Kvinnor bor mer än män, dvs kvinnor tillbringar mer tid i bostaden. Kvinnor arbetar utanför hemmet i mindre omfattning än män, och fortfarande är det kvinnorna som i huvudsak ansvarar för hemarbetet. Därför är det också kvinnorna som i större utsträckning nu drabbas av de försämringar av bostadspolitiken som den borgerliga regeringen genomför.
Det är också kvinnorna, som är de ekonomiskt svagare konsumenterna, som kommer att drabbas hårdare när marknadskrafterna tillåts verka fritt på bostadssektorn.
Sverige har under socialdemokratisk ledning drivit en framgångsrik bostadspolitik, som gjort att vi har en bostadsstandard som är en av de bästa i världen, och den är jämnare fördelad än i något annat land. Det är en medveten strävan för att motverka segregation i boendet som gjort detta. Bostaden skall ses som en social rättighet, på samma sätt som arbete, sjukvård och utbildning.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har sedan de tillträdde 1991 fattat en rad beslut som syftat till systemskifte. Från en bostadspolitik som omfattar alla, till en avreglerad och marknadsanpassad bostadsmarknad för dem som har råd.Beslutet om att införa räntelån revs upp, och en ny utredning om bostadsfinansiering tillsattes. Utredningen resulterade i ett beslut om ny bostadsfinansiering, med målet att ta bort bostadssubventionerna. Den snabba avtrappningen av bostadssubventionerna har resulterat i att hyrorna stigit dramatiskt. Många har i dag inte råd att efterfråga bostad, vräkningar och konkurser har blivit ett allt vanligare inslag. För första gången sedan 1940-talet ökar trångboddheten igen.Bostadsdepartementet avskaffades, och ärendena fördelades på sju olika departement. Det finns alltså ingen direkt ansvarig för bostadssektorn i regeringen. Markvillkoret, produktionskostnadsprövning, konkurrensvillkoret har tagits bort. Bostadsrättslagen har förändrats. Investeringsbidraget har avvecklats. Krav på bostadsförmedlingar och bostadsförsörjningsplaner i kommunerna har avskaffats. Allt i syfte att släppa marknaden fri. Effekten har blivit att kommunerna avlövats på de instrument man haft för att kunna göra en nödvändig samhällsplanering.Fr.o.m. 1994 har nya byggregler antagits av Boverket. Det är byggproducenternas och fastighetsägarnas intressen som hävdas på de boendes bekostnad.
Kraven på handikapptillgänglighet sänks. Det krävs inte längre att varje våningsplan skall ha toalettutrymme för en lägenhet med sovutrymmen i flera våningsplan. Det finns risk för att vi får sovrum som är mindre än 7 kvm. Kraven på fönster har försämrats. Listan kan göras lång. Det finns stor risk att bostäderna i framtiden får en klart sämre utformning än vad vi hittills varit vana vid.
I den bostadspolitiska debatten hörs allt oftare åsikten att det behövs ett enklare boende för att minska kostnaderna. Det finns en uppenbar risk att detta kommer att leda till ett segregerat boende. Ett bra och ändamålsenligt boende för dem som har råd och ett mindre bra för dem med små ekonomiska resurser. Bland dessa vet vi att många kvinnor hamnar, ensamstående kvinnor med barn, och äldre kvinnor med liten eller ingen ATP. De får välja ett dåligt boende, inte på grund av att de vill det, utan därför att de inte har ekonomiska förutsättningar för något annat.
Bostadens utformning har mycket stor betydelse för hur arbetssituationen ser ut för den som har ansvaret för skötseln. Många minns säkert den förlöjligande debatt som drabbade en kvinna som gjorde en doktorsavhandling om toalettutrymmets städning. Var och en som städat sitt toalettutrymme kan konstatera att hon hade rätt. Trots detta har utrustning och utrymme inte förändrats nämnvärt under alla dessa år. Det är lätt att misstänka att det inte skett förändringar därför att det är kvinnorna som städar och männen som planerar och konstruerar.
Genom de nya byggreglerna, med mindre rum och mindre kommunikationsytor, blir det ännu svårare att städa. De normer som vi haft för utformningen av kök har varit praktiskt och ergonomiskt riktiga. Kraven på ytmått och avställningsytor för arbetet i köket har inneburit en hög standardkvalitet. Med de slopade kraven på normer riskerar vi att få trånga och opraktiska kök av kortsiktigt ekonomiska skäl. Om vi menar allvar med att kvinnors arbetsinsatser är lika mycket värda, då måste också bostaden utvecklas i takt med tiden och andra arbetsplatser.
I statistiken kan vi se att varje svensk har 47 kvm till sitt förfogande. Detta är inte sant. Vissa hushåll, företrädesvis familjer där barnen har flyttat hemifrån, har stort utrymme. Men barnfamiljer har mellan 15 och 20 kvm, trots att det är barnfamiljerna som har de största behoven av utrymme. Det är ju också under småbarnstiden som någon i familjen, företrädesvis kvinnan, under långa tider har hemmet som arbetsplats. De som fortfarande är trångbodda i dag är ofta ensamstående kvinnor med barn.
I Sverige vistas vi i mycket högre grad i våra bostäder än vad man gör i många andra länder. Det beror naturligtvis på klimatet och den långa kalla vintern. Detta faktum ställer också höga krav på bostadsyta. Barnen skall ha plats att leka eller någonstans att vara ostörda. Det är också en välfärdsfråga, där resurserna måste fördelas efter behov.
Bostäder är långsiktiga investeringar som ska svara mot både dagens och morgondagens behov. Därför är det viktigt att ställa krav på bostädernas kvalitet. Kraven är särskilt viktiga för familjer med små resurser, som inte har råd med hög utrymmesstandard eller extra utrustning. De är också oftare än andra hänvisade till bostaden på sin fritid. Vi vet att många inte har råd med semester utanför sin hemort.
Därför är det också nödvändigt att de som planerar för boendet tar större hänsyn till miljö, skönhetsvärden och estetik. De tekniska och ekonomiska villkoren får inte bli allenarådande. Det är också viktigt hur samhällsservicen och den kommersiella servicen planeras. Med nya plan- och bygglagen blir kvinnorna återigen förlorarna. Mannen har bilen till jobbet, och affärerna har samlats utanför samhället.
Det är på nationell nivå som målsättningen för vår bostadspolitik skall fastställas, men det är på kommunal nivå som den samlade samhällsplaneringen skall ske. Där finns kunskapen och insikten om de behov och de förutsättningar som finns lokalt. Men för att kunna göra denna sammanvägda planering på olika områden måste kommunerna förses med nödvändiga instrument.
Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att medborgarna får vara med vid all samhällsplanering. Politik och politiska styrmedel är till för människorna, för att de skall få vara med och bestämma om samhällets utveckling. Om detta överlåts till marknadskrafterna får vi ett samhälle där pengar blir det enda styrmedlet, och då kommer kvinnorna till korta.
Därför är det nu dags att sätta stopp för ytterligare systemförändringar inom bostadspolitikens område. En genomgång och analys av vilka effekterna blivit av redan genomförda förändringar är också nödvändigt. I sin systemförändringsiver har regeringen tyvärr inte haft tid med några sådana analyser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av hur systemförändringarna inom boendet har påverkat kvinnornas situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av bostäder och bostadsområden som mer tar hänsyn till kvinnors och barns krav.
Stockholm den 25 januari 1994 Margareta Winberg (s) Ingegerd Sahlström (s) Maj Britt Theorin (s) Maj-Inger Klingvall (s) Ines Uusmann (s) Lahja Exner (s) Ulla Pettersson (s) Kristina Svensson (s) Birthe Sörestedt (s)