Det radioaktiva nedfallet efter Tjernobylolyckan
drabbade begränsade delar av vårt land. De kommuner som
i dag har problem kvar är dessbättre få, men där problemen
finns drabbas befolkningen hårt på olika sätt.
Gävle kommun är hårdast drabbad i landet.
Förhoppningarna 1986 när olyckan inträffade var att
radiocesiumhalterna i fisk, vilt, bär och svamp skulle gå ner
relativt snabbt. Tyvärr har så inte blivit fallet. I Gävle
kommun måste man testa allt från naturen som man ämnar
förtära för att få besked om cesiumhalten.
1992 hade t.ex. 40 procent av alla nedlagda älgar högre
halter cesium än gällande gränsvärde -- 1 500 Bq per kg
kött. Av rådjur skjutna under 1993 har endast en tredjedel
klarat gränsvärdet och kunnat användas.
Älg- och rådjursjakt är nödvändig att bedriva för att
hålla stammen på en acceptabel nivå så att
skadeverkningarna på ungskog och planteringar inte blir för
stora. Likaså är jakten nödvändig för att minimera
trafikolyckorna där vilt är inblandade.
Jägarkåren har hittills varit mycket lojal och jagat i
samma utsträckning som tidigare, även om mycket av det
skjutna viltet måste kasseras. Jägarna har dessutom hjälpt
forskarna på olika sätt för att underlätta forskningen om
radiocesium i vilt.
Gävle kommun och jaktvårdsorganisationer har i
samverkan varje år sedan 1986 tagit fram noggrann statistik
för fällt vilt inom respektive jaktvårdsområde eller
jaktklubb. Man kan därför följa hur cesiumhalterna
förändrats under åren inom små begränsade områden med
olika markförhållanden och specifika betingelser i övrigt --
ett material som är ovärderligt för forskarna. Diagram och
siffror på nästa sida visar statistik från Trödje
jaktvårdsområde.
Behovet av ökad forskning kring verkningarna av det
radioaktiva nedfallet är mycket stort. Oavsett om våra
svenska kärnkraftverk är så säkra och välkontrollerade att
något liknande det som hände i Tjernobyl inte kan inträffa
i Sverige så kan vi inte bortse från att det på andra sidan
Östersjön finns kärnkraftverk som är osäkra, och som vid
ett haveri kan drabba Sverige på liknande sätt som skedde
vid Tjernobylolyckan. Regeringen bör därför överväga hur
man skall intensifiera forskningen vad gäller det radioaktiva
nedfallets verkningar.
När det gäller provtagning på vilt, fisk, bär och svamp
erbjöd kommunerna kostnadsfria tester under de första
åren efter Tjernobylolyckan. När kommunernas ekonomi
nu blivit mera ansträngd har man börjat att ta ut hela
kostnaden för proven av den som lämnar t.ex. kött för
provtagning. I dag är kostnaden 140 kronor per prov. För i
första hand jägare och fiskare har kostnaden för
provtagningar blivit betungande. Man betalar 140 kronor
för ett prov som oftast resulterar i att fisken eller viltet får
kasseras. Att denna situation minskar främst jägarnas
intresse för såväl jakt som fortsatt hjälp åt forskningen är
förståeligt.
Efter olyckan i Tjernobyl var alla överens om att staten
skulle bistå dem som drabbades ekonomiskt. Så har också
skett beträffande t.ex. jordbrukare, samer och fiskare.
När det gäller kostnaden för provtagning har staten ej
behövt betala eftersom kommunerna tidigare har tagit på
sig denna kostnad. När kommunerna nu debiterar
kostnaden på den som lämnar in prover har vi en ny
situation där staten bör ta över denna kostnad. Totalt rör
det sig om mycket små belopp för staten. I Gävle kommun
verkställs drygt 2 000 prov per år till en total kostnad av ca
300 000 kronor. En god bedömning bör vara att kostnaden
för provtagning i alla berörda kommuner stannar mellan två
och tre miljoner kronor.
I det statsfinansiella läge som Sverige i dag befinner sig
kan man inte förorda nya anslagsposter i budgeten. Jag
föreslår i stället att medel omdisponeras från
naturvårdsverket och länsstyrelsernas viltskadefonder så att
provtagningarna även i fortsättningen blir kostnadsfria för
jägarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad forskning kring
radiocesium i vilt samt kostnader för provtagning.