Riksdagen fastslog i betänkandet 1990/91:JoU26 att
jordförvärvslagen (1979:230) inte varit något effektivt
instrument för att nå uppställda mål inom
jordbrukspolitiken. Vidare anfördes ''att regler som
begränsar lantbrukarnas frihet vid överlåtelse av mark så
långt möjligt bör utmönstras ur lagstiftningen''.
Bestämmelserna angående jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering utmönstrades ur lagstiftningen
utom i starkt ägosplittrade områden.
Trots att riksdagen utmönstrade
rationaliseringsaspekten i jordförvärvslagen kvarhölls
kontrollfunktionen vid förvärv i vissa -- starkt
ägosplittrade -- områden.
Vid försäljning eller överlåtelse av fastigheter utsätts
vissa områden för myndighetskontroll, medan andra
likvärdiga inom ett annat område inte utsätts för kontroll.
Detta strider mot principen om likabehandling.
Enskilt ägande av mark är en tillgång som kan behöva
realiseras vid vissa tillfällen. När det gäller en sådan
tillgång, i områden med myndighetskontroll, är värdet
mycket osäkert beroende på om myndigheten tillåter
försäljning eller inte.
Äganderättens värde urholkas genom den särbehandling
som jordförvärvslagen medger i områden med
ägosplittring.
Jordförvärvslagens undantagsbestämmelse bör snarast
utmönstras ur jordförvärvslagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utmönstra
undantagsbestämmelsen för ägosplittrade områden i
jordförvärvslagen.