I en rättsstat värd namnet borde det vara en självklarhet
att rättsordningen tillförsäkrar den enskilde medborgaren
ersättning för hela förlusten, när dennes fasta egendom
exproprieras. Det gör den inte i Sverige. Det brister i
grundlagens skydd för rätten till ersättning vid tvångsvisa
överföringar av egendom. På grund härav har vi en
expropriationslag, som tillåter att, förutom stat och
kommun, privata bolag kan tvinga till sig mark från enskilda
till priser långt under marknadsvärdet.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen vilar på
principen att expropriationen skall lämna markägarens
förmögenhetsställning orubbad. Denna grundregel har
emellertid ett lysande undantag. Enligt den s.k.
presumtionsregeln i 4 kap 3 § expropriationslagen är
nämligen den som tilltvingar sig mark inte skyldig att betala
ersättning för den del av marknadsvärdet som beror på
förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningsrätt. Det är enbart i de sällsynta fall det kan
påvisas att förväntningsvärdet uppkommit mer än tio år före
ansökan om expropriation, som detta värde är
ersättningsgillt.
Presumtionsregeln är tillämplig vid expropriation även
för andra ändamål än tätbebyggelse. Regelns tillämpning är
inte heller förbehållen enbart stat och kommun. Den gäller
även till förmån för enskilda rättssubjekt som exproprierar,
exempelvis privatiserade kraftföretag och liknande. Här
blir presumtionsregelns stötande effekt särskilt tydlig. Ett
exempel, med verklighetsförankring, kan tjäna som
illustration. Ett privat kraftföretag tilltvingar sig
ledningsrätt på åkermark för framdragande av en större
underjordisk elkabel. Markområdet omfattar en
grusfyndighet. Den är lämpad att exploateras för
kommersiell täktverksamhet. Kabelintrånget raserar
möjligheten till framtida lönsam utvinning av grus. När
kabeln dras fram är täkttillstånd inte sökt och brytning av
grus har inte heller påbörjats. Hinder mot täkttillstånd av
hänsyn till naturvård eller annat intresse föreligger inte.
Kraftföretaget behöver inte betala ersättning för den
mistade möjligheten att exploatera grus. Ett betydande
marknadsvärde lämnas därmed oersatt. Privata företag kan
alltså med lagens hjälp tvinga till sig mark från enskilda till
priser långt under marknadsvärdet och med samma lags
hjälp öka sin egen förmögenhet på den ursprunglige
markägarens bekostnad.
Att markägarens rätt till ersättning vid expropriation är
svag beror på det bristfälliga skyddet för äganderätten i
grundlagen. I 2 kap 18 § regeringsformen finns ingen garanti
för att enskild vars egendom utsätts för expropriativa
ingrepp tillförsäkras ersättning för hela förlusten. Fri- och
rättighetskommitténs förra året framlagda förslag om
förstärkning av äganderätten i regeringsformen innehåller
inte någon förändring härvidlag. I regeringens nyligen
framlagda proposition om grundlagsfrågor (1993/94:117)
uttalas kort och gott att regeringen inte finner anledning att
förändra den ersättningsrätt vid expropriation som
nuvarande lydelsen av 2 kap 18 § regeringsformen
garanterar.
Om propositionsförslaget blir grundlag innebär det att
av Nordens länder får Sverige det svagaste
grundlagsskyddet för ersättningsrätten. Exempelvis har
både Norge och Danmark grundlagsstadganden om full
kompensation vid expropriation. I dessa länder har också
markägare rätt till ersättning för förväntningsvärden vid
tvångsvisa överföringar av egendom.
Det är nu angeläget att tillse att det liggande
grundlagsförslaget om egendomsskyddet skärps. Det måste
av grundlagstexten framgå att den som drabbas av
expropriation eller annat sådant förfogande är tillförsäkrad
full ersättning för förlusten. Härmed tvingas med
nödvändighet fram en revidering av presumtionsregeln.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
expropriationslagen i syfte att stärka enskild äganderätt.
Stockholm den 20 januari 1994
Anders G Högmark (m)
Jan-Olof Franzén (m)