Rätten att leva i en miljö som inte innebär risk för liv och
hälsa är en fundamental rättighet.
Kommunerna har ett övergripande ansvar för
människors hälsa och för miljön i kommunen.
Kommuninvånarnas representanter i kommunfullmäktige
måste därför ha rätt att bestämma om och i så fall vilka typer
av miljöfarliga anläggningar och verksamheter som skall
finnas i kommunen.
Den kommunala vetorätten, som innebär att en
kommun har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande
anläggningar i den egna kommunen ger en sådan rätt och är
också en av hörnstenarna i den kommunala
självbestämmanderätten, och en förutsättning för en reell
demokrati.
Genom riksdagsbeslut under riksmötet 1989/1990
gjordes kraftiga inskränkningar i den kommunala
vetorätten. Regeringen gavs då möjligheter att köra över
den kommunala demokratin genom att bestämma om
lokalisering av vissa typer av anläggningar i strid med en
kommuns uttalade vilja.
Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna
tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av
utbränt kärnbränsle.
En av de platser i vårt land där man vill undersöka
berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt
kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra
Bohuslän och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket
starkt motstånd i det berörda området. När planerna blev
kända för mer än 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med
syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar.
Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man
har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i mer än
10 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den
kampen. De tre berörda kommunerna, Munkedal, Tanum
och Dals-Ed, förklarade samtliga att man ämnade utnyttja
den kommunala vetorätten som då fanns i NRL för att
förhindra att Kynnefjäll görs till en sopstation för utbränt
kärnbränsle. När riksdagen beslöt att göra inskränkningar i
vetorätten upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot
bygden.
Detta visar på det felaktiga i att starta produktion av
kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur som det
oerhört giftiga avfallet skall förvaras.
Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att
minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och
energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte
kan destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör
överhuvudtaget inte tillåtas.
Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt
land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas
medborgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den
genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten
rycker undan grunden för en stor del av den kommunala
självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att
själva kunna påverka sin livsmiljö.
Sett i ett EG-perspektiv är det också viktigt att stärka
den lokala självstyrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som
innebär att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt
talar också för en förstärkning av den kommunala
vetorätten.
Naturresurslagen, i vilken den kommunala vetorätten
regleras, planeras att föras över som en del i en ny
miljöbalk. Det är bra att samla olika miljölagstiftningar i en
särskild balk. Enligt vår uppfattning bör den kommunala
vetorätten omfatta även anläggningar för utbränt
kärnbränsle. Detta bör inarbetas i det kommande förslaget
till miljöbalk.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgning av den kommunala
vetorätten.
Stockholm den 18 januari 1994
Elving Andersson (c)
Marianne Andersson (c)