Den svenska bostadspolitiken efter andra världskriget
har varit utomordentligt framgångsrik. Den har lett till att
vårt land har en bostadsstandard, som hör till världens
högsta. Den har också inneburit att Sverige inte utvecklat
samma hårda segregation på bostadsmarknaden, som
präglat många andra länder. I vårt land har bostadspolitiken
varit en central del i den generella välfärdspolitik, som
syftar till goda levnadsbetingelser för alla oavsett skilda
inkomst- och förmögenhetssituationer. Samhällets
bostadspolitik har inte inriktats enbart på de sämst ställda
utan har syftat till att skapa en bostadsmarknad med goda
bostäder åt alla till en rimlig kostnad.
Den sociala bostadspolitiken har byggt både på en
ideologiskt grundad övertygelse att bostaden är en
grundbult i välfärden och på en genomtänkt ansvars- och
arbetsfördelning mellan olika samhällsorgan och privata
företag. På staten har ankommit att anvisa
finansieringsmöjligheter och besluta om det regelverk som
krävs för att garantera säkerhet, god kvalitet och rättvisa
också i bristsituationer. Kommunerna har haft ansvaret för
den samhällsplanering som krävs för att möta behoven av
nya bostäder. Kommunerna har också haft det avgörande
ansvaret för att det ska finnas bostäder åt alla
kommunmedborgare. De allmännyttiga bostadsföretagen
har varit det viktigaste instrumentet för att kommunerna
kunnat ta detta ansvar för bostadsförsörjningen.
Den borgerliga regeringens s.k. systemskifte inom
bostadspolitiken hotar nu att rasera de positiva effekterna
av 50 års framsynt bostadspolitik. Bostadssubventionerna
begränsas kraftigt samtidigt som arbetslösheten är på 30-
talsnivå. Boendekostnaderna går i höjden samtidigt som
nyproduktion av bostäder i det närmaste upphört.
Ungdomar har inte råd att flytta hemifrån. Barnfamiljer
tvingas söka sig till mindre lägenheter. Bostadsrättshavare,
som byggde sina kalkyler på de räntebidragsregler som
gällde i slutet av 1980-talet, ser sitt sparkapital blåsa iväg när
föreningen tvingas till konkurs. Alltfler egnahemsägare
sitter fast i skuldfällan med hus köpta under senare år och
som nu sjunkit i värde under låneskulden.
I denna mycket allvarliga situation framstår de
allmännyttiga bostadsföretagen som den kanske enda
ljuspunkten i mörkret. Banker och bostadsinstitut har
hittills inte förlorat en krona på dessa företag. Trots
dramatiskt minskade räntesubventioner har företagen
anpassat sin verksamhet i syfte att minimera behovet av
hyreshöjningar. Trots närmare 30 000 outhyrda lägenheter
har flertalet företag kunnat finansiera sin verksamhet både
utan ägartillskott från kommunerna och allehanda s k
mjuka lån, som olika aktörer på fastighetsmarknaden lever
på i fastighetskrisens kölvatten. Det är samtidigt angeläget
att uppmärksamma att bostadsföretag genom stora
strukturförändringar och omfattande arbetslöshet har haft
ökade svårigheter på grund av en hög andel outhyrda
lägenheter. De senaste årens förändringar av räntebidraget
har också utsatt ett antal av de allmännyttiga
bostadsföretagen för mycket stora påfrestningar. Detta
gäller inte minst bostadsföretag, som tagit ett stort ansvar
för bostadsförsörjningen och på senare år gjort omfattande
ombyggnader av stora delar av sitt bostadsbestånd för att
motverka förslumning och segregation.
De allmännyttiga bostadsföretagen kom en gång i tiden
till för att fungera som långsiktigt ansvarsfulla
fastighetsägare som arbetade utan spekulationsintresse och
med målsättningen att utan privat vinstintresse driva sin
fastighetsförvaltning med hyresgästernas intressen för
ögonen. De har också genom åren skapat goda relationer
till hyresgästerna och deras organisationer.
Det boinflytande som successivt utvecklats inom den
svenska allmännyttan ger hyresgästerna ett större
inflytande över sin boendesituation än övriga alternativ på
hyresmarknaden erbjuder. Denna internationellt unika
utveckling har gått allt snabbare under senare år och
innefattar såväl hyresgäststyrt lägenhetsunderhåll, olika
tillvalsmöjligheter som områdesstyrd hyressättning. Sabo
och Hyresgästernas riksförbund har i nära samverkan
utvecklat alltfler alternativa modeller för boinflytande, som
nu genomförs i olika delar av landet.
De senaste årens dramatiska subventionsavveckling och
fastighetskrisen visar på styrkan i den grundläggande idén
bakom den allmännyttiga hyresrätten. Genom att företagen
inte omfattats av 1980-talets sanslösa fastighetsspekulation
slipper 900 000 hyresgäster oroa sig för vad som ska hända
med fastigheten om värden går i konkurs samtidigt som
bankkrisen kan begränsas till den privata och kooperativa
sektorn och utvecklingen av boinflytandet kan fortsätta.
Det finns mot denna bakgrund all anledning att slå vakt
om den allmännyttiga hyresrätten. De allmännyttiga
bostadsföretagen har gått i spetsen för utvecklingen av
hyresrätten. Genom att de saknar vinstintresse garanterar
de rimliga hyresnivåer också i bristsituationer. Genom det
kommunala ägandet är det naturligt för företagen att visa
ett socialt ansvar för de hyresgäster, som av olika skäl
hamnar i svårigheter. Samtidigt utgör företagen en
stabiliserande faktor för kreditmarknaden.
Men den borgerliga regeringen kan uppenbarligen inte
leva med att offentligt ägda företag leder utvecklingen inom
bostadsmarknaden. Och inte heller med att kommunerna
ges rimliga möjligheter att aktivt ta sitt ansvar även
fortsättningsvis för de svagare gruppernas situation på
bostadsmarknaden. De två senare årens bostadspolitiska
regeringsförslag leder nu till en total avveckling av
kommunernas möjligheter att medverka till en social
bostadspolitik.
Bostadsanvisningslagen är avskaffad. De allmännyttia
företagen ska konkurrera på samma villkor som alla andra
företag, men utan det kapital som krävs för detta. Det nya
lånesystemet förutsätter att företagen kan bekosta minst 10
procent av nyproduktionen och ombyggnadsverksamheten
med eget kapital -- kapital som saknas i företagen eftersom
de enligt tidigare regler förutsattes bara ha en procent i
ägarkapital. För att försvåra för företagen att bygga upp det
egna kapitalet har riksdagen samtidigt beslutat att den
tidigare schablonbeskattningen ska ersättas med
konventionell beskattning, där vinster i rörelsen beskattas.
Regeringen presenterar därtill förslag efter förslag för
att underlätta för de boende att ombilda sina bostäder till
bostadsrätter. Förändringarna blir särskilt betänkliga mot
bakgrund av att erfarenheterna från borgerligt styrda
kommuner, som gjort avvecklingen av allmännyttan till en
huvudfråga, visar svårigheterna att övertyga andra än dem
som bor i de mest attraktiva lägenheterna om det
förmånliga att äga sin bostad. Det svaga skyddet för
hyresgäster som vill bo kvar och risken för att
utförsäljningar leder till en stark segregation inom de
mindre attraktiva delarna av beståndet ökar oron för
effekterna av förslagen.
En mängd beslut om att de allmännyttiga företagen ska
drivas på samma sätt som kommunala myndigheter utan
hänsyn till företagens speciella karaktär försvårar
ytterligare företagens möjligheter att spela en viktig roll i
den sociala bostadspolitiken. De ska medge samma insyn
genom de nya reglerna om offentlighet och sekretess för
kommunala företag. Detta kräver inte minst en ny byråkrati
med diarier av samma slag som myndigheternas. Företagen
omfattas möjligen av samma upphandlingsregler som
myndigheterna.
Sammantaget innebär alla dessa regeringsinitiativ att
allmännyttans tidigare särregler avskaffas samtidigt som
nya särregler införs som ger företagen sämre möjligheter att
konkurrera med privata fastighetsägare och andra
upplåtelseformer. Det är svårt att frigöra sig från
misstanken att den moderatledda regeringen vill förändra
allmännyttan till en boendeform vid sidan av
bostadsmarknaden, främst ägnad för dem som inte kan
klara av att skaffa sig en bostad på den ''vanliga''
bostadsmarknaden. En sådan utveckling skulle gå på tvärs
inte bara med en socialdemokratisk bostadspolitik utan
också mot den utveckling av allmännyttan som de
borgerliga ledamöterna i Sabos styrelse ställt sig bakom i
det idéprogram som organisationen antog för snart tre år
sedan.
Sedan Bostadsdepartementet avskaffats och de
bostadspolitiska frågorna skingrats på sju departement
finns det ingen som har överblick över de samlade
effekterna för bostadsförsörjningen av de omfattande
förändringar, som beslutats under mandatperioden. En
utredning har sent om sider tillsatts för att karlägga
effekterna för de sämst ställda. Men något intresse av att
också bedöma de samlade konsekvenserna för de
allmännyttiga bostadsföretagen har inte visats av
regeringspartierna. Regeringens specielle bostadsutredare,
Georg Danell, kallas med jämna mellanrum in för olika
räddningsaktioner, men dessa omfattar normalt inte
allmännyttan.
Det är därför i dag mycket angeläget med en samlad
genomgång av de senaste årens förändringar för de
allmännyttiga bostadsföretagen och de långsiktiga
konsekvenserna för bostadsförsörjningen och den sociala
bostadspolitiken av de genomförda förändringarna.
Företagen har hittills utgjort en garanti för en rättvis och
kostnadseffektiv bostadsförsörjning inriktad på allas behov
av bostad i kommunerna. Det är viktigt att slå vakt om den
unika tillgång på bostadsmarknaden som allmännyttan
utgör för att därigenom skapa garantier för att också hushåll
med låga inkomster och utan egen förmögenhet kan
erbjudas ett integrerat boende med hög kvalitet, att
medborgarnas behov av bostäder i olika skeden i livet kan
tillgodoses och att bostadsförsörjningen kan säkras i olika
delar av landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts för att i enlighet med vad
som anförts i motionen kartlägga konsekvenserna av
pågående förändringar inom bostadspolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en sådan
utredning ges i uppdrag att utforma förslag till en ny
bostadsförsörjninslag, som lägger fast kommunernas ansvar
för bostadsförsörjningen och de allmännyttiga företagens
centrala roll i denna i enlighet med vad som anges i
motionen ovan.
Stockholm den 21 januari 1994
Per Olof Håkansson (s)
Britta Sundin (s)
Inger Lundberg (s)