Bostäder -- ett instrument för att skapa och fördela
välfärd
Bostäder är en grundläggande social rättighet i likhet
med arbete, utbildning och sjukvård. Bostaden är också en
av de allra viktigaste materiella förutsättningarna för att
medborgarna skall ha möjlighet att skapa det liv som den
egna familjen önskar.
Sverige har under hela efterkrigstiden ökat
ambitionerna syftande till att alla människor skall ha rätt till
en god bostad till en rimlig kostnad. I det arbetet har en
kunnig byggnadsarbetarkår och en kontinuerlig utveckling
inom byggsektorn medverkat.
Byggandet är en effektiv motor i samhällsekonomin.
Under de senaste tre åren har bygg- och
anläggningsinvesteringarna minskat med närmare 40
procent. Det är mycket allvarligt för Sveriges långsiktiga
förmåga att hävda sig som industrination, men det är också
ett stort misslyckande genom att nedgången drabbar
enskilda människor i form av förlorade arbetstillfällen,
förslummade bostäder, och på sikt en bostadsbrist.
Systemförändring
Den överhettade ekonomin i slutet av 1980-talet förde
med sig ett mycket omfattande byggande.
Likviditetsökningen i ekonomin som följde på
kreditmarknadens avreglering, fastigheternas värdestegring
i inflationsekonomin och stor efterfrågan på nya bostäder
och lokaler gjorde att byggnadsverksamheten ökade
kraftigt.
Uppgången ledde till kapacitetsbrist och därmed
kraftiga kostnadsökningar. Den socialdemokratiska
regeringen gjorde upprepade försök att dämpa aktiviteten i
ekonomin genom förslag om momshöjning och avgifter på
byggnadsinvesteringar i storstäderna.
När regeringen Bildt tillträdde hade överhettningen
inom byggsektorn klingat av. Byggnadsverksamhetens
omfattning var på väg nedåt.
Den nytillträdda regeringen valde ändå att genomföra
en rad beslut på bostadsområdet, som blev mycket negativa
både för hushållen och byggproducenterna.
Det system för bostadsfinansiering som riksdagen
beslutade om 1992 har på kort tid lett till en fullständig
kollaps för bostadsbyggandet. Samtidigt har den borgerliga
riksdagsmajoriteten vid två tillfällen genomfört
nedskärningar i räntebidragen till befintliga fastigheter. Det
har lett till dramatiskt ökade boendekostnader, vilket har
medfört att moderna lägenheter står tomma, att många
familjer tvingas tränga ihop sig och att värdet på
bostadsrätter och villor fortsatt att rasa. Ännu allvarligare
är emellertid den uttalade misstro mot hela systemet med
räntebidrag, både hos byggherrar och kreditinstitut, som
blivit följden av dessa beslut. Det har medverkat till att
ytterligare lamslå byggandet under 1993 och framåt.
Det långsiktiga behovet av bostäder kan beräknas till
minst 30 000
lägenheter per år. Under en följd av år kommer
bostadsbyggandet att vara ungefär hälften av denna volym.
Den framgångsrika bostadspolitik som
socialdemokraterna drivit under fem decennier har, på två
år, i allt väsentligt monterats ner av den borgerliga
riksdagsmajoriteten. De stora och oerhört snabba
förändringarna har skapat oro och otrygghet på
marknaden. Varken byggproducenter eller de boende
kunde bedöma resultatet av regeringens åtgärder.
Samhällets bostadspolitik förlorade sin trovärdighet.
Ökade boendekostnader
Utgångspunkten för riksdagsmajoritetens ambitioner
var bl.a. att genom ett nytt bostadsfinansieringssystem
sänka statens utgifter för räntebidrag och att generellt
åstadkomma lägre produktionskostnader och lägre ränta.
Räntan har sänkts men kommer inte bostadslånetagarna
tillgodo förrän de vanligvis femårigt bundna lånen
konverteras. Ett stort antal fastighetsägare har i dag en
garanterad ränta som ligger högre än den aktuella
utlåningsräntan. De kommer att få lägre kapitalutgifter när
deras lån konverteras, trots att de förlorar sina räntebidrag.
De borgerliga partiernas uppgörelse med Ny Demokrati
1993 om upptrappningen av den garanterade räntan på tre
miljarder kronor under perioden 1994--1996 höjer
boendekostnaderna ytterligare. De som drabbas hårdast är
de som bor i de senast byggda fastigheterna och som redan
tidigare har de högsta boendekostnaderna.
Besparingen var ett resultat av den s.k.
krisöverenskommelsen mellan regeringspartierna och
socialdemokraterna. Socialdemokraterna förordade att
besparingen skulle vara rättvis och därmed belasta samtliga
4 miljoner bostäder i alla upplåtelseformer. Den
socialdemokratiska modellen för besparing på
bostadsområdet skulle ha blivit både rättvis,
konjunkturpolitiskt förnuftigare och dessutom haft en
bestående positiv effekt på statens ekonomi.
Lågkonjunkturen blev emellertid än djupare under
våren 1993 och socialdemokraterna ansåg att besparingen
skulle förvärra situationen ytterligare, varför vi föreslog att
den skulle skjutas på framtiden.
Ur fördelningssynpunkt är riksdagsmajoritetens beslut
förkastligt. Även från andra utgångspunkter är beslutet
felaktigt. Hushållen kommer inte generellt att få ökade
inkomster under den närmaste tiden. Det betyder att än fler
familjer kommer att söka sig till mindre och billiga bostäder.
Därmed kommer trångboddheten att breda ut sig.
Kostnaderna för bostadsbidrag kommer att öka genom att
antalet bidragsberättigade hushåll blir fler på grund av
stigande boendekostnader. Fler bostadsrättsföreningar och
deras medlemmar kommer att få svårigheter, konkurserna
kommer att öka. Antalet exekutiva försäljningar av egna
hem och vräkningar från hyres- och bostadsrätter kommer
också att fortsätta att öka. Konsekvenserna för samhället i
stort är att kommunernas socialbidragskostnader kommer
att stiga än mer och det kommer att bli en ökad tung
belastning på kreditinstituten.
Socialdemokraterna anser att att även bostadssektorn
skall bidra till att sanera statens ekonomi. Emellertid är
tidpunkten inte den rätta. Vi föreslår därför att de redan
beslutade besparingarna för 1995 och 1996 skjuts upp tills
fastighetsmarknaden har stabiliserats. När det är möjligt att
ytterligare belasta bostadssektorn så skall besparingen
fördelas på hela bostadsbeståndet och samtliga
upplåtelseformer.
Brist på förtroende
Trygghet, kostnader, förtroende och förhoppningar
hänger ihop.
Människor måste känna trygghet och veta
förutsättningarna när de ger sig in i livslånga ekonomiska
åtaganden. Människor måste känna förtroende för de
styrande så att villkoren inte ändras eller att oseriösa
aktörer tillåts agera på marknaden för att kamma hem
eventuella vinster. Först när tryggheten och förtroendet är
grundmurat kan människan börja nära förhoppningar om
ett boende som är anpassat till den enskilda familjen. Det
är i det läget som vi kan uppnå balans mellan människors
efterfrågan på bostäder och byggmarknadens förmåga att
producera det hushållen efterfrågar. Brist på förtroende är
än allvarligare i den djupa lågkonjunktur som Sverige
befinner sig i just nu, med hög arbetslöshet och stora brister
i kassan. När medborgarna känner oro och otrygghet inför
framtiden måste regering och politiker vara de som skapar
möjligheterna och hittar vägarna som ger tilltro och
framtidshopp.
Det finns också en berättigad osäkerhet beträffande
byggregler, hyreslagstiftning och andra former av regler
som gäller byggnadsverksamheten. De förslag som
regeringen lagt fram och de beslut som riksdagsmajoriteten
tagit i dessa delar innebär att man konsekvent hävdat
fastighetsägarnas intressen på de boendes bekostnad.
Regeringens bygg- och bostadspolitik har misslyckats.
Resultatet har fått katastrofala följder för de boende, för
branschen men också för statsfinanserna.
Bostadsinvesteringarna svarade 1992 för 55 %
av de totala byggnadsinvesteringarna. Bedömare
anser att investeringarna i nybyggda bostäder kommer att
minska med 75 %
på tre år. Åtgärder för att komma till rätta med
byggnadsverksamhetens kollaps måste därför ta sin
utgångspunkt i bostadssektorn.
Sysselsättningen
Inom hela byggnadsverksamheten har sysselsättningen
redan minskat med drygt 80 000
personer räknat från hösten 1990 då antalet
sysselsatta var som högst. Arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna är 30 %.
Därutöver är närmare 10 %
föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Eftersom sektorns förädlingsvärde endast motsvarar
hälften av dess produktionsvärde har effekten av
byggnadsverksamhetens kollaps varit lika stor inom andra
sektorer. Det brukar hävdas att mellan 550 000
och 600 000
personer direkt och indirekt varit sysselsatta av
byggnadsverksamhet. Det skulle innebära att redan i dag
har 160 000
människor förlorat sina arbetstillfällen till följd av
byggproduktionens minskning.
Om politiken inte läggs om kommer sysselsättningen
dessutom att fortsätta att minska. Inom ett par år riskerar
sysselsättningen inom byggnadsverksamheten att ha
minskat med 125 000
personer och lika många utanför
byggnadsverksamheten kommer att ha förlorat sina jobb.
Offentliga sektorns ekonomi
I debatten brukar ofta byggandet betraktas som en stor
bidragsmottagare. Bostadspolitiken beskrivs som mycket
dyrbar, och kostnadsutvecklingen beskrivs med trender från
de år då bostadsproduktionen var som störst och räntan som
högst.
För att få en heltäckande bild av bostadssektorns
betydelse för den offentliga sektorns ekonomi måste även
de skatter som kommer från sektorn beaktas.
Boverkets beräkningar visar att det under 1993
lämnades stöd till boendet på 55,2 miljarder kronor men att
skatteintäkterna (netto efter ränteavdrag) uppgick till 39
miljarder kronor. Skillnaden uppgår således till drygt 16
miljarder kronor. Det intressanta är emellertid att år 1991
var nettosubventionen endast 1,3 miljarder kronor. Det
växande underskottet beror både på att räntebidragen
beräknas öka i kostnad och att intäkten i form av byggmoms
minskar därför att byggandet minskat i omfattning.
Den kalkyl som Boverket gjort visar att boendet inte
bara är en kostnad, utan också en stor inkomstkälla för
staten. Kalkylen utelämnar emellertid en rad faktorer som,
särskilt i nuvarande konjunktur, har stor betydelse. I
kalkylen finns t.ex. inte några beräkningar av de intäkter
staten får i form av skatter och avgifter som
byggnadsarbetarna och andra betalar på sina inkomster.
Inte heller beaktar kalkylen de utgifter, i form av
arbetslöshetsunderstöd etc, som staten drabbas av när en
byggnadsarbetare blir arbetslös. Särskilt i en tid när
nedgången i byggnadsverksamhet inte leder till att
arbetskraft frigörs för andra produktionsändamål, utan
endast medför ökad arbetslöshet, får sådana kalkyler stor
betydelse.
AMS, Byggentreprenörerna och
Byggnadsarbetareförbundet har gemensamt räknat ut vilka
effekter som byggnadsverksamhetens nedgång haft på den
offentliga sektorns ekonomi. De räknar med att statens och
kommunernas årliga saldo försämrats med omkring 50
miljarder kronor på grund av minskade skatteintäkter och
ökade kostnader för arbetslöshetsunderstöd etc som
byggnadsverksamheten hittills lett till.
Sysselsättningsskapande åtgärder 1993
Den borgerliga regeringen har vid flera tillfällen gjort
halvhjärtade men fruktlösa försök att få igång främst ROT-
verksamhet. Det bostadspolitiska beslutet var knappt fattat
förrän man ville ändra i det. I 1993 års budgetproposition
föreslog regeringen att reparationer, ombyggnader och
tillbyggnader skulle stimuleras under 1993 och 1994 genom
att subventionerna för dessa verksamheter helt skulle tas
bort från 1995. När denna politik inte vann gehör valde
riksdagen i stället att, på socialdemokratiskt initiativ,
besluta om ett ROT-program.
Programmet skulle, enligt de borgerliga partiernas
beräkningar, ge 25 000--30 000
nya jobb under 1993. Det verkliga utfallet är att
antalet sysselsatta i byggnadsverksamheten minskat med
närmare 30 000
personer under 1993. Det krävs därför insatser av ett
helt annat slag än det riksdagen fattade beslut om i våras.
Många inslag i det ROT-program som vi medverkade till
var bra och har givit effekt. Dit hör stimulansen av ROT-
åtgärder inom den offentliga sektorn.
Regeringspartierna valde dock att stimulera ROT-
verksamhet i bostäder genom en skatterabatt på maximalt
10 500
kronor. Beslutet har tre brister; det är för krångligt,
ger en alltför liten stimulans och därför att stödformen
saknar bostadspolitiska ambitioner.
Enligt samstämmiga bedömningar faller
ombyggnadsverksamheten i år med närmare 40 %.
Vad som krävs för att snabbt vända utvecklingen är
riktade åtgärder till de fastigheter som är i behov av
upprustning.
Byggnadsverksamheten under 1993 har också hämmats
av bankernas mycket restriktiva inställning till byggande.
Möjligheter finns om viljan finns
Vi socialdemokrater avser inte att villkorslöst bevilja
stöd och stimulanser till en byggnadssektor som för bara tre
år sedan betraktades som överhettad och
inflationsdrivande. Vi anser att byggsektorn måste ta ansvar
för att ökad produktivitet och lägre materialpriser verkligen
leder till lägre kostnader för konsumenterna. Parterna på
byggarbetsmarknaden bör därför ta initiativ till ett
utvecklingsprojekt som syftar till att förbättra branschens
produktionsvillkor.
Men vi menar att den nuvarande politiken leder till att
ett otillräckligt antal bostäder byggs, att bostäder och
lokaler förslits i onödan samt att viktiga satsningar på
infrastruktur fördröjs. Politiken leder till att människor bor
sämre än de behöver, att kostnaderna för boendet, framför
allt i relativt nybyggda bostäder, blir alltför höga.
Vi menar att stöd och stimulanser skall riktas till
verksamheter som leder till högre välfärd och bättre
standard. En god byggpolitik leder både till sysselsättning
och är ett stöd för människors välfärd. Vanliga människors
möjligheter att bo bra är ledstjärnan för bostadspolitiken,
upprustning av lokaler för bättre kvalitet i verksamheten
ökar effektiviteten, vilket är målet för ROT-verksamhet i
offentliga lokaler.
Det finns möjligheter att skapa en bättre fungerande
byggnadsverksamhet både på kort och lång sikt genom
statliga stimulanser, inriktade på verksamheter där
byggandet behövs. Det finns behov av insatser och det finns
ännu tid att hejda fallet i byggandet. För att åstadkomma
detta krävs ett samlat program med ett flertal åtgärder.
Vi socialdemokrater anser att åtgärderna bör ha
följande inriktning:
1. Vi anser att det behövs ett nytt system för
bostadsfinansiering som återupprättar den sociala och
solidariska bostadspolitiken.
2. Vi vill stimulera nyproduktionen, delvis därför att det
behövs nya bostäder, men också för att behålla den
kompetens och utvecklingspotential som finns inom
byggsektorn.
3. Vi vill stimulera ombyggnader och förbättringar av
såväl bostäder som offentliga lokaler.
4. Vi vill stimulera en handikappanpassning av landets
offentliga lokaler.
5. Vi vill bygga och bygga om lägenheter för att klara de
kommande behoven av äldreomsorg.
Bostadsfinansiering
Riksdagen har beslutat om en kontrollstation senast år
1995 för att utvärdera 1992 års bostadspolitiska beslut.
Regeringen har dessutom tillsatt en utredning för att
undersöka hushåll som står utanför bostadsmarknaden.
Med tanke på den mycket negativa utvecklingen för
enskilda människor och för bostadsbyggandet anser vi att
utvärderingen måste göras omedelbart. Syftet måste vara
att skapa en långsiktig bostadspolitik, som innefattar ett
hållbart finansieringssystem som förmår att finansiera ett
tillräckligt antal ny- och ombyggda lägenheter.
Sverige är inte färdigbyggt
Det finns för närvarande drygt 55 000
tomma lägenheter i landet, trots att 175 000
människor står i bostadskö. Nyproduktionen av
lägenheter har fallit dramatiskt. 1993 beräknas omkring 15 000
lägenheter påbörjas, vilket är det lägsta sedan 1941
då ca 17 000
lägenheter igångsattes. Boverket tror att
bostadsbyggandet kommer att förbli mycket lågt under flera
år. Först år 1997 förväntas bostadsbyggandet åter öka. Vid
sekelskiftet är bostadsproduktionen enligt prognosen uppe
i 45 000
lägenheter. Bostadsproduktionen kommer således
under en följd av år att vara betydligt lägre än det faktiska
behovet, som av Boverket bedöms till 25 000--30 000
lägenheter om året.
Ganska snart kommer vi åter att uppleva bostadsbrist,
främst i landets storstadsområden. Tendenser till en högre
efterfrågan på bostäder har redan märkts.
Byggentreprenörerna har undersökt vakansgraden i
allmännyttiga bostadsföretag på ett antal orter. Den visar
att Lund beräknas ha 0,0 %
tomma lägenheter, Stockholm 0,2 och Kristianstad
0,6 %.
Många tomma lägenheter har bl.a. Luleå med 4,8 %,
Malmö 3,5 %
och Eskilstuna 3,4 %.
Det är därför rimligt att redan nu planera för och öka
bostadsbyggnadsvolymen främst i de expansiva
kommunerna, dels för att motverka den bristsituation som
beräknas uppstå 1995--1996, dels för att bevara nödvändig
kapacitet och kompetens inom byggnadsbranschen.
För att öka volymen i nyproduktionen föreslår vi att ett
temporärt investeringsbidrag på 10 %
av bidragsunderlaget införs. Vi bedömer att insatsen
skulle öka nyproduktionen med 5 000
lägenheter och ge ett investeringstillskott på ca 4
miljarder kronor. Stödet bör utges till projekt vars ansökan
inkommit efter 1 februari 1994 och arbetena skall sättas
igång senast 31 december 1994. Stödet utbetalas i
efterhand.
Ombyggnader av bostäder
Ombyggnader av flerbostadshus väntas falla kraftigt, i
praktiken en halvering under 1993/94. Vad som krävs för att
snabbt vända utvecklingen är riktade åtgärder till de
fastigheter som är i behov av upprustning.
Totalt beräknas 20 000--25 000
lägenheter i flerfamiljshus bli ombyggda 1994 och
omkring 5 000
egna hem. Boverkets genomsnittliga
ombyggnadskostnad på ca 230 000
kr börjar närma sig SABOs tal, på ca 160 000
kr per lägenhet. Ombyggnaderna är inte lika
omfattande som de var i mitten av 1980-talet.
Vi socialdemokrater anser att det är en av 1990-talets
utmaningar att genomföra ett nationellt handlingsprogram
för upprustning av de så kallade miljonprogramområdena
och att göra boendet mer hälsosamt och tillgängligt för
människor med funktionshinder. Handlingsprogrammet
bör omfatta både ombyggnader av lägenheter och
upprustning av den yttre miljön i anslutning till
bostadsområdena.
Det finns ett stort behov av ombyggnader i landet.
Boverket, som nyligen genomfört en inventering av
ombyggnadsbehovet, räknar med att 275 000
lägenheter behöver byggas om. Dessa lägenheter är
byggda före 1951 och inte ombyggda sedan dess. Utöver
behov av ombyggnadsinvesteringar på grund av förslitning
och åldrande finns också behov av att sanera hus som
innehåller olämpligt material och som åstadkommer
onödigt lidande hos de boende. Enligt en undersökning från
Yrkesmedicinska kliniken i Örebro bor 900 000
människor i hus som påverkar deras hälsa. Det
skulle kosta 17 miljarder kronor att sanera alla dessa
fastigheter.
Vi avser att återkomma med en mer detaljerad plan för
ett nationellt handlingsprogram för ombyggnader. Redan
nu bör dock beslut tas om stimulanser så att ombyggnader
kan påbörjas under 1994. Vi anser att det behövs ett
ombyggnadsprogram för 100 000
lägenheter under två år. Med våra förslag kommer
investeringsvolymen under nästa budgetår att öka med 7
miljarder kronor.
Vi anser att staten bör stimulera
ombyggnadsverksamheten av bostäder i flerfamiljshus med
ett stöd som kan utformas antingen som en subvention av
lönekostnaderna (den s k 1 000-kronan)
eller som ett direkt investeringsbidrag. Vi
räknar med att stödet bör motsvara omkring 20 %
av bidragsunderlaget. Med den beräknade
investeringsvolymen kommer det att kosta staten omkring
2 200
miljoner kronor. Vår bedömning är att 25 000--35 000
fler lägenheter kommer att byggas om och att det
kommer att ge närmare 17 000
arbetstillfällen. Det betyder att intäkterna av ökade
inkomstskatter, moms och företagsskatter samt minskade
arbetslöshetsersättningar förbättrar statsbudgeten i
betydligt större utsträckning.
Vi föreslår att medlen tillförs regeringen på ett särskilt
anslag och att regeringen i samråd med Boverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen utformar stödet som ett
komplement till övriga stödformer, för att skapa ytterligare
ombyggnadsprojekt. En utgångspunkt är att medlen skall
användas för att snabbt få igång projekt. Stödformen bör
därför gälla ansökningar som inkommit efter 1 februari 1994
och som påbörjats senast 1 mars 1995.
Boende för äldre
Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och
äldre. 95 %
av dessa bor i egna lägenheter.
Fram till sekelskiftet kommer antalet ålderspensionärer
i stort sett att vara oförändrat. Dock ökar antalet personer
som är 80 år och äldre.
En av 1990-talets stora bostadsutmaningar blir därför att
klara de äldres behov av ett mer anpassat boende. Också ur
den apsekten är ett högt bostadsbyggande nödvändigt
samtidigt med att de bostäder som byggs blir tillgängliga för
rörelsehindrade. Äldre och handikappade skall i största
utsträckning kunna bo kvar i sin invanda bostad eller sitt
bostadsområde.
Men det behövs också en kraftig utbyggnad av särskilt
anpassat boende för de äldre.
Bedömningen pekar mot att det fram till år 2000 behövs
ett tillskott på uppemot 100 000
bostäder med god tillgänglighet och med möjligheter
till omfattande service och vård av äldre människor.
Boverket har vidare pekat på behov av 25 000
gruppbostäder under samma period.
Alla är överens om att det finns ett stort behov av nya
lägenheter för äldre i takt med att antalet personer över 80
år växer. I samband med reformen av äldrevården avsattes
resurser för att stimulera kommunerna att bygga lägenheter
för äldre. Ytterligare medel tillfördes i samband med
överenskommelsen om ROT-åtgärder, våren 1993.
Det behöver byggas nya äldrebostäder av god kvalitet.
Vi behöver bygga om många befintliga äldrebostäder för att
höja deras kvalitet. Vi vill också peka på möjligheten att
med relativt små medel bygga om de nybyggda
bostadsområden som ännu inte fått någon avsättning på
marknaden. Det bör undersökas om det finns möjlighet att
bygga om en del av dessa till äldrebostäder.
I anledning av ROT-överenskommelsen våren 1993
inrättades anslaget Särskilt ombyggnadsbidrag för
äldrebostäder och tillfördes 120 miljoner kronor. Av
arbetsmarknadsskäl har ytterligare 100 miljoner kronor
tillförts under 1993. Totalt 220 miljoner kronor för
budgetåret 1993/94. Bidraget ges till ombyggnad av
befintliga äldrebostäder och ombyggnad som skapar
bostäder för äldre och utgår med 10 %
av bidragsunderlaget.
Dagens höga arbetslöshet inom byggsektorn bör
utnyttjas för att få till stånd välbehövliga anpassade
bostäder för våra äldre. Därför föreslår vi att stödformen
Särskilt ombyggnadsbidrag för äldrebostäder förlängs
ytterligare ett budgetår och anvisar för budgetåret 1994/95
200 miljoner kronor. Vi anser att både behovet av fler
äldrebostäder och ökad sysselsättning är så överhängande
att vi är öppna för att stödet till enskilda projekt får en
annan utformning. Det primära är att antalet äldrebostäder
och därmed investeringsvolymen ökar, vilket bör kunna
resultera i ca 2 250
nya arbetstillfällen.
Undersökningar visar att pensionärer med låg eller
ingen ATP, ofta kvinnor, har en sämre bostadsstandard än
befolkningen i övrigt. Många av dem har både behov av och
önskemål om att få flytta till servicelägenheter eller andra
särskilda boendeformer för att få tryggheten av att ha
personal i närheten. Andra behöver flytta till en modern
och lättillgänglig lägenhet för att de vill klara sig själva
hemma längre. Det som finns eller kommer att finnas
tillgängligt i denna situation är oftast nyproducerade
lägenheter.
För att möjliggöra detta krävs ett bostadsstöd som är
konstruerat så att det ger pensionärer med låg eller ingen
ATP förutsättningar att kunna efterfråga och bibehålla en
god bostad både vad gäller utrymmes- och
utrustningsstandard utan att boendekostnaderna minskar
deras möjligheter att också i övrigt ha en tillfredsställande
standard.
Ett gott bostadsstöd till pensionärerna med låg eller
ingen ATP skulle också ha den önskvärda effekten att
stimulera byggandet. Kommunerna skulle då våga satsa på
att bygga de välbehövliga äldrebostäderna när de har
trygghet i att pensionärerna har råd att efterfråga också de
bra, nyproducerade men dyra bostäderna.
RBF-stödet
Vi avvisar regeringens förslag till nedskärning av RBF-
stödet med 100 miljoner kronor. Nedskärningen riktar sig
både till redan gjorda investeringar och tillkommande
underhåll. Det leder både till en minskad aktivitet i
bostadsföretagen och till ökad misstro mot politiska beslut.
Stödet behövs för att möjliggöra de planerade
underhållsoch reparationsåtgärderna och är dessutom
nödvändigt för att ge byggarbetsmarknaden den stimulans
den så väl behöver. Regeringen påtalar att minskningen av
stödet inte kommer att drabba de boende, främst för att en
del av kostnaderna för underhållsåtgärderna i stället kan
ske genom avdragsrätten på fastighetsskatten. Den
argumenteringen tyder på att regeringen har glömt att
avdragsrätten infördes som en del i ett ROT-program just
för att öka behövliga underhålls- och reparationsåtgärder
för att skapa fler arbetstillfällen för byggnadsarbetarna.
Regeringen gör en grundlig redovisning över tänkta
åtgärder för att rikta uppmärksamhet mot och för att
minska radonhalten i bostäder. RBF-stödet är den enda
stödform som hyres- och bostadsrättshus kan använda sig av
för att avhjälpa denna hälsorisk och då endast om
radondotterhalten i bostadsutrymmena innebär en sanitär
olägenhet. För egnahemmen finns däremot ett speciellt
anslag som kan användas.
Öka tillgängligheten för handikappade
Det finns många offentliga lokaler som inte är
tillgängliga för rörelsehindrade personer. Den avreglering
av byggregler som pågår innebär dessutom att problemen
kan växa i nybyggda bostäder och lokaler. I Malmö har man
påbörjat en inventering av samtliga fastigheter i kommunen
för att skapa ett register över fastigheternas tillgänglighet
för handikappde med förslag till åtgärder för att bygga om
fastigheten.
För att åtgärda de brister som finns beträffande
handikappanpassning anser vi att det bör utgå ett särskilt
bidrag på 30 %
för sådana investeringar. Vi avsätter 100 miljoner
kronor i nästa års budget för ändamålet. Det bör resultera
i förbättringsåtgärder på minst 300 miljoner kronor och leda
till 750 nya arbetstillfällen.
Samlingslokaler
En levande demokrati och människors behov av social
gemenskap kräver tillgång till samlingslokaler. Under den
tidigare högkonjunkturen har en mängd projekt arbetats
fram som inte kunnat förverkligas beroende på
överhettningen på byggmarknaden. Det är därför möjligt
att mycket snabbt komma igång med kultur- och
samlingslokalsbyggande över hela landet. Det skulle ge ett
värdefullt tillskott för byggsysselsättningen samtidigt som
träffpunkter för människor kommer till stånd.
Boverket har en lång kö av ansökningar om bidrag till
allmänna samlingslokaler, som är färdiga att sättas igång så
snart medel finns tillgängliga.
Vi föreslår att ramen för anslaget icke-statliga
kulturlokaler ökas med 75 miljoner kronor samt att ramen
för anslaget till allmänna samlingslokaler ökas med 50
miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Konstnärlig utsmyckning
Regeringen föreslår återigen att bidraget för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområdena skall avskaffas.
Bidragen till konstnärlig utsmyckning har betytt mycket
när det gällt att utrusta bostadsområdena med
kvalitetskonst, samtidigt som det skapat arbetstillfällen för
konstnärer. För oss socialdemokrater betyder en god bostad
också att miljön runt och mellan husen är ändamålsenlig
och vacker med möjlighet till upplevelser. God konst i
bostadsområdena ger de boende skönhetsupplevelser
samtidigt som konsten ger en känsla av identitet och
samhörighet med det egna bostadsområdet. Vi föreslår att
bidraget behålls och att ramen räknas upp med 10 miljoner
kronor.
Rätten att bo i en god miljö
Trots att Sverige är ett av de länder som har världens högsta
bostadsstandard, har vi också allvarliga problem
både med inom- och utomhusmiljön.
Ovan har relaterats en undersökning från
Yrkesmedicinska kliniken i Örebro som konstaterar att ca
900 000
människor bor i hus som påverkar deras hälsa.
Främsta orsakerna till de s.k. sjuka-hus-problemen är
användningen av olämpliga byggnadsmaterial samt brister i
byggmetoder och projektering.
Allt större del av befolkningen lider av allergier eller
överkänslighet. Bristerna i inomhusmiljön anses vara en
vanlig orsak till hälsoproblemen. Särskilt bör
uppmärksammas orsakerna till det ökande antal människor
som påverkas av elektromagnetiska fält både i inom- och
utomhusmiljön.
En särskild fond finns för att bistå hushåll för att sanera
småhus från fukt och mögel. Tilläggslånemöjligheten har
tidigare kunnat användas för att bygga bort andra typer av
sjuka-hus-problem.
Radon i bostäder anses utgöra ett allvarligt
hälsoproblem och under de senaste 20 åren har stor
uppmärksamhet riktats mot förekomsten av radon i våra
bostäder. Boverket har i sin anslagsframställan konstaterat
att bidragssystemet mot radon i egnahem inte fungerar
tillfredsställande. Man pekar på att de årliga
utbetalningarna inte uppgår till det totala anslaget, vilket
betyder att informationen om radonets skadeverkningar
och bidragsmöjligheten inte nått ut till berörda. Kunskapen
om hur bidraget används är bristfällig. Bl.a. saknas analys
av om det är bostäder med de högsta radondotterhalterna
som utnyttjar bidraget eller om bidraget kanaliseras till
bostäder med förhållandevis låg radondotterhalt. Det
konstateras att den vanligaste åtgärden för bidrag är
installation av nya ventilationssystem. Bidrag kan utgå till
hela åtgärdspaketet, trots att endast en del sänker
radondotterhalten.
Boverket vill nu införa ett nytt system för att komma
tillrätta med radonproblemet. Förslaget omfattar
lägenheter med radonhalter högre än 200 becquerel per
kubikmeter och berör såväl hyres- och bostadsrättshus som
egnahem.
Förslaget kan delas in i två delar där den ena delen består
av intensifierade informationsinsatser, medan den andra
består av olika krav från samhällets sida. Boverket anser att
om det nya systemet genomförs så kommer årligen ett antal
människor att räddas som i annat fall skulle ha avlidit i
lungcancer. Antalet lungcancerfall som orsakas av radon
varje år är fortfarande något oklart. Statens
strålskyddsinspektion hävdar att antalet fall är cirka 900 per
år medan Institutet för miljömedicin i en rapport nyligen
redovisade en uppgift om att cirka 400 fall om året är
orsakade av radon.
Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att de av
Boverket föreslagna extraordinära informationsinsatserna
ingår i andra myndigheters normala arbetsuppgifter samt
att det är fastighetsägaren som har ansvar för att bostäderna
är fullt brukbara som bostäder. Därmed avvisas Boverkets
förslag till ny utformning av stöd till åtgärder mot radon.
Socialdemokraterna kan inte acceptera en så cynisk
inställning till akuta miljöproblem i våra bostäder som
allvarligt skadar 400--900 människor per år. Vi menar att
samhället, genom myndigheten Boverket, har ansvar för att
krav ställs på inomhusmiljön i våra bostäder så att de inte
skadar de boende. Riksdagen bör ge regeringen till känna
att ett system i enlighet med det som Boverket har
presenterat bör genomföras.
Kreditgivningen till byggnadsinvesteringar
En av de allvarligaste bristerna för närvarande när det
gäller att få fart på byggnadsverksamheten är de problem
som finns i kreditväsendet. Riksdagen uttalade våren 1993
att regeringen borde utreda ''orsakerna till de svårigheter
som finns på bostadskreditmarknaden och lämna förslag till
lösningar''. Riksdagen beslutade på förslag av en
enmansutredare att räntebidrag skulle kunna ges
oberoende av finansieringssätt även enligt äldre
bestämmelser, möjligheter att lägga upp en form av
räntelån i samband med omförhandlingar om villkoren med
finansieringsinstituten samt en fördjupning av den statliga
kreditgarantin. En samlad bedömning är att detta inte på
långa vägar är tillräckliga åtgärder för att nå lösningar på de
problem som finns med bostadsfinansieringen. Regeringen
har inte klarat av det uppdrag som riksdagen gav.
Vi anser att det behövs ett flertal åtgärder för att göra
kreditinstituten intresserade av att medverka i
finansieringen av bostadsbyggande, såväl ombyggnader
som nybyggnader. För det krävs att bankerna fungerar med
normalt risktagande i nya projekt. Landets banker har nu
gått från en situation då man lånade ut pengar till fastigheter
långt över deras värde, eftersom man trodde på evigt
stigande fastighetsvärden, till en situation då bankerna inte
vågar låna ut pengar ens till mycket lönsamma och hållbara
projekt.
De återkommande indragningarna av utlovade
räntebidrag har lett till en betydande osäkerhet hos
bankerna beträffande det framtida värdet av räntebidragen.
Det stora problemet är emellertid storleken på
investeringens egenavgift. Vi är inte motståndare till att ett
bostadsfinansieringssystem också skall innehålla krav om en
egenavgift. 1993 års bostadsfinansieringssystem är beräknat
på en egeninsats på 10 %.
Systemet bygger på schabloner för beräkning av
bidrags- och garantiunderlag som genomsnittligt för landet
ligger på 8 800
kr/kvm. Eftersom den genomsnittliga
produktionskostnaden för bostäder uppgår till 11 100
kr/kvm så betyder det att egeninsatsen riskerar att
bli så hög som 20--30 %.
Ett sätt att möta detta är att ytterligare fördjupa den
statliga kreditgarantin.
Ett annat stort problem är bankernas räntemarginaler.
Fram till halvårsskiftet 1991 låg ränteskillnaden på ca 0,25 %
för att i slutet av november vara uppe i 1,49 %.
Gapet har minskat, ränteskillnaden är i mitten av
januari 1994 ca 1 %.
Det
kan anses naturligt att bankerna själva vill anstränga
sig för att minska förlusterna och undvika åtgärder utifrån.
Detta samtidigt som låntagarnas åtaganden för att minska
uppkomna kreditförluster måste begränsas. I normalfallet
bör bankernas marginal mellan in- och utlåningsränta inte
överstiga 0,5 %.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att tidigare beslutade
besparingar på bostadssektorn skjuts upp tills
fastighetsmarknaden har stabiliserats samt uttalar att när
besparingen genomförs skall den ske på hela
bostadsbeståndet och i alla upplåtelseformer,
2. att riksdagen beslutar att införa ett särskilt
investeringsbidrag för budgetåret 1994/95 i syfte att
stimulera nyproduktionen och att investeringsbidraget skall
utgå med 10
% av investeringens bidragsunderlag,
3. att riksdagen beslutar om ett särskilt
investeringsbidrag på 2
200 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 i syfte att
stimulera ombyggnader av bostäder i flerfamiljshus,
4. att riksdagen beslutar att stödformen Särskilt
ombyggnadsbidrag för äldrebostäder bibehålls budgetåret
1994/95 samt tillförs 200 miljoner kronor,
5. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1993/94:100
bilaga 8 om sänkning av räntestödet för underhåll och
reparationer i hyres- och bostadsrättshus,
6. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
bevilja Boverket ett engångsanslag på 100 miljoner kronor
för bidrag till handikappinvesteringar i offentliga lokaler,
7. att riksdagen beslutar att beslutsramen för proposition
1993/94:100 bilaga 12, anslag B 4 Stöd till icke-statliga
kulturlokaler, ökas med 75 miljoner kronor utöver
regeringens förslag, således 100 miljoner kronor,
8. att riksdagen beslutar att beslutsramen för proposition
1993/94:100 bilaga 14, anslag A 1 Bidrag till allmänna
samlingslokaler, ökas med 50 miljoner kronor utöver
regeringens förslag, således 95 miljoner kronor,
9. att riksdagen beslutar att beslutsramen för proposition
1993/94:100 bilaga 12, anslag B 20 Bidrag till konstnärlig
utsmyckning i bostadsområdena, ökas med 10 miljoner
kronor utöver regeringens förslag, således 25 miljoner
kronor,
10. att riksdagen beslutar att bibehålla stödformen
Bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostadsområdena,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Boverkets förslag om nytt system
för
att komma till rätta med radonproblemen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kreditgivningen till
bostadsbyggandet.
Stockholm den 25 januari 1994
Oskar Lindkvist (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Sören Lekberg (s)
Rune Evensson (s)
Britta Sundin (s)
Marianne Carlström (s)
Lars Stjernkvist (s)
Björn Ericson (s)
Berit Oscarsson (s)
Nils T Svensson (s)
Mats Lindberg (s)
Sinikka Bohlin (s)
Ingvar Johnsson (s)