Utbildningsväsendet har en betydelsefull roll och ett
stort ansvar i strävandena mot ett mer jämställt samhälle.
Hösten 1992 antog riksdagen en ny högskolelag som bland
annat säger att jämställdheten alltid skall iakttagas i
högskolans verksamhet.
Regeringen föreslog i propositionen Forskning för
kunskap och framsteg (prop 1992/93:170) ett
tiopunktsprogram för att främja jämställdheten inom
universitet och högskolor. Exempel på åtgärder som
föreslogs var instiftandet av ett jämställdhetspris, en
fördubbling av FRN:s projektmedel för kvinno- och
jämställdhetsforskning och stimulansbidrag till universitet
och högskolor.
Dessa åtgärder har betydelse för att ändra attityder, öka
kunskapen och stimulera till aktiva åtgärder för förändring.
Vi anser därutöver att universitets- och högskoleledningar i
lag bör ges ett tydligare ansvar för att främja jämställdheten
inom utbildningen och för studenten och dennes situation.
Den nya jämställdhetslagen trädde i kraft den 1 januari
1992. Lagen föreskriver att arbetsgivaren genom aktiva
åtgärder skall bedriva ett målinriktat arbete för att främja
jämställdheten. Detta gäller bland annat
arbetsförhållanden, rekrytering och jämställdhetsplaner.
Arbetsgivaren skall verka för att inte någon arbetstagare
utsätts för sexuella trakasserier eller för trakasserier på
grund av anmälan om könsdiskriminering. Lagen innehåller
dessutom bland annat förbud mot könsdiskriminering.
Jämställdhetslagen är en arbetsrättslig lag och utbildning
och studenter omfattas därför inte av den. Stora delar skulle
dock kunna tillämpas även inom utbildningsområdet.
I några få universitets och högskolors
jämställdhetsplaner ingår även utbildning och studenter
som en självklar del, men från allt för många håll
rapporterar studenterna att de förgäves försökt få omfattas
av planerna. Det är inte tillfredsställande att ett aktivt
arbete med jämställdheten för studenter skall vara
beroende av universitets- och högskoleledningarnas goda
vilja.
Sexuella trakasserier är ett allvarligt hot mot anställdas
och studenters arbetsglädje, trygghet, ekonomi och
möjligheter till framgång i arbete respektive studier. Att
sexuella trakasserier på arbetsplatsen existerar vet vi. I
Jämställdhetsombudsmannens, JämO:s, FridA-
undersökning 1987 uppgav var sjunde kvinna (ungefär 14
procent) av dem som svarade att hon hade trakasserats.
Denna situation har sedan dess bekräftats i andra studier.
1991 genomfördes den första svenska undersökningen om
sexuella trakasserier av studenter. Den genomfördes bland
kvinnliga studenter på Lantbruksuniversitetet, där så
många som 21 procent uppgav att de blivit trakasserade. Av
de nära 250 studentskor vid Stockholms universitet som
1992 svarade på en enkät angav 10 procent att de blivit
utsatta för sexuella trakasserier. Vid en undersökning förra
året vid Umeå universitet fann man att 15 procent blivit
sexuellt trakasserade och en samtidig undersökning i
Uppsala visade på 7 procent. Samtliga undersökningar har
använt sig av JämO:s definition av sexuella trakasserier.
Ovanstående pekar på att studenter har samma behov
som anställda av skydd i lagen mot trakasserier. Vid
universiteten och högskolorna står studenterna i samma
beroendeställning till lärare och handledare som de
anställda gör till chefer och arbetsledare. Maktobalansen
lägger ett moraliskt och etiskt ansvar hos den som har
makten. Det räcker inte, att som vissa gör, hänvisa till
civilrättslig och straffrättslig lagstiftning.
Jämställdhetsombudsmannen, JämO, skall se till att
jämställdhetslagen efterlevs. JämO har instruktioner att
verka för jämställdhet inom högskolan och andra
utbildningsformer. Men där handlar det om rådgivning och
information, vilket inte är tillräckligt. Det vore därför
naturligt att JämO även får till uppgift att bevaka att
universitet och högskolor även vad gäller utbildning och
studenter efterlever tillämpliga delar av jämställdhetslagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
jämställdhetslagstiftning på utbildningsområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökade arbetsuppgifter för
JämO.
Stockholm den 24 januari 1994
Rose-Marie Frebran (kds)
Tuve Skånberg (kds)