Skåne är ett bra landskap att leva i. Det har en
internationell atmosfär och samtidigt en stark lokal kultur.
Att landskapet en gång tillhörde Danmark kan förklara
mycket av det skånska kynnet. Skåne är nu i behov av
kraftfulla utvecklingsinsatser.
En regional, politisk och folklig mobilisering i
organiserade former skulle skapa en skånsk slagkraft till
fördel för hela Sverige.
Skånes problem kan lösas men det kräver en helhetssyn
och en insikt i vad Skåne betyder för Sverige.
Från liberal utgångspunkt finns anledning att välkomna
idéer om nya regioner i framtidens Europa. De bygger på
två grundläggande liberala principer, internationalism och
närdemokrati. Genom ett utbyggt EU-samarbete minskar
nationsgränsernas betydelse. Människor, företag eller
områden kan samverka med utgångspunkt från
gemensamma intressen utan att nationella gränser hindrar.
Svenska län små
I ett EU-perspektiv är de svenska länen små. Till ytan
kan en del svenska län visserligen hävda sig gentemot
europeiska regioner. Befolkningen är dock i allmänhet
väsentligt större i de nuvarande EU-ländernas regioner.
Det finns starka demokratiska, ekonomiska och
praktiska argument för att en framtida svenska
regionindelning skall bygga på andra områden än dagens
län. Kommunikationer, näringsliv, utbildning,
samarbetsbehov med mera har onekligen förändrats en del
sedan 1600-talet. Statliga myndigheter, större företag med
flera har ofta en egen indelning som ofta inte följer
länsgränserna.
I ett framtida mer ekonomiskt och kulturellt integrerat
Europa blir konkurrensen mellan olika områden skarp. Det
gäller då att mobilisera de egna resurserna för att uppnå
bästa möjliga utveckling. Tillgången på högre utbildning,
bra kommunikationer, god miljö, tillgång till sjukvård, väl
fungerande social service som barnomsorg och kulturell
vitalitet är exempel på faktorer som avgör var människor
vill bo och näringslivet etablera sig i framtiden.
När nationalstat och parlament förlorar i makt och
inflytande till överstatlig nivå, är det naturligt att både den
lokala och regionala nivån blir starkare, vilket ligger väl i
linje med EG:s s.k. närhetsprincip, dvs. att besluten skall
fattas på lägsta möjliga effektiva nivå.
Det finns många frågor som inte behöver avgöras i
riksdagen, medan andra frågor inte kan lösas av enskilda
kommuner. Behovet av en beslutsnivå på regional nivå blir
allt tydligare; bl.a. problemen med de s.k.
storstadsförhandlingarna visar detta.
Det nationella perspektivet måste med nödvändighet
svepa över ett brett område, som gör beslutsprocessen ofta
ineffektiv och byråkratisk. Den kommunala kompetensen å
andra sidan är i många fall alltför snäv. Det rör t.ex.
omfattande investeringar inom infrastrukturen som vägar
och järnvägar, regionalpolitik, högre utbildning, turism,
kultur, övergripande regional planering och
specialistsjukvård. Ett annat område som i Skåne visat sig
behöva ökande regional samverkan är t.ex. den polisiära
organisationen.
Ett Skåne
Tankarna på ett samlat Skåne med starkare regionalt
inflytande har alltid varit starka. Skåne är ett splittrat
landskap med 3 landsting, 2 länsstyrelser, 33 kommuner, 5
kommunal- och planeringsförbund, 2 kommunförbund och
ett otal mellankommunala lösningar.
Denna regionala röra har genom åren givit grogrund för
ett destruktivt by-tänkande. Men nu verkar lyckligtvis en ny
anda ha spritts över hela regionen, och
samverkansformerna börjar nu ta allt fastare konturer.
Bristerna inom infrastrukturen och den kommande
Öresundsbron har frammanat bättre samordning och större
regional samsyn, även om tankarna på en större
självständighet gentemot centralmakten i Stockholm levt
länge i Skåne. Men det som har förlöst debatten är
diskussionen om EU, det gränslösa Europa och de allt
starkare regionerna. Kraven på samverkan inom Skåne och
den södra landsdelen har också varit påtagliga från
näringslivet. Sydsvenska handelskammaren har dessutom
gått i bräschen för regional samverkan över
nationsgränserna, bl.a. i form av det nyuppväckta Hansa-
förbundet.
De båda landstingen i Kristianstads län och Malmöhus
län begärde hösten 1991 tillsammans med Malmö stad hos
regeringen att Skåne skulle få bli en friregion och att en
form av skånskt parlament med samordnande ansvar för en
rad verksamhetsområden skulle inrättas som i dag ligger
under länsstyrelserna, landstingen, skilda regionala och
mellankommunala organ.
Nuvarande länsstyrelser kan avvecklas, landstingen
upphöra och en mängd regionala och mellankommunala
organ kan sammanföras under det nya Skåne-parlamentet.
Statligt utredande
Under sommaren 1992 presenterades en statlig
utredning om regionala roller. Dess viktigaste
förutsättningar var den allt starkare internationella
integrationen, kravet på en näringspolitik för hållbar
utveckling, behovet av förändringar i den statliga
förvaltningen och möjligheterna till gränsöverskridande
samarbete inom kommuner och landsting.
Utredaren hade att belysa hur de regionala
samarbetsmönstren kan behöva utvecklas. Han valde att
presentera tre olika alternativ för uppbyggnad av den
offentliga verksamhetens regionala nivå.
Det första alternativet innebär att staten har
huvudansvaret för de regionala utvecklingsfrågorna.
Länsstyrelsens roll som sammanhållande regionalt organ
stärks och länsförvaltningen utvidgas till fler områden.
Länsstyrelsernas lekmannastyrelser avskaffas. Landstingen
berörs inte direkt.
Det andra alternativet betyder att kommunerna i
samverkan får ansvaret för de regionala frågorna.
Landstingen avvecklas. Länsstyrelserna finns kvar med i
princip nuvarande omfattning och inriktning.
Enligt det tredje alternativet bildas ett nytt regionalt
folkvalt organ. Det får sina uppgifter från dagens landsting
och länsstyrelse. Utredaren anser att antalet regioner bör
vara färre än i dag.
Regeringen utsåg därefter en parlamentarisk
regionberedning, som har öppna mandat att lägga fram
förslag om uppgiftsfördelningen mellan huvudmän och
nivåer. Beredningen har dock vissa grundläggande
utgångspunkter för sitt arbete. Det handlar om
närhetsprincip, demokratiska former, långsiktigt hållbar
utveckling, den internationella utvecklingen m.m. Mot
bakgrund av det förslag beredningen slutligen fastnar för
bör den administrativa indelningen på regional nivå
övervägas.
Regionberedningen hade också att ta ställning till den
gemensamma skånska begäran om att få bedriva
försöksverksamhet med förändrad regional
uppgiftshantering inom ett område som omfattar Skåne.
Regionberedningen blev klar med sitt förslag under
hösten 1993 rörande såväl Västsverige som Skåne.
Förslaget är nu ute på remiss.
Beredningens förslag överensstämmer i stort med de
tankar som man kunnat nå enighet om i Skåne.
Några huvudpunkter:Lagförslag om
regionförbundInitiativ från regionerna
Försöksverksamhet, dock längst två mandatperioder
Indirekt valt regionfullmäktige men på sikt ett direktvalt
regionalt organGenerell lagstiftning, dvs. även andra
regioner kan ansöka om försöksverksamhetGeografiskt
avgränsatRegionförbundets uppgifter: regionalt
utvecklingsarbete, glesbygdsutveckling,
näringslivsutveckling, utbildning, kultur, miljö och
kommunikationer
Regionberedningens förslag är en kompromiss mellan
olika viljeinriktningar. Förslaget innehåller därför ett flertal
oklarheter och brister. Från Folkpartiet liberalernas sida i
Skåne har vi -- medvetna om kravet på enighet inom
regionen och mellan de politiska partierna -- accepterat
denna kompromiss.
Förutsättningen är dock helt klar från vår sida, att detta
regionala organ inte får permanentas. Den enda
möjligheten att på sikt klara ett mer sammanhållet Skåne
måste ske genom ett direktvalt regionalt organ -- ett Skåne-
parlament. Länsstyrelserna måste effektiviseras och rollen
renodlas som statlig regional kontroll- och
tillsynsmyndighet. Så är det inte i det aktuella förslaget.
Dessutom delar vi inte regeringens ambitioner vad gäller
länsstyrelsens roll rent allmänt i enlighet med
budgetpropositionen. Här verkar regeringen vara inne på
att stärka och koncentrera länsstyrelsernas roll -- helt emot
de demokratiska önskemålen om mer regional demokrati,
bl.a. mycket tydligt framförda av tre av regeringspartierna.
Landstingen måste också avvecklas enligt vår regionala
kraftsamling, och en rad mellankommunala organ likaså.
Uppgifterna för det regionala organ som vi föreslår
måste bli mer omfattande och beskattningsrätt (indirekt
eller direkt) erhållas. I annat fall riskerar Skåne endast få
ytterligare ett tandlöst, regionalt organ!
Vår tveksamhet inför Regionberedningens förslag gör
därför att vi ytterligare vill poängtera försökskaraktären
samt det självklara målet om ett direktvalt Skåne-
parlament. Detta leder fram till att försöksverksamheten
endast bör pågå i en mandatperiod, dvs. fyra år.
Sverige centralstyrt
Koncentrationen av politisk, ekonomisk och massmedial
makt till Stockholm är ett väsentligt problem i dagens
Sverige. Direktvalda regionparlament vore ett sätt att
minska och decentralisera den offentliga makten.
Härigenom skulle större utrymme ges för starkare regioner
och mer självständiga kommuner. Andra centrala
maktcentra inom närings- och organisationslivet kan
härigenom stimuleras att följa efter.
Låt Skåne gå före
Skåne är geografiskt, kulturellt, historiskt och
näringsmässigt en väl sammanhållen region, som därför
lämpar sig väl som ett försöksområde för ökat regionalt
självstyre.
Skåne bör ges möjlighet till mer samlat och självständigt
styre -- ett Skåne som i ett senare skede kan utvecklas till
en större sydsvensk region.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett administrativt och politiskt
samlat Skåne,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
förändrad regional uppgiftshantering i Skåne.
Stockholm den 20 januari 1994
Olle Schmidt (fp)
Margitta Edgren (fp)
Bengt Harding Olson (fp)
Siw Persson (fp)