med anledning av prop. 1993/94:8 Höjd garanterad ränta 1994--1996 för hus med statliga bostadssubventioner enligt äldre bestämmelser
Propositionen redovisar överenskommelsen mellan
regeringspartierna och Ny demokrati om hur
riksdagsmajoritetens beslut att minska räntebidragen skall
förverkligas.
Bostadspolitiken har utvecklats till ett dystert exempel
på hur landet inte bör styras. Sett i ett konjunkturperspektiv
har bostadspolitiken bidragit till att förvärra den
ekonomiska krisen. Systemskiftet inom bostadspolitiken
har på kort tid resulterat i kraftigt höjda boendekostnader
och ett ras i byggandet. Det har skett en omfördelning av
bördorna som innebär att den femtedel av beståndet som
redan har de högsta boendekostnaderna har drabbats av de
största pålagorna. Trångboddheten breder nu ut sig
eftersom vanliga inkomsttagare inte längre har råd att
efterfråga en god bostad.
I dag finns ca 55 000
tomma lägenheter, detta trots att ca 175 000
personer står i bostadskö. Flertalet av de tomma
lägenheterna är för dyra för de ungdomar som bor kvar
hemma trots att de är i behov av eget boende. De är också
för dyra för våra äldre som är i behov av ett modernt och
anpassat boende.
Trots ett stort antal tomma lägenheter är det nödvändigt
med nytillskott. 1993 beräknas igångsättningen av nya
bostäder att bli ca 10 000--15 000,
vilket är den lägsta sedan 1941 då 17 000
lägenheter igångsattes. Ett betydligt mera
omfattande bostadsbyggande är nödvändigt för att möta
morgondagens behov. Främst handlar det om att ge
ungdomarna samma chans som tidigare generationer att få
bilda hushåll när de själva vill bryta upp från familjen. Vi
har dessutom en ålderspyramid som kräver ett mycket stort
tillskott av anpassade bostäder för våra äldre. Nyligen har
beslutats att ca 70 000
människor från det krigshärjade forna Jugoslavien
ska få en fristad i Sverige. Sammantaget krävs en
omfattande nybyggnation för att inte skapa motsättningar
mellan olika intressegrupper.
Det är ett samhällsekonomiskt intresse att
byggproduktionen blir så jämn som möjligt. Tvära
omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin
har lett till att produktionskapaciteten och kunnandet
slagits ut. En kapacitet och ett kunnande som vi i ett längre
tidsperspektiv kommer att behöva.
Den s.k. krisöverenskommelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna innebar att en besparing på 3 miljarder
kronor skulle göras på bostadsområdet.
Socialdemokraterna förordade att besparingen skulle
vara rättvis och därmed belasta samtliga 4 miljoner bostäder
i alla upplåtelseformer. Regeringen ansåg att besparingen
skulle ske genom minskade räntebidrag, vilket endast
drabbar de senast byggda bostäderna, dvs. dem med de
allra högsta boendekostnaderna.
Våren 1993 hade konjunkturläget försämrats ytterligare.
Allt pekade åt fel håll. Arbetslösheten ökade dramatiskt,
fastighetsmarknaden sjönk, kreditinstituten drabbades av
miljardförluster och familjernas inkomster och därmed
konsumtionsutrymmet minskade kontinuerligt.
Socialdemokraterna ansåg att besparingen skulle förvärra
situationen yttterligare varför vi föreslog att den skulle
skjutas på framtiden.
Besparingar är inget självändamål! Reella besparingar i
samhällsekonomin ska i sin förlängning syfta till att
återupprätta stabilitet och balans i statens, kommunernas
och familjernas ekonomi.
De senaste åren har inneburit kraftiga kostnadsökningar
inom boendet. Sedan 1988 har bostadskostnaderna sex år i
följd ökat snabbare än övriga varor. Mest markant var
skillnaden i ökningstakten åren 1990 till 1991 då
skattereformen genomfördes. Skattereformen
kompenserade emellertid de minskade
bostadssubventionerna med minskade direkta skatter.
Från 1987 fram till i juli i år ökade konsumentpriserna
med 45 procent. Bostadsposten i KPI, som svarar för ca 27
procent av hushållens utgifter, ökade under samma tid med
78 procent!
Att familjerna har svårt att klara sina boendekostnader
visar bl.a. att antalet familjer som är berättigade till
bostadsbidrag har ökat med 20 procent mellan 1992 och
1993. Tio års kontinuerlig minskning har förbytts i
motsvarande ökning på fyra år.
Ca 50 bostadsrättsföreningar har gått i konkurs och i
många fall dragit med sig bostadsrättshavare i personlig
konkurs.
Antalet exekutivt sålda fastigheter har tredubblats under
perioden 1990--1992.
Antalet vräkningar har ökat med 70 procent sedan 1990.
Under 1993 beräknas att ca 8 000
familjer kommer att vräkas från sina bostäder. Den
övervägande delen har hyresskulder som är mindre än 20 000
kronor.
Den beslutade upptrappningen av fastighetsskatten får
fullt genomslag 1993 och påverkar därmed
boendekostnaderna uppåt.
Fler orosmoln finns vid horisonten. 1994 kommer
hyreshusen att omtaxeras. De nya värdena skall baseras på
1992 års försäljningspriser. Taxeringsvärdena beräknas öka
med i genomsnitt 70 procent. I sin tur leder det till att bara
fastighetsskatten kommer att öka med ca 125 kronor per
månad för en normal lägenhet.
De sänkta räntorna kommer på kort sikt bara staten till
del. Flertalet har lånen bundna i fem år. En låg
subventionsränta vid konverteringen innebär att låntagaren
faller ur räntebidragssystemet.
Från fördelningspolitisk synpunkt är regeringens förslag
om höjd garanterad ränta oacceptabelt. Förslaget kommer,
tillsammans med ordinarie upptrappning, att öka de
månatliga kapitalkostnaderna med i genomsnitt ca 250 kr
1994, 300 kr 1995 samt 400 kr år 1996 för de ca 600 000
bostäderna som har räntebidrag.
Även från andra utgångspunkter är förslaget förkastligt.
Hushållen kommer inte generellt att få ökade inkomster
under den närmaste tiden. Det betyder att än fler familjer
kommer att söka sig till mindre och billigare bostäder.
Därmed kommer trångboddheten att breda ut sig.
Kostnaderna för bostadsbidragen kommer att öka genom
att antalet bidragsberättigade hushåll blir fler på grund av
de stigande boendekostnaderna. Fler
bostadsrättsföreningar och deras medlemmar kommer att få
svårigheter, konkurserna kommer att öka. Antalet
exekutiva försäljningar av egna hem och vräkningar från
hyres- och bostadsrätter kommer också att fortsätta att öka.
Konsekvenserna för samhället i stort blir att kommunernas
socialbidragskostnader kommer att stiga än mer och
belastningen på kreditinstituten blir tyngre.
Socialdemokraterna anser att även bostadssektorn ska
bidra till att sanera statens ekonomi. Emellertid är
tidpunkten nu inte den rätta att genomföra denna kraftiga
besparing och dessutom måste den fördelas på ett rättvisare
sätt. Alla bostäder och samtliga upplåtelseformer måste
vara med och bära sin del av bördan. Inte bara knappt den
femtedel av bostäderna som redan har de högsta
boendekostnaderna.
Hemställan
Med hänvisning till anförda hemställs
att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:8 som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att när besparingen på bostadsområdet kan genomföras,
skall den fördelas på hela bostadsbeståndet och samtliga
upplåtelseformer.
Stockholm den 20 oktober 1993
Oskar Lindkvist (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Sören Lekberg (s)
Rune Evensson (s)
Britta Sundin (s)
Marianne Carlström (s)
Lars Stjernkvist (s)
Björn Ericson (s)
Berit Oscarsson (s)
Nils T Svensson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Mats Lindberg (s)
Sinikka Bohlin (s)