Kvinnor bor mer än män, dvs kvinnor tillbringar mer tid
i bostaden. Kvinnor arbetar utanför hemmet i mindre
omfattning än män, och fortfarande är det kvinnorna som i
huvudsak ansvarar för hemarbetet. Därför är det också
kvinnorna som i större utsträckning nu drabbas av de
försämringar av bostadspolitiken som den borgerliga
regeringen genomför.
Det är också kvinnorna, som är de ekonomiskt svagare
konsumenterna, som kommer att drabbas hårdare när
marknadskrafterna tillåts verka fritt på bostadssektorn.
Sverige har under socialdemokratisk ledning drivit en
framgångsrik bostadspolitik, som gjort att vi har en
bostadsstandard som är en av de bästa i världen, och den är
jämnare fördelad än i något annat land. Det är en medveten
strävan för att motverka segregation i boendet som gjort
detta. Bostaden skall ses som en social rättighet, på samma
sätt som arbete, sjukvård och utbildning.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har sedan de
tillträdde 1991 fattat en rad beslut som syftat till
systemskifte. Från en bostadspolitik som omfattar alla, till
en avreglerad och marknadsanpassad bostadsmarknad för
dem som har råd.Beslutet om att införa räntelån revs
upp, och en ny utredning om bostadsfinansiering tillsattes.
Utredningen resulterade i ett beslut om ny
bostadsfinansiering, med målet att ta bort
bostadssubventionerna. Den snabba avtrappningen av
bostadssubventionerna har resulterat i att hyrorna stigit
dramatiskt. Många har i dag inte råd att efterfråga bostad,
vräkningar och konkurser har blivit ett allt vanligare inslag.
För första gången sedan 1940-talet ökar trångboddheten
igen.Bostadsdepartementet avskaffades, och ärendena
fördelades på sju olika departement. Det finns alltså ingen
direkt ansvarig för bostadssektorn i regeringen.
Markvillkoret, produktionskostnadsprövning,
konkurrensvillkoret har tagits bort. Bostadsrättslagen har
förändrats. Investeringsbidraget har avvecklats. Krav på
bostadsförmedlingar och bostadsförsörjningsplaner i
kommunerna har avskaffats. Allt i syfte att släppa
marknaden fri. Effekten har blivit att kommunerna avlövats
på de instrument man haft för att kunna göra en nödvändig
samhällsplanering.Fr.o.m. 1994 har nya byggregler
antagits av Boverket. Det är byggproducenternas och
fastighetsägarnas intressen som hävdas på de boendes
bekostnad.
Kraven på handikapptillgänglighet sänks. Det krävs inte
längre att varje våningsplan skall ha toalettutrymme för en
lägenhet med sovutrymmen i flera våningsplan. Det finns
risk för att vi får sovrum som är mindre än 7 kvm. Kraven
på fönster har försämrats. Listan kan göras lång. Det finns
stor risk att bostäderna i framtiden får en klart sämre
utformning än vad vi hittills varit vana vid.
I den bostadspolitiska debatten hörs allt oftare åsikten
att det behövs ett enklare boende för att minska
kostnaderna. Det finns en uppenbar risk att detta kommer
att leda till ett segregerat boende. Ett bra och
ändamålsenligt boende för dem som har råd och ett mindre
bra för dem med små ekonomiska resurser. Bland dessa vet
vi att många kvinnor hamnar, ensamstående kvinnor med
barn, och äldre kvinnor med liten eller ingen ATP. De får
välja ett dåligt boende, inte på grund av att de vill det, utan
därför att de inte har ekonomiska förutsättningar för något
annat.
Bostadens utformning har mycket stor betydelse för hur
arbetssituationen ser ut för den som har ansvaret för
skötseln. Många minns säkert den förlöjligande debatt som
drabbade en kvinna som gjorde en doktorsavhandling om
toalettutrymmets städning. Var och en som städat sitt
toalettutrymme kan konstatera att hon hade rätt. Trots
detta har utrustning och utrymme inte förändrats nämnvärt
under alla dessa år. Det är lätt att misstänka att det inte skett
förändringar därför att det är kvinnorna som städar och
männen som planerar och konstruerar.
Genom de nya byggreglerna, med mindre rum och
mindre kommunikationsytor, blir det ännu svårare att
städa. De normer som vi haft för utformningen av kök har
varit praktiskt och ergonomiskt riktiga. Kraven på ytmått
och avställningsytor för arbetet i köket har inneburit en hög
standardkvalitet. Med de slopade kraven på normer
riskerar vi att få trånga och opraktiska kök av kortsiktigt
ekonomiska skäl. Om vi menar allvar med att kvinnors
arbetsinsatser är lika mycket värda, då måste också
bostaden utvecklas i takt med tiden och andra arbetsplatser.
I statistiken kan vi se att varje svensk har 47 kvm till sitt
förfogande. Detta är inte sant. Vissa hushåll, företrädesvis
familjer där barnen har flyttat hemifrån, har stort utrymme.
Men barnfamiljer har mellan 15 och 20 kvm, trots att det är
barnfamiljerna som har de största behoven av utrymme.
Det är ju också under småbarnstiden som någon i familjen,
företrädesvis kvinnan, under långa tider har hemmet som
arbetsplats. De som fortfarande är trångbodda i dag är ofta
ensamstående kvinnor med barn.
I Sverige vistas vi i mycket högre grad i våra bostäder än
vad man gör i många andra länder. Det beror naturligtvis på
klimatet och den långa kalla vintern. Detta faktum ställer
också höga krav på bostadsyta. Barnen skall ha plats att
leka eller någonstans att vara ostörda. Det är också en
välfärdsfråga, där resurserna måste fördelas efter behov.
Bostäder är långsiktiga investeringar som ska svara mot
både dagens och morgondagens behov. Därför är det viktigt
att ställa krav på bostädernas kvalitet. Kraven är särskilt
viktiga för familjer med små resurser, som inte har råd med
hög utrymmesstandard eller extra utrustning. De är också
oftare än andra hänvisade till bostaden på sin fritid. Vi vet
att många inte har råd med semester utanför sin hemort.
Därför är det också nödvändigt att de som planerar för
boendet tar större hänsyn till miljö, skönhetsvärden och
estetik. De tekniska och ekonomiska villkoren får inte bli
allenarådande. Det är också viktigt hur samhällsservicen
och den kommersiella servicen planeras. Med nya plan- och
bygglagen blir kvinnorna återigen förlorarna. Mannen har
bilen till jobbet, och affärerna har samlats utanför
samhället.
Det är på nationell nivå som målsättningen för vår
bostadspolitik skall fastställas, men det är på kommunal
nivå som den samlade samhällsplaneringen skall ske. Där
finns kunskapen och insikten om de behov och de
förutsättningar som finns lokalt. Men för att kunna göra
denna sammanvägda planering på olika områden måste
kommunerna förses med nödvändiga instrument.
Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att medborgarna
får vara med vid all samhällsplanering. Politik och politiska
styrmedel är till för människorna, för att de skall få vara
med och bestämma om samhällets utveckling. Om detta
överlåts till marknadskrafterna får vi ett samhälle där
pengar blir det enda styrmedlet, och då kommer kvinnorna
till korta.
Därför är det nu dags att sätta stopp för ytterligare
systemförändringar inom bostadspolitikens område. En
genomgång och analys av vilka effekterna blivit av redan
genomförda förändringar är också nödvändigt. I sin
systemförändringsiver har regeringen tyvärr inte haft tid
med några sådana analyser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en analys av hur
systemförändringarna inom boendet har påverkat
kvinnornas situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utveckling av bostäder och
bostadsområden som mer tar hänsyn till kvinnors och barns
krav.
Stockholm den 25 januari 1994
Margareta Winberg (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Ines Uusmann (s)
Lahja Exner (s)
Ulla Pettersson (s)
Kristina Svensson (s)
Birthe Sörestedt (s)