Det radioaktiva nedfallet efter Tjernobylolyckan drabbade begränsade delar av vårt land. De kommuner som i dag har problem kvar är dessbättre få, men där problemen finns drabbas befolkningen hårt på olika sätt.
Gävle kommun är hårdast drabbad i landet. Förhoppningarna 1986 när olyckan inträffade var att radiocesiumhalterna i fisk, vilt, bär och svamp skulle gå ner relativt snabbt. Tyvärr har så inte blivit fallet. I Gävle kommun måste man testa allt från naturen som man ämnar förtära för att få besked om cesiumhalten.
1992 hade t.ex. 40 procent av alla nedlagda älgar högre halter cesium än gällande gränsvärde -- 1 500 Bq per kg kött. Av rådjur skjutna under 1993 har endast en tredjedel klarat gränsvärdet och kunnat användas.
Älg- och rådjursjakt är nödvändig att bedriva för att hålla stammen på en acceptabel nivå så att skadeverkningarna på ungskog och planteringar inte blir för stora. Likaså är jakten nödvändig för att minimera trafikolyckorna där vilt är inblandade.
Jägarkåren har hittills varit mycket lojal och jagat i samma utsträckning som tidigare, även om mycket av det skjutna viltet måste kasseras. Jägarna har dessutom hjälpt forskarna på olika sätt för att underlätta forskningen om radiocesium i vilt.
Gävle kommun och jaktvårdsorganisationer har i samverkan varje år sedan 1986 tagit fram noggrann statistik för fällt vilt inom respektive jaktvårdsområde eller jaktklubb. Man kan därför följa hur cesiumhalterna förändrats under åren inom små begränsade områden med olika markförhållanden och specifika betingelser i övrigt -- ett material som är ovärderligt för forskarna. Diagram och siffror på nästa sida visar statistik från Trödje jaktvårdsområde.
Behovet av ökad forskning kring verkningarna av det radioaktiva nedfallet är mycket stort. Oavsett om våra svenska kärnkraftverk är så säkra och välkontrollerade att något liknande det som hände i Tjernobyl inte kan inträffa i Sverige så kan vi inte bortse från att det på andra sidan Östersjön finns kärnkraftverk som är osäkra, och som vid ett haveri kan drabba Sverige på liknande sätt som skedde vid Tjernobylolyckan. Regeringen bör därför överväga hur man skall intensifiera forskningen vad gäller det radioaktiva nedfallets verkningar.
När det gäller provtagning på vilt, fisk, bär och svamp erbjöd kommunerna kostnadsfria tester under de första åren efter Tjernobylolyckan. När kommunernas ekonomi nu blivit mera ansträngd har man börjat att ta ut hela kostnaden för proven av den som lämnar t.ex. kött för provtagning. I dag är kostnaden 140 kronor per prov. För i första hand jägare och fiskare har kostnaden för provtagningar blivit betungande. Man betalar 140 kronor för ett prov som oftast resulterar i att fisken eller viltet får kasseras. Att denna situation minskar främst jägarnas intresse för såväl jakt som fortsatt hjälp åt forskningen är förståeligt.
Efter olyckan i Tjernobyl var alla överens om att staten skulle bistå dem som drabbades ekonomiskt. Så har också skett beträffande t.ex. jordbrukare, samer och fiskare.
När det gäller kostnaden för provtagning har staten ej behövt betala eftersom kommunerna tidigare har tagit på sig denna kostnad. När kommunerna nu debiterar kostnaden på den som lämnar in prover har vi en ny situation där staten bör ta över denna kostnad. Totalt rör det sig om mycket små belopp för staten. I Gävle kommun verkställs drygt 2 000 prov per år till en total kostnad av ca 300 000 kronor. En god bedömning bör vara att kostnaden för provtagning i alla berörda kommuner stannar mellan två och tre miljoner kronor.
I det statsfinansiella läge som Sverige i dag befinner sig kan man inte förorda nya anslagsposter i budgeten. Jag föreslår i stället att medel omdisponeras från naturvårdsverket och länsstyrelsernas viltskadefonder så att provtagningarna även i fortsättningen blir kostnadsfria för jägarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning kring radiocesium i vilt samt kostnader för provtagning.
Stockholm den 21 januari 1994 Rolf Dahlberg (m)