Avvittringarna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skedde efter Lappmarks-reglementet- friheterna, 1749--1862, (insyningar av nybyggen) och utfördes enligt 1873 års avvittringsstadga, SFS 1873:26. Därmed skedde områdestilldelningen och gränsläggningen mellan det som skulle bli privata byanybyggen och kronans marker, enligt bl.a. skattläggningsförordningen år 1866, lagfarts- och inteckningsförordningen 1 januari 1876 och lag om hemmansklyvning och ägostyckning 27 juni 1896.
Berörda sakägare inom nämnda område har ofta ifrågasatt nuvarande områdesgränsers riktighet och dess överensstämmelse med verkligheten, efter de lagar och förordningar enligt vilket avvittringen genomfördes. Till saken hör, att grundläggande handlingar uppges saknas hos berörda myndigheter, vilket kanske förklarar denna oklarhet samtidigt som det styrker behovet av en översyn. Detta har medfört att bl.a. sakägare ovan odlingsgränsen i Västerbottens län inte fått acceptabla svar på sina frågeställningar hos dessa myndigheter.
Det är främst två problemområden som berörs. Som nämnts är det ena frågan om den privata markens skiljande från kronans. Den andra är rennäringens intressen och rättigheter vad gäller den privata marken.
Ifråga om rennäringens rättigheter så talar mycket för att avvittringen har haft en lika stor betydelse för renägarna som för de privata fastighetsägarna. Detta är heller inte enbart av betydelse för olika markägare, det handlar också om vilka renägare som har laglig renskötselrätt inom den sameby som de bedriver sin renskötsel.
Då det gäller avvittringen så anses från ortsbefolkningens sida att fel begåtts och att därför mark som rätteligen skall ägas av de olika privata fastigheterna istället har blivit kronoöverloppsmark.
Frågan om en översyn av avvittringen har tidigare varit uppe till behandling i riksdagen, mig veterligt med det enda resultatet, en informationsskrift från Justitiedepartementet. Med detta har inga problem fått sin lösning eller svar getts på ställda frågor. Det torde nog inte vara en information om avvittringen som efterfrågas, vad som krävs är en översyn av densamma. Det är bl.a. en mycket god kunskap om just avvittringen som fått boende ovan odlingsgränsen att ifrågasätta nuvarande förhållanden.
I samband med regeringens proposition om samerna och samisk kultur, aktualiserades åter en rad frågeställningar kring rennäringens rättigheter på enskild mark. Här finns en rad inskränkningar i den privata äganderätten som ifrågasätts av fastighetsägarna. Många ställer sig frågan om det överhuvudtaget finns någon förfogandefrihet på sådan enskild egendom som det här handlar om.
Att de privata fastighetsägarna ovanför odlingsgränsen måste ta hänsyn till rennäringen, det är nog alla införstådda med, men att oklarheter ifråga om deras rätt till sin egendom inte klarläggs, har de ingen förståelse för.
Äganderätt och skydd för denna borde ju vara densamma oavsett var man bor i landet, detta även med tanke på den hänsyn som måste tas till andra intressen, t ex rennäring. Sådan hänsyn kan ju rimligen inte innebära sådana inskränkningar i äganderätten så att ägaren inte disponerar över sin egen fastighet.
Vid fastställande av allmänna avvittringen inom lappmarken i Västerbottens län, har mig veterligt icke förbehåll tagits, angående renskötselrätt på enskild mark, med stöd av 8 § andra stycket i 1873 års avvittringsstadga. Ej heller synes renägarna gjort sådan framställning vid de avvittringssammanträden som har hållits i anslutning till avvittringsarbetet.
Utifrån kravet om att vi lever i ett rättssamhälle finns det flera frågor inom lappmarken som hör till den här beskrivna problematiken och som borde bli föremål för en granskning. Det synes som om flagranta övergrepp skett även inom rennäringen, när renägare med stöd av både urminnes hävd och fastighetsrätt har mist sin renskötselrätt och detta tydligen med myndigheters goda minne. Här har andra som saknar lagligt inflyttningstillstånd och renbetesfjällshandlingar tydligen tagit över (SOU 1936:23, sid 21, samt Kungl. Kammarkollegiets utredning 1973-03- 12, Dnr 1405, 1410/71).
En annan fråga som berör rennäringen och de privata fastighetsägarna är jakt- och fiskerättigheterna. Ett irritationsmoment som snarast måste åtgärdas är dubbelregistreringen av älglicens på mark ovan odlingsgränsen. Även här torde svaret kunna fås om markägarnas jakt- och fiskerättigheter vid en översyn av de rättigheter som fastställdes vid avvittringen ovan odlingsgränsen.
Enligt min mening är det helt otillfredsställande och orimligt att berörda sakägare måste anlita domstolar och därmed drabbas av stora kostnader för att bringa klarhet i de för närvarande bevisligt oklara förhållanden som råder ovan odlingsgränsen. Det är ju inte de enskilda fastighetsägarna som är ansvariga för att äganderätten till både mark och vatten är oklara och svävande. Till detta skall då också läggas frågan om rättigheter och skyldigheter som är knutna till fastighetsrätten.
Med tanke på omfattningen och betydelsen av den process som avvittringen utgjorde så är det både rimligt och nödvändigt att en översyn görs om avvittringens slutförande och redovisning ovan odlingsgränsen inom nämnda län. Vid en sådan översyn bör självfallet berörda sakägare få komma till tals med sina dokumenterade kunskaper och synpunkter. I vilken form översynen skall ske bör lämpligen regeringen besluta om.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av avvittringens slutförande och redovisning vad gäller Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen.
Stockholm den 18 januari 1994 John Andersson (-)