Vid fastighetsbildningslagens tillkomst liksom under
huvudparten av de följande decennierna har
jordbrukspolitiken varit inriktad på tillskapande av stora
jordbruksfastigheter. Endast dessa har ansetts kunna utgöra
grundval för ekonomiskt godtagbara företag.
En på senare år reviderad livsmedelspolitik har
inneburit att rationaliseringsvinster genom storskalighet
inte längre ses som lika eftersträvansvärt. I stället har
regionalpolitiska synpunkter, bl.a. att skapa och bibehålla
en ''levande landsbygd'', givits en allt större vikt. Att äga
och sköta mark har setts som betydelsefullt inte bara för
landsbygdsbefolkningens utkomst utan också för de
boendes trivsel. Fastighetsbildning har varit ett av de
instrument, varmed möjligheterna till fortsatt sysselsättning
och bosättning på landsbygden kunnat befordras.
Ändringen i 3 kap 5 FBL har gjorts mot denna bakgrund.
Om man i 5 § när det gäller jordbruksfastigheter skall
ta regionalpolitiska hänsyn, om intresse av bosättning och
sysselsättning i glesbygd, så finns inte dessa motiv i 7 § om
skogsbruksfastigheter. Reglerna i 3 kap 7 § är inte kopplade
till ett regionalpolitiskt synsätt, utan lever sitt eget liv. Detta
är förödande och vållar problem framför allt i Norrlands
inland.
Ett nytt synsätt när det gäller jordbruksfastigheter är att
man inte längre eftersträvar stora och bärkraftiga enheter,
åtminstone gäller detta i Norrlands glesbygder.
Byutveckling bygger på att varje tillfälle till sysselsättning
tas till vara och att byborna skall kunna leva på ''hopplock''
av arbetsuppgifter, som inom en familj ger tillräcklig
försörjning.
Samma synsätt gäller sålunda inte för
skogsbruksfastigheter. I specialmotiveringen till nyligen
genomförda förändringar i 3 kap 7 §
fastighetsbildningslagen sägs bl.a. att en nybildad fastighet
bör ha en tillväxt om 200--250 kubikmeter skog årligen. Där
sägs också att de regionalpolitiska intressena inte skall
tillmätas en självständig betydelse vid tillämpningen av
paragrafen.
Det nämns i motiveringen att det är en stor skillnad
mellan den norra delen och den södra delen av vårt land när
det gäller skogens tillväxt. Detta har dock inte medfört
någon särskild bedömning ifråga om skogsfastigheter som
är belägna i norr och som har en låg tillväxt. I norr erfordras
det ganska stora fastigheter om kravet på en tillväxt på 200--
250 kubikmeter skall uppnås på t.ex. två enheter efter en
klyvning.
Enligt min mening borde stor hänsyn tas till de
regionalpolitiska synpunkterna även vid klyvning av
skogsbruksfastigheter. Även relativt stora
skogsbruksfastigheter kan inte ge full bärgning åt en familj
eller brukare, även här är det vanligast att kombinera olika
verksamheter för att klara utkomsten.
Det senare är ett tungt, men inte det enda skälet till att
lägga stor vikt vid de regionalpolitiska synpunkterna. Om
det finns ett samägande av en fastighet och om det av något
skäl inte är möjligt att klara av ett fortsatt samägande, så är
en klyvning av fastigheten det enda möjliga för att de
samägande skall kunna bo kvar på var sin halva av
fastigheten.
Nu visar det sig att en sådan klyvning möter svårigheter
för att inte säga vara omöjlig att genomföra. Detta får svåra
följder. För att lösa frågan vilka av delägarna som skall få
fastigheten så kan en av delägarna lösa ut den andre, eller
om man inte är enig, försälja den på offentlig auktion.
Resultatet av detta kan ju bli att ingen av delägarna får
fastigheten. En sådan lösning främjar ju inte bosättning och
sysselsättning i Norrlands glesbygder.
Kommunerna har i sina översiktsplaner tagit fasta på att
fastighetsbildning kan vara ett hjälpmedel för att underlätta
och stimulera till ett fortsatt boende och sysselsättning.
Kommunernas målsättning är därför att fastighetsbildning
bör ske så att sysselsättning och boende på landsbygden kan
stimuleras och utvecklas.
De klyvningar som skett under senare år har i regel
underställts kommunerna för yttrande och dessa har
tillstyrkt fastighetsbildningen. Det är oacceptabelt att den
senaste ändringen av fastighetsbildningslagen som trädde i
kraft vid årsskiftet ska medföra att reglerna i 3 kap 7 §
skärpts och därmed förhindras en önskvärd och nödvändig
utveckling på landsbygden i Norrlands inland. Även vid
tillämpningen av 7 § ska självfallet regionalpolitiska hänsyn
tas, och utgångspunkten måste vara att reglerna inte ska
förhindra utan stimulera till ökad aktivitet och ett fortsatt
boende på en levande landsbygd.
Nu har emellertid fastighetsbildningsmyndighetens
beslut undanröjts i de fall där de regionalpolitiska skälen
har vägt tungt. Fastighetsdomstolarna har vid sin prövning
uteslutande bedömt ärendena utifrån motivet om skogens
tillväxt och att det är en fungerande skogsbruksfastighet,
alltså helt enligt vad lagen förespråkar. Detta skall
självfallet inte domstolarna klandras för, vad som erfordras
är att ändra lagen eller dess tillämpning.
För att bättre kunna beskriva problematiken i den här
frågan kan följande exempel från verkligheten presenteras.
Vad det handlar om är en skogsfastighet i Norrlands
inland med 112 hektar produktiv skogsmark, vilket gör en
avkastningsförmåga om ca 270 årsskogskubikmeter. Med
nuvarande skogspris skulle den årliga nettoinkomsten från
skogen understiga 25 000 kronor. Ekonomiskt sett kan
knappast en sådan fastighet kunna betraktas som en väl
fungerande skogsbruksenhet, även om den kommer odelad
i en ägares hand.
Fastigheten ifråga blev vid förrättning delad i två lotter,
den ena med en avkastning på 165 årskubikmeter, den
andra på 105 årskubikmeter. Självfallet kan än mindre här
åberopas att de bägge delarna skulle utgöra väl fungerande
skogsbruksenheter. Men regionalpolitiskt måste det vara
betydelsefullt att klyvning i ett sådant fall får ske. För en by
i glesbygden är det ovärderligt att två familjer kan bo kvar,
det kan ju vara avgörande för om byn skall få behålla skola,
affär o.s.v.
Vad man också kan hävda är att de bägge fastigheterna
blir den grund på vilken de bägge familjerna kan bedriva
andra verksamheter. Det kan handla om hantverk där
råvaran tas ur skogen eller djurhållning och viss
livsmedelstillverkning. Bränsle ur skogen samt jakt och
fiske är andra fördelar som har betydelse för sysselsättning
och försörjning. En sådan lösning hade varit möjlig om
regionalpolitiska bedömningar fått råda.
Beskrivna klyvning har alltså undanröjts. Det återstår
att se om en av de förutvarande delägarna kommer att
erhålla fastigheten eller om den går dessa förbi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen så att regionalpolitiska
hänsyn tas i vissa fall vid klyvning av skogsbruksfastigheter.