Avvittringarna inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker skedde efter Lappmarks-reglementet-
friheterna, 1749--1862, (insyningar av nybyggen) och
utfördes enligt 1873 års avvittringsstadga, SFS 1873:26.
Därmed skedde områdestilldelningen och gränsläggningen
mellan det som skulle bli privata byanybyggen och kronans
marker, enligt bl.a. skattläggningsförordningen år 1866,
lagfarts- och inteckningsförordningen 1 januari 1876 och lag
om hemmansklyvning och ägostyckning 27 juni 1896.
Berörda sakägare inom nämnda område har ofta
ifrågasatt nuvarande områdesgränsers riktighet och dess
överensstämmelse med verkligheten, efter de lagar och
förordningar enligt vilket avvittringen genomfördes. Till
saken hör, att grundläggande handlingar uppges saknas hos
berörda myndigheter, vilket kanske förklarar denna
oklarhet samtidigt som det styrker behovet av en översyn.
Detta har medfört att bl.a. sakägare ovan odlingsgränsen i
Västerbottens län inte fått acceptabla svar på sina
frågeställningar hos dessa myndigheter.
Det är främst två problemområden som berörs. Som
nämnts är det ena frågan om den privata markens skiljande
från kronans. Den andra är rennäringens intressen och
rättigheter vad gäller den privata marken.
Ifråga om rennäringens rättigheter så talar mycket för att
avvittringen har haft en lika stor betydelse för renägarna
som för de privata fastighetsägarna. Detta är heller inte
enbart av betydelse för olika markägare, det handlar också
om vilka renägare som har laglig renskötselrätt inom den
sameby som de bedriver sin renskötsel.
Då det gäller avvittringen så anses från
ortsbefolkningens sida att fel begåtts och att därför mark
som rätteligen skall ägas av de olika privata fastigheterna
istället har blivit kronoöverloppsmark.
Frågan om en översyn av avvittringen har tidigare varit
uppe till behandling i riksdagen, mig veterligt med det enda
resultatet, en informationsskrift från
Justitiedepartementet. Med detta har inga problem fått sin
lösning eller svar getts på ställda frågor. Det torde nog inte
vara en information om avvittringen som efterfrågas, vad
som krävs är en översyn av densamma. Det är bl.a. en
mycket god kunskap om just avvittringen som fått boende
ovan odlingsgränsen att ifrågasätta nuvarande
förhållanden.
I samband med regeringens proposition om samerna och
samisk kultur, aktualiserades åter en rad frågeställningar
kring rennäringens rättigheter på enskild mark. Här finns
en rad inskränkningar i den privata äganderätten som
ifrågasätts av fastighetsägarna. Många ställer sig frågan om
det överhuvudtaget finns någon förfogandefrihet på sådan
enskild egendom som det här handlar om.
Att de privata fastighetsägarna ovanför odlingsgränsen
måste ta hänsyn till rennäringen, det är nog alla införstådda
med, men att oklarheter ifråga om deras rätt till sin
egendom inte klarläggs, har de ingen förståelse för.
Äganderätt och skydd för denna borde ju vara
densamma oavsett var man bor i landet, detta även med
tanke på den hänsyn som måste tas till andra intressen, t ex
rennäring. Sådan hänsyn kan ju rimligen inte innebära
sådana inskränkningar i äganderätten så att ägaren inte
disponerar över sin egen fastighet.
Vid fastställande av allmänna avvittringen inom
lappmarken i Västerbottens län, har mig veterligt icke
förbehåll tagits, angående renskötselrätt på enskild mark,
med stöd av 8 § andra stycket i 1873 års avvittringsstadga.
Ej heller synes renägarna gjort sådan framställning vid de
avvittringssammanträden som har hållits i anslutning till
avvittringsarbetet.
Utifrån kravet om att vi lever i ett rättssamhälle finns det
flera frågor inom lappmarken som hör till den här beskrivna
problematiken och som borde bli föremål för en
granskning. Det synes som om flagranta övergrepp skett
även inom rennäringen, när renägare med stöd av både
urminnes hävd och fastighetsrätt har mist sin renskötselrätt
och detta tydligen med myndigheters goda minne. Här har
andra som saknar lagligt inflyttningstillstånd och
renbetesfjällshandlingar tydligen tagit över (SOU 1936:23,
sid 21, samt Kungl. Kammarkollegiets utredning 1973-03-
12, Dnr 1405, 1410/71).
En annan fråga som berör rennäringen och de privata
fastighetsägarna är jakt- och fiskerättigheterna. Ett
irritationsmoment som snarast måste åtgärdas är
dubbelregistreringen av älglicens på mark ovan
odlingsgränsen. Även här torde svaret kunna fås om
markägarnas jakt- och fiskerättigheter vid en översyn av de
rättigheter som fastställdes vid avvittringen ovan
odlingsgränsen.
Enligt min mening är det helt otillfredsställande och
orimligt att berörda sakägare måste anlita domstolar och
därmed drabbas av stora kostnader för att bringa klarhet i
de för närvarande bevisligt oklara förhållanden som råder
ovan odlingsgränsen. Det är ju inte de enskilda
fastighetsägarna som är ansvariga för att äganderätten till
både mark och vatten är oklara och svävande. Till detta
skall då också läggas frågan om rättigheter och skyldigheter
som är knutna till fastighetsrätten.
Med tanke på omfattningen och betydelsen av den
process som avvittringen utgjorde så är det både rimligt och
nödvändigt att en översyn görs om avvittringens slutförande
och redovisning ovan odlingsgränsen inom nämnda län. Vid
en sådan översyn bör självfallet berörda sakägare få komma
till tals med sina dokumenterade kunskaper och
synpunkter. I vilken form översynen skall ske bör lämpligen
regeringen besluta om.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av avvittringens
slutförande och redovisning vad gäller Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen.