För svenska kvinnor är arbetet den viktigaste
försäkringen för oberoende och självständighet. I inget
annat land i Europa utom Danmark är förvärvsintensiteten
hos kvinnor lika stor som i Sverige. Det är därför naturligt
att EU-debatten bland kvinnor i Sverige framför allt rör sig
om frågor med anknytning till arbetsmarknaden.
Ibland påstås felaktigt att möjligheten till arbete och
jämställdhet skulle upphöra eller kraftigt försämras vid ett
EU-medlemskap. Några sådana tendenser finns emellertid
inte i några andra EU-länder. Tvärtom har kvinnorna ökat
sin förvärvsintensitet i samtliga länder efter EU-
medlemskapet.
En relativt ny undersökning som utförts på EU-
kommissionens uppdrag ger intressanta upplysningar om
den pågående utvecklingen i EU. Den visar bl.a. att det
finns en tydlig generationsväxling när det gäller
förvärvsfrekvensen hos kvinnorna. Gränsen går vid 49 år.
Kvinnor under denna ålder förvärvsarbetar i många länder
i nästan lika stor utsträckning som svenskorna.
En stor skillnad är dock att EU-kvinnorna arbetar heltid
medan svenskorna i mycket hög grad arbetar deltid. Det
enda undantaget är Danmark som har ungefär våra siffror
för deltidsarbete.
Svenska kvinnor arbetar i stor utsträckning inom vård,
omsorg och utbildning, som ju hittills till 98 % är tjänster
producerade i statliga eller kommunala monopol. I EU har
kvinnorna mycket fler arbetsgivare att välja emellan och
många är egna företagare inom just dessa områden. En
sådan utveckling har redan påbörjats av den svenska
regeringen genom förändrad lagstiftning som gör
alternativen möjliga. Det är förståeligt om många känner
sig osäkra och oroade av hur man skall klara av en
förändrad situation.
Här kan regeringen medverka till snabbare förändringar
genom att initiera, att en större del av de tillgängliga kredit-,
arbetsmarknads- och informationsresurserna avsätts till att
praktiskt förbereda intresserade kvinnor för eget
företagande i de aktuella sektorerna. Det är i dag näst intill
omöjligt för kvinnor att genom utvecklingsfonderna få
tillgång till riskkapital för dessa sektorer. Fortfarande är
dessa mer inriktade på att stöd skall gå till
tillverkningsindustri och s.k. hårda sektorer.
Mot bakgrund av att EES-avtalet ger möjligheter också
för utländsk konkurrens är det extra viktigt att det
riskkapital som finns också fördelas till de områden som
traditionellt utförts i offentlig sektor.
För att optimalt bevaka de svenska kvinnornas
möjligheter på arbetsmarknaden är det mycket angeläget
att regeringen i medlemskapsförhandlingarna med EU
bevakar att de överenskommelser som görs inte negativt
påverkar svenska kvinnors möjligheter att hävda sig på
arbetsmarknaden.
Man kan nu också se tecken till att en helt ny
arbetsmarknad öppnas för svenska kvinnor i anslutning till
ett närmande till EU. I allt större utsträckning efterfrågas
marknadsförare med goda språkkunskaper samt
språkkunniga personer med kunskap om EU-regler och
EU-lagstiftning. Välutbildade kvinnor har bäst
språkkunskaper i landet. Det krävs då blott
kompletteringsutbildning för att en ökad arbetsmarknad
skall bli möjlig. Också på detta område är det angeläget att
kvinnornas utbildningsbehov uppmärksammas och
tillgodoses. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Det är inte EUs lagar och institutioner som gör att
jämställdhetsarbetet går trögt i flera av medlemsländerna.
Tvärtom har EU-samarbetet främjat jämställdheten. Utan
EU är det t.ex. osannolikt att länder som Spanien, Portugal
och Tyskland infört de lagar om lika lön för likvärdigt arbete
som EU-direktiven föreskriver. EU:s direktiv är
fortfarande starkare än svensk jämställdhetslagstiftning,
bl.a. därför att parterna i Sverige kan avtala bort vissa
rättigheter, och gör det också. Den första delen av EU:s
jämställdhetslag, som berör rättigheter, kan sålunda
ersättas av kollektivavtal. Svenska
Jämställdhetsombudsmannen (Jämo) har påpekat att 90 %
av Sveriges privata arbetsplatser saknar
jämställdhetsplaner. Man kan också lägga märke till att en
svensk arbetstagare i dag har sämre rättigheter när det
gäller att hävda sin sak i domstol än vederbörande får när
Sverige är med i EU.
EU:s jämställdhetslagstiftning är således på flera
punkter mer långtgående än Sveriges. Så t.ex. är indirekt
diskriminering klart förbjuden liksom den svenska
möjligheten att avtalsvägen desavouera
jämställdhetsarbetet. Helt omöjligt är det i EU-länderna
för försäkringsbolagen att diskriminera kvinnliga
pensionärer, vilket ju är regel i Sverige, där kvinnorna får
sämre pension än männen.
Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att snarast
återkomma med förslag till skärpt jämställdhetslagstiftning
så att nuvarande kryphål i lagen täpps till.
Redan genom EES-avtalet och senare i ett medlemskap
är det en lång rad poster som skall besättas med kompetent
svensk personal. I det förhandlingsarbete som pågår är
kvinnorna dock sorgligt underrepresenterade och näst intill
osynliga. Regeringen bör därför vidta åtgärder för att dels
själ bättre ta tillvara kvinnornas kompetens i detta
sammanhang, dels begära in både ett kvinnligt och ett
manligt namn vid de tillfällen regeringen utser företrädare
på förslag från organisationer och förbund.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en omfördelning av
arbetsmarknadspolitiska medel för att hjälpa kvinnor som
arbetar i vård, omsorg och utbildning att starta eget, och för
speciella utbildningsinsatser för kvinnor som behöver
kompletteringsutbildning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en skärpt
jämställdhetslagstiftning enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bevaka att jämställdheten
upprätthålls dels i regeringens eget arbete med EU- och
EES-frågor, dels vid utnämningar i dessa sammanhang.
Stockholm den 20 januari 1994
Ylva Annerstedt (fp)
Britta Bjelle (fp)
Margitta Edgren (fp)
Isa Halvarsson (fp)