Brandskadorna minskar lyckligtvis enligt statistiken. Kostnaderna för bränder ökade kraftigt under hela åttiotalet fram t.o.m. år 1990. Den trenden tycks nu ha brutits. Försäkringsbolagen rapporterar minskade kostnader för bränder och antalet bränder har också minskat. Antalet bränder var 31 600 år 1992 mot 32 400 året dessförinnan. Medelskadebeloppet per brandskada var ca 105 000 kronor. Statistik för 1993 är ej klar.
Det som är värt att uppmärksamma är det faktum att bränderna i bostäder, tvärt emot andra riskslag, ökade något både vad gäller antal och kostnader. Under jul- och nyårshelgerna inträffade ett antal lägenhetsbränder, en del med dödsoffer som följd.
Under 1992 omkom ca 100 personer vid bränder i Sverige. Fördelning av omkomna i villor och flerfamiljshus var lika. Rökning är den vanligaste kända orsaken.
Förekomsten av brandvarnare har ökat genom åren. Villaägare har brandvarnare i huset till 90--95 %. I lägenheter är förekomsten endast 50 %.
Räddningstjänsten menar att många brandtillbud aldrig anmäls. 75 % av bränderna åtgärdas utan hjälp av brandkår.
Även om förekomsten av brandvarnare ökat, finns det en hel del kvar att göra på området. Effektiva brandvarnare i huset eller lägenheten gör att brand uppmärksammas på ett tidigt stadium. Detta begränsar skadorna och förhindrar framför allt dödsfall i branden.
Bostadsinnehavaren vinner på detta. Brandförsäkringsbolaget vinner också. I bästa fall kan brandförsäkringspremierna sänkas.
Krav på effektiva brandvarnare i tillräckligt antal även i privata bostäder borde vara lagfäst. Kontroll kunde lämpligen kopplas till villa-hem-försäkringen. För hyreslägenheter torde ansvaret läggas på husägaren, eftersom långt ifrån alla hyresgäster har hemförsäkring.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brandvarnare skall vara obligatorium i alla privatbostäder.
Stockholm den 21 januari 1994 Märtha Gårdestig (kds)