Två tredjedelar av Sveriges landyta bär skog i någon
form. Hälften av skogen ägs av privata, mindre skogsägare,
25 %
av privata bolag och resten av staten, kommuner och
kyrkan. Ägandet av skogen har inte ändrats nämnvärt
under de senaste åren.
I Norrland är skogsbruket den helt avgörande
basnäringen. 60 000 norrlänningar är sysselsatta inom
näringen som även omfattar trä- och massaindustrin. Inte
minst för de privata skogsägarna blir den förda
skogspolitiken betydelsefull.
Självklart anser jag att målen för skogspolitiken även i
framtiden måste syfta till en långsiktig och ekologiskt
anpassad strategi. Men skogspolitiken kan inte enbart leva
sitt eget liv utan måste passa in i den övergripande politiken.
Såväl nya kunskaper och värderingar som den praktiska
verklighetsanknutna tillämpningen måste få komma till
uttryck i den konkreta utformningen av politiken.
Att äga och sköta mark har setts som betydelsefullt, inte
bara för landsbygdsbefolkningens utkomst, utan också för
de boendes trivsel. De regionalpolitiska strävanden som
utmynnat i kravet på en ''levande landsbygd'' är nu allmänt
accepterade.
Utan tvivel har därmed även fastighetsbildningen varit
ett av de medel som medverkat till fortsatt sysselsättning
och bosättning på landsbygden. Ändringen i 3 kap. 5 §
fastighetsbildningslagen (FBL) har gjorts mot denna
bakgrund. Enligt 3 kap. 5 § FBL om jordbruksfastigheter
skall man ta regionalpolitiska hänsyn till intresse av
bosättning och sysselsättning i glesbygd. Däremot saknas
dessa motiv i 3 kap. 7 § FBL om skogsbruksfastigheter.
Reglerna i 3 kap. 7 § FBL är inte kopplade till ett
regionalpolitiskt synsätt. Konsekvenserna av detta vållar
problem i framför allt Norrlands inland.
En ny inriktning har på senare tid vunnit gehör vad gäller
jordbruksfastigheter i Norrlands glesbygd. Den innebär att
man inte längre eftersträvar stora och bärkraftiga enheter.
Byautvecklingen bygger i stället på att varje tillfälle till
sysselsättning tas till vara. Kombinationsjordbruk gör att
byborna sammantaget skall kunna leva på olika
arbetsuppgifter; jordbruk--liten serviceverkstad, jordbruk--
taxirörelse osv. Avsikten är att detta skall ge en familj
tillräcklig försörjning.
Samma synsätt gäller inte för skogsbruksfastigheter. I
specialmotiveringen till nyligen genomförda förändringar i
3 kap. 7 § FBL sägs bl.a. att en nybildad fastighet bör ha en
tillväxt på 200--250 kubikmeter skog årligen. Vidare
framgår att regionalpolitiska intressen inte skall tillmätas en
självständig betydelse vid tillämpning av paragrafen.
Trots att det i motiveringen nämns att det är en stor
skillnad i skogens tillväxt mellan den norra delen och den
södra delen av vårt land, har detta inte medfört någon
särskild bedömning i fråga om skogsfastigheter som är
belägna i norra Sverige. En konsekvent slutsats av denna
faktiska bedömning saknas helt.
Konsekvensen blir att i norra Sverige kommer det att
fordras till ytan större fastigheter än i södra Sverige, för att
nå en tillväxt på 200--250 kubikmeter skog. Vid önskemål
om avstyckning t.ex. vid ett samägande av en fastighet, om
det av något skäl inte är möjligt att klara av ett fortsatt
samägande, kan kravet i praktiken bli omöjligt att
tillgodose. Resultatet blir fortsatt avfolkning av den
norrländska glesbygden eftersom både det ekonomiska och
sysselsättningsmässiga tillskottet i form av skogsbruk kan
vara den avgörande byggstenen för familjens ekonomi och
bosättning.
Kommunerna har i sin tur i sina översiktsplaner tagit
fasta på att fastighetsbildning kan vara ett hjälpmedel för att
stimulera till ett fortsatt boende och sysselsättning.
Kommunernas målsättning är därför att fastighetsbildning
bör ske så att sysselsättning och boende på landsbygden
underlättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen att hänsyn tas
till regionalpolitiska skäl vid avstyckning av
skogsbruksfastigheter.