De flesta bränder i Sverige inträffar i bostäder. Det är
också där de flesta dödsbränderna sker. Ett sätt att minska
dödsfallen är att ge de boende en rimlig chans att sätta sig i
säkerhet. En förutsättning härför är att de uppmärksammas
på att brand utbrutit. Brandvarnaren fyller här en utmärkt
funktion genom att redan vid måttlig rökutveckling avge en
genomträngande signal som larmar de boende.
Sommaren 1991 fick Boverket ett uppdrag från
regeringen att utreda behovet av brandvarnare i bostäder.
Bakgrunden var ovannämnda skadesituation, att Norge
infört krav på brandvarnare t.o.m. med retroaktiv verkan
samt att brandvarnare i sin enklaste form blivit mycket
billiga men i gengäld kräver viss skötsel som exempelvis
batteribyte.
Såväl Boverkets utredning som remissvaren från
Räddningsverket och Svenska Brandförsvarsföreningen
talade för ett införande av krav på brandvarnare i
nytillkommande bostadsbebyggelse. I Räddningsverkets
kostnad--nytta-analys visades också att det var klart
lönsamt för samhället med ett krav på brandvarnare.
När Boverket redovisade sina nya föreskrifter
''Boverkets byggregler'' till Näringsdepartementet fanns
ovannämnda synpunkter och utredningsmaterial med.
Departementet har uppenbarligen gjort en annan
bedömning eftersom kravet inte kom med i
nybyggnadsreglerna.
Räddningsverket har dock fortfarande samma
uppfattning, nämligen att brandvarnare är en billig
livförsäkring som är lönsam för samhället.
Teknikutvecklingen har också gått framåt så att det nu finns
brandvarnare som ansluts till det vanliga elnätet via det
vanliga uttaget för taklampan. Därmed behövs inte någon
extra ledningsdragning.
Flera i dag aktuella bostadsbränder skulle ha kunnat
undvikas med ett sådant obligatorium.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att brandvarnare bör ingå i
byggnormen.
Stockholm den 18 januari 1994
Iréne Vestlund (s)
Birgitta Johansson (s)