Vänsterpartiet föreslår:Förslag till lagstiftning mot
könsrelaterade löneskillnader efter kanadensisk modell.
Sanktioner om arbetsgivaren inte gör någon kartläggning
eller analys av löneskillnader. Sanktionen skall innefatta
höga skadestånd, en tidsplan för åtgärder, samt likställas
med brott mot kollektivavtal.Könsrelaterade
löneskillnader ska inte kunna motiveras med hänvisning till
marknadskrafterna eller med att lönerna av tradition varit
hemliga.Inför offentliga löner även inom privat sektor så
att full insyn ges i företagens lönesättning.Förstärk
JämO:s resurser och inrätta en avdelning som enbart
handlägger lika lön för lika eller likvärdigt arbete.Inför
möjlighet till grupptalan.
Vänsterpartiet arbetar för att lika eller likvärdiga
arbeten ska ge lika lön för kvinnor och män. Principen om
lika lön för kvinnor och män är ett viktigt led i strävan efter
en långsiktigt bärkraftig och solidarisk lönepolitik.
Löneskillnadsutredningens slutbetänkande visade att
det fortfarande existerar osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden -- trots
jämställdhetslagen och trots att Sverige ratificerat ett antal
internationella konventioner på området.
Löneskillnadsutredningen fann att löneskillnader som var
direkt beroende av kön rörde sig inom intervallet 1--8 %.
Skillnaderna har i andra undersökningar ofta visat sig vara
betydligt större än så. Därför är det dags för mer kraftfulla
åtgärder.
Än i dag styrs lönebildningen av traditionella
föreställningar om mäns respektive kvinnors olika
ekonomiska behov, samt av det faktum att traditionellt
manliga arbetsuppgifter värderas högre än kvinnors.
Föreställningen att män har ett större försörjningsbehov
och behov av högre materiell kompensation för sitt arbete
lever kvar.
Åsa Löfström vid Umeå universitet är en av landets
experter på löneskillnader. Hon har visat att det som sägs
ligga kvinnor till last i lönehänseende (barn,
förvärvsuppehåll m.m.) värderas helt annorlunda när det
gäller män. Löfström konstaterar att ''män med barn har en
entydig lönefördel framför män utan barn /.../ Flera barn är
dessutom inte något negativt ur lönehänseende (för män)
snarare tvärtom. För kvinnor däremot föreligger inga
motsvarande skillnader mellan de som har respektive inte
har barn.''
Att ändra på lönesättningen handlar både om att
förändra attityder och att förändra lagstiftning och
arbetsvärderingskriterier. Vänsterpartiet anser att fack och
arbetsgivare har ett direkt ansvar för att framtidens
arbetsvärdering blir saklig och korrekt och bidrar till att
utjämna osakliga löneskillnader. För att möjliggöra aktiva
åtgärder mot arbetsgivare, fack m.fl. som medverkar till
könsdiskriminerande lönesättning bör JämO ges större
möjlighet att ingripa än vad dagens lagstiftning medger.
Nya regler bör också utarbetas som gör det möjligt att
rättsligt angripa kollektiv lönediskriminering. Nu krävs det
att lönerna på en och samma arbetsplats och vid likvärdigt
arbete är lika för att man ska kunna angripa dem. Särskilt
svårt blir detta naturligtvis på små arbetsplatser eller
arbetsplatser med likartade typer av arbeten. Jämförelser
med likvärdiga arbeten hos andra arbetsgivare måste
tillåtas.
Arbetet med att få fram systematiska
arbetsvärderingsinstrument måste intensifieras. I dag går
det t.ex. inte att jämföra löneskillnader i olika yrkesgrupper
med varandra för att hävda löneskillnader. Arbetsgivare
och fack kan ofta dölja sig bakom detta faktum. För att
kunna studera de bakomliggande mekanismer som gör att
kvinnors arbetsuppgifter konsekvent värderas lägre, krävs
därför ett helt nytt arbetsvärderingssystem som lyfter fram
innehållet i kvinnors arbete.
Ontario, Kanada, har förmodligen världens mest
framgångsrika lagstiftning mot lönediskriminering och
könsrelaterade löneskillnader. Vänsterpartiet föreslår att
riksdagen ger regeringen i uppdrag att utarbeta ett liknande
förslag till lagstiftning för svensk del. Vi tänker oss det så
här:
Alla arbetsgivare med fler är 100 anställda bör i lagen
åläggas att först genomföra en arbetsvärdering för både
kvinno- och mansdominerade arbeten och därefter göra
upp en plan för årliga lönejusteringar för att uppnå lika lön
för arbeten av lika värde. Det bör också bestämmas i lag att
arbetsgivaren varje år måste avsätta minst en procent av
lönesumman och använda det för att närma lönerna i
kvinnodominerade arbeten till lönerna i likvärdiga
mansdominerade arbeten.
Arbetsgivare med färre än 100 anställda bör inte åläggas
att göra upp en plan, men att genomföra likalöneprincipen
senast samtidigt som de större arbetsgivarna. Om de
försummar detta bör de kunna åläggas av domstol att
omedelbart justera lönen, också med retroaktiv verkan.
Alla svenska företag bör föra könsbaserad lönestatistik
som offentliggörs och sprids på arbetsplatsen. Även
arbetsgivare med färre än tio anställda skall ha den
skyldigheten.
Inom den offentliga sektorn är lönerna offentliga vilket
innebär att den som tror att hon/han är lönediskriminerad
kan få tillgång till löneuppgifter och andra uppgifter om den
hon/han vill jämföra sig med. Vänsterpartiet anser att en
arbetstagare, också inom privat sektor, skall kunna begära
fram uppgifter på den hon/han vill jämföra sig med via
arbetsgivaren eller den fackliga organisationen.
Vänsterpartiet anser inte att en hänvisning till
marknadskrafterna är argument nog mot denna rättighet
eller att lönerna av tradition varit hemliga.
Behovet av grupptalan -- som använts med framgång i
USA -- framfördes redan vid översynen av den tidigare
jämställdhetslagen. Fördelen med grupptalan är att en
enskild person inte behöver dra sig för att anmäla
lönediskriminering av rädsla för att bli trakasserad.
Vänsterpartiet förutsätter att Grupptalanutredningen
utreder värdet av rätt till grupptalan vid löneskillnadstvister
och lägger förslag härom.
I Löneskillnadsutredningen (9.5.1) konstaterades att
JämO:s resurser inte räcker till för att övervaka alla
enskilda företag i landet för att med tillräcklig effekt aktivt
kunna bevaka och driva bl.a. lönediskrimineringsfrågor.
Därför är det anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår
ökade resurser för JämO i årets budget. Som jämförelse kan
nämnas att den nyinrättade Barnombudsmannen (som inte
driver enskilda tvister och därför får anses ha en avsevärt
mindre arbetsbelastning) för budgetåret 1993/94 föreslås en
budget om 7,5 miljoner kronor, att jämföras med föreslagna
6,5 miljoner till JämO.
Vänsterpartiet anser att Jämställdhetsombudsmannen
för det kommande budgetåret bör tillföras medel för
ytterligare tre handläggar- och två assistenttjänster. JämO:s
instruktion bör dessutom ändras så att det klart framgår att
en avdelning uteslutande skall arbeta med lönefrågor. I den
ändrade instruktionen bör också anges att en del av arbetet
skall avse information och opinionsbildning. Myndigheten
bör även fortsättningsvis tillföras förstärkningar. Det är
nödvändigt om vi menar allvar med uttalanden om att
jämställdhet mellan könen är ett viktigt mål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökade befogenheter för JämO,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kollektiv lönediskriminering,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den utarbetar
förslag till lag mot könsrelaterade löneskillnader i
arbetslivet i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetstagares rätt till insyn i
företags löner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till rätt till grupptalan,
6. att riksdagen till jämställdhetsfrågor för budgetåret
1994/95 anvisar 2 500 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 21 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Elisabeth Persson (v)