Grupper av frilevande vildsvin har under de senaste åren
blivit allt vanligare på skilda håll i landet. Dessa grupper
eller stammar har sin härkomst från djur som rymt ur
vilthägn och det kan således inte anses att de härrör från
planerade utsättningar. Under flera års tid har frågan
debatterats och utretts huruvida dessa stammar skulle
tillåtas finnas kvar eller om de skulle utrotas. Olika beslut
har fattats och i proposition 1986/87:58, Om jaktlag m m,
skrevs det att övervägande skäl talade för att de vildsvin
som fanns i landet inte skulle utrotas. Vidare skrevs det att
man inte fann stöd för att vildsvinen skulle innebära någon
särskilt allvarlig eller svårbemästrad skaderisk för
jordbruket samt att allvarligare skador för jordbruket bör
kunna motverkas genom ett starkt jakttryck. Resultatet
blev att det infördes en allmän jakt på vildsvin. Detta till
trots har ändock skadorna föranledda av frilevande
vildsvinsstammar ökat och de uttryckta förhoppningarna
har således ej infriats. Det är därför enligt vår mening
viktigt att dessa frågor på nytt tas upp så att en långsiktig
lösning kan ske.
När det gäller jakträtt så följer den ägandet av marken.
Denna rätt kan arrenderas ut till annan part eller om
jordbruksmark arrenderas ut följa med i det arrendeavtalet.
För den som själv äger sin jordbruksmark finns det
möjlighet att inom vissa ramar hantera frågan genom jakt.
Dock kan detta försök att hantera stammens storlek vara
verkningslöst om det finns andra markägare som inte har
samma intresse av en decimerad stam och således ej utsätter
densamma för ett jakttryck.
Vidare kan vi konstatera att en jordbruksarrendator i
realiteten inte har någon som helst möjlighet att utsätta
vildsvinsstammen för beskattning om jakträtten är
undantagen från jordbruksarrendet. Förutom de skador
som de frilevande vildsvinen således kan åsamka jordbruket
genom att förstöra växande gröda så förekommer det också
att de kan utföra stora skador i exempelvis villaträdgårdar
och på annan tomtmark. De skador som kan uppstå är
många gånger stora och ett helt års växtodlingsansträngning
kan under mycket kort tid helt spolieras.
Visserligen kan skyddsjakt i vissa fall beviljas men såvitt
det är oss bekant har ej sådan beviljats till
jordbruksarrendator utan jakträtt. Man hänvisar då ofta till
att avtal bör träffas mellan arrendatorn och jordägaren.
Dessutom är det normalt stor restriktivitet vad gäller beslut
om skyddsjakt. Besluten lär dessutom kunna överklagas
varför den avsedda effekten vid beslut helt kan spolieras
genom den tid som kan passera under ärendets
handläggning.
Enligt vår mening består bristerna i nuvarande
regelsystem bland annat i följande:
1. Att låta skadereglering ske genom avtal mellan
jordbruksarrendatorn och jordägaren innebär regelmässigt
att arrendatorn blir lidande och i praktiken får svara för
foder åt vildsvinsstammen.
2. Dessa avtal kan bara gälla vissa skadelidande. Den
som inte är jordbruksarrendator har inte denna möjlighet.
Det måste ändå betraktas som otillfredsställande att
exempelvis villaägare kan få hela sin tomt och trädgård helt
spolierad utan att kunna få ersättning eller ens ha praktisk
möjlighet att eliminera skaderisken.
Dessutom kan det synas märkligt att man kan få tåla
skador från djur förrymda från vilthägn utan att ersättning
utgår medan skador från förrymda tamdjur innebär
ansvarsskyldighet.
Dessa frilevande stammar är nu på många håll ett stort
problem och åtgärder måste således ske för att minska och
helst helt undanröja problemen. Detta kan ske på olika sätt.
Ett sätt kan vara att jakträtten automatiskt skall följa med
vid jordbruksarrende. Detta kan då ge arrendatorerna
bättre möjligheter att kontrollera stammarnas storlek inom
de aktuella områdena. Andra sätt kan vara att skyddsjakt
beviljas i större utsträckning eller att jakträttsinnehavarna
åläggs att genom en ökad beskattning av stammen se till att
den får en mindre omfattning. Vidare bör det finnas
möjlighet för den som lider stor skada och då det kan anses
att det är oskäligt att han själv skall svara för de kostnader
skadan föranleder skall ha möjlighet att få ersättning av
statsmedel.
Enligt vår mening är det viktigt att dessa frågor
beträffande skador från frilevande stammar av vildsvin får
en snar och ändamålsenlig lösning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skador föranledda av frilevande
vildsvinsstammar.
Stockholm den 19 januari 1994
Sven-Olof Petersson (c)
Ingrid Skeppstedt (c)