Systemskiftet inom bostadspolitiken har satt sina tydliga
spår även i Stockholms län. På kort tid har
bostadsbyggandet i det närmaste upphört.
Boendekostnaderna i framförallt nyproduktionen har
stegrats. Vräkningarna har nått rekordnivå och
konkurserna sprider sig.
Under 1992 påbörjades 8 999
lägenheter i Stockholms län. Motsvarande siffra för
1993 var t.o.m november månad 1 530
lägenheter. Prognoserna för 1994 pekar entydigt på
en fortsatt nedgång i bostadsbyggandet.
Detta är mycket alarmerande med tanke på
befolkningsutvecklingen. Förra året ökade Stockholms län
med ungefär 15 000
personer och fram till sekelskiftet beräknas
folkmängden öka med omkring 80 000
människor.
Visserligen finns fortfarande tomma lägenheter, men de
är förhållandevis få i jämförelse med landet i övrigt och de
kommer att gå åt fort den dag konjunkturen vänder uppåt.
Det finns nämligen ett stort uppdämt behov av bostäder i
Stockholms län.
Om inte bostadsbyggandet ökar kommer
Stockholmsområdet enligt alla bedömare att snart drabbas
av svår bostadsbrist med allt vad det för med sig av sociala
och ekonomiska olägenheter. En tilltagande bostadsbrist
äventyrar också länets utvecklingsmöjligheter, vilket i sin
tur kommer att hämma den ekonomiska tillväxten i landet.
Det är således av största vikt att bostadspolitiken läggs
om så att bostadsbyggandet därmed kan komma i gång.
Regeringen är dock tomhänt. I budgetpropositionen finns
inga förslag på de åtgärder, som bostadsmarknaden så väl
skulle behöva för att komma i balans igen. Riksdagen måste
därför ta initiativ till att sådana åtgärder snarast kommer till
stånd.
Den extra nedtrappningen av räntebidragen på 3 miljarder
kronor åren 1994 -- 1996 ligger nu som en våt
filt över bostadsmarknaden. Fler och fler inser att denna
besparing kan genomföras först när situationen på
fastighetsmarknaden har stabiliserats. Från
socialdemokratisk sida framhåller vi också att denna
besparing, när den genomförs, måste fördelas på samtliga
bostäder och upplåtelseformer. Alla skall vara med och
bära sin del av bördan.
Stimulans för ökat byggande
I en debattartikel i Dagens Nyheter har landshövdingen i
Stockholms län Ulf Adelsohn riktat uppmärksamheten mot
den hotande bostadsbristen och kreditinstitutens bristande
ansvar. Enligt Ulf Adelsohn beror det låga
bostadsbyggandet på att bra projekt inte får lån till rimliga
villkor. ''Kreditinstituten ställer sådana krav på både
avkastning, räntemarginaler, kreditvärdighet och
amorteringar att många sunda projekt i praktiken stoppas'',
skriver han i artikeln.
Vi instämmer helt i denna kritik, och enligt vår mening
måste nu regeringen ta sitt ansvar för att kreditgivningen till
bostadsbyggandet kommer i gång. Med tanke på de
saneringsåtgärder staten tvingats göra inom bankväsendet
är det inte mer än rimligt att regeringen ger kreditinstituten
en allvarlig påminnelse om deras ansvar för
bostadsbyggandet.
Boverket har i sin inventering av bostadsbeståndet ur ett
ombyggnadsperspektiv funnit att ombyggnadspotentialen
är ovanligt hög i Stockholms län. Här finns många
lägenheter, som på grund av konjunkturuppgången på 1980-
talet inte hann få del av det dåvarande ROT-programmet.
Det är också viktigt att upprustningen av de s.k.
miljonprogramsområdena kan fortsätta, så att inte
förslumning och segregation breder ut sig.
I en motion av Oskar Lindkvist m.fl. (s), Byggande för
boende, föreslås bl.a särskilda investeringsbidrag för ny-
och ombyggnad av bostäder. Totalt handlar det om en
stimulans motsvarande nästan 12 miljarder
kronor. Investeringsvolym varav 4 miljarder
kronor faller på nybyggnad, 7 miljarder
kronor på ombyggnad samt 0,8 miljarder
kronor på äldreboende. Det är en offensiv
satsning för att tillgodose angelägna behov och samtidigt
pressa ned arbetslösheten. I Stockholms län skulle dessa
investeringsbidrag omedelbart få mycket stor effekt.
Vi har tidigare konstaterat att det finns ett stort uppdämt
behov av bostäder i länet, som vida överstiger reserven av
tomma lägenheter. Om viljan finns kan således ett
omfattande bostadsbyggande snabbt komma i gång i
Stockholmsområdet.
Fasta spelregler och en rättvis bostadspolitik
Systemskiftet inom bostadspolitiken har effektivt
avslöjat vad som döljer sig bakom de nyliberala teserna.
Lågkonjunkturen med dess brutala arbetslöshet har
förstärkts genom ingreppen i bostadspolitiken. De
sammanlagda effekterna av minskade räntebidrag,
fastighetsskatt och höjda räntemarginaler är förödande i det
enskilda fallet. Alla de tiotusentals unga familjer som
satsade på en egen bostad under 1980-talet hade ingen
anledning att tro att spelreglerna skulle ändras så radikalt
och så snabbt. Och det var nog få som räknade med att
nedskärningarna av stödet till boendet så ensidigt skulle
drabba dem som redan har de högsta boendekostnaderna.
Under 1993 genomdrev regeringen stora förändringar av
kommunernas ansvar för boendefrågorna. Viktiga
hörnstenar i den sociala bostadspolitiken, som varit så
framgångsrik under åren lopp, vältes över ända.
Kommunerna behöver inte längre upprätta
bostadsförsörjningsprogram och kommunal
bostadsförmedling är numera en helt frivillig uppgift.
Begreppet allmännyttig har avskaffats och de kommunala
bostadsföretagen har inte längre någon särställning. De
skall fungera som vilket fastighetsbolag som helst.
I Stockholms län har vi trots lågkonjunkturen med dess
tomma lägenheter redan fått tydliga bevis på vad denna
avreglering kommer att innebära framförallt för de svagare
grupperna på bostadsmarknaden. De kommunala
bostadsföretagen är inte längre benägna att ta något socialt
ansvar, och de bostadssökande får allt svårare att hitta en
bostad i det virrvarr som efterträtt den tidigare
bostadsförmedlingen i Storstockholm.
Från socialdemokratisk sida yrkade vi avslag på den
berörda propositionen och vi vidhåller uppfattningen att
målet om allas rätt till en god bostad förutsätter aktiva
insatser av kommunerna, vilka i sin tur måste förses med
nödvändiga styrinstrument i form av
bostadsförsörjningsplaner och bostadsförmedling. Det är
genom en väl fungerande bostadsförsörjningsplanering och
bostadsförmedling ges också medborgarna såväl inflytande
som överblick över det tillgängliga utbudet av bostäder och
boendeservice.
SSU i Stockholms län har nyligen i samarbete med
Hyresgästföreningen genomfört en undersökning i form av
en enkät till ca 10 000
ungdomar i ett 40-tal gymnasieskolor i länet.
Resultatet av undersökningen är mycket intressant. Drygt
70 %
av ungdomarna anser att bostaden är en social
rättighet och att alla skall kunna efterfråga en god bostad.
En klar majoritet av ungdomarna vill inte sänka
lägenheternas standard och särskilt inte när det gäller kök
och badrum. Inte ens om man får lägre hyra vill man sänka
standarden. I stället kan de flesta tänka sig att under en
kortare tid dela lägenhet med andra.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökat
bostadsbyggande och rättvisare förhållanden på
bostadsmarknaden i Stockholms län,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att utarbeta
ett förslag till ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem.
Stockholm den 25 januari 1994
Sören Lekberg (s)
Thage G Peterson (s)
Anita Johansson (s)
Hans Göran Franck (s)
Björn Ericson (s)
Eva Johansson (s)
Ingela Thalén (s)
Ines Uusmann (s)
Pierre Schori (s)
Oskar Lindkvist (s)
Sylvia Lindgren (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Lars Ulander (s)
Bengt Lindqvist (s)
Sten Andersson (s)
Kristina Persson (s)
i Stockholm