Vid utbetalning av räntebidrag för bostadslån används i
stor utsträckning s.k. nettoavisering. Denna
aviseringsmetod används normalt för bostäder som uppförts
med stöd av nybyggnadslåneförordningen och
ombyggnadslåneförordningen m.fl. äldre författningar.
Nettoaviseringen innebär att räntebidraget betalas ut till
långivaren. I gengäld har denne åtagit sig att enbart avisera
låntagaren den del av räntekostnaden som inte täcks av
bidraget.
I samband med riksdagsbehandlingen av frågan om nya
former för statens stöd till bostadsfinansiering föreslog
regeringen av förenklingsskäl att nettoaviseringssystemet
skulle avskaffas. Mot bakgrund av bl.a. att
bostadskreditinstituten i en skrivelse till bostadsutskottet
motsatte sig att nettoaviseringen avskaffades och varnade
för ökade risker för kreditförluster förordade utskottet att
regeringen och instituten upptog överläggningar i frågan
(1991/92:BoU23). Utskottet anförde att man inte var
främmande för en lösning som innebar att kreditinstituten
tog större ansvar för nettoaviseringssystemet. De
överläggningar som sedermera kom till stånd ledde fram till
att regeringen våren 1993 föreslog att nettoaviseringen
enligt äldre regler skulle behållas men samtidigt
avgiftsbeläggas. Avgiften var avsedd att täcka statens
kostnader för systemet. Riksdagen godkände detta förslag
(1992/93: BoU20).
Mot bakgrund av problemen på
bostadskreditmarknaden tillkallades i augusti 1993 en
utredare med uppgift att lämna förslag till hur dessa skulle
lösas. I sitt betänkande (SOU 1993:104) föreslog utredaren
som en bland önskvärda åtgärder att
nettoaviseringssystemet även borde få tillämpas för
bostadssubventioner enligt nyare regler, dvs. för 1992 och
1993 års bidragssystem. I proposition med förslag till
åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden (prop.
1993/94:76) som lades fram för riksdagen hösten 1993 gav
regeringen sitt stöd för detta förslag. Med hänsyn till
systemens konstruktion förordade man dock en tekniskt
sett något annorlunda lösning än vad som tidigare
tillämpats. Förslaget innebar att det skulle införas en
möjlighet för bidragstagaren att till långivare som står under
Finansinspektionens tillsyn genom pantförskrivning eller på
annat sätt överföra sin rätt till bidrag på långivaren.
Förslaget innebar vidare att denna möjlighet skulle gälla
generellt, dvs. även i fråga om räntebidrag enligt äldre
regler. Riksdagen beslutade enligt förslaget
(1993/94:BoU6) och de nya reglerna trädde i kraft den 1
januari 1994.
De beslut som ovan har beskrivits har lett fram till att
det nu finns två system med samma syfte, nettoaviseringen
som är avgiftsbelagd samt ordningen med
överlåtelse/pantförskrivning som är avgiftsfri. Om denna
skillnad behålls blir sannolikt följden att antalet
nettoaviserade bidrag minskar och antalet
överlåtelser/pantförskrivningar ökar. I båda fallen innebär
dock systemen ett merarbete och ökade kostnader för de
berörda myndigheterna, dvs. Boverket och länsstyrelserna.
Som framgår av proposition 1993/94:76 har det system
som börjat tillämpas år 1994 i första hand tillskapats av
bidragstekniska skäl. Eftersom båda de beskrivna systemen
har samma syfte, att underlätta kreditgivningen och minska
riskerna för kreditförluster, finns inget skäl att tillämpa
olika regler vad gäller avgiftsbeläggningen. En
avgiftsbeläggning bör således införas även för systemet med
syfte att täcka statens merkostnader. Av neutralitetsskäl bör
avgiften bestämmas efter vad som gäller för
nettoaviseringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av systemet
med överlåtelse av räntebidrag till långivare genom
pantförskrivning.
Stockholm den 25 januari 1994
Elving Andersson (c)
Marianne Jönsson (c)