Nästan lika många kvinnor som män förvärvsarbetar i
Sverige i dag. Kvinnornas ökade intåg på arbetsmarknaden
är en av de mest genomgripande förändringar som ägt rum
inom svenskt arbetsliv under de senaste decennierna.
Kvinnor har större rörelsefrihet, är mer ekonomiskt
oberoende och delaktiga i samhället än tidigare. Den
officiella inriktningen är att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter. Detta kommer till uttryck i lagar,
förordningar och avtal. Den svenska arbetsmarknaden kan
således tyckas vara jämlik mellan könen, men statistiska
data visar att det inte är så.
Kvinnor har på arbetsmarknadens alla sektorer generellt
sett lägre löner än män. År 1990 var en kvinnlig
industritjänstemans lön 75 % av en manlig tjänstemans lön.
En kvinnlig kommmunalanställd hade 83 % av en manlig
kommunalanställds lön. Som nedanstående tabell visar
minskar inte löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Löneutvecklingen varierar också mellan olika sektorer på
arbetsmarknaden.
nKvinnors lön i procent av mäns. Heltidsanställda.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män påverkar
effektivt hur mycket framförallt kvinnor och män med små
barn förvärvsarbetar och hur arbetstiden fördelas i arbetsliv
och hem. Beslut inom familjen hur det gemensamma
arbetet i hemmet skall fördelas fattas ofta på grund av hur
det kommer att påverka den gemensamma ekonomin. När
ett barn blir sjukt ligger det nära till hands att den av
föräldrarna som gör den minsta ekonomiska förlusten
stannar hemma med det sjuka barnet. Beslutet att den som
tjänar minst också är den som väljer deltidsarbete när
barnen är små baseras i hög grad på familjeekonomiska
överväganden. Detta påverkar kvinnors möjligheter till
cheftjänster, att avancera och göra karriär och är en viktig
bidragande orsak till att kvinnor och män trots samma yrke
och utbildning finns på olika lönenivåer och har olika
kvalificerade arbetsuppgifter.
Andelen kvinnor som arbetade deltid var år 1992 41 %.
Andelen män var 8 %. Under en genomsnittlig vecka år
1992 arbetade 62 % av kvinnorna i åldern 16--64 år och 69
% av männen i samma åldersgrupp. Av den totala
frånvaron svarade vård av barn för 28 % av kvinnornas och
3,4 % av männens frånvaro.
Sammanfattningsvis kan konstateras att kvinnorollen
har förändrats och fortfarande är inne i en
förändringsprocess. Däremot har mansrollen inte
förändrats i samma utsträckning. Samhället och mannen
själv har inte varit lika intresserade av att ändra den rollen.
Detta har inneburit att kvinnorna fått ta på sig dubbla roller
och att den tredje rollinnehavaren, barnet, kommit i kläm.
För att underlätta för männen att ta på sig mer av arbetet
med vård och omsorg och på så sätt bli mer delaktiga av
gemenskapen med barnen krävs en attitydförändring i hela
samhället. Glädjande nog är en ändring på gång. Män har i
större utsträckning än tidigare börjat ansvara för vård av
barn i det egna hemmet. Men processen kan påskyndas
genom kraftfulla informationsinsatser till arbetstagare och
fackförbund samt arbetsgivare och deras organisationer.
Det är också angeläget att arbetet i hemmet
uppvärderas, synliggörs och får en ökad status. Arbetet i
det egna hemmet med fullt ansvar för en eller flera andra
personer bör vara meriterande även för ansvar och
ledarskap i arbetslivet.
En bidragande orsak till de stora skillnaderna mellan
kvinnors och mäns löner är ändå könssegregeringen på
arbetsmarknaden.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden är en mycket
viktig förklaring till lönseskillnader mellan kvinnor och
män. Den vertikala könssegregeringen, det vill säga det
faktum att kvinnor och män ofta finns på olika nivåer i
samma yrke är inte minst viktig. När någon typ av
svårighetsgradering av befattningar ingår som en variabel i
statistikmaterialet, har den förklarat den största delen av
lönseskillnaderna mellan kvinnor och män, oavsett sektor
eller bransch och oavsett om yrket som sådant är
kvinnodominerat (ekonomiarbete, personalarbete)
mansdominerat (verkstadsarbete, arkitektarbete) eller har
jämn könsfördelning (planering, utbildning).
(SOU 1993:7 Löneskillnadsutredningen)
Löneskillnadsutredningen skiljer mellan sakliga och
osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Osaklig
löneskillnad innebär i princip lönediskriminering, dvs. ''när
kvinnor som individer eller grupp betalas mindre än män av
orsaker som har föga eller ingenting att göra med deras
arbete''.
Sakliga löneskillnader innebär att kvinnor och män på
grund av exempelvis olika utbildningstid, hel- eller
deltidsarbete befinner sig på olika nivåer. Sakliga
löneskillnader, menar utredningen kan också orsakas av
''familjerelaterade hinder'' som exempelvis att kvinnan
arbetar deltid medan barnen är små. Utifrån ett
samhällsperspektiv kan man enligt utredningen se sådana
sakliga löneskillnader som ett utslag av strukturell
lönediskriminering.
Den tillgängliga statisktiken kan inte användas för att
fastställa om löneskillnaderna mellan kvinnor och män är
sakliga eller osakliga. Löneskillnadsutredningen slår fast att
''så länge lönestatistiken ger upplysningar om
löneskillnader som söker sin förklaring, måste analysen av
tänkbara orsaker till löneskillnaderna fortsätta''.
För att komma tillrätta med den orättvisa lönesättningen
och de ökade löneskillnaderna mellan kvinnor och män
krävs kraftfulla åtgärder. Den pågående översynen av
jämställdhetslagen måste innebära att
jämställdhetsombudsmannen ges sådana befogenheter att
den osakliga löneskillnaden kan försvinna från
arbetsmarknaden. Kraftfulla insatser måste också göras så
att kvinnor i större utsträckning får ledande positioner inom
näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om löneskillnaderna mellan kvinnor
och män,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ökad
informationsspridning för att åstadkomma en
attitydförändring så att pappors möjlighet ökar att i större
utsträckning kunna vårda egna barn i hemmet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Jämställdhetsombudsmannen
ges ökade resurser och befogenheter att verka så att den
osakliga löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Jämställdhetsombudsmannen
ges ökade resurser och befogenheter att kraftfullt verka för
att ledande positioner inom näringsliv, offentlig sektor och
samhället i övrigt görs tillgängliga för kvinnor på samma
villkor som för män.
Stockholm den 20 januari 1994
Margareta Viklund (kds)