Vid fastighetsbildningslagens tillkomst liksom under huvudparten av de följande decennierna har jordbrukspolitiken varit inriktad på tillskapande av stora jordbruksfastigheter. Endast dessa har ansetts kunna utgöra grundval för ekonomiskt godtagbara företag.
En på senare år reviderad livsmedelspolitik har inneburit att rationaliseringsvinster genom storskalighet inte längre ses som lika eftersträvansvärt. I stället har regionalpolitiska synpunkter, bl.a. att skapa och bibehålla en ''levande landsbygd'', givits en allt större vikt. Att äga och sköta mark har setts som betydelsefullt inte bara för landsbygdsbefolkningens utkomst utan också för de boendes trivsel. Fastighetsbildning har varit ett av de instrument, varmed möjligheterna till fortsatt sysselsättning och bosättning på landsbygden kunnat befordras. Ändringen i 3 kap 5 FBL har gjorts mot denna bakgrund.
Om man i 5 § när det gäller jordbruksfastigheter skall ta regionalpolitiska hänsyn, om intresse av bosättning och sysselsättning i glesbygd, så finns inte dessa motiv i 7 § om skogsbruksfastigheter. Reglerna i 3 kap 7 § är inte kopplade till ett regionalpolitiskt synsätt, utan lever sitt eget liv. Detta är förödande och vållar problem framför allt i Norrlands inland.
Ett nytt synsätt när det gäller jordbruksfastigheter är att man inte längre eftersträvar stora och bärkraftiga enheter, åtminstone gäller detta i Norrlands glesbygder. Byutveckling bygger på att varje tillfälle till sysselsättning tas till vara och att byborna skall kunna leva på ''hopplock'' av arbetsuppgifter, som inom en familj ger tillräcklig försörjning.
Samma synsätt gäller sålunda inte för skogsbruksfastigheter. I specialmotiveringen till nyligen genomförda förändringar i 3 kap 7 § fastighetsbildningslagen sägs bl.a. att en nybildad fastighet bör ha en tillväxt om 200--250 kubikmeter skog årligen. Där sägs också att de regionalpolitiska intressena inte skall tillmätas en självständig betydelse vid tillämpningen av paragrafen.
Det nämns i motiveringen att det är en stor skillnad mellan den norra delen och den södra delen av vårt land när det gäller skogens tillväxt. Detta har dock inte medfört någon särskild bedömning ifråga om skogsfastigheter som är belägna i norr och som har en låg tillväxt. I norr erfordras det ganska stora fastigheter om kravet på en tillväxt på 200-- 250 kubikmeter skall uppnås på t.ex. två enheter efter en klyvning.
Enligt min mening borde stor hänsyn tas till de regionalpolitiska synpunkterna även vid klyvning av skogsbruksfastigheter. Även relativt stora skogsbruksfastigheter kan inte ge full bärgning åt en familj eller brukare, även här är det vanligast att kombinera olika verksamheter för att klara utkomsten.
Det senare är ett tungt, men inte det enda skälet till att lägga stor vikt vid de regionalpolitiska synpunkterna. Om det finns ett samägande av en fastighet och om det av något skäl inte är möjligt att klara av ett fortsatt samägande, så är en klyvning av fastigheten det enda möjliga för att de samägande skall kunna bo kvar på var sin halva av fastigheten.
Nu visar det sig att en sådan klyvning möter svårigheter för att inte säga vara omöjlig att genomföra. Detta får svåra följder. För att lösa frågan vilka av delägarna som skall få fastigheten så kan en av delägarna lösa ut den andre, eller om man inte är enig, försälja den på offentlig auktion. Resultatet av detta kan ju bli att ingen av delägarna får fastigheten. En sådan lösning främjar ju inte bosättning och sysselsättning i Norrlands glesbygder.
Kommunerna har i sina översiktsplaner tagit fasta på att fastighetsbildning kan vara ett hjälpmedel för att underlätta och stimulera till ett fortsatt boende och sysselsättning. Kommunernas målsättning är därför att fastighetsbildning bör ske så att sysselsättning och boende på landsbygden kan stimuleras och utvecklas.
De klyvningar som skett under senare år har i regel underställts kommunerna för yttrande och dessa har tillstyrkt fastighetsbildningen. Det är oacceptabelt att den senaste ändringen av fastighetsbildningslagen som trädde i kraft vid årsskiftet ska medföra att reglerna i 3 kap 7 § skärpts och därmed förhindras en önskvärd och nödvändig utveckling på landsbygden i Norrlands inland. Även vid tillämpningen av 7 § ska självfallet regionalpolitiska hänsyn tas, och utgångspunkten måste vara att reglerna inte ska förhindra utan stimulera till ökad aktivitet och ett fortsatt boende på en levande landsbygd.
Nu har emellertid fastighetsbildningsmyndighetens beslut undanröjts i de fall där de regionalpolitiska skälen har vägt tungt. Fastighetsdomstolarna har vid sin prövning uteslutande bedömt ärendena utifrån motivet om skogens tillväxt och att det är en fungerande skogsbruksfastighet, alltså helt enligt vad lagen förespråkar. Detta skall självfallet inte domstolarna klandras för, vad som erfordras är att ändra lagen eller dess tillämpning.
För att bättre kunna beskriva problematiken i den här frågan kan följande exempel från verkligheten presenteras.
Vad det handlar om är en skogsfastighet i Norrlands inland med 112 hektar produktiv skogsmark, vilket gör en avkastningsförmåga om ca 270 årsskogskubikmeter. Med nuvarande skogspris skulle den årliga nettoinkomsten från skogen understiga 25 000 kronor. Ekonomiskt sett kan knappast en sådan fastighet kunna betraktas som en väl fungerande skogsbruksenhet, även om den kommer odelad i en ägares hand.
Fastigheten ifråga blev vid förrättning delad i två lotter, den ena med en avkastning på 165 årskubikmeter, den andra på 105 årskubikmeter. Självfallet kan än mindre här åberopas att de bägge delarna skulle utgöra väl fungerande skogsbruksenheter. Men regionalpolitiskt måste det vara betydelsefullt att klyvning i ett sådant fall får ske. För en by i glesbygden är det ovärderligt att två familjer kan bo kvar, det kan ju vara avgörande för om byn skall få behålla skola, affär o.s.v.
Vad man också kan hävda är att de bägge fastigheterna blir den grund på vilken de bägge familjerna kan bedriva andra verksamheter. Det kan handla om hantverk där råvaran tas ur skogen eller djurhållning och viss livsmedelstillverkning. Bränsle ur skogen samt jakt och fiske är andra fördelar som har betydelse för sysselsättning och försörjning. En sådan lösning hade varit möjlig om regionalpolitiska bedömningar fått råda.
Beskrivna klyvning har alltså undanröjts. Det återstår att se om en av de förutvarande delägarna kommer att erhålla fastigheten eller om den går dessa förbi.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen så att regionalpolitiska hänsyn tas i vissa fall vid klyvning av skogsbruksfastigheter.
Stockholm den 11 januari 1994 John Andersson (-)