Vid utbetalning av räntebidrag för bostadslån används i stor utsträckning s.k. nettoavisering. Denna aviseringsmetod används normalt för bostäder som uppförts med stöd av nybyggnadslåneförordningen och ombyggnadslåneförordningen m.fl. äldre författningar. Nettoaviseringen innebär att räntebidraget betalas ut till långivaren. I gengäld har denne åtagit sig att enbart avisera låntagaren den del av räntekostnaden som inte täcks av bidraget.
I samband med riksdagsbehandlingen av frågan om nya former för statens stöd till bostadsfinansiering föreslog regeringen av förenklingsskäl att nettoaviseringssystemet skulle avskaffas. Mot bakgrund av bl.a. att bostadskreditinstituten i en skrivelse till bostadsutskottet motsatte sig att nettoaviseringen avskaffades och varnade för ökade risker för kreditförluster förordade utskottet att regeringen och instituten upptog överläggningar i frågan (1991/92:BoU23). Utskottet anförde att man inte var främmande för en lösning som innebar att kreditinstituten tog större ansvar för nettoaviseringssystemet. De överläggningar som sedermera kom till stånd ledde fram till att regeringen våren 1993 föreslog att nettoaviseringen enligt äldre regler skulle behållas men samtidigt avgiftsbeläggas. Avgiften var avsedd att täcka statens kostnader för systemet. Riksdagen godkände detta förslag (1992/93: BoU20).
Mot bakgrund av problemen på bostadskreditmarknaden tillkallades i augusti 1993 en utredare med uppgift att lämna förslag till hur dessa skulle lösas. I sitt betänkande (SOU 1993:104) föreslog utredaren som en bland önskvärda åtgärder att nettoaviseringssystemet även borde få tillämpas för bostadssubventioner enligt nyare regler, dvs. för 1992 och 1993 års bidragssystem. I proposition med förslag till åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden (prop. 1993/94:76) som lades fram för riksdagen hösten 1993 gav regeringen sitt stöd för detta förslag. Med hänsyn till systemens konstruktion förordade man dock en tekniskt sett något annorlunda lösning än vad som tidigare tillämpats. Förslaget innebar att det skulle införas en möjlighet för bidragstagaren att till långivare som står under Finansinspektionens tillsyn genom pantförskrivning eller på annat sätt överföra sin rätt till bidrag på långivaren. Förslaget innebar vidare att denna möjlighet skulle gälla generellt, dvs. även i fråga om räntebidrag enligt äldre regler. Riksdagen beslutade enligt förslaget (1993/94:BoU6) och de nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1994.
De beslut som ovan har beskrivits har lett fram till att det nu finns två system med samma syfte, nettoaviseringen som är avgiftsbelagd samt ordningen med överlåtelse/pantförskrivning som är avgiftsfri. Om denna skillnad behålls blir sannolikt följden att antalet nettoaviserade bidrag minskar och antalet överlåtelser/pantförskrivningar ökar. I båda fallen innebär dock systemen ett merarbete och ökade kostnader för de berörda myndigheterna, dvs. Boverket och länsstyrelserna.
Som framgår av proposition 1993/94:76 har det system som börjat tillämpas år 1994 i första hand tillskapats av bidragstekniska skäl. Eftersom båda de beskrivna systemen har samma syfte, att underlätta kreditgivningen och minska riskerna för kreditförluster, finns inget skäl att tillämpa olika regler vad gäller avgiftsbeläggningen. En avgiftsbeläggning bör således införas även för systemet med syfte att täcka statens merkostnader. Av neutralitetsskäl bör avgiften bestämmas efter vad som gäller för nettoaviseringen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av systemet med överlåtelse av räntebidrag till långivare genom pantförskrivning.
Stockholm den 25 januari 1994 Elving Andersson (c) Marianne Jönsson (c)