Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet
med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god
bostad är det grundläggande målet för den sociala
bostadspolitiken.
När målet formulerades för 50 år sedan var dess
innebörd att undanröja den bostadsslum, trångboddhet och
bostadsbrist som präglade den tidens Sverige. Dessa
förhållanden var i hög grad en följd av den
marknadsinriktade bostadspolitik som dittills förts.
Sverige använde den snabba ekonomiska utvecklingen
till att höja de bostadssociala ambitionerna, och vi byggde
bort 1930-talets bostadsnöd. Sverige fick ett stort och
modernt bestånd av bostäder av hög kvalitet. Bostäderna
blev modernt utrustade och många har också en mycket hög
utrymmesstandard. Den sociala bostadspolitiken har
inneburit en revolution för vanliga människors
boendestandard och deras möjlighet att välja mellan olika
typer av bostäder.
Även utan samhällets uttalade bostadspolitik skulle det
ha byggts nya bostäder. Men Sverige lyckades genom
politisk styrning skapa nya och bra bostäder till alla genom
solidaritet i finansieringen och rättvisa vid fördelningen.
Bostadspolitiken är ett av de områden där den
ideologiska skillnaden är allra störst mellan de solidariska
välfärdsbyggarna och de olika krafter som anser att det är
marknaden och inte medborgarnas behov som skall styra
planering och åtgärder.
De senaste årens ekonomiska tillbakagång och
ambitioner om marknadsanpassning har resulterat i
stagnation på bostadsmarknaden. Nybyggnationen har nått
bottenrekord och reparation och underhåll av beståndet har
fått stå tillbaka. Boendekostnaderna har ökat dramatiskt,
vilket tillsammans med en förödande hög arbetslöshet har
resulterat i ett stort antal tomma lägenheter och en ökad
trångboddhet.
Bostadsförsörjningen -- en samhällsangelägenhet
Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle
som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i
livet. Människors möjlighet att välja bostad efter behov är
ett av de viktigaste kriterierna på att ett samhälle kan
betraktas som en välfärdsstat.
Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall
växa upp med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre
skall få en trygg och värdig ålderdom och att människor från
andra länder skall få en bra start i Sverige, kan aldrig
acceptera ökade klyftor i boendet och segregerade
bostadsområden där de sämre ställda får hålla till godo med
de bostäder som andra ratat. Bostadspolitiken är ett av
fundamenten för ett rättvist och rättfärdigt samhälle.
Politik, speciellt bostadspolitiken, har under en lång
period ansetts kunna lösa en rad olika samhällsproblem.
Utvecklingen har nu kantrat över åt andra hållet. Nu är det
marknaden som kan lösa alla problem. Men det är genom
politik och politiska åtgärder som människors behov kan
tillfredsställas. Samhället kan med bostadspolitik,
samhällsplanering och övriga politikområden skapa
grundläggande förutsättningar för människors utveckling
och fria val. Politiken kan ge verktygen och möjligheterna.
Marknaden kan bara svara upp mot en efterfrågan som
uttrycks i pengar. Marknaden kan inte hantera begrepp som
människors lika värde eller lika rätt.
Behov av metodskifte
Verkligheten visar att Sveriges bostadsmarknad inte
längre är den stabila hörnstenen som gett vårt land
erkännandet som ett framgångsrikt och eftersträvansvärt
välfärdssamhälle. Sverige har varit ett av de få länder där
människor i stort sett haft samma förutsättningar till ett bra
och innehållsrikt liv, oavsett börd, utbildningsbakgrund
eller inkomst. Runt om i Europa ser man med förvåning och
bestörtning hur Sverige, som så framgångsrikt lyckats öka
jämlikheten mellan människor, nu på område efter område
raserar det som generationer har byggt upp.
Vår ambition med denna motion är att beskriva dagens
situation på bostadsmarknaden och samtidigt formulera
målen för en rättfärdig bostadspolitik. Vilka medel som
används för att nå målen måste diskuteras och fastställas i
politisk samverkan.
Nyproduktion har varit det främsta instrumentet för
boendets omvandling. 1980- och 1990-talens problem visar
emellertid att nu krävs nya vägar. Rätten till en god bostad
måste få nya politiska uttryck.
Det är hög tid att vi hittar de rätta kombinationerna för
ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna,
marknaden, de boende och deras organisationer. Samhället
bör ha ansvar för bostadspolitikens grundstenar såsom
samhällsplanering, finansiering och fastställande av kraven
för bostädernas funktion, säkerhet och kvalitet.
De enskilda hushållens krav skapar det ansvarsområde
där marknaden kan och bör erbjuda komplement till de
grundläggande kraven på en god bostad i en god
bostadsmiljö.
Vid uppbyggnaden av Välfärdssverige fördelades de
ökade ekonomiska resurserna solidariskt. Med krympande
ekonomiska resurser gäller det att i än högre grad anstränga
sig för att hitta modeller så att solidariteten består.
Bostadspolitiken har ökat klyftorna
Solidaritet är inte bara att se till att de svaga och
oskyddade i samhället får ett skydd. Solidaritet har en
vidare betydelse genom att fördela resurser eller
besparingar på ett sätt som på kort sikt kan anses gynna de
resurssvaga, men som på längre sikt även gynnar de starka
hushållen.
Jämlikhet betyder inte att alla ska ha likadant. Alla
måste emellertid ha likadana rättigheter och alla måste ha
rimligt likadana möjligheter. Sedan är det olika hur man
väljer och förvaltar möjligheterna.
De senaste åren har inneburit kraftiga kostnadsökningar
inom boendet. Sedan 1988 har bostadskostnaderna sex år i
följd ökat snabbare än övriga varor. Mest markant var
skillnaden i ökningstakten åren 1990 till 1991 då
skattereformen genomfördes. Skattereformen
kompenserade emellertid de minskade
bostadssubventionerna med minskade direkta skatter.
Från 1987 fram till i juli 1993 ökade konsumentpriserna
med 45 %.
Bostadsposten i KPI, som svarar för ca 27 %
av hushållens utgifter, ökade under samma tid med 78 %.
Att
familjerna har svårt att klara sina boendekostnader
framgår bl.a. av att antalet familjer som är berättigade till
bostadsbidrag har ökat med 20 %
mellan 1992 och 1993. Tio års kontinuerlig minskning
har förbytts i motsvarande ökning på fyra år.
Ca 50 bostadsrättsföreningar har gått i konkurs och i
många fall dragit med sig bostadsrättshavare i personlig
konkurs.
Antalet exekutivt sålda fastigheter har tredubblats under
perioden 1990--1992.
Antalet vräkningar har ökat med 70 %
sedan 1990. Under 1993 beräknas att ca 8 000 familjer
vräkts från sina bostäder. Den övervägande delen har
hyresskulder som är mindre än 20 000
kronor.
Sverige är inte färdigbyggt
Både ur medborgarnas enskilda perspektiv och
ambitionen om låg arbetslöshet och hög kompetens i
byggandet är det av stort intresse att byggproduktionen blir
så jämn som möjligt.
Sverige är inte färdigbyggt, även om vi idag har ca 55 000
tomma lägenheter, vilket är ca 1,4 % av det totala
bostadsbeståndet. Samtidigt står ca 175 000
personer i bostadskö. De tomma lägenheterna är
snarare ett uttryck för den standardsänkning som många
fått uppleva under den rådande lågkonjunkturen.
Trots ett stort antal tomma lägenheter är det nödvändigt
med nytillskott. 1993 beräknas igångsättningen av nya
bostäder bli 10 000--15 000,
vilket är den lägsta sedan 1941 då 17 000
lägenheter igångsattes. Ett betydligt högre
bostadsbyggande är nödvändigt för att möta morgondagens
behov. Nyproduktionen behövs främst för att ge
ungdomarna samma chans som tidigare generationer att få
bilda hushåll när de själva vill bryta upp från familjen. Vi
har dessutom en ålderspyramid som kräver ett mycket stort
tillskott av anpassade bostäder för våra äldre.
Emellertid är det varken behövligt eller önskvärt att
fortsätta den höga nyproduktion som genomfördes under
slutet av 1980- och början av 1990-talen. För att bibehålla
den bostadsstandard vi hade år 1990 behövs det 25 000--30 000
nya bostäder varje år. Det viktiga är att kontinuerligt
och långsiktigt planera och genomföra nybyggnadsprojekt
som behövs föratt hålla jämna steg med den förändrade
ålderspyramiden, befolkningsökningen och
omflyttningenatt ersätta förslitna bostäder som inte kan
rustas uppatt åstadkomma sådan förnyelse --
funktionellt, estetiskt och stadsplanemässigt -- som inte kan
åstadkommas inom ramen för det tidigare beståndetatt
bevara och utveckla kompetensen i bostadsbyggandets
olika produktionsled.
Ombyggnad -- upprustning -- förbättring
En av de stora utmaningarna under de närmast
överblickbara åren är att bevara och utveckla det
bostadsbestånd som redan finns. Värdet av det som
åstadkommits kvarstår inte oförändrat utan aktiva åtgärder.
Bostäder är ett område där man kan synda på nåden länge
när det gäller underhåll och förbättringar innan bristerna
blir uppenbara.
Boverket och SCB har i en nyligen genomförd
undersökning konstaterat att det finns ca 275 000
bostäder som är byggda före 1951 och inte ombyggda
sedan dess.
Under åren 1960--1975 producerades drygt 800 000
lägenheter i flerfamiljshus. Många av dessa
lägenheter bär miljonprogrammets negativa förtecken både
vad gäller materialval och tekniska lösningar.
Ombyggnaderna begränsades åren 1988--1990 som ett led i
bekämpningen av överhettningen på byggmarknaden.
Ombyggnadsbehovet blir successivt allt större i detta
bostadsbestånd och en kraftig ökning av ombyggnader
borde därför komma till stånd.
Storstadsutredningen visade bl.a. att i bostadsområden
med byggnads- och förvaltningstekniska brister är
socioekonomiskt resurssvaga hushåll överrepresenterade.
Storstadsutredningen identifierade 21 bostadsområden i
Stockholmsregionen, 20 i Malmöregionen och tio områden
i Göteborgsregionen. Sammantaget bor ca 10 %
av befolkningen i respektive region i något av dessa
områden.
För att motverka boendesegregation och begränsa
kapitalförstöringen är det än viktigare att upprustnings- och
ombyggnadsåtgärderna blir genomförda inom en mycket
snar framtid. Socialdemokraterna anser att det behövs ett
nationellt handlingsprogram som syftar till att rusta upp och
förbättra nedslitna bostadsområden och göra dem mer
attraktiva. Det bör ske genom ombyggnader,
kompletteringar och förbättringar både av byggnaderna och
av den yttre miljön i bostadsområdena.
Utvecklingen i riktning mot mindre omfattande
ombyggnader är positiv ur många aspekter. Att åtgärda
också kommande, men inte akuta behov har inte alltid
uppfattats som positivt av de boende. De äldre
lägenheterna har sin charm som inte bör förändras därför
att stammar eller annan teknisk utrustning behöver bytas.
Systemförändringen att avskaffa fastighetsägarnas
möjligheter att låna också till underhåll och reparationer är
olycklig, främst i dagens lågkonjunktur. Ambitionen att
fastighetsägarna skall ta in hyror som är tillräckligt stora för
att medge avsättningar för ett underhåll som bibehåller
fastighetens värde är inte realistisk i en tid då strävan av
nödtvång har varit att hålla tillbaka hyreshöjningarna.
Fastighetsägarna har ansett sig tvungna att acceptera
hyresnivåer som inte medgett vare sig rimligt kontinuerligt
underhåll eller fondering för kommande underhållsbehov.
Kommunernas ansvar
Trots att det finns uppskattningsvis 55 000
tomma lägenheter har många fått det svårare att
hitta en bostad. Det handlar inte bara om människor som
inte kan betala hyran, eller som utgör ett hot mot sin
omgivnings trygghet. Tydliga signaler pekar också på att
klimatet blivit tuffare för den som t.ex. ser annorlunda ut
på grund av utländsk härkomst, eller som är avvikande på
grund av fysiska eller sociala handikapp.
Enligt vår uppfattning har ett flertal politiska beslut
under senare år bidragit till att allt fler utestängs från den
reguljära bostadsmarknaden.
Spelreglerna för de kommunala företagen har
förändrats. I många kommuner har det lett till att de
kommunala företagen inte längre anser sig kunna ta ett
större socialt ansvar än andra företag. Samtidigt har
riksdagen tagit beslut om att avvreglera kommunernas
ansvar för bostadsförsörjningen. Kommunala
bostadsförmedlingar har avvecklats, och den s k
bostadsanvisningslagen finns inte längre.
Följden av dessa beslut är att fastighetsägarna har getts
ökade möjligheter att bestämma vilka som ska bo i deras
hus och att detta drabbar grupper som inte betraktas som
tillräckligt attraktiva. Kommunernas ansvariga för sociala
och flyktingfrågor har i åtskilliga sammanhang pekat på
denna utveckling. I förlängningen ser vi en uppenbar risk
att avregleringen leder till att kommunerna tvingas bygga
s.k. socialbostäder. När ingen ''vanlig'' fastighetsägare vill
ta emot vissa hyresgäster återstår bara för kommunerna att
skaffa fram speciella hus och områden. Hit hänvisas alla
socialt utstötta, och här koncentreras problem och
accelererar utslagningen.
I samband med riksdagsbehandlingen av kommunernas
ansvar för bostadsförsörjningen gavs regeringen i uppdrag
att noga följa utvecklingen.
Vi kan redan nu konstatera att beslutet innebär främst
en ökad segregation och uppenbara svårigheter för vissa
hushåll att överhuvudtaget få tak över huvudet. Det innebär
inte att vi förordar en återgång till gamla lagar och övriga
villkor. Vi förnekar inte att tidigare regelverk innehöll
krångligheter och andra brister. Däremot menar vi att
utvecklingen tydligt visar att kommunerna måste ges ett
större ansvar och effektiva instrument för allas rätt till en
god bostad. Kommunerna måste ges en möjlighet att hjälpa
dem som inte klarar sig på en helt fri bostadsmarknad. Det
är orimligt att människor som sköter sig och inte stör andra
utestängs från marknaden.
Vi menar att åtgärder måste sättas in skyndsamt. När
konjunkturen vänder, och värdarna återigen utan
bekymmer kan fylla sina lägenheter med attraktiva
hyresgäster, då torde svårigheterna för utsatta grupper att
hitta en bostad öka ytterligare.
Delaktighet -- demokrati
För att nå målet om ett bra samhälle för alla människor
är bostadspolitiken en nödvändig -- men inte tillräcklig --
förutsättning. Det handlar också om den vidare planeringen
om hur samhället fysiskt sett ska formas: var vi ska bo,
arbeta och resa, under vilka förhållanden barnen skall växa
upp, vilka värden i form av miljö, skönhet och social
gemenskap som vi vill ska prägla framtiden. Och det
handlar om den delaktighet och demokratisering som skall
ge människor makt över planeringen och sitt eget dagliga
liv.
En nyckelfråga är hur och för vem denna planering görs:
-- demokratiskt och med delaktighet för alla människor
-- eller marknadsstyrt och för människorna efter
köpkraft.
På senare år har den demokratiska planeringsprocessen
allt oftare åsidosatts. Den nya plan- och bygglagen, PBL,
syftade till ökat demokratiskt inflytande, men den i sig
utmärkta PBL-reformen har alltför ofta försummats till
förmån för andra intressen. Det ökade demokratiska
inslaget har inte tagits tillvara. Vi har fått en
''förhandlingsplanering'', där folket har förlorat inflytade
och de långsiktiga visionerna urholkats.
Ett gott boende fordrar att planeringen sker nära
människorna om deras livsmiljö skall kunna erbjuda
levande samvaro, god miljö och skönhet. Vi måste genom
människors aktiva medverkan väcka till liv
grannskapstanken och skapa lokal identitet.
Vi är på många områden på väg mot ett
produktionsinriktat samhälle där allt mindre hänsyn tas till
de enskilda människornas behov. Produktionsinriktningen
och marknadsstyrningen försvaras med att det ger
konsumenten valfrihet. En valfrihet som möjligen kan
användas för vanliga konsumtionsvaror. Bostäder och
boendekvalitet är emellertid inte vanliga konsumtionsvaror
som enkelt går att välja eller byta till något som passar det
enskilda hushållet. En dåligt planerad bostad kan ha en
fördel genom att bli billig, men det är osolidariskt att de
hushåll som har begränsade ekonomiska resurser också
skall behöva bo i dåligt planerade bostäder. För det enskilda
hushållet är det än svårare att i valfrihetens namn bedöma
kvaliteten i den tilltänka bostaden.
Marknaden och efterfrågestyrning fungerar bra när det
handlar om konsumtionsvaror som människor har kunskap
och möjlighet att jämföra och välja. Bostäder är ofta
livslånga investeringar där de enskilda hushållen behöver
den experthjälp som samhället hittills har bistått med när
det gäller funktion, säkerhet och kvalitet.
Boende för äldre
Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och
äldre. 95 %
av dessa bor i egna lägenheter.
Fram till sekelskiftet kommer antalet ålderspensionärer
i stort sett att vara oförändrat. Dock ökar antalet personer
som är 80 år och äldre.
1990-talets andra stora bostadsutmaning blir därför att
klara de äldres behov av ett mer anpassat boende. Också ur
den aspekten är ett högt bostadsbyggande nödvändigt
samtidigt som att de bostäder som byggs blir tillgängliga för
rörelsehindrade. Äldre och handikappade skall i största
utsträckning kunna bo kvar i sin invanda bostad eller sitt
bostadsområde.
Men det behövs också en kraftig utbyggnad av särskilt
anpassat boende för de äldre.
Bedömningen pekar mot att det fram till år 2000 behövs
ett tillskott på uppemot 100 000
bostäder med god tillgänglighet och med möjligheter
till omfattande service och vård av äldre människor.
Undersökningar visar att pensionärer med låg eller
ingen ATP, ofta kvinnor, har en sämre bostadsstandard än
befolkningen i övrigt. Många av dem har både behov och
önskemål om att få flytta till servicelägenheter eller andra
särskilda boendeformer för att få tryggheten av att ha
personal i närheten. Andra behöver flytta till en modern
och lättillgänglig lägenhet för att de vill klara sig själva
hemma längre. Det som finns eller kommer att finnas
tillgängligt i denna situation är oftast nyproducerade
lägenheter.
För att möjliggöra detta krävs ett bostadsstöd som är
konstruerat så att det ger pensionären med låg eller ingen
ATP förutsättningar att kunna efterfråga och bibehålla en
god bostad både vad gäller utrymmes- och
utrustningsstandard, utan att boendekostnaderna minskar
deras möjligheter att också i övrigt ha en tillfredsställande
standard.
Ett gott bostadsstöd till pensionärerna med låg eller
ingen ATP skulle också ha den önskvärda effekten att
stimulera byggandet. Kommunerna skulle då våga satsa på
att bygga de välbehövliga äldrebostäderna när de har
trygghet i att pensionärerna har råd att efterfråga också de
bra, nyproducerade, men dyra bostäderna.
Bostadsbidrag
Bostadsbidragen är en viktig del av den sociala
bostadspolitiken. Bostadsbidragens uppgift är att ge
ekonomiskt svaga hushåll möjligheter att hålla sig med goda
rymliga bostäder. De mål riksdagen ställde upp 1987
innebär att bostadsbidragen på sikt skall byggas ut så att
även de familjer som är beroende av bostadsbidrag skall
kunna hålla varje barn med ett eget rum.
Riksdagsbeslutet 1991 innebar att stödet till hushåll med
höga bostadsutgifter skulle byggas ut så att det i betydligt
större utsträckning rymmer utgiften för nybyggda
lägenheter. Det angavs vidare att man skulle ta hänsyn till
den fördelningspolitiska profilen och därför inte sänka
bostadsbidragen för dem som har låga bostadsutgifter.
Bostadsbidragen har god fördelningspolitisk
träffsäkerhet. En tredjedel av bidragen går till de 25 %
av hushållen som har de lägsta inkomsterna. Hälften
av bidragen gick till de 40 % av hushållen som har de lägsta
inkomsterna. De 20 %
av de bidragsberättigade hushållen som hade de
högsta inkomsterna fick ca 10 %
av de totala bidragen.
Det är viktigt att människor har möjlighet att planera sitt
boende på lång sikt. Om de bostadspolitiska målen skall
kunna nås måste samhällets stöd vara stabilt och
förutsebart, och bostadsbidragen justeras i takt med
kostnads- och inkomstutvecklingen.
Nya tag -- behov av ökad samstämmighet
I mitten av 1960-talet beslutade riksdagen om vissa
långsiktiga mål för samhällets bostadspolitik. Den
formulering som fastställdes var att samhällets mål med
bostadsförsörjningen skall vara att hela befolkningen skall
beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god kvalitet till rimliga kostnader.
1974 återupprepade riksdagen enhälligt denna
övergripande målsättning.
När riksdagen 1992 diskuterade den bostadspolitiska
målsättningen anförde propositionen bland annat att
bostadssektorn måste inordnas under de förutsättningar
som gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Detta
skulle enligt propositionen ske på ett sätt som ger alla
möjligheter till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad
valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende.
Den glidning från de formuleringar om de
bostadspolitiska målsättningar som riksdagen har ställt sig
bakom under lång följd av år har resulterat i en stor
osäkerhet om vilka mål samhället egentligen har med
bostadspolitiken. Osäkerheten handlar inte bara om
möjliga förändringar i bostadsfinansieringssystemen.
Osäkerheten finns också huruvida ambitionen om allas rätt
till en god bostad kvarstår i realiteten, och om på vems
villkor och med vilken funktion, säkerhet och kvalitet som
framtidens bostäder kommer att produceras.
Bostaden är en av de allra viktigaste materiella
förutsättningarna för att medborgarna skall ha möjlighet att
skapa det liv som den egna familjen önskar.
Självfallet är det viktigt att bostadspolitiken förändras
efter de nya tidernas förhållanden. De flesta av
efterkrigstidens bostadspolitiska beslut har ersatts med
andra politiska beslut. De bostadspolitiska medlen har varit
olika från tid till annan. Men målet om en social
bostadspolitik som syftar till en god bostad till en rimlig
kostnad har intill de senaste åren uppfattats som en klar
politisk målsättning som delats av en stark majoritet i
riksdagen.
Bostadsinvesteringar är utomordentligt långsiktiga.
Planerings- och projekteringstiderna är långa och tar stora
ekonomiska resurser i anspråk. Det är väsentligt att
grundläggande förutsättningar såsom finansieringsvillkoren
ligger fast över längre perioder. Endast då skapas
förutsättningar för den långsiktighet och planmässighet som
leder till att resurserna utnyttjas effektivt.
Därför är det synnerligen viktigt att bostadspolitiken är
så brett parlamentariskt förankrad att de boende,
kommuner, byggherrar och entreprenörer kan planera
långsiktigt och räkna med att det inte ändras ständigt som
ett resultat av ekonomiska konjunktursvängningar eller
politiska majoritetsförhållanden.
Ett stödsystem för bostadsinvesteringar måste tillgodose
samma mål som bostadspolitiken, nämligen att skapa
förutsättningar för det stora flertalet att bo bra, motverka
segregation och åstadkomma en kvalitetsmässig god
bostadsproduktion. Enligt vår mening krävs då ett system
där staten fortsätter att ta ansvar för en omfördelning av
kapitalkostnaderna över tiden, både för ny- och
ombyggnad. Bostadspolitiken, liksom alla övriga
politikområden, måste relateras till samhällsekonomin och
statsfinanserna. Men systemet måste stå under demokratisk
kontroll, och därmed innehålla mindre av automatik och
index, mer av möjlighet att styra hur mycket pengar som
används, och till vad. Siktet måste vara inställt på lägre, inte
högre, kostnader för bostadssubventioner.
Ett bra system måste också vara fördelningspolitiskt
träffsäkert, dvs minska de ekonomiska orättvisorna i
boendet, det skall motverka att kostnaderna för byggandet
drivs upp och medverka till ett jämnare byggande och en
bättre fungerande byggmarknad anpassad till våra
långsiktiga behov. Systemet skall också medverka till
kostnadsmässig neutralitet mellan olika upplåtelseformer
och mellan olika årgångar i produktionen.
Riksdagen har beslutat om en kontrollstation senast år
1995 för att utvärdera 1992 års bostadspolitiska beslut.
Regeringen har dessutom tillsatt en arbetsgrupp med
uppgift att följa bostadsförsörjningen för hushåll som kan
ha svårigheter att göra sig gällande på bostadsmarknaden.
En stor enighet råder bland bostadsmarknadens aktörer att
1993 års bostadsfinansieringssystem inte har den den
politiska förankring och därmed långsiktighet som krävs av
ett bostadsfinansieringssystem. Den tillsatta utredningen
kommer också snart att kunna konstatera att markant fler
hushåll än tidigare står utanför den ordinarie
bostadsmarknaden. För att långsiktigt stabilisera bygg- och
bostadsmarknaden krävs ett gemensamt parlamentariskt
agerande.
Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning, där företrädare för samtliga
riksdagspartier ingår. Utredningens uppgift är att på
grundval av motionen lämna förslag till en ny bostadspolitik
i bred bemärkelse, med utgångspunkt och bas i en social och
solidarisk bostadspolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag till en ny
social och solidarisk bostadspolitik.
Stockholm den 24 januari 1994
Oskar Lindkvist (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Sören Lekberg (s)
Rune Evensson (s)
Britta Sundin (s)
Marianne Carlström (s)
Lars Stjernkvist (s)
Björn Ericson (s)
Berit Oscarsson (s)
Nils T Svensson (s)
Mats Lindberg (s)
Sinnikka Bohlin (s)
Ingvar Johnsson (s)