Två tredjedelar av Sveriges landyta bär skog i någon form. Hälften av skogen ägs av privata, mindre skogsägare, 25 % av privata bolag och resten av staten, kommuner och kyrkan. Ägandet av skogen har inte ändrats nämnvärt under de senaste åren.
I Norrland är skogsbruket den helt avgörande basnäringen. 60 000 norrlänningar är sysselsatta inom näringen som även omfattar trä- och massaindustrin. Inte minst för de privata skogsägarna blir den förda skogspolitiken betydelsefull.
Självklart anser jag att målen för skogspolitiken även i framtiden måste syfta till en långsiktig och ekologiskt anpassad strategi. Men skogspolitiken kan inte enbart leva sitt eget liv utan måste passa in i den övergripande politiken. Såväl nya kunskaper och värderingar som den praktiska verklighetsanknutna tillämpningen måste få komma till uttryck i den konkreta utformningen av politiken.
Att äga och sköta mark har setts som betydelsefullt, inte bara för landsbygdsbefolkningens utkomst, utan också för de boendes trivsel. De regionalpolitiska strävanden som utmynnat i kravet på en ''levande landsbygd'' är nu allmänt accepterade.
Utan tvivel har därmed även fastighetsbildningen varit ett av de medel som medverkat till fortsatt sysselsättning och bosättning på landsbygden. Ändringen i 3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (FBL) har gjorts mot denna bakgrund. Enligt 3 kap. 5 § FBL om jordbruksfastigheter skall man ta regionalpolitiska hänsyn till intresse av bosättning och sysselsättning i glesbygd. Däremot saknas dessa motiv i 3 kap. 7 § FBL om skogsbruksfastigheter. Reglerna i 3 kap. 7 § FBL är inte kopplade till ett regionalpolitiskt synsätt. Konsekvenserna av detta vållar problem i framför allt Norrlands inland.
En ny inriktning har på senare tid vunnit gehör vad gäller jordbruksfastigheter i Norrlands glesbygd. Den innebär att man inte längre eftersträvar stora och bärkraftiga enheter. Byautvecklingen bygger i stället på att varje tillfälle till sysselsättning tas till vara. Kombinationsjordbruk gör att byborna sammantaget skall kunna leva på olika arbetsuppgifter; jordbruk--liten serviceverkstad, jordbruk-- taxirörelse osv. Avsikten är att detta skall ge en familj tillräcklig försörjning.
Samma synsätt gäller inte för skogsbruksfastigheter. I specialmotiveringen till nyligen genomförda förändringar i 3 kap. 7 § FBL sägs bl.a. att en nybildad fastighet bör ha en tillväxt på 200--250 kubikmeter skog årligen. Vidare framgår att regionalpolitiska intressen inte skall tillmätas en självständig betydelse vid tillämpning av paragrafen.
Trots att det i motiveringen nämns att det är en stor skillnad i skogens tillväxt mellan den norra delen och den södra delen av vårt land, har detta inte medfört någon särskild bedömning i fråga om skogsfastigheter som är belägna i norra Sverige. En konsekvent slutsats av denna faktiska bedömning saknas helt.
Konsekvensen blir att i norra Sverige kommer det att fordras till ytan större fastigheter än i södra Sverige, för att nå en tillväxt på 200--250 kubikmeter skog. Vid önskemål om avstyckning t.ex. vid ett samägande av en fastighet, om det av något skäl inte är möjligt att klara av ett fortsatt samägande, kan kravet i praktiken bli omöjligt att tillgodose. Resultatet blir fortsatt avfolkning av den norrländska glesbygden eftersom både det ekonomiska och sysselsättningsmässiga tillskottet i form av skogsbruk kan vara den avgörande byggstenen för familjens ekonomi och bosättning.
Kommunerna har i sin tur i sina översiktsplaner tagit fasta på att fastighetsbildning kan vara ett hjälpmedel för att stimulera till ett fortsatt boende och sysselsättning. Kommunernas målsättning är därför att fastighetsbildning bör ske så att sysselsättning och boende på landsbygden underlättas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen att hänsyn tas till regionalpolitiska skäl vid avstyckning av skogsbruksfastigheter.
Stockholm den 25 januari 1994 Ulla Orring (fp)