Som ett delprojekt i LO:s stora rättviseutredning ingår
''djupintervjuer'' med ett antal lågavlönade medlemmar. I
rapporten sägs bl.a. så här:
De människor jag mött har inte sociala problem. De har
dålig ekonomi, men de super inte, knarkar inte, har aldrig
suttit i fängelse och har aldrig begått värre brott än
felparkering ... det enda dessa människor har gemensamt är
att de är LO-medlemmar med låga inkomster. I övrigt
skiljer de sig i allt från varandra. Ingen av dem skulle kunna
presenteras som en genomsnittlig svensk låginkomsttagare.
Den figuren finns inte ... finns det något generellt att säga
om dessa personer? Kanske en sak: de bor bra.
Välfärdsprojektet har lyckats när det gäller bostäderna ...
De intervjuade bor alltså bra men har i övrigt minimal
frihet i sin tillvaro.
Den bostadspolitiska debatten har under senare år
främst handlat om statens kostnader och i alltför liten
utsträckning om de sociala målen för bostadspolitiken.
Dessvärre har kostnadsdebatten varit mycket smal och
enbart handlat om statsbudgetens bostadspolitiska
kostnadskonton, intäktssidan har förtigits. Denna sida
måste nu lyftas fram och göras tydlig. Saldot för
bostadspolitiken är redan nu positivt och överskottet är
starkt ökande. Detta framgår mycket tydligt av Boverkets
beräkningar. De sammanvägda statliga bostadskostnaderna
är inte längre en restriktion utan en möjlighet till en social
och progressiv bostadspolitik.
Med den bostadspolitik som nu bedrivs kan inte en
socialt fungerande bostadspolitik överleva. I den mycket
blygsamma nyproduktion som ändå kommer i gång
kommer det att finnas två vitt skilda typer av bostäder. En
för vanligt folk där det byggs med låg standard och en för
välbemedlade i goda lägen och med hög standard.
Klassklyftorna i boendet kommer att bli tydliga och ökande.
Bryts inte trenden kommer kommande generationer att bo
segregerat. Överefterfrågan kommer att råda på äldre
billiga bostäder. Efterfrågan på nyproduktionen blir låg, ett
fåtal välbeställda står för den.
Arbetslösheten och bostadspolitiken
Företrädare för regeringspolitiken anser att en av
bostadssubventioner omanipulerad efterfrågan skall styra
bostadsbyggandet. Vi är mycket nära den situationen nu,
och logiskt nog är efterfrågan nu mycket låg. Sommaren
1993 stod mer än 50 000 lägenheter tomma, inte för att de
inte behövdes för att bo i, utan på grund av på tok för höga
hyror, bristande framtidstro och arbetslöshet kan de inte
efterfrågas.
Jämför man utvecklingen av tomma lägenheter och
arbetslösheten grafiskt ser man att kurvorna följer varandra
på ett anslående sätt. Arbetslösheten genererar tomma
lägenheter och bristande efterfrågan minskar
nyproduktionen, vilket i sin tur skapar arbetslöshet. Det
bildas en ond cirkel, och utfallet blir ofärd och sjunkande
bostadsstandard för betalningssvaga grupper.
Bostadspolitikens utveckling
Skattereformen innebar kraftigt höjt relativpris på
boendet, men genomfördes på ett fördelningspolitiskt
acceptabelt sätt. Olika metoder användes för de olika
upplåtelseformerna i ett försök att skapa rättvisa.
Den borgerliga regering som tillträdde 1991 gav sig
genast i kast med att avveckla räntebidragssystemet och
ROT-stimulanserna. Effekten lät inte vänta på sig.
Nyproduktion och ROT har så gott som upphört. Under
årets sju första månader har endast 5 000
lägenheter påbörjats, en stor andel av dessa är äldre-
och omvårdnadsboende.
Det Danellska systemets kostnadsmaximering gynnar
enkla hus utan gemensamma utrymmen och på billig mark.
Detta gynnar knappast ett kreativt byggande, snarare
uniformitet med klara 60-talssymptom.
Under tiden 1990 till 1998 dras 13,2 miljarder kronor ur
räntebidragssystemet, endast den indragning som är
hänförlig till skattereformen kompenserades. Tidigare har
regeringen antytt att fastighetsskatten skulle sänkas i
hyreshusenheter för att kompensera försämringarna i
räntebidraget, men nu föreslås sänkningen kompensera den
höjda fastighetstaxeringen. Men de årgångar där de
ekonomiska problemen är akuta och som kan bli en källa
till mycket stora kreditförluster i framtiden betalar ingen
fastighetsskatt och är därmed inte hjälpta av detta beslut.
En viktig faktor bakom regeringens ovilja mot
räntebidrag är regeringens uppfattning att det är
räntebidragen som drivit upp produktionskostnaderna.
Man har inte tagit intryck av att det var osubventionerade
kommersiella lokaler som var prisledande under
överhettningen. Inte heller att produktionskostnaderna
ökade betydligt mindre än konsumentprisindex under första
halvan av 1980-talet, trots att subventionerna då var de
gynnsammaste som förekommit.
Ser man på byggkostnadsindex från Byggnadsstyrelsen,
SCB och Boverket, kan det konstateras att SCB:s och
Boverkets index nästan fördubblades i förhållande till
konsumentprisindex, medan Byggnadsstyrelsens innebar
en real sänkning med 14 %.
Förklaringen är troligen att Byggnadsstyrelsen var en
kompetent upphandlare som kunde hålla byggbranschen
stången. Är det därför regeringen slagit sönder denna
organisation? Slutsatsen borde vara att det är
bostadskonsumenten/upphandlaren som borde stärkas,
tvärt emot den nu förda politiken.
Effekten av den förda politiken är att vi fått många
tomma lägenheter i det nyare beståndet och bostadsbrist i
det äldre. För första gången på 50 år har trångboddheten
ökat. Politiken har åstadkommit kaos på
bostadsmarknaden, stora kommunala bostadsföretag klarar
sig. Små privatvärdar med stor andel subventionerade
fastigheter har problem, det finns 4 000
sådana företag. Kommunala stiftelser i samma läge
ligger lika illa till med den skillnaden att det är kommunerna
som tecknat borgen för dessa.
Nyare bostadsrättsföreningar har mycket stora problem
och kan inte sprida sina kostnader i ett äldre bestånd.
Resultatet blir hög ''hyra'' och lågt värde på lägenheten.
Många kommer att, efter konkurs eller överlåtelse till
vrakpris, få dras med skulderna resten av livet. Äldre
bostadsrätter har på kort sikt en mycket gynnsam situation,
och försäljningspriserna kommer att stiga markant.
Risken för omfattande kreditförluster
För fastigheter byggda under tiden 1987--1992 är
upplåningen 240 miljarder kronor.
100 av dessa miljarder har kommunal borgen
eller kommunalt förlustansvar, det gör att Danellska
utredningen betraktar dessa lån som relativt säkra. Visst är
dessa krediter relativt säkra ur kreditgivarens synpunkt,
men skattebetalarna löper stor risk att drabbas av stora
kostnader. Såväl Hyresgästföreningens som SABO:s
inventeringar tyder på att kreditförluster eller
förlusttäckning rör sig om mycket stora belopp. För de 18
kommunala bostadsföretag som är värst utsatta (enligt
Hyresgästföreningens inventering) är borgensåtagandet
12,5 miljarder kronor.
Den summan bör kunna ses som varande i klart
riskläge.
Prisfallet på det återstående beståndet, belånat till 140 miljarder
kronor, uppskattar Danell till 50 %.
Det innebär att 70 miljarder kronor
inte har fullgod säkerhet i form av panträtt i
fastigheter. Fjolårets kreditförlust på 6 miljarder
kronor motsvarade 0,6 %,
antag att utfallet blir hälften av bankernas
kreditförlustnivå, alltså 2,5 %.
Det ger kreditförluster på 25 miljarder kronor.
Den katastrofalt höga arbetslösheten och regeringens
ideologiska blockering mot att via statsfinansiellt marginella
kostnader använda bostadssubventioner för att undvika
kreditförlusterna gör att det är en uppenbar risk för att
utomordentligt stora kreditförluster uppstår. En sådan
politik är ansvarslös och kan närmast liknas vid hasardspel.
Danell nöjer sig med att konstatera att det inte föreligger
någon risk för institutens förmåga att fullgöra sina
förpliktelser i tid eftersom samtliga institut omfattas av den
statliga garantin för stabiliteten i det finansiella systemet.
Men enligt oss motionärer är det uppenbart att
skattebetalarna riskerar tiotals miljarder i nya
kreditförluster.
Att regeringen nu tvingats söka en metod för att undvika
omfattande konkurser i bostadssektorn är ett kvitto på att
den förda bostadspolitiken är ett misslyckande.
Motiveringen har varit att det måste sparas för att klara
statsfinanserna, men detta sparande riskerar nu att
förorsaka samhället betydligt större kostnader än vad de
sparåtgärder som satts in skulle ge som besparing.
Det är, som framhålls i såväl propositionen som i
utredningen, svårt att beräkna kreditförlustriskerna. Enligt
vår uppfattning kan det röra sig om flera tiotals miljarder.
Regeringen föreslår bl.a. omfördelningslån för att stävja
detta. Men regeringen gör också den begränsningen att
''garantin bör således inte gälla om man vid tidpunkten då
åtgärden övervägs gör bedömningen att lånet bara medför
att obeståndssituationen skjuts något framåt i tiden''.
Därmed definierar man bort ur systemet de företag som är
i riskzonen. Det sägs också i propositionen: ''Det är enligt
de bedömningar som nu kan göras i praktiken uteslutet att
en fastighetsägare som i dag är nära en obeståndssituation
skulle kunna klara en större ytterligare skuldbelastning på
sin fastighet.'' Det är också tvivelaktigit om långivarna, vid
den omförhandling som propositionen öppnar för, är
beredda att sänka räntekostnaderna för riskföretagen.
Kreditinstituten vill naturligtvis ha sin riskpremie.
Det något underliga förhållandet uppstår att
räddningsinsatsen från regeringen endast kan användas i de
företag som inte är i omedelbar fara. Därmed avvärjs inte
den katastrof som regeringen säger sig vilja undvika. Och
på sikt finns risken att den ökade skuldbelastningen och den
dyra avgift som skall finansiera omställningslånen kommer
att slå ut även dessa företag. Den räntesänkning som i bästa
fall blir resultatet av omförhandlade lån skall ju betalas av
låntagaren.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
förslag som eliminerar kreditförlusterna i bostadssektorn på
effektivast möjliga sätt.
Paritet mellan olika boendeformer
Under många år var det ett viktigt moment i
bostadspolitiken att skapa rättvisa mellan olika
boendeformer, s.k. paritet. Detta synsätt har nu övergivits
av riksdagsmajoriteten, vilket på sikt kan visa sig få
ödesdigra konsekvenser på bostadsmarknaden.
Vi motionärer anser att det är utomordentligt viktigt att
pariteten återupprättas med det snaraste och att det
ankommer på regeringen att utforma förslag som
tillgodoser dessa synpunkter.
ROT-program
Det ROT-program som nu gäller har visat sig
verkningslöst. Det bygger på att avdrag skall göras mot
inkomst av tjänst för kostnaden för renovering av bostäder.
Denna bidragsform har visat sig mycket ineffektiv. Enligt
nu tillgänglig statistik för de tio första månaderna 1993 har
igångsättningen stannat vid en tredjedel jämfört med
motsvarande tid 1992.
Riksdagen har upprepade gånger beställt ROT-program
av regeringen. Beställningarna bygger på insikten att det är
bra för människorna, statsfinanserna och för att bevara
bostadskapitalet på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt att
satsa på ROT. Det är nu hög tid att regeringen utarbetar ett
ROT-program som till sin konstruktion ger en direkt
subvention i investeringsögonblicket. Inga andra
konstruktioner kommer att godtas av bostadsmarknadens
aktörer eftersom det inte finns någon tilltro till regeringens
långsiktiga tillförlitlighet vad avser subventioner på
bostadsmarknaden. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Förslag till åtgärder
Bostadspolitiken måste ses över av en parlamentarisk
utredning med direktiv som gör det möjligt att värna den
sociala bostadspolitiken och finna ett väl avvägt
finansieringssystem som inkluderar såväl neutralitet som
paritet.
Alla ytterligare sänkningar av räntebidraget måste
stoppas.
Inrätta ett bostadsdepartement med det snaraste, det är
viktigt för att få en konsistent bostadspolitik och för att det
politiska ansvaret skall kunna utkrävas.
Utforma ett ROT-program som gör det möjligt att
åtgärda det bostadsbestånd som inte renoverats på mer än
40 år.
Återupprätta pariteten mellan olika boendeformer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning om bostadspolitiken tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla ytterligare sänkningar av
räntebidragen stoppas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av ett
bostadsdepartement,
4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att
eliminera kreditförlusterna i bostadssektorn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en
social bostadspolitik,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som skapar
rättvisa mellan olika boendeformer.
Stockholm den 13 januari 1994
Bengt-Ola Ryttar (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Per Erik Granström (s)