdrog Kunglig Maj:t enligt nådigt brev den
13 juli
1887 åt länsstyrelsen i Jämtlands län att träda i
underhandling med vederbörande jordägare om överlåtelse
till kronan av den mark, som kunde finnas nödig för
utvidgning av lapparnas sommarbetesland samt, då sådan
mark funnes kunna för skäligt pris förvärvas eller i brist på
godvillig överenskommelse böra exproprieras, därom hos
Kunglig Maj:t göra framställning. Efter verkställd
utredning och skilda framställningar bemyndigades därefter
länsstyrelsen i Jämtlands län att för statens räkning avsluta
köp av ett betydande antal fastigheter. De första inköpen
ägde rum år 1888 och de senaste år 1944.
LST-citat ur redogörelse från Lappfogden
Fastighetsförvärven avstannade så småningom i brist på
överenskommelser med alla ägare av utvidgning av
renbetesfjällen lämpliga fastigheter och de genomförda
förvärven innebar inte den totallösning av problem, som
eftersträvades. Gränsen mellan privatägd mark och
renbetesfjäll blev mycket oregelbunden till nackdel för
både markägare och renägare. I flera omgångar har därför
hittills under 1900-talet strävanden gjorts att uppnå en
verklig framtidslösning till nytta för båda parter samtidigt
som andra åtgärder vidtagits av renägarna i samråd med
markägare och renskötselmyndigheter till bortskaffande av
renar på särskilt utsatta platser.
Underhandling om fortsatt markförvärv
Vid genomgång av vad som hänt i frågan fram till i dag
kan noteras följande:
Markförhandlingar inleddes den 19 februari
1957 på initiativ av länsstyrelsen.
Sammanträden hölls också den 28 maj
1962 och den 25 februari
1963.
Renskötselmyndigheterna lyckades emellertid inte hos
markägarna vinna gehör för sina förslag i sådan grad att
eventuella upplåtelser av renbetesrätt inom vissa fastigheter
skulle påtagligt förbättra relationerna mellan markägarna
och renägarna i Tännäs kommun.
En följd av dessa förhandlingar var emellertid, att
överenskommelse träffades mellan ett skogsbolag, enskilda
fastighetsägare och markförvaltande statliga organ om
etablerandet av Tännäs gemensamhetsskog. I samband
därmed medgavs från markägarhåll viss inskränkning i
äganderätten i form av renskadeservitut, gällande
gemensamhetsskogens mark.
Tännäs lappbys svåra renskötselsituation har också
uppmärksammats av renbetesmarkutredningen, vars
betänkande ''Renbetesmarkerna'' av Kunglig Maj:t
överlämnades till länsstyrelsen i Jämtlands län för
vidtagande av lämpliga åtgärder.
Länsstyrelsen tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att
närmare överväga vilka åtgärder för utvidgning av lappbyns
betesområde, som borde vidtagas samt att bedriva
underhandlingar med berörda markägare och i
förekommande fall träffa överenskommelse med dem.
Trots olika åtgärder under åren så kvarstår problemen,
renägarna har antingen spontant eller på begäran gång på
gång reducerat byns renantal genom slakt. Trots detta har
utströvningen av ren mot privatägd mark inte kunnat
undvikas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhöll senare att det
enda rimliga vore en expropriation av renbetesrätt vara
enda möjligheten att förse samebyn med erforderlig mark,
ca 20 000
hektar. De problem som skulle bli lösta, om
expropriationen kommit till stånd, framstår med större
eftertryck nu än då de första gången aktualiserades. Trots
att drygt 100 år gått sedan dess är problemen dock i stort
identiska.
Som ovan framhållits berövades renskötseln i Tännäs
genom avvittring en stor del av sina sommarland.
Rättviseskäl talar nu för att staten bör återställa de
förhållanden, som rådde före avvittringen.
Det bör poängteras, att markägare -- i händelse av att
renskötseln tillgodoses enligt förslaget -- förutsättes äga i
övrigt fritt förfogande över sin mark. För intrång eller den
olägenhet renskötseln förväntas vålla, skall kompensation
lämnas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställde i skrivelse den
30 juni 1971 till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet att Kungl. Maj:t måtte besluta om
expropriation av rätt till renbete på ca 200 fastigheter inom
Tännäs socken till förmån för renskötseln inom Tännäs
sameby.
Kungl. Lantbruksstyrelsen yttrade 1973-09-07: (79 H
587/71) (368 H 112/72)
Lantbruksstyrelsen finner således att såväl formella som
sakliga förutsättningar för meddelande av beslut om
expropriation föreligger.
Expropriationsbeslutets närmare innehåll
Expropriationen bör innefatta skyldighet för de
markägare som ej godkänt avtalet att ansluta sig till
detsamma. Dessa är f.n. 78. Av dem äger dock 65
fastigheter som är mindre än ett hektar. Trots att också
ägare av dessa mindre fastigheter tillåtits godkänna avtalet,
anser dock landbruksstyrelsen att man i detta fall inte bör
tillgripa expropriation mot ägare av fastigheter som är
mindre än ett hektar. Det är i allmänhet fråga om
sportstugetomter, och det är ovanligt att de innehåller något
renbete. Renskador på dessa fastigheter inträffar praktiskt
taget aldrig. Lantbruksstyrelsen anser därför att man utan
olägenheter kan undanta dessa fastigheter.
Expropriationen bör därför begränsas till följande 14
fastigheter (motsvarande 13 ägareenheter).
Lantbruksstyrelsen
föreslår att staten slutligen bör svara
för alla kostnader i samband med förfarandet. Däremot bör
rennäringen svara för expropriationsersättningen eller i
varje fall huvuddelen av den.
Jordbruksverket skrev i ett beslut från 1992 följande:
Nyttjanderätt till renbete i Tännäs
Enligt två kontrakt den 27 mars
1973 upplät vissa markägare i Tännäs socken
nyttjanderätt till renbete respektive renstängsel.
Kontrakten gäller till den 30 september
1993. I skrivelse den 6 mars
1992 har länsstyrelsen uppgivit att det är angeläget
att det snarast tas initiativ till förhandlingar om nya avtal
skall tecknas.
Jordbruksverket har diskuterat ärendet under hand med
länsstyrelsen och Svenska samernas riksförbund. Enligt
Jordbruksverkets uppfattning ankommer det på
markägarna och de renskötande samerna att
överenskomma om upplåtelser av mark för
renskötseländamål. Information som kan ligga till grund för
parternas förhandlingar, t.ex. hos länsstyrelsen tillgängliga
material från tidigare förhandlingar (den s.k. Tännäs--
Idregruppens handlingar), bör dock hållas tillgängliga från
statens sida. Jordbruksverket avser inte att delta i
förhandlingarna som företrädare för någon parts intressen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län beslutade den 14 januari
1993 med anledning av Jordbruksverkets beslut följande:
Nyttjanderätt till renbete i Tännäs
Länsstyrelsen får åberopa överläggningarna den 8 december
1992 i rubricerad fråga. Länsstyrelsen lovade
härvid -- inte minst mot bakgrund av
förhandlingsuppläggningen vid gällande arrendeavtals
tillkomst år 1973 -- att återkomma med närmare besked
kring aktuella myndigheters medverkan sedan Statens
jordbruksverks skriftliga ställningstagande i saken erhållits.
Jordbruksverket har härefter i skrivelse 1992-12-14
uttalat att det enligt verkets uppfattning ankommer på
markägarna och de renskötande samerna att
överenskomma om upplåtelser av mark för
renskötseländamål. Verket avser inte att delta i
förhandlingarna som företrädare för någon parts intressen.
Länsstyrelsen delar jordbruksverkets principiella
inställning till saken. Länsstyrelsen anser sig således
förhindrad att företräda någon part i förhandlingarna.
Däremot kommer länsstyrelsen att tillhandahålla allt
tillgängligt material från de tidigare förhandlingarna och är
även beredd att bistå med information i övrigt för att
underlätta förhandlingsarbetets bedrivande.
Detta är för oss motionärer ett märkligt förfarande mot
bakgrund av den komplexa situation som råder vad avser
markanvändning för Tännäs sameby. Vi motionärer
föreslår att regeringen snarast ingriper i detta ärende och
medverkar till en godtagbar lösning för såväl markägare
som de renägande samerna. En möjlig strategi vore enligt
oss att medverka till att de arrendeavtal som gällt till den 30 september
1993 fick förlängas och att man under
avtalens nya löptid sökte en slutlig lösning med
renbetesmarkerna för Tännäs sameby.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens fortsatta ansvar att lösa
markfrågan för renskötseln i Tännäs sameby.
Stockholm den 25 januari 1994
Leo Persson (s)
Magnus Persson (s)
z2pBilaga
pz3