Kommunerna har så kallat planmonopol dvs. de har
bestämmanderätt över vad marken ska användas till.
Denna kommunala rättighet har tillkommit för att
kommunerna ska kunna göra en vettig och funktionell
stadsplanering.
I många kommuner där den kommunala planeringen har
hanterats på ett bra sätt har man kunnat anlägga
bostadsområden, industrietableringar,
infrastrukturanläggningar, grönområden etc. på ett
effektivt och genomtänkt sätt. I och med att
markanvändningen styrs av de kommunala församlingarna
ligger beslutsmakten nära kommuninvånarna.
Plan- och bygglagen har varit den grundläggande
lagstiftningen för denna verksamhet. Regeringen har vid
flera tillfällen försämrat kommunernas möjlighet till att
styra markanvändningen. I motsvarande grad har
markägarnas makt över planeringsprocessen ökat. Det
märks mycket tydligt i de kommuner där ledig mark varit
eller är en bristvara och därmed värdefull.
Ofta äger byggbolag och byggmaterialföretag mark och
driver förslag om markanvändning som gynnar deras
intressen vilket ibland står i strid med samhällets. Planerna
på Öresundsbro och Österleden i Stockholm är tydliga
exempel på hur företagen bestämt dagordningen.
Kommunernas makt över markanvändningen måste
stärkas. I takt med att tätorterna växer och allt fler krav
ställs på samma mark måste den demokratiska
planprocessen stärkas -- inte urholkas som regeringen
försöker göra. Inte minst de ökade miljökraven och
miljöhänsynen kräver ett ökat kommunalt engagemang och
makt.
Regeringen bör få i uppdrag att komma med förslag om
hur den kommunala planprocessen skall stärkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den kommer med
förslag om hur den kommunala planprocessen skall stärkas.
Stockholm den 22 januari 1994
Lars Werner (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Karl-Erik Persson (v)
Rolf L Nilson (v)