med anledning av prop. 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen
Innehåll
Inledning och sammanfattning2
Bakgrund3
Regeringens strategi4
Återförvisa propositionen5
Vår principiella syn7
Förslagen i propositionen13
Hemställan27
Inledning och sammanfattning
Kostnaderna för kontantstödet kan beräknas bli 14
miljarder kronor mindre 1995 än 1993 om våra förslag om
att bekämpa arbetslösheten genomförs. Det visar med all
önskvärd tydlighet att det bästa sättet att minska trycket på
arbetslöshetsförsäkringen är att skapa fler jobb. Bara på det
viset kan det galopperande underskottet i
arbetsmarknadsfonden hejdas och stabiliteten återskapas.
Vi socialdemokrater säger blankt nej till regeringens
förslag om att införa statliga a-kassor och ytterligare
försämra reglerna i försäkringen. Regeringens tidigare
stolta deklarationer om en försäkring för alla har nu visat sig
precis så innehållslösa som vi tidigare påpekat. Regeringen
erkänner nu att fler inte kommer att få ersättning. I själva
verket blir det färre som får ersättning, under kortare tid
och med lägre belopp. Regeringen vill minska
ersättningarna till kvinnorna med närmare 2 miljarder
kronor. Bara en mindre del av de som nu får KAS-
ersättning kan påräkna att få någon högre ersättning än de
har i dag.
Vi avvisar förslagen om att statliga a-kassor med
skattebetalarnas pengar och med fördelaktigare lagregler
skall konkurrera ut de privata a-kassorna. Regeringens
förslag leder till att arbetslinjen raseras, att
arbetslöshetsförsäkringen blir en socialförsäkring och
bakom hörnet väntar då ytterligare sänkta
ersättningsnivåer.
För den som tycker att godtycke och slumpen skall
bestämma om någon skall få ersättning är regeringens
förslag en fröjd att läsa. Likaså är propositionen briljant för
den som tycker att byråkrati, administration, krångel och
fler statligt anställda administratörer är något som Sverige
skall satsa på. AMS skall vara såväl polis, åklagare som
domare över sin egen verksamhet och samtidigt kontrollera
sina privata konkurrenter. Blir den obligatoriska
bilförsäkringen regeringens nästa objekt för statlig
''konkurrens''?
Regeringen manipulerar systemet bara för att av
valtaktiska skäl få igång utbetalningar före valet. Det är ett
cyniskt spel med de arbetslösas ersättningar som insats. Mitt
i sommaren kan nämligen det fullständiga kaoset bryta ut,
när de arbetslösa inte får de ersättningar de är berättigade
till.
Vårt alternativ innebär en sammanhållen
försäkring med ett obligatoriskt grundsystem och möjlighet
att därutöver försäkra sig för en inkomstrelaterad
ersättning. Strävan skall vara att i denna frivilliga del få med
de 120 000
personer som i dag valt att stå utanför försäkringen.
Om cirka 10 % av dessa är arbetslösa, kan 12 000
personer ytterligare få en inkomstrelaterad
ersättning.
Ersättningsnivån skall återställas till 90 %. Tidpunkten
för när detta kan genomföras får dock avgöras utifrån de
samhällsekonomiska förutsättningarna. Taket i
försäkringen skall dessutom när så är möjligt höjas till 7,5
basbelopp. Fram till dess skall löneindexeringen av taket
återinföras fr.o.m. 1 januari 1995. För att finansiera
försäkringen vill vi avskaffa den obligatoriska avgift som
riksdagen infört, höja arbetsmarknadsavgiften och på nytt
införa den medlemsrelaterade finansieringsavgiften.
Vi menar att riksdagen skall skicka tillbaka
propositionen till regeringen. Den är så dåligt underbyggd
att det inte är möjligt att fatta beslut med den som grund.
Regeringen vill också att en rad frågor skall utredas.
Rimligtvis borde detta ske, innan man fattar beslut i
frågorna. En parlamentarisk utredning borde därför
tillsättas.
Bakgrund
Arbetslöshetsförsäkringen, som ger en inkomstrelaterad
ersättning, har varit frivillig ända sedan den i sin nuvarande
form startade 1935. Tillhörigheten till försäkringen har
sedan dess ökat kontinuerligt så att det nu endast är ett fåtal
som står utanför försäkringen.
Efter tio år -- 1945 -- var bara 40 % av arbetskraften
försäkrad. Ytterligare tio år senare var det 45 %, för att
1965 ha stigit till 50 % och 1975 till 78 %. Utvecklingen visar
att nuvarande försäkring, 60 år efter sin tillkomst, har
uppemot 88--90 % frivilligt försäkrade.
Om man tar hänsyn till att många inte har rätt att
försäkra sig och att många inte kan påräkna någon
ersättning från försäkringen, blir täckningsgraden mycket
högre.
Cirka 4,2 miljoner människor är i dag yrkesverksamma.
Totalt finns därutöver cirka 1,3 miljoner i åldern 16--64 år
som inte klassas tillhöra arbetskraften. Den största gruppen
är heltidsstuderande som inte omfattas av
arbetslöshetsförsäkringen i dag.
Det finns i dag 3 765 000
försäkrade i de 40 a-kassorna, medan 4 200 000
personer finns i arbetskraften. Det ger 400 000
i mellanskillnad. Antalet i arbetskraften bör dock
ökas med 40 000
i ALU, 40 000
i AMU och 50 000
i ungdomspraktik, för att jämförelse skall kunna ske
på ett så korrekt sätt som möjligt. Dessa klassas nämligen
inte som tillhörande arbetskraften. Vi får då en
mellanskillnad på upp mot 600 000
som ej är försäkrade i a-kassorna. Detta är en
bruttosiffra.
De personer i arbetskraften som inte tillhör försäkringen
kan fördelas enligt följande: 150 000
arbetar för lite per vecka 80 000
nyetablerade (ungdomspraktik m.m.) 50 000
lant- och skogsbrukare 200 000
småföretagare/ledare/ägare 120 000
övriga
Runt hälften av dem ovan som i dag inte är försäkrade
har inte rätt att försäkra sig. Företagarna kan försäkra sig,
men med den utformning som försäkringsreglerna har för
rätt till ersättning, är intresset inte stort att försäkra sig och
betala en avgift.
I praktiken är det alltså bara 120 000
personer som valt att ''chansa'' på att inte försäkra
sig. Merparten av dessa är troligen högre tjänstemän.
Syftet med försäkringen är att ge en god ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet och på så vis underlätta
strukturomvandlingar. Försäkringen är en del i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och den bygger på arbetslinjen. I
dag krävs för rätt till ersättning bl.a. att man tillhört
försäkringen ett år och att man arbetat minst 75 dagar under
en ramtid på ett år. Utformningen av många detaljregler
bidrar till att arbetsvillkoret inte utestänger dem som är
barnlediga, genomgår utbildning eller fullgör värnplikt.
Ersättning utgår under 5 dagar per vecka enligt en
veckotabell och kan utges under en period på 300
ersättningsdagar. För dem som fyllt 55 år är periodlängden
450 dagar. Ramtiden som innebär att de 300/450 dagarna
kan räcka under mycket lång tid är anpassad till normala
förhållanden i samhället och på arbetsmarknaden.
Utförsäkringsgarantin innebär att rätt till nya
ersättningsperioder erhålls genom olika typer av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I många fall sker det i
kombination med arbetad tid. Under 1993 fick ca 800 000
arbetslösa någon gång under året ersättning från a-
kassorna.
KAS-systemet infördes 1974 för att ge unga
nytillträdande på arbetsmarknaden rätt till grundersättning.
I dag kan den som fyllt 20 år ha rätt till ersättning.
Regelverket är i vissa stycken annorlunda än inom
arbetslöshetsförsäkringen. Den stora skillnaden utgörs av
utbildningsvillkoret. Regelverket har inte moderniserats i
samma takt som försäkringen. Ett exempel på sämre regler
i jämförelse med arbetslöshetsförsäkringen är
arbetsvillkoret. Regeringen vill införa detta omoderna och
orättvisa arbetsvillkor i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är inte speciellt många som får KAS-ersättning i dag
eftersom så många tillhör arbetslöshetsförsäkringen. I
januari 1994 fick 37 000
KAS-ersättning (de flesta har byggt upp
ersättningsrätten genom utbildning), medan över 400 000
(och ca 50 000
i ALU-verksamhet) fick ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen. Det är många som får avslag (27 800
personer under 1992, enligt AMS) på begäran om
ersättning från KAS-systemet, främst beroende på att de ej
är riktigt förankrade på arbetsmarknaden, trots att det
också finns ett utbildningsvillkor inom KAS-systemet.
Regeringens strategi
Arbetslöshetsförsäkringen har alltid varit en nagel i ögat
på de borgerliga partierna och Svenska
Arbetsgivareföreningen. Det beror inte på att för få
arbetslösa får ersättning från försäkringen. Tvärtom!
Internationella jämförelser visar att fler arbetslösa i Sverige
får ersättning än i de flesta andra länder. Det är alltså inte
omtanke om de arbetslösa som driver på regeringens vilja
till förändring. I stället är det den historiska kopplingen
mellan a-kassorna och medlemskap i en facklig
organisation. Det är den kopplingen man vill bryta i syfte
att kunna försvaga de fackliga organisationerna. Ivern att
göra detta är så stor att man t.o.m. glömmer bort att det
finns fem a-kassor som organiserar runt 145 000 egna
företagare.
Regeringens första handlingslinje var att höja
egenavgifterna för medlemmarna i a-kassorna kraftigt för
att på så vis tränga undan utrymmet för fackliga aktiviteter.
Man talade mycket om att facket skulle få ta ett större
ansvar för arbetslösheten. I och med
krisöverenskommelsen hösten 1992 att inte höja
egenavgifterna var den vägen stängd.
I stället tog man fram den gamla SAF-retoriken om att
en obligatorisk försäkring för alla är en rättvisefråga. Man
ville ge sken av att många fler än idag ska få ersättning från
försäkringen. Den proposition som regeringen lämnade i
höstas avslöjade dock den obönhörliga sanningen: Färre
skall få ersättning med lägre belopp och under färre antal
dagar.
Riksdagen gav dock regeringen bakläxa på den punkten
och bordlade förslagen.
Nu återkommer regeringen med i stort sett samma
förslag, men försöker dölja detta genom synnerligen
komplicerade övergångsregler. Men kvar står faktum att
efter en tid kommer färre att få ersättning med lägre belopp
och under färre antal dagar.
I propositionen påstås att 70 000--80 000
personer ytterligare kommer att få ersättning med
regeringens förslag. Detta är felaktiga uppgifter, helt gripna
ur luften. Som redovisats tidigare finns det cirka 120 000
personer som valt att stå utanför a-kassan. Om
arbetslösheten bland dem är cirka 10 procent, rör det sig om
cirka 12 000
personer som kan bli berättigade till ersättning.
Regeringens tanke är dessutom att statliga a-kassor skall
konkurrera ut löntagarnas och företagarnas a-kassor,
eftersom de statliga ges betydande konkurrensfördelar.
Vad värre är; regeringen har nu så bråttom att få igång
det nya systemet före valet att man riskerar att ställa de
arbetslösa utan ersättning, ökar möjligheterna till fusk,
manipulerar regelsystemet, ökar statens utgifter tillfälligt
och undergräver arbetslinjen.
De statliga a-kassorna kan nämligen med några dagars
varsel bli skyldiga att mitt i sommaren utbetala ersättningar
till tiotusentals arbetslösa. Det finns nämligen stor risk för
att många av dem som idag får ersättning från de privata a-
kassorna kommer att söka ersättning i de statliga. Det
kommer dessa inte att klara. Och skulle regeringen ha rätt
att det är fråga om 70 000--80 000
personer ytterligare som får ersättning finns det
definitivt ingen som helst möjlighet för de statliga a-
kassorna att klara detta med kort varsel. Riksdagen kan
självfallet inte chansa på att de skall klara det och riskera
att arbetslösa ställs utan försörjning. Det kommer inte
heller att finnas möjligheter att kontrollera att arbetslösa
inte får ersättning både från statliga kassor och från de
privata.
Direkt stötande är det att regeringen tillfälligt sänker
kvalifikationskravet avseende avgiftsvillkoret bara för att få
igång utbetalningar. Finns det resurser bör dessa satsas på
de redan arbetslösa som fått se sina ersättningar minska
med 12 % under regeringen Bildt.
Värst är kanske att den nya försäkringen leder till att
arbetslinjen urholkas och försäkringen blir som vilken
socialförsäkring som helst. Så är det i de flesta andra länder.
Konsekvensen av detta är långa genomsnittliga
arbetslöshetstider och på sikt sänkt ersättningsnivå.
Återförvisa propositionen till regeringen
Efter en lång och förvirrad process som varat hela den
borgerliga mandatperioden har nu regeringen presenterat
ett ofärdigt förslag till ny arbetslöshetsförsäkring. År av
vånda har plötsligt ersatts av opåkallad brådska.
En så viktig fråga som arbetslöshetsförsäkringen
förtjänar en seriösare och grundligare handläggning.
Försäkringen är i dag av avgörande betydelse för
hundratusentals människor. Massarbetslösheten har brett
ut sig och gripit sig fast i samhället. Arbetslösheten har blivit
vardag. Den som själv inte är arbetslös känner ändå av den
inom familjen eller vänkretsen. Arbetslöshetsförsäkringen
har aldrig haft så stor betydelse. Dess utformning har aldrig
varit viktigare. Under 1993 erhöll 800 000 personer någon
gång under året ersättning från a-kassan. Var femte person
på arbetsmarknaden är direkt beroende av hur systemet
utformas.
Underskottet i arbetsmarknadsfonden ökar med enorma
summor till följd av misslyckandet med att bekämpa
arbetslösheten. I dag är underskottet omkring 50 miljarder
kronor och ökningstakten är förfärande.
Att förändra ett sådant system kräver därför
utomordentlig noggrannhet, omsorg och analys. Ändå
presenterar regeringen nu ett förslag vars konsekvenser inte
analyserats. Regeringen säger själv att ett antal frågor
måste utredas vidare. Det gäller följande.kriterierna för
att anses stå till arbetsmarknadens förfogande,missbruk
av försäkringen och sanktionsmöjligheter,samverkan
mellan förmedling, kassor och arbetsmarknadens parter,
samkörning av register etc.,den framtida
administrationsformen för försäkringen,formerna för
uttagande av den allmänna avgiften,
konkurrensneutralitet och kostnaderna för
arbetsmarknadskassornas administration,
arbetslöshetsförsäkring för företagare,insatser vid
utförsäkring,ersättningsperiodens längd vid arbetslöshet
kombinerat med deltidsarbete för den som regelbundet
deltidsarbetar,kalenderårsbaserad karens för
deltidsarbetande,begränsning av ersättningsrätten i
samband med bisyssla.
Åtskilligt återstår således att klarlägga, också enligt
regeringens bedömning. Däremot återstår inte mycket av
det förslag som togs fram av den utredning som tidigare
tillsattes av regeringen. Förslag har väckts och tagits tillbaka
i en beslutsprocess som präglats av förvirring och otillräcklig
analys.
Utöver de områden som regeringen vill utreda närmare
finns det också en lång rad andra frågor som måste
analyseras. Hur ser olika myndigheter, Kommunförbundet,
arbetsmarknadens parter, a-kassornas samorganisation,
Lagrådet på de förslag som nu lagts fram? De är ju inte alls
remissbehandlade. Strider konkurrensfördelarna för de
statliga a-kassorna mot EES-avtalet? Vem drabbas av de
försämringar som presenteras? Hur? Vilka är det som
kommer att utförsäkras? Vilka konsekvenser har förslaget
för arbetsmarknadspolitiken? Och arbetslinjen? Vilka är de
regionalpolitiska konsekvenserna? Hur påverkas statens
ekonomi? Och kommunernas?
Detta säger regeringen ingenting om. Inte minst
besynnerligt är det att man inte gjort en analys av vilka det
är som i dag står utan försäkringsskydd och varför de inte
gått med i någon a-kassa. Det är ju just denna grupp som
regeringen påstår sig vilja värna.
Sverige behöver en robust arbetslöshetsförsäkring
anpassad till såväl låg- som högkonjunktur. En försäkring
som stärker arbetslinjen och utvecklingen av näringslivet.
Vi behöver en försäkring som har en bred förankring i
samhället.
Vi föreslår därför att en parlamentarisk utredning
ges i uppdrag att ta fram ett genomarbetat förslag.
Den kritik vi riktade mot regeringens proposition hösten
1993 gäller i stort också det slutliga förslaget. Regeringen
har övergivit någon enstaka försämring, men oenighet och
av valperioden påkallad brådska har resulterat i ett ofärdigt
förslag som likafullt skall sjösättas med utomordentligt kort
varsel. Det är osäkert om ens lag och föreskrifter kommer
att finnas tillgängliga på kassorna till den 1 juli. Än mindre
ges tid till utbildning av personalen.
Detta är en förolämpning mot de arbetslösa, vilkas oro
för framtiden utökas av osäkerheten om försäkringen. Det
urvattnar möjligheterna för riksdagen att noggrant
analysera konsekvenserna av förslagen. Det riskerar att
skapa administrativt kaos eftersom systemet skall fungera
redan till sommaren. Om riksdagen fattar beslut under juni
återstår endast några veckor för administrationsarbete,
omställning och utbildning. SACO, TCO och LO har
samtliga protesterat mot att denna brådska kan leda till ett
kaos som allvarligt drabbar de arbetslösa.
Regeringen påstår felaktigt att riksdagen har beslutat att
de nya reglerna skall tillämpas från och med 1 juli.
Riksdagen beslutade i höstas att införa en obligatorisk
avgift. I övrigt bordlades den proposition som då fanns.
Förslagen i den propositionen gick för övrigt ut på att inga
utbetalningar från det nya systemet skulle ske före 1 april
1995. Det var en följd av att detta var den tidigaste tidpunkt
då avgiftsvillkoret kunde vara uppfyllt. Det är regeringens
förslag till en extra, tillfällig övergångsregel som gör att
utbetalningarna enligt den nu aktuella propositionen kan
börja redan 1 juli 1994.
Brådskan är självfallet motiverad av att regeringen vill
få till stånd ett nytt system innan valperioden löper ut. Den
är ett led i systemskiftet som skall genomföras före valet.
Vid ett regeringsskifte skall det vara svårt för en ny regering
att riva upp beslutet. Det är ett cyniskt spel med de
arbetslösa som brickor. Det är konfrontationspolitik i ett
läge när landet behöver samling.
Vår principiella syn
Arbetslöshetsförsäkringens roll
I Sverige har vi traditionellt ansett att
arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den
ekonomiska politiken, att det är lönsamt att satsa på aktiva
åtgärder av god kvalitet, att arbetslöshetsförsäkringen
måste understödja arbetslinjen.
Huvuduppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är i all
enkelhet att så snabbt som möjligt se till att uppkomna
vakanser tillsätts med kompetenta sökande och att
arbetslösa aktiveras till nya jobb. På så vis kan
arbetsmarknaden fungera så effektivt som möjligt. Den
svenska arbetsmarknaden är därför kanske också den mest
flexibla i världen, både vad gäller geografisk och
yrkesmässig rörlighet. Politiken har också tidigare lett till en
unik kombination av hög förvärvsfrekvens och låg
arbetslöshet.
För att den aktiva arbetsmarknadspolitiken och därmed
arbetslinjen skall fungera, krävs ett samspel mellan olika
regler och intressenter. Det måste finnas tillräckligt med
resurser till aktiva insatser. I aktiva insatser ingår också att
pröva arbetsviljan. Det måste finnas väl fungerande
arbetsförmedlingar som håller i resurserna och alla lediga
jobb som finns. Slutligen måste arbetslöshetsförsäkringen
understödja arbetslinjen.
En unikt viktig länk i arbetslinjen utgör utformningen
och förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen. Den
startades ursprungligen av fackföreningarna som redan från
början ställde höga krav på den arbetslöse. Denne är
skyldig att ta erbjudna arbeten som är lämpliga eller
genomgå utbildning. Den lokala fackföreningen hjälper till
både med att tipsa om jobb och att hålla kontakt med de
arbetslösa.
Ersättningsnivån i försäkringen har tidigare med
internationella mått mätt varit relativt hög. Samtidigt har
ersättningstiden varit kort. Den relativt korta
ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen är inte en
svaghet, utan en styrka, så länge den arbetslöse har rätt att
kvalificera sig på nytt genom bl.a. utbildning eller
beredskapsarbete. Därmed behålls den förankring i
arbetsliv och kompetens som är så avgörande för att
långtidsarbetslöshet inte skall leda till utslagning och till att
arbetslösheten låses på en hög nivå. En
arbetslöshetsförsäkring som ersätter inkomstbortfall under
arbetslöshet bidrar tillsammans med en i övrigt aktiv
arbetsmarknadspolitik till att öka arbetsviljan och
därigenom till ökad sysselsättning, produktion och tillväxt.
Det är därför av största vikt att den framtida
arbetslöshetsförsäkringen bygger på denna princip.
Arbetslöshetsförsäkringen har en mycket viktig roll att
fylla när det gäller att uppnå en flexibel arbetsmarknad. För
att arbetstagarna skall vara positiva till tekniska och
strukturella förändringar och vara beredda att byta både
arbetsgivare och yrke, måste arbetstagaren känna trygghet
i förändringen. Det är då viktigt att de som får sluta ett
arbete får en hög ersättning från arbetslöshetsförsäkringen,
att man får aktiv hjälp med omskolning och
vidareutbildning och att man så snart som möjligt skolas in
på en ny arbetsplats.
I Sverige har vi kunnat genomföra mycket stora
strukturella förändringar bl.a. tack vare att vi haft en aktiv
arbetsmarknadspolitik och en bra arbetslöshetsförsäkring.
Allt detta hotas nu genom den politik som den borgerliga
regeringen för. Effekterna av detta kommer att bli ökade
motsättningar på arbetsplatserna mellan dem som har jobb
och de arbetslösa, ovilja till förändring och motstånd mot
strukturella åtgärder.
Arbetslöshetsförsäkringen har också stor betydelse för
lönebildningen på arbetsmarknaden och löntagarnas
möjligheter att upprätthålla minimilönerna i
kollektivavtalen. När ersättningsnivån är förhållandevis
hög, konkurrerar inte de arbetslösa om jobben genom lägre
löner med dem som har arbete. När nivån sänks ökar
benägenheten hos de arbetslösa att ''sälja sig'' billigt. Det
kan leda till att minimilönerna urholkas.
Arbetslösheten är för hög, åtgärder saknas
Regeringens proposition handlar i stor utsträckning om
att begränsa de arbetslösas rätt till ersättning. Man får
intrycket av att huvudproblemet i dag är de arbetslösas krav
på rimliga möjligheter att försörja sig och att det gäller att
lösa problemen genom att snåla in så mycket som möjligt
på de arbetslösas ersättningar. Regeringen anser till och
med att det i stor utsträckning går att få fler arbetslösa i
arbete eller i aktiva åtgärder bara genom att försämra deras
rätt till ersättning.
Huvudproblemet i dag är emellertid att det finns för få
jobb. Därför måste den ekonomiska politiken inriktas mot
full sysselsättning. Dessutom måste den aktiva
arbetsmarknadspolitiken bli mer effektiv. Fler människor i
arbete och ökad tillväxt är den enda möjligheten att komma
till rätta med budgetunderskottet och de snabbt ökande
kostnaderna för arbetslösheten.
Regeringens recept mot den höga arbetslösheten är att
angripa de arbetslösa, begränsa antalet ersättningsdagar
och försämra deras ersättningar. Men det sker under mottot
att alla skall få ersättning.
Debatten som förs har en ledande tråd som i sin enkla
form är mycket falsk. Man utgår från att den ''alltför'' höga
arbetslösheten beror på systemfel, fel i regelverket. Blir
reglerna sämre, blir den arbetslöse mer arbetsvillig. Men så
sent som 1989--90 arbetade 500 000
fler, trots att reglerna då var identiska med
nuvarande, t.o.m. bättre.
En sammanhållen försäkring för alla
I dag omfattas alla av reglerna om KAS och ett belopp
lika för alla betalas ut vid arbetslöshet om man uppfyller
kvalifikationsreglerna. Den som är medlem i en a-kassa kan
i stället få en inkomstrelaterad ersättning, om tidigare lön
berättigar till ersättning utöver grundbeloppet. Denna nivå
utges som en inkomstrelaterad ersättning beroende av
tidigare lön.
Vi föreslår att regelverket slås samman i ett system, så
att det tydligt framgår att det finns ett obligatoriskt
grundsystem som gäller alla och att det därutöver går att
försäkra sig för ytterligare en ersättningsnivå, om man så
önskar. Strävan skall vara att så många som möjligt av dem
som kan få en sådan ersättning försäkrar sig. Det gäller då
att få med de cirka 120 000
personer som i dag valt att stå utanför försäkringen.
Det är oklart varför dessa människor står utanför och frågan
bör därför utredas närmare. En enkel kartläggning borde
kunna ge svar på orsakerna till detta och bilda underlag för
lösningar för dem som i dag står utanför den frivilliga
försäkringen.
Orsaken till att de egna företagarna står utanför
försäkringen är sannolikt svårigheterna att få ersättning.
Vi vill alltså uppnå att alla förvärvsarbetande dels har
rätt till ett grundbelopp och dels har möjlighet att omfattas
av en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Vi
förespråkar att detta administreras sammanhållet i ett
gemensamt system. Den som vill ha det högre
försäkringsskyddet måste själv betala en viss del av detta,
dels genom att betala för administrationen och dels genom
att betala en viss premie. Härigenom skapas ett incitament
för att de som är villiga att själva vara med och betala dessa
delar får ett bättre försäkringsskydd. Utöver
grundförsäkringen bör den inkomstrelaterade delen i
huvudsak överensstämma med dagens
arbetslöshetsförsäkring.
Grundbeloppet utges till alla oavsett om man är medlem
i någon a-kassa. Är man medlem betalas beloppet ut av
respektive kassa. För att man därutöver skall få rätt till en
inkomstrelaterad ersättning måste man vara medlem i en a-
kassa.
Det är en självklarhet att a-kassorna skall vara öppna för
medlemskap för alla som har anknytning till
arbetsmarknaden. Det föreligger i dag hinder mot att ta in
dem som arbetar mindre än 17 timmar i veckan som
medlemmar. Den regeln måste slopas. Man bör också
överväga att alla som deltar i aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att ha en
anställning, exempelvis ungdomspraktik och
arbetsmarknadsutbildning, skall kunna beviljas
medlemskap.
Det råder ibland oklarhet till vilken kassa en person skall
höra. Den som nekas inträde i en a-kassa skall kunna vända
sig till AMS och få ett bindande besked vilken a-kassa man
har rätt att tillhöra.
Det är självklart att lika god service måste ges till alla
som är med i en a-kassa oberoende av om man dessutom är
med i en facklig organisation.
Alla som är medlemmar i en a-kassa skall få kontantstöd
från den kassan. För den som inte är medlem i någon a-
kassa utbetalas grundbelopp liksom i dag av de fyra KAS-
regionerna.
Vi förespråkar att alla som klarar arbetsvillkoret skall ha
rätt till ersättning på en nivå, grundförsäkring, som
motsvarar dagens KAS-ersättning. Arbetsvillkoret görs
enhetligt för de olika ersättningarna och bygger på
arbetslöshetsförsäkringens regler. Ett utbildningsvillkor
kompletterar arbetsvillkoret. Grunderna för denna del,
arbetsvillkor och utbildningsvillkor, behöver inte ändras.
Kompensationsnivå m.m.
Den framtida arbetslöshetsförsäkringens viktigaste
uppgift är att tillse att den som drabbas av arbetslöshet skall
få så stor kompensation i relation till tidigare inkomster att
den arbetslöse får en rimlig trygghet. Vi anser att
ersättningsnivån skall vara 90 %. En höjning till denna nivå
kan dock ske först när samhällsekonomin så tillåter. Sedan
regeringen drivit igenom sänkningen av nivån till 80 %, har
utvecklingen på arbetsmarknaden nämligen förvärrats
ytterligare. Många fler arbetslösa, inga mer resurser till att
skapa nya jobb, galopperande underskott i
arbetsmarknadsfonden gör att samhällsekonomin kraftigt
försämrats.
Det är också viktigt att komma ihåg att ersättningsnivån
hänger samman med taket för ersättningen. Riksdagen har
sänkt detta från 598 kr till 564 kr och dessutom avskaffat den
årliga uppräkningen av taket. Följden av detta är att många
arbetslösa inte får ens 80 % av sin tidigare lön, utan en lägre
ersättning. Vid en inkomst på 16 500
kr i månaden är kompensationsgraden 75 %, vid 17 500
kr 70 % och vid 19 500 kr är den 64 %. Vi har därför
den principiella uppfattningen att taket när så är möjligt bör
höjas till 7,5 basbelopp. Fram till dess bör taket, liksom i
andra inkomstrelaterade system, indexeras. I annat fall
måste riksdagen varje år ta ställning till hur taket skall höjas
för att inte ersättningen ytterligare skall försämras. Vi
menar att samma löneindexering som fanns tidigare på nytt
skall införas fr.o.m. 1 januari 1995.
Vi anser vidare att nuvarande regler om fem
karensdagar skall konstrueras så att ''dubbel'' karens inte
tas ut under en ersättningsperiod och under samma år.
Karens skall bara fullgöras en gång per ersättningsperiod
om 300/450 ersättningsdagar. Detta innebär att en helt ny
period om maximalt antal dagar skall föregås av en karens.
Arbetslinjen
Arbetslöshetsförsäkringen ingår som en viktig del i den
aktiva arbetsmarknadspolitiken och bygger på arbetslinjen.
Därför är det viktigt att den arbetssökandes arbetsvilja
ständigt kan prövas och att stora ansträngningar sätts in för
att erbjuda aktiva åtgärder. Målsättningen bör vara att
ungdomar erbjuds aktiv åtgärd inom 100 dagar och övriga
inom 200 dagar.
För att uppnå detta måste den ekonomiska politiken
läggas om i syfte att minska den öppna arbetslösheten.
Därutöver måste arbetsmarknadspolitiken effektiviseras
och åtgärder som innebär utträngning av normala jobb så
långt som möjligt utmönstras eller riktas om. Det ligger ett
stort ansvar också på arbetsförmedlingarna att hålla uppe
arbetslinjen. Utformningen av avstängningsreglerna har
mindre betydelse så länge inte arbetsviljan över huvud taget
kan prövas på grund av brist på arbeten. Även
arbetsmarknadens parter har här ett gemensamt ansvar att
fylla.
Det är vidare viktigt att premiera aktiva åtgärder före
passsiva. Som det är i dag kan en arbetslös t.o.m. få lägre
ersättning när han erbjuds att studera jämfört med om man
är öppet arbetslös. Det är orimligt. Vi tycker snarare att det
är riktigt att få högre ersättning när man studerar. Vi har i
tidigare motioner föreslagit att utbildningsbidraget alltid
skall minst motsvara a-kasseersättningen. Men för att
stimulera studieaktiviteter borde kompensationsnivån vid
utbildning vara högre.
Deltidsarbete
Efterfrågan på deltidsarbetande har varit för stor under
många år. För försäkringen innebär det krav på
anpassningar då heltidssökande erbjuds deltidsarbeten.
Många heltidssökande tvingas anta arbeten på deltid
som de inte kan försörja sig på. Försäkringen täcker i dag
viss del av inkomstbortfallet. Ett sätt att minska problemet
är att införa en förtursrätt för deltidsarbetande till
anställning med mer tid.
Det är också viktigt att arbetsförmedlingarna ger samma
service till de deltidsarbetslösa som man ger till dem som är
helt arbetslösa.
För den som framöver erhåller fast deltidsarbete och gör
anspråk på ersättning som utfyllnad har vi socialdemokrater
dock tidigare föreslagit en begränsning och den är
fortfarande giltig. Den är mer anpassad att klara problemen
med rundgångseffekterna än regeringens förslag som
drabbar alla deltidsarbetslösa.
En begränsning enligt vårt förslag leder också till att
arbetsgivarnas önskemål att ensidigt ändra arbetstiden för
den anställde begränsas. Saknas möjligheterna att hänvisa
till kompletterande försörjning från
arbetslöshetsförsäkringen är det mycket troligt att
arbetstidsreduktioner på detta sätt blir mindre attraktiva
lösningar.
När det gäller dem som accepterat ett varaktigt fast
deltidsarbete innebär dagens system att
''utfyllnadsersättning'' betalas ut i ''oändlig'' tid. Genom
deltidsarbetet byggs ständigt nya arbetsvillkor upp och en
form av rundgång blir resultatet.
Den heltidssökande får många gånger endast
deltidserbjudanden och är då snärjd i systemet, om hon inte
själv slutar deltidsarbetet. Samma konsekvenser med
oändlig ersättningsrätt skapas när en arbetsgivare ''sänker''
arbetstiden och den anställde söker utfyllnadsersättning.
Vi menar att den som har en tillsvidareanställning på
deltid endast skall få ersättning under 300 (450)
ersättningsdagar. För att på nytt kvalificera sig för
ersättning krävs att ett nytt arbetsvillkor uppställs på andra
villkor än för förutvarande deltidsarbete. En lagenlig rätt
till förtur till mer tid borde därför föreligga vid
nyanställning.
Egna företagare
Företagare är i dag försäkrade i 5 kassor och kan få
ersättning när verksamheten upphört. Många f.d. anställda
tvingas i dag att bli uppdragstagare och kommer i olika
arbetslöshetssituationer att betraktas som företagare och
inte som löntagare.
Regeringen har pratat mycket om att ersättningsrätten
för företagare skall utökas men har inte framfört några
hållbara förslag för denna utökning. Inte heller nu har man
lyckats. Företagare är svårare att ersätta i ett
försäkringssystem än anställda. Vi anser att det är
nödvändigt att studera olika förhållanden och analysera
olika förslags konsekvenser innan konkreta förslag
presenteras. Detta gäller speciellt mot bakgrund av att
gränsen mellan anställd och företagare blir allt oklarare.
Finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen
Under 1993 översteg utgifterna från
arbetsmarknadsfonden inkomsterna med cirka 34 miljarder
kronor. Denna utveckling leder till att ett kraftigt
underskott uppstår i fonden. Vid halvårsskiftet 1992 fanns
ett överskott i fonden på cirka 6 miljarder kronor.
Halvtannat år senare är underskottet närmare 40 miljarder
kronor och på valdagen kan det beräknas till 60 miljarder
kronor. Denna utveckling måste brytas.
Det kan bara ske genom att belastningen på fonden
minskar genom att arbetslösheten pressas ned. Dessutom
måste inkomsterna till fonden öka. Vi anser att den
grundläggande principen för arbetslöshetsförsäkringen
skall vara att produktionen i allt väsentligt skall bära
kostnaderna både för kontantstöden och de aktiva
åtgärderna i form av arbetsgivaravgifter. Dessa avgifter
skall vara lika för alla arbetsgivare. Avgifterna skall täcka
kostnaderna under en konjunkturcykel. Vid den nu
rådande extrema arbetslösheten bör dessa extraordinära
kostnader bäras av hela befolkningen, vilket kan ske genom
värnskatten.
Vi vill dessutom använda de arbetsgivaravgifter som nu
slussas till sjukförsäkringen, och som frigörs när
finansieringen av den nya sjukförsäkringen byggs upp, till
att öka intäkterna till arbetsmarknadsfonden. Målet är att
inom en period på fem till sju år gradvis frigöra ett utrymme
som vid periodens slut kan beräknas uppgå till omkring 35
miljarder kronor.
Slutsatsen av detta är att vi vill avskaffa den
obligatoriska avgiften till försäkringen som regeringen
infört, höja arbetsmarknadsavgiften och på nytt införa den
medlemsrelaterade finansieringsavgift som togs bort av den
borgerliga majoriteten i riksdagen den 1 januari 1994.
Förslagen i propositionen
Statlig eller privat kassa?
Regeringen föreslår att en statlig a-kassa införs utan att
med ett ord motivera varför detta är nödvändigt. Än mindre
görs någon analys av behovet av en sådan a-kassa eller
konsekvenserna för arbetsmarknadens funktionssätt, för
den arbetslöse, för befintliga a-kassor, för statsbudgeten
osv. Det måste vara unikt att föreslå sådana långtgående
förändringar av en av de viktigaste försäkringarna för de
enskilda människorna och för arbetsmarknadens
funktionssätt utan någon som helst analys.
Det finns inga internationella erfarenheter som pekar på
några fördelar med ett statligt försäkringssystem. De länder
i Västeuropa där det finns en koppling mellan
arbetslöshetsförsäkringen och de fackliga organisationerna
är också de länder där andelen arbetslösa som får ersättning
är störst. Där arbetar också facket mest aktivt för att
tillvarata de arbetslösas intressen. Arbetslöshetstiden är
kortare och arbetslinjen tydlig.
Det som avgör täckningsgraden i ett försäkringssystem
är hur kvalifikationsreglerna är utformade. Det är alltså inte
organisationsformen som avgör hur många som får
försäkringsskydd utan regelsystemet. Om regeringen
verkligen önskade en försäkring som täcker fler individer,
hade detta kunnat genomföras inom ramen för det system
som redan finns. Om man, som regeringen nu gör, försvårar
möjligheterna att få ersättning så hjälper det inte att man
kallar försäkringen ''obligatorisk''. Det blir ändå färre som
får ersättning. Det enda som blir obligatoriskt är avgiften.
Det fackliga engagemanget i försäkringssystemet har
flera fördelar. Facket bedriver omfattande verksamhet för
sina arbetslösa medlemmar. Man ordnar träffpunkter för
aktiviteter, organiserar arbetslöshetsklubbar, hjälper den
arbetslösa med att skaffa jobb, upprätthåller kontakter och
samarbete med arbetsförmedling och länsarbetsnämnd.
Listan på sådana aktiviteter kan göras lång. Enbart inom
Kommunals område finns över 700 förtroendevalda
arbetsmarknadsansvariga som runt om i landet arbetar
aktivt med de arbetslösa. Inte minst viktigt är den sociala
kontakten som kan motverka den nedbrytning och
utslagning som ofta följer i arbetslöshetens spår. Härigenom
stärks den enskildes möjligheter att komma tillbaka till
arbetsmarknaden.
A-kassor som är knutna till fack- eller
branschorganisationer har dessutom bransch- och
personkännedom som är av utomordentlig betydelse för
möjligheterna att kunna ge tips om jobb och utbildning.
Genom att de arbetslösa på detta sätt kan ha kvar sin
kontakt med yrket eller branschen stärks också självkänslan
och därmed också hälsan som ofta blir försvagad vid
arbetslöshet.
Det fackliga engagemanget är ett stöd för arbetslinjen
som inte kan upprätthållas med en statlig kassa. Vilken
vardagshjälp kan en arbetslös få av KAS-regionen i
Ljusdal? Vilken service kan man ge? Hur kan man socialt
engagera sig? Hur ska kontrollfunktionen kunna utövas?
Genom den fackliga anknytningen skapas också
förutsättningar för att ställa skärpta krav på den arbetslöse.
Kassorna kan genom sin legitimitet och närhet till den
arbetslöse sätta tyngd bakom kravet på att stå till
arbetsmarknadens förfogande och acceptera lämpliga
arbeten. Att kraven ställs med skärpa visas av att kassorna
stänger av cirka 5 000 personer under ett år för vägran att
ta erbjudet lämpligt arbete. A-kassorna får själva, av egna
avgiftsmedel, stå för felaktigheter som görs i
handläggningen.
Närheten till den fackliga organisationen skapar också
ett starkt tryck på effektivitet och god service.
Medlemmarna kräver att avgifterna hålls låga vilket ställer
krav på rationalitet. Facket får också ett tryck på sig att
verka för kortare arbetslöshetsperioder och minskad
arbetslöshet. Något sådant ekonomiskt incitament finns
självfallet inte i en statlig kassa.
Med den ordning som regeringen föreslår, med klara
fördelar för den enskilde att vända sig till den statliga
kassan, kommer fackföreningarna i väsentligt mindre
utsträckning att ha arbetslösa som medlemmar. Facken blir
då på sikt inte i samma mån företrädare för de arbetslösa.
Det är av stor betydelse vid löneavtalsförhandlingar att de
fackliga organisationerna även fortsättningsvis gör
samhällsekonomiska bedömningar där man också beaktar
arbetslösa medlemmars intressen.
I själva verket är det på det viset att i alla länder som
har en statligt organiserad arbetslöshetsförsäkring så räknas
den som vilken socialförsäkring som helst. Någon
arbetslinje finns sällan och som en följd härav är
ersättningstiderna mycket långa och ersättningsnivån därför
också låg. Dessa länder har funnit att man inte har råd med
en högre ersättningsnivå, när arbetsviljan i praktiken sällan
prövas.
I förlängningen av regeringens förslag ligger därför
följande. Staten riskerar att få ta över hela administrationen
av försäkringen till en kostnad av minst 500 miljoner kronor
per år. Arbetslinjen kommer att försvagas,
långtidsarbetslösheten att öka, arbetsmarknadens
funktionssätt att försämras, ersättningstidens längd
kommer att öka, kvalifikationskraven kommer att skärpas
och ersättningsnivåerna kommer att sänkas ytterligare.
Detta vill vi socialdemokrater inte vara med om.
Arbetslinjen undergrävs också av olika förändringar
som regeringen redan genomfört och av nya regler i den nu
aktuella propositionen. Ungdomar förlorar i dag pengar på
att utbilda sig i stället för att passivt ta emot kontantstöd. I
propositionen vill nu regeringen på olika sätt bestraffa dem
som tar ett arbete i stället för att vara arbetslös.
I dag är reglerna så konstruerade att den kommande
arbetslöshetsersättningen inte sänks om man tar ett lägre
betalt arbete eller ett arbete med kortare arbetstid. Nu är
det slut med detta. Lägre lön betyder lägre framtida
ersättning.
Detsamma drabbar den arbetslöse som tar ett kortvarigt
deltidsarbete och får fyllnadsersättning. Ersättningen sänks
i kommande period. Och man är tvungen att acceptera
detta, eftersom anvisning kan ske till arbetet. Det blir en
grannlaga uppgift för arbetsförmedlaren att bestämma vilka
som först skall tvingas ta ett arbete på deltid och/eller ett
lägre betalt arbete och sedan få sin ersättning sänkt i
motsvarande mån.
Reglerna om att ersättning kan utgå under högst två
perioder kommer också att försvaga arbetslinjen. Den som
tackar ja till en aktiv insats tidigt under den första perioden
kommer ju att få se sina ersättningsdagar i den andra
perioden minska i motsvarande mån. I dag spelar detta inte
så stor roll, eftersom antalet perioder inte är begränsat. Den
arbetslöse som är passiv och kräver en aktiv åtgärd först när
utförsäkring hotar premieras i regeringens förslag genom
att få stämpla i två hela ersättningsperioder.
Statlig kassa med tjuvstart och med konkurrensfördelar
Erfarenheten har visat att det finns en styrka i det
nuvarande systemets struktur -- ett grundskydd och
möjlighet till en frivillig tilläggsförsäkring som ställer krav
på den arbetslöse. För regeringen är uppenbarligen det
grundläggande felet med försäkringen att det finns en
facklig anknytning, som felaktigt beskrivs som ett ''fackligt
monopol''. Det är retorik som inte bär. Vad som nu föreslås
i propositionen är att staten erbjuder en statlig kassa som
inte bygger på personligt engagemang och som medvetet
ges fördelar i förhållande till de befintliga privata kassorna.
Det förtjänar att påpekas att det i dagens system inte
finns några lagliga eller praktiska hinder för någon att starta
en ''allmän arbetslöshetskassa'' för dem som av en eller
annan anledning inte vill vara med i någon av de existerande
kassorna. Något problem med konkurrensneutralitet skulle
inte uppstå.
Men regeringen föreslår att statliga a-kassor skall
inrättas som dessutom kommer att få direkta
konkurrensfördelar både när det gäller ekonomiska
resurser och när det gäller reglerna och deras tillämpning.
Sammanfattningsvis får de statliga a-kassorna följande
fördelar. Ingen kostnad tas ut av den enskilde,
skattebetalarna betalar Staten betalar reklamen,
informationen, för kassorna Ingen ekonomisk påföljd för
kassan vid felaktig utbetalning Monopol på utbetalning
av grundbelopp Även de som arbetar mindre än 17
timmar får ersättning Sämre kontroll av de sökande
Bara byte av kassa i en riktning Bättre villkor än
fiskarnas a-kassa AMS ska kontrollera sin egen
verksamhet
Mot den här bakgrunden är det direkt upprörande att
regeringen ser allt detta men påstår att
konkurrensneutraliteten mellan kassorna skall införas så
småningom. Varför inte redan från starten? Skälet är att
man vill diskriminera de nuvarande kassorna i
förhoppningen att detta skall skada fackföreningsrörelsen.
LO, TCO och SACO har också protesterat mot detta. Det
säger sig självt att man först måste ta fram ett
konkurrensneutralt system och sedan sätta det i sjön. Skall
man vänta på att det blir ett statligt monopol innan man gör
detta? Det är också betecknande att regeringen i sin iver att
skjuta sönder de fackliga a-kassorna samtidigt rycker undan
grunden för företagarnas kassor. Den kassa som har de
högsta medlemsavgifterna är fiskarnas kassa, varför den
torde försvinna först.
Den föreslagna ordningen ger två fördelar, enligt
regeringens sätt att se: ett nytt system etableras och de
statliga kassorna ges ett ordentligt försprång. Många
människor kommer sannolikt att finna det onödigt att ta
initiativ till att gå med i en kassa om staten ändå ger samma
försäkring till en lägre kostnad. Det är anmärkningsvärt att
en regering som så ofta talar om den fria marknadens
välsignelser, om valfrihet och personligt engagemang skall
förespråka en sådan ordning som i varje annat sammanhang
är orimligt. Varför förstatliga en privat verksamhet som
fungerar väl?
Det föreslagna systemet innebär att det är förmånligare
att förlita sig på de statliga kassorna. En medlem i en a-
kassa är skyldig att betala en administrationsavgift på
omkring 150 kronor per år. Dessa avgifter är en
förutsättning för att kassorna skall kunna bedriva sin
verksamhet. I de statliga kassorna täcks dessa
administrationskostnader, som uppgår till cirka 800 kronor
per arbetslös och år, av skattemedel. Värst drabbas
sannolikt inte en fackanknuten kassa utan en
företagarkassa. I Fiskarnas kassa är avgiften f.n. 1 200
kronor per år.
De statliga kassorna kommer att få konkurrensfördeler
också i andra avseenden. Det är inte bara billigare i den
statliga kassan, det är förmånligare villkor också. För att få
inträde i en privat a-kassa krävs det att man arbetar minst
17 timmar per vecka. Det kravet finns inte i de statliga
kassorna. Där kan man få rätt till ersättning genom mindre
än 15 timmars arbete per vecka. En person som arbetar för
lite för att enligt lagen ens få bli medlem i en a-kassa, kan
få ersättning i statskassan.
Regeringen anger inget skäl varför man måste arbeta 17
timmar i veckan för att få gå med i a-kassan. Den som söker
dagpenning från den statliga kassan behöver inte ge sig till
känna förrän arbetslösheten inträtt.
Regeringen anger inte heller något skäl till varför en a-
kassa inte skall kunna lämna ersättning med grundbelopp
till en medlem i kassan som uppfyller arbets- eller
studerandevillkor men inte avgiftsvillkor. De statliga
kassorna skall ges monopol på utbetalning av grundbelopp.
Om en a-kassa gör ett misstag i bedömningen i ett enskilt
fall, får kassan stå för hela kostnaden med medlemmarnas
medel. De statliga kassorna betalar för sina felbedömningar
med budgetmedel.
Enligt propositionen skall byte mellan statlig kassa och
privat kassa kunna göras också under pågående
ersättningsperiod. Ett sådant byte kan emellertid bara ske i
en riktning när en person är arbetslös: från a-kassan till den
statliga kassan. Detta beror på att inträdesvillkoret om
''arbete inom kassans verksamhetsområde'' står kvar.
Saknar man arbete har man därför inte rätt till inträde i en
a-kassa.
Enligt reglerna i fiskarnas a-kassa kan man bara få
ersättning vid tillfälligt uppehåll i fisket t.ex. till följd av
ishinder eller storm. För de statliga kassorna finns inget
hinder att ge ersättning även när fiskaren lägger ned
verksamheten.
Genom den föreslagna konstruktionen hamnar
dessutom AMS i en oacceptabel dubbelroll. AMS skall å
ena sidan med skattemedel konkurrera med de nuvarande
a-kassorna och samtidigt utöva tillsyn och vara
överprövningsmyndighet både för de nuvarande a-kassorna
och de kassor man själv driver.
Den roll som AMS tilldelas utgör ett anmärkningsvärt
brott mot den svenska förvaltningstraditionen som väcker
farhågor. Detta illustrerar också väl hur ogenomtänkt och
bristfälligt regeringens förslag är. Ambitionen att snabbt
genomföra ett system som ger den statliga kassan en
särställning i förhållande till de befintliga kassorna är
uppenbarligen överordnad andra rimliga hänsynstaganden.
När det gäller nuvarande a-kassors möjligheter att
fortsätta med sin verksamhet, bör också uppmärksammas
följande. Eftersom medlemsvillkoret ersätts av ett
avgiftsvillkor, kommer det inte heller att krävas att man
kvarstår som medlem i a-kassan medan man arbetar. När
man får jobb kan man gå ur a-kassan. Inför förestående
arbetslöshet och vid ett tillfälle när man fortfarande
uppfyller inträdesvillkoret, går man med i kassan igen och
har åter rätt till ersättning. På detta sätt kan den som väljer
att få sin ersättning från en a-kassa -- vilket ger flera
fördelar -- undgå att bidra till dess administrationskostnader
under tiden i arbete.
Det är av ideologiska skäl som regeringen vill ge de
statliga kassorna dessa fördelar. Man eftersträvar en
överströmning av medlemmar från de privata kassorna. Det
finns inga hinder för att skapa konkurrensneutralitet nu i
stället för senare.
Regeringen har förbrukat sitt förtroende i frågan om
konkurrensneutralitet. Arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund har upprepade gånger försäkrat att de statliga
kassorna inte skulle ges fördelar, likafullt lägger han fram
ett förslag med just den innebörden. Nya löften om
konkurrensneutralitet så småningom -- efter en tid med
statssubventionerade fördelar -- är därför inte trovärdiga.
Bakslag för kvinnorna
Regeringens förslag drabbar i synnerhet kvinnorna.
Vilka konsekvenser som förslaget får för män respektive
kvinnor har inte redovisats i regeringens förslag. Analyser
är, som vi tidigare påpekat, obefintliga i propositionen.
Detta är desto mer anmärkningsvärt som regeringen i
den jämställdhetsproposition som presenterades för bara
två månader sedan med rätta framhöll: ''Förslag och beslut
inom olika politikområden bör analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenser för
kvinnor respektive män. Det bör ske på såväl central som
regional och lokal nivå.''
I praktiken visar regeringen nu vad dessa ord är värda:
intet.
Ett omfattande förslag att försämra
arbetslöshetsförsäkringen som i högsta grad berör alla
kvinnor särskilt innehåller inte ett ord om hur kvinnor
påverkas av förslaget.
Regeringens förslag är ett bakslag för kvinnorna på flera
sätt.
Eftersom många kvinnor har en sämre förankring på
arbetsmarknaden, kommer de i fortsättningen att få svårare
att uppfylla det arbetsvillkor som regeringen föreslår. Det
blir med andra ord svårare att få ersättning vilket kommer
att drabba kvinnor mer än män. Här skall regeringen spara
500 miljoner kr.
Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas
drabbar främst dem som arbetar deltid, dvs. till 90 %
kvinnor. För 120 000
personer som i dag fyllnadsstämplar, nästan alla
kvinnor, är det bara en tidsfråga innan man förlorar rätten
till ersättning. Här skall regeringen spara 1 500
miljoner kronor.
Reglerna om att s.k. jämställd tid bara berättigar till en
period en gång kommer främst att drabba dem som finns i
aktiva åtgärder och småbarnsföräldrar (föräldrapenning
betraktas som jämställd tid). Fler kvinnor än män drabbas
av dessa inskränkningar.
Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och
möjligheterna till egen försörjning är av grundläggande
betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män.
Regeringens förslag tillsammans med förslaget om
vårdnadsbidrag är därför ett av de hårdaste angreppen i
modern tid mot denna utveckling. Den lägre ersättningen
kan också medföra lägre framtida pension.
Ungdomar mister försäkringsskydd
De skärpta villkoren gör att alla nytillkommande på
arbetsmarknaden kommer att få mycket svårare att få
ersättning. Det gäller också människor som trots mångåriga
försök inte har lyckats skaffa sig riktigt fotfäste på
arbetsmarknaden. Detta gäller i synnerhet för ungdomar.
Ungdomar som studerar kommer att få svårare att få
ersättning enligt regeringens förslag. Med hjälp av
sommararbete och något extraarbete kan ungdomarna i dag
få ersättning direkt efter avslutade studier. De nya
avgiftsoch arbetsvillkoren minskar dessa möjligheter.
Eftersom studiemedlen inte är avgiftspliktiga, kan
studietiden inte inräknas i avgiftsvillkoret.
Oklara regeländringar
Regeringen föreslår en rad olika regeländringar och en
räcka övergångsbestämmelser. Lagförslagen har inte
remissbehandlats, ej heller granskats av Lagrådet. Enligt
vår uppfattning är detta oacceptabelt. Därför är förslagen
också oklara, direkt felaktiga och synnerligen komplicerade
att förstå. Uppenbarligen finns ingen ambition att de
arbetslösa själva skall ha möjlighet att begripa de regler de
skall omfattas av. Hänvisningar görs till och med till annan
lagstiftning. Men alla de personer som skall tillämpa
reglerna kommer också att få svårigheter. Rättssäkerheten
sätts i fara. I det följande redovisas några exempel på detta.
10 § första stycket har en oklar innebörd. Är det
ramtiden eller arbetet som skall ha varit förlagt omedelbart
före arbetslöshetens inträde. I det första fallet måste man
räkna det senast utförda arbetet som grund för
arbetsvillkoret. I det senare fallet är det arbete som infaller
när som helst under den ramtid som ligger före
arbetslösheten.
Detta får i sin tur betydelse för tolkningen av 20 § där
det anges hur dagsförtjänsten skall beräknas. I tredje
stycket hänvisas till 10 §. Till begreppet förvärvsarbete i 10
§ har inte knutits någon kvalitetsbestämning vad avser dess
innehåll, bara beträffande omfattningen. ''Sådant
förvärvsarbete'' som sägs i 20 § tredje stycket torde därför
avse förvärvsarbete i en tidsomfattning som sägs i 10 § punkt
1 eller 2. Men då blir å andra sidan 20 § andra stycket punkt
2 meningslös.
Enligt 20 § fjärde stycket skall dagpenningen för den
som deltar i beredskapsarbete bestämmas ''till belopp som
motsvarar inkomsten i beredskapsarbetet''. Inkomsten i
beredskapsarbete följer avtal och är normalt högre än
dagpenningen. Lagtextens klara regel motsägs av motiven
på sid 92, där det sägs att tidigare ersättning skall gälla. Vad
gäller egentligen?
Övergångsreglerna är i många fall oklara och leder till
egendomliga konsekvenser. Är det t.ex. meningen att den
som blivit arbetslös före 1 juli men då inte varit berättigad
till ersättning skall kunna få ersättning? Hur behandlas
tiden före 1 juli?
Av övergångsreglerna framgår också att omprövning av
dagsförtjänst omedelbart skall göras enligt de nya reglerna.
Detta kan innebära att två personer med samma
anställningsförhållanden får olika ersättning under
arbetslösheten. Antag att två personer har en
visstidsanställning på fyra månader som löper ut efter den 1
juli med en dagsförtjänst på 600 kr. Person 1 har en
pågående ersättningsperiod med 450 kr i dagpenning.
Person 2 har aldrig fått ersättning. Person 1 uppfyller inte
kravet på ett allmänt arbetsvillkor för att få ersättningen
omprövad (5x75). Person 2 får dagsförtjänst bedömd efter
de nya reglerna och får 512 kr i ersättning.
Avgiftsvillkoret
Det är oklart vilka motiv som finns för det av regeringen
föreslagna avgiftsvillkoret. Förankringen på
arbetsmarknaden bekräftas ju genom arbetsvillkoret. Om
någon, i undantagsfall, har arbetat i sådan omfattning att
arbets- men inte avgiftsvillkoret uppfylls borde hon eller
han ändå kunna tillerkännas ersättning. Det följer av det
föreslagna systemets konstruktion att det ändå blir fråga om
lägsta dagpenning dvs. samma belopp som grundbeloppet
som hon eller han ändå skulle vara berättigad till.
Den enda funktion avgiftsvillkoret tycks ha är att
förhindra ungdomar att bli ersättningsberättigade och att
ytterligare byråkratisera handläggningen av ärendena.
Det är viktigt att slå fast att avgiftsvillkoret blir ett helt
nytt villkor som måste prövas varje gång en arbetslös på nytt
prövas för ersättning. Det nuvarande medlemsvillkoret
prövas däremot bara när man första gången söker ersättning
i en a-kassa.
Det innebär att byråkratin kommer att öka kraftigt.
Arbetsvillkoret styrks som regel av ett arbetsgivarintyg
rörande den sista anställningen. Men för att styrka
avgiftsvillkoret kan det bli nödvändigt att samla intyg från
arbetsgivare och försäkringskassa m.m. för lång tid tillbaka.
Det räcker ofta inte att bara gå två år tillbaka. Genom
möjligheterna till överhoppningsbar tid kommer
avgiftsvillkoret efter hand att bli mycket svårt att styrka och
kontrollera. Konstruktionen är krånglig och skapar ökad
byråkrati.
Det är inte heller säkert att situationen vid
arbetslöshetens inträde definitivt bestämmer om man är
berättigad till inkomstrelaterad ersättning. Inget hindrar att
den arbetslöse först uppbär KAS eller är sjukskriven och
sedan, genom att klara avgiftsvillkoret, blir berättigad till
inkomstrelaterad ersättning.
Avgiftsvillkoret skall vara detsamma för anställda och
företagare. Från företagarkassor har framförts att många
företagare, vars arbetslöshet normalt föregås av flera år
med små och sjunkande inkomster, kommer att ha svårt att
klara avgiftsvillkoret.
Intjänandetiden för avgiftsvillkoret periodiseras per
beskattningsår vilket också kommer att ställa till krångel
och utfallet kan bli synnerligen orättvist. Den som råkar
fördela sin avgiftstid väl över beskattningsåret kan få rätt till
ersättning genom kortare avgiftstid än den som har sin
avgiftstid oförmånligt fördelad. Konstruktionen är
skräddarsydd för att skapa slumpmässiga orättvisor. Av två
personer kan den som betalt mest i avgift visa sig inte klara
avgiftsvillkoret.
Ett exempel
Anders och Per studerar vid högskolan. Anders arbetar
tre månader en sommar och tjänar 30 000
kr. Han klarar inte avgiftsvillkoret. Per arbetar en
månad på sommaren och en lördag varje månad under året.
Han tjänar 17 000
kr under året. Per klarar avgiftsvillkoret.
Arbetsvillkor -- det blir svårare att få ersättning
Regeringens förslag innebär att arbetsvillkoret i
ALF-lagen utformas i överensstämmelse med det i KAS-
lagen. Den arbetslöse skall under en ramtid av tolv
kalendermånader före arbetslösheten ha arbetat fem
månader, där endast hänsyn tas till de månader då arbetet
utförts under 75 timmar, allmänt villkor.
Beredskapsarbete räknas ej.
Ett alternativt allmänt villkor omfattar minst 65
timmar per månad under minst tio månader. Det alternativa
villkoret medför att man kvalificerar sig för ersättning med
kortare arbetstid än vad som krävs för att få medlemskap i
en kassa.
Ett särskilt arbetsvillkor med s.k. jämställd tid
(t.ex. arbetsmarknadsutbildning, ALU eller
ungdomspraktik) kan uppfyllas under eller efter en
ersättningsperiod grundad på ett allmänt villkor. Däremot
kan man inte få en första ersättningsperiod på detta villkor.
Det bör noteras att enligt regeringens lagförslag (9 § i
lagen om KAS) kan den som uppbär KAS bara få en
inkomstrelaterad ersättning om han klarar ett allmänt
arbetsvillkor. Det betyder att den som till någon del
studerat, deltagit i ungdomspraktik eller liknande åtgärder
inte får någon högre ersättning än de får i dag.
Uppdelningen i ett allmänt och ett särskilt villkor med
olika följder för den arbetslöse leder till nya bedömningar
och mer byråkrati hos a-kassorna. Det blir nödvändigt att
för varje arbetslös klassificera vilket av de två villkoren som
vederbörande tjänat in. Det innebär också att alla nu
aktuella fall, cirka 800 000,
måste klassificeras.
Förslaget om nytt arbetsvillkor innebär en skärpning i
förhållande till gällande regler. Nu gäller att man
skall ha arbetat minst 75 dagar fördelade under minst fyra
månader. I båda fallen är ramtiden 12 månader före
arbetslöshetens början.
I den praktiska tillämpningen innebär dagens regler att
man letar reda på 75 dagar under ramtiden. De kan sedan
vara fördelade hur som helst, bara de berör fyra månader.
Men det kan räcka att det finns en dag under den fjärde
månaden.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Arbetsvillkoret skärps. Det betyder att färre kommer
att kunna kvalificera sig för ersättning. Det berör inte så
mycket dem som har haft ett fast arbete, utan mer dem som
försöker få fotfäste på arbetsmarknaden och dem som
behöver kvalificera sig för en ny period i samband med
arbetslöshet. Det är helt klart att detta kommer att innebära
att alla nytillkommande på arbetsmarknaden, ofta
ungdomar, kommer att få mycket svårare att få ersättning.
Detsamma gäller dem som trots mångåriga försök inte har
ett riktigt fotfäste på arbetsmarknaden och som går från ett
tillfälligt jobb till ett annat. Det är ofta kvinnor och
säsonganställda samt människor i glesbygd. Grupper med
speciella arbetsformer, som t.ex. kulturarbetare, sjömän,
lärarvikarier m.fl. kommer att få mycket svårt att klara
dessa villkor. Dessa personer kommer ofta att bli utan både
arbete och ersättning med regeringens politik och förslag.
2. Arbetsvillkoret får också en sådan teknisk utformning
att det kan slå mycket orättvist. Nuvarande regler innebär
att man skall ha arbetat minst 75 dagar (minst 225 timmar)
fördelade under fyra månader. Regeringens förslag innebär
att man måste ha arbetat minst 375 timmar fördelade med
minst 75 timmar på envar av fem månader. Det kommer att
innebära, om man ser till hela ramtiden, att en arbetstagare
inte kvalificerar sig för ersättning trots att han arbetat fler
timmar än en annan arbetstagare som kvalificerat sig för
ersättning.
Exempel
Astrid och Lotta börjar var sitt vikariat (8 tim per dag) i
januari på ett sjukhus. Vikariaten upphör i juni. Astrid som
började arbeta något tidigare än Lotta är sjuk i juni, men
trots detta arbetar de lika många timmar och dagar. Med
nuvarande regler klarar båda att kvalificera sig för en ny
ersättningsperiod. Med regeringens förslag gör bara Astrid
det, trots att båda har arbetat lika många timmar och dagar.
Så här många dagar och timmar har de arbetat.
Månad
1
2
3
4
5
6
Totalt
Astrid 10
15
15
20
15 c175
dagar (600 tim)c0Lotta 2
15
15
20
15
8
c175
dagar (600 tim)c0
Även om Lotta hade arbetat full tid under månaderna 2
till 5 skulle hon inte ha tjänat in en ny period. Detta är
problemet med månadsregeln. Den övergavs i mitten av 80-
talet på grund av dessa konsekvenser.
3. Arbetsvillkorets utformning får också betydelse för
ersättningens storlek genom fastställande av
normalarbetstid. Med den utformning som regeringen givit
förslaget kommer man att leta bakåt tills man hittat fem
månader som uppfyller arbetsvillkorets krav om arbetad
tid.
Fastställande av normalarbetstid
Regeringens förslag är att beräkningen av
normalarbetstid ändras. Den arbetstid är avgörande som
den försäkrade hade i det arbete som låg till grund för
arbetsvillkorets uppfyllande. En följd därav är också att den
dagsförtjänst som arbetstagaren hade under den tiden avgör
arbetslöshetsersättningens storlek.
Enligt nuvarande regler fastställs
normalarbetstiden efter den arbetstid som var normal för
den försäkrade innan han blev arbetslös. Den förtjänst man
hade då blir avgörande. I praktiken är det i flertalet fall
inget problem att fastställa vad som är normalt, eftersom
arbetstid och inkomst inte varierat under ramtiden. För den
som haft många arbeten med varierande arbetstid och
inkomst måste dock en beräkning ske. I praxis innebär det
att man då ser till de tre bästa månaderna under ramtiden.
De tre månader under vilka man arbetat mest bestämmer
arbetstidens omfattning och därmed också ersättningens
storlek. Om man under arbetslösheten kvalificerar sig för
en ny period, ligger den ursprungliga ersättningen fast när
man påbörjar denna nya period. Man följer principen att
söka efter normal inkomst och den ligger då innan
arbetslösheten ursprungligen började.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Man får en mycket strikt beräkning av arbetstiden och
därmed ersättningens storlek när den försäkrade först blir
arbetslös. De som arbetade mycket just innan
arbetslösheten har fördel av detta. Det vanliga är emellertid
att man tvingas minska sin arbetstid, ta tillfälliga jobb etc.
innan man blir arbetslös. Man minskar ofta både lön och
arbetstid.
Samma förhållande gäller för en företagare vars
verksamhet går sämre och sämre vilket medför att
inkomsterna blir lägre och lägre.
Med regeringens förslag kommer benägenheten att söka
bl.a. tillfälliga arbeten att minska. Det kan vara bättre ''att
vänta'' på arbetsmarknadsutbildning eller ALU.
2. Men de nya reglerna påverkar också ersättningens
storlek för heltidsarbetande. Det blir inkomsten under de
senaste fem månaderna före arbetslösheten som blir
avgörande, även om man tjänat mer tidigare under
ramtiden.
Exempel
Erik tjänar 80 kr i timmen i sitt arbete där han arbetat i
fem år. Han tvingas sluta, men får genast ett tillfälligt
vikariat i fem månader. Där är lönen dock bara 70 kr i
timmen. Sedan blir han arbetslös. Nu baseras ersättningen
på 80 kr i timmen. Med regeringens förslag kommer den att
basera sig på ett lägre underlag och blir klart lägre än i dag.
3. Förslaget får också synnerligen stora konsekvenser för
den som blivit arbetslös och som sedan upparbetar en ny
period. Den som nu tjänar in en ny period får behålla sin
tidigare nivå på arbetslöshetsersättning när han går från den
första perioden till den andra. Med regeringens förslag är
det arbetstiden och förtjänsten under den nya
kvalifikationsperioden som bestämmer
arbetslöshetsersättningens storlek i den andra perioden.
Den som under arbetslösheten accepterar ett sämre betalt
tillfälligt arbete eller ett arbete med kortare arbetstid kan
alltså påräkna att få sin ersättning sänkt i motsvarande mån.
Med regeringens förslag följer helt naturligt att
benägenheten att acceptera bl.a. tillfälliga arbeten minskar.
Det kan vara bättre att ''vänta på''
arbetsmarknadsutbildning eller ALU. Alla som nu har
''fast'' deltidsarbete och ''fyllnadsstämplar'' kommer inte att
få någon ersättning alls.
Den som under arbetslösheten tar ett deltidsarbete och
behåller detta förbi utförsäkringstillfället kommer att
åsättas en normalarbetstid som motsvarar tiden i
deltidsarbetet. Ingen arbetslös tid finns att ersätta. Det blir
en faktisk utförsäkring efter 300 dagar. Detta leder till en
utförsäkring av omkring 1 500
personer per månad.
Det blir i framtiden en mycket besvärlig uppgift för
arbetsförmedlingarna att anvisa en arbetslös till en åtgärd
som man vet kommer att föranleda kraftigt sänkta
ersättningsnivåer i framtiden eller helt förlorad
ersättningsrätt.
Regeringens förslag innebär mycket slumpmässiga och
negativa verkningar vid bestämmande av normalarbetstid
och dagpenning.
Exempel
A. Lisa har arbetat heltid när hon blir arbetslös. Efter en
tid tog hon våren 1993 ett deltidsjobb på 80 % och börjar
fyllnadsstämpla. ''Det är bättre än inget alls''. Jobbet
upphör i november 1993. Sedan stämplar hon på heltid
igen. I januari 1994 stämplar hon ut sin period. Hon har
dock tjänat in en ny period genom sitt deltidsarbete. Med
nuvarande regler får hon samma ersättning som tidigare.
Med regeringens förslag får hon sin ersättning baserad på
80 % av sin deltidslön.
B. Lena har också arbetat heltid när hon blir arbetslös.
Hon tog ett deltidsarbete på 80 % sommaren 1993 och
fyllnadsstämplar. I januari 1994 har hon stämplat ut sina 300
dagar. Hon har genom sitt deltidsarbete, som hon har kvar,
tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får hon
fortsätta fyllnadsstämpla. Med regeringens förslag får hon
ingen ersättning alls.
C. David blir arbetslös. Han tjänade 80 kr i timmen och
får sin ersättning baserad på den inkomsten. Sommaren
1993 blir han erbjuden ett jobb i fem månader för 60 kr i
timmen. ''Bättre än ingenting'', säger David och tar jobbet.
I januari 1994 har han stämplat ut sina 300 dagar. Han har
tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får han
behålla sin ersättning. Går regeringens förslag igenom
baseras den nya ersättningen på lönen 60 kr i timmen. Inom
ett och ett halvt år minskar således den inkomst han ska leva
på från 80 kr i timmen till 48 kr. Hans månadsinkomst har
sjunkit från 14 000
kr till 8 500
kr.
Regeringens förslag motverkar arbetslinjen och det blir
kommunernas socialbudgetar som får försörja alla de som
inte kan få sin försörjning tryggad från försäkringen.
Det är dock ett problem att vissa som
''fyllnadsmarkerar'' kan göra det för evigt. Det måste man
komma till rätta med. Vi har tidigare redovisat hur man
skall begränsa denna rätt.
Utförsäkring
Regeringens förslag kommer att leda till att
utförsäkringarna ökar. Det blir kommunerna som via
socialbidragen får försörja de arbetslösa. Kvar står det
faktum att tiotusentals arbetslösa om en tid kommer att
utförsäkras.
I regeringens tidigare proposition angavs att de
arbetslösa skulle utförsäkras efter 300 plus 150 dagar. Så
sent som i budgetpropositionen framhävdes fördelarna med
ett sådant förslag. Det skulle ge incitament för de arbetslösa
att skaffa sig arbete. En onekligen cynisk kommentar med
tanke på att över 600 000
människor i dag söker ordinarie arbeten. I februari
1994 fanns enligt AMS statistik 324 133
öppet arbetslösa, men endast 28 377
lediga platser.
Det förtjänar att påpekas att samma regler som i dag inte
bedöms ge tillräckliga incitament för de arbetslösa att söka
arbete tidigare faktiskt fungerat bra.
Vi anser att det är mycket viktigt att ställa krav på den
arbetslösa och att arbetsvilligheten måste prövas. Men att
som regeringen införa en stupstock i försäkringen -- i
synnerhet i en situation med en omfattande
långtidsarbetslöshet -- leder bara till att kommunerna
drabbas av en socialbidragsbomb när tiden rinner ut.
I det senaste förslaget från regeringen har man förlängt
stubintråden på socialbidragsbomben med 150 dagar. Ett
s.k. allmänt arbetsvillkor skall ge den arbetslöse
dagpenning i 300 dagar. Därefter kan man med ett s.k.
särskilt arbetsvillkor få tillgodoräkna sig tid i t.ex.
arbetsmarknadsutbildning och ungdomspraktik och få
ytterligare 300 dagar. Därefter utförsäkras man.
Ersättningsperioderna sägs alltså i det nya systemet bli
300 (450) + 300 dagar om den andra perioden bygger på ett
särskilt villkor. Detta är bara sant i det ytterligt fåtal fall då
man fått ut sista dagen i den första perioden och därefter
kommer i en åtgärd som ger det nya arbetsvillkoret. Den
andra perioden beräknas nämligen ha börjat den första
ersatta dagen efter att arbetsvillkoret har uppfyllts. Den
som tjänar in den andra perioden efter att ha stämplat 100
dagar i den första kommer att få ersättning under totalt
högst 400 dagar (300 + 100(300-200).
Detta kan innebära att den som är över 55 år har
förbrukat hela sin andra ersättningsperiod redan innan den
börjar.
Exempel: Arbetslös 55-åring får ut 100 dagar i sin
ersättningsperiod. Därefter kommer han i en åtgärd som
ger honom ett särskilt villkor. Efter åtgärden är han åter
arbetslös och får sina återstående 350 dagar i period ett.
Han har uppfyllt ett särskilt villkor och tillerkänns 300
ersättningsdagar. Den nya perioden beräknas från dagen
efter att det nya villkoret uppfyllts. Därefter har han redan
förbrukat 350 dagar och skulle egentligen vara ''skyldig''
kassan 50 ersättningsdagar. Faktisk utförsäkring efter 450
dagar.
Sättet att beräkna ersättningsperioder kom till under ett
skede då man faktiskt inte räknade med att någon skulle bli
utförsäkrad och i varje fall inte få ersättning under flera
perioder efter varandra. Med det föreslagna systemet och
med bara två på varandra följande perioder får det
förödande konsekvenser. För att kunna uppskatta hur
många som snabbt utförsäkras med den nya regeln krävs att
man kan ta fram uppgifter om hur många som uppbär
ersättning för sin tredje period och om någon av perioderna
helt eller delvis bygger på vad som i dag är jämställd tid.
I konsekvens med åtstramningen i övrigt föreslår
regeringen också en skärpning av reglerna för omprövning
(uppräkning) av dagsförtjänst och normalarbetstid. F.n.
kan sådan uppräkning göras om man haft ett
sammanhängande avbrott i ersättningsperioden på grund av
arbete, arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering med statligt utbildningsbidrag och därvid haft
högre inkomst än tidigare under 12 veckor. Med de
föreslagna reglerna faller detta. Arbetsmarknadsutbildning
och rehabilitering kan bara ligga till grund för ett särskilt
villkor och kan inte ligga till grund för omprövning. För att
ett arbete skall kvalificera för uppräkning måste det enligt
förslaget ha pågått så lång tid att det motsvarar något
allmänt arbetsvillkor 5 x 75 timmar eller 10 x 65 timmar.
Det lönar sig således att vara passiv och försöka skjuta
fram åtgärden i tiden.
Vad skall hända med de utförsäkrade? Det vet inte
regeringen. Man fattar beslut om att införa en snabb
utförsäkring, men vet inte vad den arbetslöse då skall
drabbas av. Saken skall utredas förklarar regeringen i
förhoppningen att lugna landets arbetslösa och landets
kommuner. Det är en bakvänd ordning. Den
långtidsarbetslöse kastas ut i det okända med en vag
försäkran om att landningen så småningom kommer att bli
mjuk.
I några besynnerliga och dunkla meningar talar
regeringen om att den utförsäkrade skall bli föremål för
intensifierade åtgärder ''för att påskynda återgången till
reguljärt arbete''. Det är svårt att förstå varför man inte på
en gång sätter in dessa effektiva åtgärder om de nu finns.
Varför vänta tills den arbetslöse blir utförsäkrad?
Detta är naturligtvis också vilseledande retorik.
Utförsäkringen kommer att leda till en socialbidragsbomb,
vars verkan kommer att vara mest förödande för regioner
med låg sysselsättning och hög långtidsarbetslöshet.
Skogslänen kommer att drabbas hårt.
Det går inte att i dag säga hur många personer det blir
fråga om. Men ett riktmärke kan vara att se hur många
personer som i dag går från åtgärd till arbetslöshet. Det rör
sig om 190 000
personer. Av dessa kommer bara de som får ett
arbete att kunna kvalificera sig för en ny period. Resten
kommer att utförsäkras eller med andra ord stötas ut ur
systemet.
Försämringar för företagare
Trots fagert tal om motsatsen presenterar inte regeringen
någon lösning för företagarna, tvärtom.
Företagarna kommer att få svårt att klara
avgiftsvillkoret, eftersom de ofta har små eller inga
inkomster perioden innan arbetslösheten inträder.
Tidigare har dagpenningen för företagare beräknats
utifrån det bästa av de tre senaste åren. Ett sådant
förfarande blir inte möjligt nu, vilket leder till minskad
ersättning.
Godtycke, krångel och byråkrati
För den som tycker att godtycke och slumpen skall
bestämma om någon skall få ersättning är regeringens
förslag en fröjd att läsa. Likaså är propositionen briljant för
den som tycker att byråkrati, administration, krångel och
fler statligt anställda administratörer är något som Sverige
skall satsa på. Propositionen är nämligen full av förslag som
får dessa konsekvenser. Propositionen kommer också att
uppskattas av dem som tycker att samma statliga myndighet
skall vara såväl polis, åklagare som domare. Det är ju den
rollen AMS får. Samtidigt skall AMS kontrollera och ge
anvisningar till sina värsta konkurrenter. AMS skall t.o.m.
bestämma hur de privata a-kassornas blanketter skall se ut.
Varför inte inrätta ett blankettverk på en gång?
Godtycke uppstår som redovisats tidigare när man skall
fastställa avgiftsvillkor. En person som tjänat mycket mer
än en annan kan nekas ersättning. Godtycke uppstår när
man skall fastställa arbetsvillkor. En person som arbetat
mer än en annan under samma tidsperiod kan nekas
ersättning. Godtycke uppstår när arbetsförmedlaren skall
anvisa någon till ett tillfälligt arbete, som han vet kommer
att leda till lägre ersättning när arbetet upphör.
Krångel blir det när man inför nya villkor, när man måste
granska alla nu aktuella fall, när man måste göra
undersökningar långt tillbaka i tiden, när månadsvisa intyg
blir viktiga för ersättningen, när en arbetslös kan byta
utbetalare under en ersättningsperiod, när nya
fuskmöjligheter skall täppas till genom korsvisa kontroller.
Krångel blir det när tre olika system skall administreras
samtidigt; det nuvarande systemet, ett tillfälligt system
enligt de invecklade övergångsreglerna och det nya
systemet.
Krångel leder till mer byråkrati. Det i sin tur leder till
fler administratörer. Det blir naturligtvis fler sådana i
statens tjänst, när man bryter sönder väl fungerande privata
system för att överföra dem till staten. Blir den
obligatoriska bilförsäkringen regeringens nästa objekt för
statlig ''konkurrens''?
Ett dyrt förslag?
Trots alla trumpetstötar om en försäkring som omfattar
alla konstaterar regeringen helt frankt i propositionen att
sammantaget torde ''andelen arbetslösa som helt saknar
kontantstöd minska marginellt.'' Tidigare har regeringen
framhållit det som helt oacceptabelt att 25 % av de
arbetslösa inte får någon ersättning. En grupp som hittills
inte fått inkomstrelaterad ersättning, därför att de inte varit
beredda att betala för det, skall enligt regeringen nu bytas
mot en grupp som tidigare betalt en frivillig avgift och fått
ersättning, men som nu inte klarar villkoren.
Innan de nya och hårdare reglerna slår igenom kommer
fler att få ersättning. Det beror också på att regeringen
tillfälligt sänker kraven för att få ersättning. Detta betyder
på kort sikt ökade kostnader för försäkringen. Men på lite
sikt ökar utförsäkringarna, sänks ersättningarna och får
färre ersättning, varför inga kostnadsökningar uppstår
enligt regeringen. Färre kommer då att få ersättning än
enligt nuvarande regler.
Vi underkänner de kostnadsberäkningar och
prioriteringar som regeringen gör. Vi kan också konstatera
att någon samhällsekonomisk kalkyl inte är gjord. Inte
heller finns någon regionalpolitisk kalkyl, som
arbetsmarknadsministern skryter med att det nu alltid görs.
Om uppgifterna att försäkringens kostnader på kort sikt
ökar med 2--3 miljarder kronor skulle vara riktiga, innebär
vårt ställningstagande att vi sparar motsvarande belopp. Vi
menar att alla resurser nu måste inriktas mot att bekämpa
arbetslösheten.
Vi tror dessutom att försämrad arbetslinje och en
omvandling av försäkringen till en socialförsäkring kommer
att medföra mycket stora samhällsekonomiska kostnader
för långtidsarbetslöshet och ökad utslagning. Flexibiliteten
på arbetsmarknaden kommer att bli avsevärt mindre.
Vi kan inte heller acceptera att det i stort sett är kvinnor
och ungdomar som skall få betala att ett antal personer som
vägrar ansluta sig till dagens a-kassor skall få ersättning.
Och vi kan inte heller acceptera att de personer som valt att
stå utanför a-kassan skall premieras för detta genom att få
avgiftsperioden tillfälligt sänkt.
Dessutom måste man beakta de administrativa
kostnaderna. Dagens försäkring fungerar väl utan att staten
har några kostnader för administrationen, som uppgår till
cirka 500 miljoner kronor per år. Dessa kostnader kommer
att öka kraftigt med den ökade byråkrati som nu införs.
Dessa administrativa kostnader skall nu betalas av allmänna
medel för de arbetslösa som vänder sig till de statliga
kassorna. Detta kostar enligt regeringen 20 miljoner kronor
för statsverket under det första halvåret. Detta kommer
långt ifrån att räcka. Om regeringens uppgift är riktig att
70 000--80 000
personer skall få ersättning närmar sig kostnaderna
snabbt 100 miljoner kronor, förutom de kostnader som
måste läggas ned initialt på datasystem m.m. Ju fler som
lämnar a-kassorna desto högre blir kostnaderna för
statsverket. Är det resurserna till arbetsförmedlingarna som
skall stå för detta?
Något förslag om att sätta av medel för att uppnå
konkurrensneutralitet har inte presenterats. Men det
kommer att kosta staten minst 500 miljoner kronor per år
att uppnå detta eller själv ta över hela administrationen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:209,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de
nya reglerna skall börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari
1995,
3. att riksdagen godkänner inriktningen av
arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning får i uppdrag att utreda frågan om
arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 5 maj 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)