Det område inom viket rennäringen utövas i Sverige i
dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset
i norr. Detta område indelas i dels ett åretruntområde, där
renarna får uppehålla sig hela året, dels ett område där
renarna under viss tid får vistas. Det senare benämns
vinterbetesmarkerna och den tiden är från den 1 oktober till
den 30 april.
Ett problem som med tiden blivit allt större är att renar
stannar eller lämnas kvar i vinterbeteslandet även under tid
när dessa inte får vistas där. Här finns ett klart samband med
att renantalet under både 1970- och 80-talet ständigt har
ökat, ingen vet nog hur mycket ren det finns idag i landet.
Detta har bl.a. medfört att en fast renstam har etablerat sig
nedanför åretruntmarkerna. Trots vissa försök till åtgärder
så har problemen vuxit och väcker ett allt bredare missnöje.
Det här innebär bl.a. skador på åker och skogsmark
vilket då drabbar tredje man, det finns skogsägare som
tvingats omplantera sin mark till stora kostnader. Ett
mycket stort irritationsmoment är också att renarna delvis
eller helt spolierar möjligheten till älgjakt på vissa håll. Man
förstår jägarnas reaktion när dessa finner sin mark, som
man hyrt för dyra pengar, fullproppad med ren. Många
sammanträden har hållits mellan rennäringens utövare och
jägare. Löften har getts om förändring, men någon
förbättring har inte skett, missförhållanden bara ökar.
Följden av detta har blivit att motsättningarna mellan
ortsbefolkning och samerna har skärpts. Här borde man ju
kunna förlita sig på myndigheters tillsyn, att lagar och
förordningar följs, men så är inte fallet. Om åtgärder har
vidtagits så har dessa präglats av ineffektivitet och inte lett
till någon förändring eller förbättring.
I den rennäringslag som gällde före den 1 juli 1993 kunde
länsstyrelsen enligt § 71 i lagen efter framställning förordna
om tvångsslakt av renar. Detta skedde också några gånger,
men i regel hände ingenting med de framställningar som
gjordes. Ofta blev det så att när framställningen efter
överklagan vandrat hela vägen i beslutsgången, så var det
åter tillåtet att ha renar i vinterbetesområdet.
Den 1 juli 1993 ändrades rennäringslagen, bl.a. § 71. Nu
sägs att länsstyrelsen kan vid vite förelägga samebyn
att föra bort renar som uppehåller sig på förbjudet område.
När denna förändring beslöts av riksdagen så fanns
motionskrav att det borde vara skall i lagtexten
istället för kan. Motivet för detta var att länsstyrelsen
då skulle vara tvingad att vidta åtgärder när
missförhållanden anmälts. Nu lyssnade varken utskott eller
riksdag på dessa argument.
Hur har då problemet med renar på förbjudet område
hanterats efter lagändringen. Exempelvis gjordes i
Västerbotten en renobservation i samband med första
älgjaktsveckan. Nu var det bara 365 jaktområden som
rapporterade, många jägare har tröttnat på att rapportera,
de tycker det är meningslöst. Men dessa områden
inrapporterade 37 000 renar nedanför odlingsgränsen, alltså
på förbjudet område. Inom t ex Vilhelmina kommun
observerades närmare 8 000 renar, man förstår de problem
som uppstår och den ilska det skapar.
Vad har då den förändring i lagparagrafen som vidtogs
inneburit. Ja, många framställningar till länsstyrelsen har
gjorts, men inget har hänt, man ser på myndighetshåll inte
lagparagrafen som tvingande.
Människorna som bor i de områden som här berörs
ställer sig mycket undrande till hur man i ett rättssamhälle
år efter år kan bryta mot lagar och förordningar utan påföljd
och att det inte har någon verkan att anmäla
missförhållanden vare sig till polis eller länsstyrelse. Så här
kan det väl ändå inte få fortsätta!
Om ett mångbruk inom berört område skall kunna
bedrivas så måste hänsyn tas till andra näringar och
intressen. Likaväl som övrig befolkning inom
renskötselområdet måste ta hänsyn till rennäringen, så
måste den näringens utövare ta hänsyn till andra. Det första
kravet för att det skall bli möjligt, det måste vara att lagar
som stiftats och regler som upprättats följs. Sker inte detta
så blir följden att motsättningarna skärps, vem vinner på
detta, ingen! Kanske också en välvilja från myndigheters
sida att ständigt försöka undvika åtgärder i verkligheten blir
till skada och försämrar situationen år från år.
För att komma ut ur detta problem behövs nog ett helt
batteri av åtgärder, såväl stimulerande som av tvingande
karaktär. Det måste innebära bl.a. att myndigheterna måste
få klara och bestämda uppdrag i sin tillsynsverksamhet. En
sådan åtgärd är en förändring av § 71 i rennäringslagen.
För det första måste ordet kan utgå och istället
ordet skall ingå. Det måste vara en tvingande
lagstiftning när tredje man åsamkas skada, något annat är
helt orimligt. Vidare att ansvaret och vitesförläggandet
läggs på den enskilde renägaren istället för som nu på
samebyn. De inom samebyn som inte t ex har renar på
förbjudet område skall rimligen inte vara med att betala för
de försumliga. Det finns också en viss konkurrens inom
samebyn mellan enskilda renägare, detta är också ett skäl
att göra den här förändringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 71 § rennäringslagen (1971:437)
ges följande lydelse:
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på
mark inom detta område under tid då renskötsel inte får
bedrivas där, skall länsstyrelsen på framställning av den som
därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse
vid vite förelägga renägaren att föra bort renarna.
Vitesförläggande enligt första stycket får meddelas
endast om renägaren underlåter att inom skälig tid efter
anmaning ta hand om renarna.