De flesta bränder i Sverige inträffar i bostäder. Det är också där de flesta dödsbränderna sker. Ett sätt att minska dödsfallen är att ge de boende en rimlig chans att sätta sig i säkerhet. En förutsättning härför är att de uppmärksammas på att brand utbrutit. Brandvarnaren fyller här en utmärkt funktion genom att redan vid måttlig rökutveckling avge en genomträngande signal som larmar de boende.
Sommaren 1991 fick Boverket ett uppdrag från regeringen att utreda behovet av brandvarnare i bostäder. Bakgrunden var ovannämnda skadesituation, att Norge infört krav på brandvarnare t.o.m. med retroaktiv verkan samt att brandvarnare i sin enklaste form blivit mycket billiga men i gengäld kräver viss skötsel som exempelvis batteribyte.
Såväl Boverkets utredning som remissvaren från Räddningsverket och Svenska Brandförsvarsföreningen talade för ett införande av krav på brandvarnare i nytillkommande bostadsbebyggelse. I Räddningsverkets kostnad--nytta-analys visades också att det var klart lönsamt för samhället med ett krav på brandvarnare.
När Boverket redovisade sina nya föreskrifter ''Boverkets byggregler'' till Näringsdepartementet fanns ovannämnda synpunkter och utredningsmaterial med. Departementet har uppenbarligen gjort en annan bedömning eftersom kravet inte kom med i nybyggnadsreglerna.
Räddningsverket har dock fortfarande samma uppfattning, nämligen att brandvarnare är en billig livförsäkring som är lönsam för samhället. Teknikutvecklingen har också gått framåt så att det nu finns brandvarnare som ansluts till det vanliga elnätet via det vanliga uttaget för taklampan. Därmed behövs inte någon extra ledningsdragning.
Flera i dag aktuella bostadsbränder skulle ha kunnat undvikas med ett sådant obligatorium.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brandvarnare bör ingå i byggnormen.
Stockholm den 18 januari 1994 Iréne Vestlund (s) Birgitta Johansson (s)