Innehåll
Inledning och sammanfattning2
Bakgrund3
Regeringens strategi4
Återförvisa propositionen5
Vår principiella syn7
Förslagen i propositionen13
Hemställan27
Inledning och sammanfattning
Kostnaderna för kontantstödet kan beräknas bli 14 miljarder kronor mindre 1995 än 1993 om våra förslag om att bekämpa arbetslösheten genomförs. Det visar med all önskvärd tydlighet att det bästa sättet att minska trycket på arbetslöshetsförsäkringen är att skapa fler jobb. Bara på det viset kan det galopperande underskottet i arbetsmarknadsfonden hejdas och stabiliteten återskapas.
Vi socialdemokrater säger blankt nej till regeringens förslag om att införa statliga a-kassor och ytterligare försämra reglerna i försäkringen. Regeringens tidigare stolta deklarationer om en försäkring för alla har nu visat sig precis så innehållslösa som vi tidigare påpekat. Regeringen erkänner nu att fler inte kommer att få ersättning. I själva verket blir det färre som får ersättning, under kortare tid och med lägre belopp. Regeringen vill minska ersättningarna till kvinnorna med närmare 2 miljarder kronor. Bara en mindre del av de som nu får KAS- ersättning kan påräkna att få någon högre ersättning än de har i dag.
Vi avvisar förslagen om att statliga a-kassor med skattebetalarnas pengar och med fördelaktigare lagregler skall konkurrera ut de privata a-kassorna. Regeringens förslag leder till att arbetslinjen raseras, att arbetslöshetsförsäkringen blir en socialförsäkring och bakom hörnet väntar då ytterligare sänkta ersättningsnivåer.
För den som tycker att godtycke och slumpen skall bestämma om någon skall få ersättning är regeringens förslag en fröjd att läsa. Likaså är propositionen briljant för den som tycker att byråkrati, administration, krångel och fler statligt anställda administratörer är något som Sverige skall satsa på. AMS skall vara såväl polis, åklagare som domare över sin egen verksamhet och samtidigt kontrollera sina privata konkurrenter. Blir den obligatoriska bilförsäkringen regeringens nästa objekt för statlig ''konkurrens''?
Regeringen manipulerar systemet bara för att av valtaktiska skäl få igång utbetalningar före valet. Det är ett cyniskt spel med de arbetslösas ersättningar som insats. Mitt i sommaren kan nämligen det fullständiga kaoset bryta ut, när de arbetslösa inte får de ersättningar de är berättigade till.
Vårt alternativ innebär en sammanhållen försäkring med ett obligatoriskt grundsystem och möjlighet att därutöver försäkra sig för en inkomstrelaterad ersättning. Strävan skall vara att i denna frivilliga del få med de 120 000 personer som i dag valt att stå utanför försäkringen. Om cirka 10 % av dessa är arbetslösa, kan 12 000 personer ytterligare få en inkomstrelaterad ersättning.
Ersättningsnivån skall återställas till 90 %. Tidpunkten för när detta kan genomföras får dock avgöras utifrån de samhällsekonomiska förutsättningarna. Taket i försäkringen skall dessutom när så är möjligt höjas till 7,5 basbelopp. Fram till dess skall löneindexeringen av taket återinföras fr.o.m. 1 januari 1995. För att finansiera försäkringen vill vi avskaffa den obligatoriska avgift som riksdagen infört, höja arbetsmarknadsavgiften och på nytt införa den medlemsrelaterade finansieringsavgiften.
Vi menar att riksdagen skall skicka tillbaka propositionen till regeringen. Den är så dåligt underbyggd att det inte är möjligt att fatta beslut med den som grund. Regeringen vill också att en rad frågor skall utredas. Rimligtvis borde detta ske, innan man fattar beslut i frågorna. En parlamentarisk utredning borde därför tillsättas.
Bakgrund
Arbetslöshetsförsäkringen, som ger en inkomstrelaterad ersättning, har varit frivillig ända sedan den i sin nuvarande form startade 1935. Tillhörigheten till försäkringen har sedan dess ökat kontinuerligt så att det nu endast är ett fåtal som står utanför försäkringen.
Efter tio år -- 1945 -- var bara 40 % av arbetskraften försäkrad. Ytterligare tio år senare var det 45 %, för att 1965 ha stigit till 50 % och 1975 till 78 %. Utvecklingen visar att nuvarande försäkring, 60 år efter sin tillkomst, har uppemot 88--90 % frivilligt försäkrade.
Om man tar hänsyn till att många inte har rätt att försäkra sig och att många inte kan påräkna någon ersättning från försäkringen, blir täckningsgraden mycket högre.
Cirka 4,2 miljoner människor är i dag yrkesverksamma. Totalt finns därutöver cirka 1,3 miljoner i åldern 16--64 år som inte klassas tillhöra arbetskraften. Den största gruppen är heltidsstuderande som inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen i dag.
Det finns i dag 3 765 000 försäkrade i de 40 a-kassorna, medan 4 200 000 personer finns i arbetskraften. Det ger 400 000 i mellanskillnad. Antalet i arbetskraften bör dock ökas med 40 000 i ALU, 40 000 i AMU och 50 000 i ungdomspraktik, för att jämförelse skall kunna ske på ett så korrekt sätt som möjligt. Dessa klassas nämligen inte som tillhörande arbetskraften. Vi får då en mellanskillnad på upp mot 600 000 som ej är försäkrade i a-kassorna. Detta är en bruttosiffra.
De personer i arbetskraften som inte tillhör försäkringen kan fördelas enligt följande: 150 000 arbetar för lite per vecka 80 000 nyetablerade (ungdomspraktik m.m.) 50 000 lant- och skogsbrukare 200 000 småföretagare/ledare/ägare 120 000 övriga
Runt hälften av dem ovan som i dag inte är försäkrade har inte rätt att försäkra sig. Företagarna kan försäkra sig, men med den utformning som försäkringsreglerna har för rätt till ersättning, är intresset inte stort att försäkra sig och betala en avgift.
I praktiken är det alltså bara 120 000 personer som valt att ''chansa'' på att inte försäkra sig. Merparten av dessa är troligen högre tjänstemän.
Syftet med försäkringen är att ge en god ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och på så vis underlätta strukturomvandlingar. Försäkringen är en del i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och den bygger på arbetslinjen. I dag krävs för rätt till ersättning bl.a. att man tillhört försäkringen ett år och att man arbetat minst 75 dagar under en ramtid på ett år. Utformningen av många detaljregler bidrar till att arbetsvillkoret inte utestänger dem som är barnlediga, genomgår utbildning eller fullgör värnplikt.
Ersättning utgår under 5 dagar per vecka enligt en veckotabell och kan utges under en period på 300 ersättningsdagar. För dem som fyllt 55 år är periodlängden 450 dagar. Ramtiden som innebär att de 300/450 dagarna kan räcka under mycket lång tid är anpassad till normala förhållanden i samhället och på arbetsmarknaden. Utförsäkringsgarantin innebär att rätt till nya ersättningsperioder erhålls genom olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I många fall sker det i kombination med arbetad tid. Under 1993 fick ca 800 000 arbetslösa någon gång under året ersättning från a- kassorna.
KAS-systemet infördes 1974 för att ge unga nytillträdande på arbetsmarknaden rätt till grundersättning. I dag kan den som fyllt 20 år ha rätt till ersättning. Regelverket är i vissa stycken annorlunda än inom arbetslöshetsförsäkringen. Den stora skillnaden utgörs av utbildningsvillkoret. Regelverket har inte moderniserats i samma takt som försäkringen. Ett exempel på sämre regler i jämförelse med arbetslöshetsförsäkringen är arbetsvillkoret. Regeringen vill införa detta omoderna och orättvisa arbetsvillkor i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är inte speciellt många som får KAS-ersättning i dag eftersom så många tillhör arbetslöshetsförsäkringen. I januari 1994 fick 37 000 KAS-ersättning (de flesta har byggt upp ersättningsrätten genom utbildning), medan över 400 000 (och ca 50 000 i ALU-verksamhet) fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Det är många som får avslag (27 800 personer under 1992, enligt AMS) på begäran om ersättning från KAS-systemet, främst beroende på att de ej är riktigt förankrade på arbetsmarknaden, trots att det också finns ett utbildningsvillkor inom KAS-systemet.
Regeringens strategi
Arbetslöshetsförsäkringen har alltid varit en nagel i ögat på de borgerliga partierna och Svenska Arbetsgivareföreningen. Det beror inte på att för få arbetslösa får ersättning från försäkringen. Tvärtom! Internationella jämförelser visar att fler arbetslösa i Sverige får ersättning än i de flesta andra länder. Det är alltså inte omtanke om de arbetslösa som driver på regeringens vilja till förändring. I stället är det den historiska kopplingen mellan a-kassorna och medlemskap i en facklig organisation. Det är den kopplingen man vill bryta i syfte att kunna försvaga de fackliga organisationerna. Ivern att göra detta är så stor att man t.o.m. glömmer bort att det finns fem a-kassor som organiserar runt 145 000 egna företagare.
Regeringens första handlingslinje var att höja egenavgifterna för medlemmarna i a-kassorna kraftigt för att på så vis tränga undan utrymmet för fackliga aktiviteter. Man talade mycket om att facket skulle få ta ett större ansvar för arbetslösheten. I och med krisöverenskommelsen hösten 1992 att inte höja egenavgifterna var den vägen stängd.
I stället tog man fram den gamla SAF-retoriken om att en obligatorisk försäkring för alla är en rättvisefråga. Man ville ge sken av att många fler än idag ska få ersättning från försäkringen. Den proposition som regeringen lämnade i höstas avslöjade dock den obönhörliga sanningen: Färre skall få ersättning med lägre belopp och under färre antal dagar.
Riksdagen gav dock regeringen bakläxa på den punkten och bordlade förslagen.
Nu återkommer regeringen med i stort sett samma förslag, men försöker dölja detta genom synnerligen komplicerade övergångsregler. Men kvar står faktum att efter en tid kommer färre att få ersättning med lägre belopp och under färre antal dagar.
I propositionen påstås att 70 000--80 000 personer ytterligare kommer att få ersättning med regeringens förslag. Detta är felaktiga uppgifter, helt gripna ur luften. Som redovisats tidigare finns det cirka 120 000 personer som valt att stå utanför a-kassan. Om arbetslösheten bland dem är cirka 10 procent, rör det sig om cirka 12 000 personer som kan bli berättigade till ersättning.
Regeringens tanke är dessutom att statliga a-kassor skall konkurrera ut löntagarnas och företagarnas a-kassor, eftersom de statliga ges betydande konkurrensfördelar.
Vad värre är; regeringen har nu så bråttom att få igång det nya systemet före valet att man riskerar att ställa de arbetslösa utan ersättning, ökar möjligheterna till fusk, manipulerar regelsystemet, ökar statens utgifter tillfälligt och undergräver arbetslinjen.
De statliga a-kassorna kan nämligen med några dagars varsel bli skyldiga att mitt i sommaren utbetala ersättningar till tiotusentals arbetslösa. Det finns nämligen stor risk för att många av dem som idag får ersättning från de privata a- kassorna kommer att söka ersättning i de statliga. Det kommer dessa inte att klara. Och skulle regeringen ha rätt att det är fråga om 70 000--80 000 personer ytterligare som får ersättning finns det definitivt ingen som helst möjlighet för de statliga a- kassorna att klara detta med kort varsel. Riksdagen kan självfallet inte chansa på att de skall klara det och riskera att arbetslösa ställs utan försörjning. Det kommer inte heller att finnas möjligheter att kontrollera att arbetslösa inte får ersättning både från statliga kassor och från de privata.
Direkt stötande är det att regeringen tillfälligt sänker kvalifikationskravet avseende avgiftsvillkoret bara för att få igång utbetalningar. Finns det resurser bör dessa satsas på de redan arbetslösa som fått se sina ersättningar minska med 12 % under regeringen Bildt.
Värst är kanske att den nya försäkringen leder till att arbetslinjen urholkas och försäkringen blir som vilken socialförsäkring som helst. Så är det i de flesta andra länder. Konsekvensen av detta är långa genomsnittliga arbetslöshetstider och på sikt sänkt ersättningsnivå.
Återförvisa propositionen till regeringen
Efter en lång och förvirrad process som varat hela den borgerliga mandatperioden har nu regeringen presenterat ett ofärdigt förslag till ny arbetslöshetsförsäkring. År av vånda har plötsligt ersatts av opåkallad brådska.
En så viktig fråga som arbetslöshetsförsäkringen förtjänar en seriösare och grundligare handläggning. Försäkringen är i dag av avgörande betydelse för hundratusentals människor. Massarbetslösheten har brett ut sig och gripit sig fast i samhället. Arbetslösheten har blivit vardag. Den som själv inte är arbetslös känner ändå av den inom familjen eller vänkretsen. Arbetslöshetsförsäkringen har aldrig haft så stor betydelse. Dess utformning har aldrig varit viktigare. Under 1993 erhöll 800 000 personer någon gång under året ersättning från a-kassan. Var femte person på arbetsmarknaden är direkt beroende av hur systemet utformas.
Underskottet i arbetsmarknadsfonden ökar med enorma summor till följd av misslyckandet med att bekämpa arbetslösheten. I dag är underskottet omkring 50 miljarder kronor och ökningstakten är förfärande.
Att förändra ett sådant system kräver därför utomordentlig noggrannhet, omsorg och analys. Ändå presenterar regeringen nu ett förslag vars konsekvenser inte analyserats. Regeringen säger själv att ett antal frågor måste utredas vidare. Det gäller följande.kriterierna för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande,missbruk av försäkringen och sanktionsmöjligheter,samverkan mellan förmedling, kassor och arbetsmarknadens parter, samkörning av register etc.,den framtida administrationsformen för försäkringen,formerna för uttagande av den allmänna avgiften, konkurrensneutralitet och kostnaderna för arbetsmarknadskassornas administration, arbetslöshetsförsäkring för företagare,insatser vid utförsäkring,ersättningsperiodens längd vid arbetslöshet kombinerat med deltidsarbete för den som regelbundet deltidsarbetar,kalenderårsbaserad karens för deltidsarbetande,begränsning av ersättningsrätten i samband med bisyssla.
Åtskilligt återstår således att klarlägga, också enligt regeringens bedömning. Däremot återstår inte mycket av det förslag som togs fram av den utredning som tidigare tillsattes av regeringen. Förslag har väckts och tagits tillbaka i en beslutsprocess som präglats av förvirring och otillräcklig analys.
Utöver de områden som regeringen vill utreda närmare finns det också en lång rad andra frågor som måste analyseras. Hur ser olika myndigheter, Kommunförbundet, arbetsmarknadens parter, a-kassornas samorganisation, Lagrådet på de förslag som nu lagts fram? De är ju inte alls remissbehandlade. Strider konkurrensfördelarna för de statliga a-kassorna mot EES-avtalet? Vem drabbas av de försämringar som presenteras? Hur? Vilka är det som kommer att utförsäkras? Vilka konsekvenser har förslaget för arbetsmarknadspolitiken? Och arbetslinjen? Vilka är de regionalpolitiska konsekvenserna? Hur påverkas statens ekonomi? Och kommunernas?
Detta säger regeringen ingenting om. Inte minst besynnerligt är det att man inte gjort en analys av vilka det är som i dag står utan försäkringsskydd och varför de inte gått med i någon a-kassa. Det är ju just denna grupp som regeringen påstår sig vilja värna.
Sverige behöver en robust arbetslöshetsförsäkring anpassad till såväl låg- som högkonjunktur. En försäkring som stärker arbetslinjen och utvecklingen av näringslivet. Vi behöver en försäkring som har en bred förankring i samhället.
Vi föreslår därför att en parlamentarisk utredning ges i uppdrag att ta fram ett genomarbetat förslag.
Den kritik vi riktade mot regeringens proposition hösten 1993 gäller i stort också det slutliga förslaget. Regeringen har övergivit någon enstaka försämring, men oenighet och av valperioden påkallad brådska har resulterat i ett ofärdigt förslag som likafullt skall sjösättas med utomordentligt kort varsel. Det är osäkert om ens lag och föreskrifter kommer att finnas tillgängliga på kassorna till den 1 juli. Än mindre ges tid till utbildning av personalen.
Detta är en förolämpning mot de arbetslösa, vilkas oro för framtiden utökas av osäkerheten om försäkringen. Det urvattnar möjligheterna för riksdagen att noggrant analysera konsekvenserna av förslagen. Det riskerar att skapa administrativt kaos eftersom systemet skall fungera redan till sommaren. Om riksdagen fattar beslut under juni återstår endast några veckor för administrationsarbete, omställning och utbildning. SACO, TCO och LO har samtliga protesterat mot att denna brådska kan leda till ett kaos som allvarligt drabbar de arbetslösa.
Regeringen påstår felaktigt att riksdagen har beslutat att de nya reglerna skall tillämpas från och med 1 juli. Riksdagen beslutade i höstas att införa en obligatorisk avgift. I övrigt bordlades den proposition som då fanns. Förslagen i den propositionen gick för övrigt ut på att inga utbetalningar från det nya systemet skulle ske före 1 april 1995. Det var en följd av att detta var den tidigaste tidpunkt då avgiftsvillkoret kunde vara uppfyllt. Det är regeringens förslag till en extra, tillfällig övergångsregel som gör att utbetalningarna enligt den nu aktuella propositionen kan börja redan 1 juli 1994.
Brådskan är självfallet motiverad av att regeringen vill få till stånd ett nytt system innan valperioden löper ut. Den är ett led i systemskiftet som skall genomföras före valet. Vid ett regeringsskifte skall det vara svårt för en ny regering att riva upp beslutet. Det är ett cyniskt spel med de arbetslösa som brickor. Det är konfrontationspolitik i ett läge när landet behöver samling.
Vår principiella syn
Arbetslöshetsförsäkringens roll
I Sverige har vi traditionellt ansett att arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den ekonomiska politiken, att det är lönsamt att satsa på aktiva åtgärder av god kvalitet, att arbetslöshetsförsäkringen måste understödja arbetslinjen.
Huvuduppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är i all enkelhet att så snabbt som möjligt se till att uppkomna vakanser tillsätts med kompetenta sökande och att arbetslösa aktiveras till nya jobb. På så vis kan arbetsmarknaden fungera så effektivt som möjligt. Den svenska arbetsmarknaden är därför kanske också den mest flexibla i världen, både vad gäller geografisk och yrkesmässig rörlighet. Politiken har också tidigare lett till en unik kombination av hög förvärvsfrekvens och låg arbetslöshet.
För att den aktiva arbetsmarknadspolitiken och därmed arbetslinjen skall fungera, krävs ett samspel mellan olika regler och intressenter. Det måste finnas tillräckligt med resurser till aktiva insatser. I aktiva insatser ingår också att pröva arbetsviljan. Det måste finnas väl fungerande arbetsförmedlingar som håller i resurserna och alla lediga jobb som finns. Slutligen måste arbetslöshetsförsäkringen understödja arbetslinjen.
En unikt viktig länk i arbetslinjen utgör utformningen och förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen. Den startades ursprungligen av fackföreningarna som redan från början ställde höga krav på den arbetslöse. Denne är skyldig att ta erbjudna arbeten som är lämpliga eller genomgå utbildning. Den lokala fackföreningen hjälper till både med att tipsa om jobb och att hålla kontakt med de arbetslösa.
Ersättningsnivån i försäkringen har tidigare med internationella mått mätt varit relativt hög. Samtidigt har ersättningstiden varit kort. Den relativt korta ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen är inte en svaghet, utan en styrka, så länge den arbetslöse har rätt att kvalificera sig på nytt genom bl.a. utbildning eller beredskapsarbete. Därmed behålls den förankring i arbetsliv och kompetens som är så avgörande för att långtidsarbetslöshet inte skall leda till utslagning och till att arbetslösheten låses på en hög nivå. En arbetslöshetsförsäkring som ersätter inkomstbortfall under arbetslöshet bidrar tillsammans med en i övrigt aktiv arbetsmarknadspolitik till att öka arbetsviljan och därigenom till ökad sysselsättning, produktion och tillväxt. Det är därför av största vikt att den framtida arbetslöshetsförsäkringen bygger på denna princip.
Arbetslöshetsförsäkringen har en mycket viktig roll att fylla när det gäller att uppnå en flexibel arbetsmarknad. För att arbetstagarna skall vara positiva till tekniska och strukturella förändringar och vara beredda att byta både arbetsgivare och yrke, måste arbetstagaren känna trygghet i förändringen. Det är då viktigt att de som får sluta ett arbete får en hög ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, att man får aktiv hjälp med omskolning och vidareutbildning och att man så snart som möjligt skolas in på en ny arbetsplats.
I Sverige har vi kunnat genomföra mycket stora strukturella förändringar bl.a. tack vare att vi haft en aktiv arbetsmarknadspolitik och en bra arbetslöshetsförsäkring. Allt detta hotas nu genom den politik som den borgerliga regeringen för. Effekterna av detta kommer att bli ökade motsättningar på arbetsplatserna mellan dem som har jobb och de arbetslösa, ovilja till förändring och motstånd mot strukturella åtgärder.
Arbetslöshetsförsäkringen har också stor betydelse för lönebildningen på arbetsmarknaden och löntagarnas möjligheter att upprätthålla minimilönerna i kollektivavtalen. När ersättningsnivån är förhållandevis hög, konkurrerar inte de arbetslösa om jobben genom lägre löner med dem som har arbete. När nivån sänks ökar benägenheten hos de arbetslösa att ''sälja sig'' billigt. Det kan leda till att minimilönerna urholkas.
Arbetslösheten är för hög, åtgärder saknas
Regeringens proposition handlar i stor utsträckning om att begränsa de arbetslösas rätt till ersättning. Man får intrycket av att huvudproblemet i dag är de arbetslösas krav på rimliga möjligheter att försörja sig och att det gäller att lösa problemen genom att snåla in så mycket som möjligt på de arbetslösas ersättningar. Regeringen anser till och med att det i stor utsträckning går att få fler arbetslösa i arbete eller i aktiva åtgärder bara genom att försämra deras rätt till ersättning.
Huvudproblemet i dag är emellertid att det finns för få jobb. Därför måste den ekonomiska politiken inriktas mot full sysselsättning. Dessutom måste den aktiva arbetsmarknadspolitiken bli mer effektiv. Fler människor i arbete och ökad tillväxt är den enda möjligheten att komma till rätta med budgetunderskottet och de snabbt ökande kostnaderna för arbetslösheten.
Regeringens recept mot den höga arbetslösheten är att angripa de arbetslösa, begränsa antalet ersättningsdagar och försämra deras ersättningar. Men det sker under mottot att alla skall få ersättning.
Debatten som förs har en ledande tråd som i sin enkla form är mycket falsk. Man utgår från att den ''alltför'' höga arbetslösheten beror på systemfel, fel i regelverket. Blir reglerna sämre, blir den arbetslöse mer arbetsvillig. Men så sent som 1989--90 arbetade 500 000 fler, trots att reglerna då var identiska med nuvarande, t.o.m. bättre.
En sammanhållen försäkring för alla
I dag omfattas alla av reglerna om KAS och ett belopp lika för alla betalas ut vid arbetslöshet om man uppfyller kvalifikationsreglerna. Den som är medlem i en a-kassa kan i stället få en inkomstrelaterad ersättning, om tidigare lön berättigar till ersättning utöver grundbeloppet. Denna nivå utges som en inkomstrelaterad ersättning beroende av tidigare lön.
Vi föreslår att regelverket slås samman i ett system, så att det tydligt framgår att det finns ett obligatoriskt grundsystem som gäller alla och att det därutöver går att försäkra sig för ytterligare en ersättningsnivå, om man så önskar. Strävan skall vara att så många som möjligt av dem som kan få en sådan ersättning försäkrar sig. Det gäller då att få med de cirka 120 000 personer som i dag valt att stå utanför försäkringen. Det är oklart varför dessa människor står utanför och frågan bör därför utredas närmare. En enkel kartläggning borde kunna ge svar på orsakerna till detta och bilda underlag för lösningar för dem som i dag står utanför den frivilliga försäkringen.
Orsaken till att de egna företagarna står utanför försäkringen är sannolikt svårigheterna att få ersättning.
Vi vill alltså uppnå att alla förvärvsarbetande dels har rätt till ett grundbelopp och dels har möjlighet att omfattas av en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Vi förespråkar att detta administreras sammanhållet i ett gemensamt system. Den som vill ha det högre försäkringsskyddet måste själv betala en viss del av detta, dels genom att betala för administrationen och dels genom att betala en viss premie. Härigenom skapas ett incitament för att de som är villiga att själva vara med och betala dessa delar får ett bättre försäkringsskydd. Utöver grundförsäkringen bör den inkomstrelaterade delen i huvudsak överensstämma med dagens arbetslöshetsförsäkring.
Grundbeloppet utges till alla oavsett om man är medlem i någon a-kassa. Är man medlem betalas beloppet ut av respektive kassa. För att man därutöver skall få rätt till en inkomstrelaterad ersättning måste man vara medlem i en a- kassa.
Det är en självklarhet att a-kassorna skall vara öppna för medlemskap för alla som har anknytning till arbetsmarknaden. Det föreligger i dag hinder mot att ta in dem som arbetar mindre än 17 timmar i veckan som medlemmar. Den regeln måste slopas. Man bör också överväga att alla som deltar i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att ha en anställning, exempelvis ungdomspraktik och arbetsmarknadsutbildning, skall kunna beviljas medlemskap.
Det råder ibland oklarhet till vilken kassa en person skall höra. Den som nekas inträde i en a-kassa skall kunna vända sig till AMS och få ett bindande besked vilken a-kassa man har rätt att tillhöra.
Det är självklart att lika god service måste ges till alla som är med i en a-kassa oberoende av om man dessutom är med i en facklig organisation.
Alla som är medlemmar i en a-kassa skall få kontantstöd från den kassan. För den som inte är medlem i någon a- kassa utbetalas grundbelopp liksom i dag av de fyra KAS- regionerna.
Vi förespråkar att alla som klarar arbetsvillkoret skall ha rätt till ersättning på en nivå, grundförsäkring, som motsvarar dagens KAS-ersättning. Arbetsvillkoret görs enhetligt för de olika ersättningarna och bygger på arbetslöshetsförsäkringens regler. Ett utbildningsvillkor kompletterar arbetsvillkoret. Grunderna för denna del, arbetsvillkor och utbildningsvillkor, behöver inte ändras.
Kompensationsnivå m.m.
Den framtida arbetslöshetsförsäkringens viktigaste uppgift är att tillse att den som drabbas av arbetslöshet skall få så stor kompensation i relation till tidigare inkomster att den arbetslöse får en rimlig trygghet. Vi anser att ersättningsnivån skall vara 90 %. En höjning till denna nivå kan dock ske först när samhällsekonomin så tillåter. Sedan regeringen drivit igenom sänkningen av nivån till 80 %, har utvecklingen på arbetsmarknaden nämligen förvärrats ytterligare. Många fler arbetslösa, inga mer resurser till att skapa nya jobb, galopperande underskott i arbetsmarknadsfonden gör att samhällsekonomin kraftigt försämrats.
Det är också viktigt att komma ihåg att ersättningsnivån hänger samman med taket för ersättningen. Riksdagen har sänkt detta från 598 kr till 564 kr och dessutom avskaffat den årliga uppräkningen av taket. Följden av detta är att många arbetslösa inte får ens 80 % av sin tidigare lön, utan en lägre ersättning. Vid en inkomst på 16 500 kr i månaden är kompensationsgraden 75 %, vid 17 500 kr 70 % och vid 19 500 kr är den 64 %. Vi har därför den principiella uppfattningen att taket när så är möjligt bör höjas till 7,5 basbelopp. Fram till dess bör taket, liksom i andra inkomstrelaterade system, indexeras. I annat fall måste riksdagen varje år ta ställning till hur taket skall höjas för att inte ersättningen ytterligare skall försämras. Vi menar att samma löneindexering som fanns tidigare på nytt skall införas fr.o.m. 1 januari 1995.
Vi anser vidare att nuvarande regler om fem karensdagar skall konstrueras så att ''dubbel'' karens inte tas ut under en ersättningsperiod och under samma år. Karens skall bara fullgöras en gång per ersättningsperiod om 300/450 ersättningsdagar. Detta innebär att en helt ny period om maximalt antal dagar skall föregås av en karens.
Arbetslinjen
Arbetslöshetsförsäkringen ingår som en viktig del i den aktiva arbetsmarknadspolitiken och bygger på arbetslinjen. Därför är det viktigt att den arbetssökandes arbetsvilja ständigt kan prövas och att stora ansträngningar sätts in för att erbjuda aktiva åtgärder. Målsättningen bör vara att ungdomar erbjuds aktiv åtgärd inom 100 dagar och övriga inom 200 dagar.
För att uppnå detta måste den ekonomiska politiken läggas om i syfte att minska den öppna arbetslösheten. Därutöver måste arbetsmarknadspolitiken effektiviseras och åtgärder som innebär utträngning av normala jobb så långt som möjligt utmönstras eller riktas om. Det ligger ett stort ansvar också på arbetsförmedlingarna att hålla uppe arbetslinjen. Utformningen av avstängningsreglerna har mindre betydelse så länge inte arbetsviljan över huvud taget kan prövas på grund av brist på arbeten. Även arbetsmarknadens parter har här ett gemensamt ansvar att fylla.
Det är vidare viktigt att premiera aktiva åtgärder före passsiva. Som det är i dag kan en arbetslös t.o.m. få lägre ersättning när han erbjuds att studera jämfört med om man är öppet arbetslös. Det är orimligt. Vi tycker snarare att det är riktigt att få högre ersättning när man studerar. Vi har i tidigare motioner föreslagit att utbildningsbidraget alltid skall minst motsvara a-kasseersättningen. Men för att stimulera studieaktiviteter borde kompensationsnivån vid utbildning vara högre.
Deltidsarbete
Efterfrågan på deltidsarbetande har varit för stor under många år. För försäkringen innebär det krav på anpassningar då heltidssökande erbjuds deltidsarbeten.
Många heltidssökande tvingas anta arbeten på deltid som de inte kan försörja sig på. Försäkringen täcker i dag viss del av inkomstbortfallet. Ett sätt att minska problemet är att införa en förtursrätt för deltidsarbetande till anställning med mer tid.
Det är också viktigt att arbetsförmedlingarna ger samma service till de deltidsarbetslösa som man ger till dem som är helt arbetslösa.
För den som framöver erhåller fast deltidsarbete och gör anspråk på ersättning som utfyllnad har vi socialdemokrater dock tidigare föreslagit en begränsning och den är fortfarande giltig. Den är mer anpassad att klara problemen med rundgångseffekterna än regeringens förslag som drabbar alla deltidsarbetslösa.
En begränsning enligt vårt förslag leder också till att arbetsgivarnas önskemål att ensidigt ändra arbetstiden för den anställde begränsas. Saknas möjligheterna att hänvisa till kompletterande försörjning från arbetslöshetsförsäkringen är det mycket troligt att arbetstidsreduktioner på detta sätt blir mindre attraktiva lösningar.
När det gäller dem som accepterat ett varaktigt fast deltidsarbete innebär dagens system att ''utfyllnadsersättning'' betalas ut i ''oändlig'' tid. Genom deltidsarbetet byggs ständigt nya arbetsvillkor upp och en form av rundgång blir resultatet.
Den heltidssökande får många gånger endast deltidserbjudanden och är då snärjd i systemet, om hon inte själv slutar deltidsarbetet. Samma konsekvenser med oändlig ersättningsrätt skapas när en arbetsgivare ''sänker'' arbetstiden och den anställde söker utfyllnadsersättning.
Vi menar att den som har en tillsvidareanställning på deltid endast skall få ersättning under 300 (450) ersättningsdagar. För att på nytt kvalificera sig för ersättning krävs att ett nytt arbetsvillkor uppställs på andra villkor än för förutvarande deltidsarbete. En lagenlig rätt till förtur till mer tid borde därför föreligga vid nyanställning.
Egna företagare
Företagare är i dag försäkrade i 5 kassor och kan få ersättning när verksamheten upphört. Många f.d. anställda tvingas i dag att bli uppdragstagare och kommer i olika arbetslöshetssituationer att betraktas som företagare och inte som löntagare.
Regeringen har pratat mycket om att ersättningsrätten för företagare skall utökas men har inte framfört några hållbara förslag för denna utökning. Inte heller nu har man lyckats. Företagare är svårare att ersätta i ett försäkringssystem än anställda. Vi anser att det är nödvändigt att studera olika förhållanden och analysera olika förslags konsekvenser innan konkreta förslag presenteras. Detta gäller speciellt mot bakgrund av att gränsen mellan anställd och företagare blir allt oklarare.
Finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen
Under 1993 översteg utgifterna från arbetsmarknadsfonden inkomsterna med cirka 34 miljarder kronor. Denna utveckling leder till att ett kraftigt underskott uppstår i fonden. Vid halvårsskiftet 1992 fanns ett överskott i fonden på cirka 6 miljarder kronor. Halvtannat år senare är underskottet närmare 40 miljarder kronor och på valdagen kan det beräknas till 60 miljarder kronor. Denna utveckling måste brytas.
Det kan bara ske genom att belastningen på fonden minskar genom att arbetslösheten pressas ned. Dessutom måste inkomsterna till fonden öka. Vi anser att den grundläggande principen för arbetslöshetsförsäkringen skall vara att produktionen i allt väsentligt skall bära kostnaderna både för kontantstöden och de aktiva åtgärderna i form av arbetsgivaravgifter. Dessa avgifter skall vara lika för alla arbetsgivare. Avgifterna skall täcka kostnaderna under en konjunkturcykel. Vid den nu rådande extrema arbetslösheten bör dessa extraordinära kostnader bäras av hela befolkningen, vilket kan ske genom värnskatten.
Vi vill dessutom använda de arbetsgivaravgifter som nu slussas till sjukförsäkringen, och som frigörs när finansieringen av den nya sjukförsäkringen byggs upp, till att öka intäkterna till arbetsmarknadsfonden. Målet är att inom en period på fem till sju år gradvis frigöra ett utrymme som vid periodens slut kan beräknas uppgå till omkring 35 miljarder kronor.
Slutsatsen av detta är att vi vill avskaffa den obligatoriska avgiften till försäkringen som regeringen infört, höja arbetsmarknadsavgiften och på nytt införa den medlemsrelaterade finansieringsavgift som togs bort av den borgerliga majoriteten i riksdagen den 1 januari 1994.
Förslagen i propositionen
Statlig eller privat kassa?
Regeringen föreslår att en statlig a-kassa införs utan att med ett ord motivera varför detta är nödvändigt. Än mindre görs någon analys av behovet av en sådan a-kassa eller konsekvenserna för arbetsmarknadens funktionssätt, för den arbetslöse, för befintliga a-kassor, för statsbudgeten osv. Det måste vara unikt att föreslå sådana långtgående förändringar av en av de viktigaste försäkringarna för de enskilda människorna och för arbetsmarknadens funktionssätt utan någon som helst analys.
Det finns inga internationella erfarenheter som pekar på några fördelar med ett statligt försäkringssystem. De länder i Västeuropa där det finns en koppling mellan arbetslöshetsförsäkringen och de fackliga organisationerna är också de länder där andelen arbetslösa som får ersättning är störst. Där arbetar också facket mest aktivt för att tillvarata de arbetslösas intressen. Arbetslöshetstiden är kortare och arbetslinjen tydlig.
Det som avgör täckningsgraden i ett försäkringssystem är hur kvalifikationsreglerna är utformade. Det är alltså inte organisationsformen som avgör hur många som får försäkringsskydd utan regelsystemet. Om regeringen verkligen önskade en försäkring som täcker fler individer, hade detta kunnat genomföras inom ramen för det system som redan finns. Om man, som regeringen nu gör, försvårar möjligheterna att få ersättning så hjälper det inte att man kallar försäkringen ''obligatorisk''. Det blir ändå färre som får ersättning. Det enda som blir obligatoriskt är avgiften.
Det fackliga engagemanget i försäkringssystemet har flera fördelar. Facket bedriver omfattande verksamhet för sina arbetslösa medlemmar. Man ordnar träffpunkter för aktiviteter, organiserar arbetslöshetsklubbar, hjälper den arbetslösa med att skaffa jobb, upprätthåller kontakter och samarbete med arbetsförmedling och länsarbetsnämnd. Listan på sådana aktiviteter kan göras lång. Enbart inom Kommunals område finns över 700 förtroendevalda arbetsmarknadsansvariga som runt om i landet arbetar aktivt med de arbetslösa. Inte minst viktigt är den sociala kontakten som kan motverka den nedbrytning och utslagning som ofta följer i arbetslöshetens spår. Härigenom stärks den enskildes möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
A-kassor som är knutna till fack- eller branschorganisationer har dessutom bransch- och personkännedom som är av utomordentlig betydelse för möjligheterna att kunna ge tips om jobb och utbildning. Genom att de arbetslösa på detta sätt kan ha kvar sin kontakt med yrket eller branschen stärks också självkänslan och därmed också hälsan som ofta blir försvagad vid arbetslöshet.
Det fackliga engagemanget är ett stöd för arbetslinjen som inte kan upprätthållas med en statlig kassa. Vilken vardagshjälp kan en arbetslös få av KAS-regionen i Ljusdal? Vilken service kan man ge? Hur kan man socialt engagera sig? Hur ska kontrollfunktionen kunna utövas?
Genom den fackliga anknytningen skapas också förutsättningar för att ställa skärpta krav på den arbetslöse. Kassorna kan genom sin legitimitet och närhet till den arbetslöse sätta tyngd bakom kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande och acceptera lämpliga arbeten. Att kraven ställs med skärpa visas av att kassorna stänger av cirka 5 000 personer under ett år för vägran att ta erbjudet lämpligt arbete. A-kassorna får själva, av egna avgiftsmedel, stå för felaktigheter som görs i handläggningen.
Närheten till den fackliga organisationen skapar också ett starkt tryck på effektivitet och god service. Medlemmarna kräver att avgifterna hålls låga vilket ställer krav på rationalitet. Facket får också ett tryck på sig att verka för kortare arbetslöshetsperioder och minskad arbetslöshet. Något sådant ekonomiskt incitament finns självfallet inte i en statlig kassa.
Med den ordning som regeringen föreslår, med klara fördelar för den enskilde att vända sig till den statliga kassan, kommer fackföreningarna i väsentligt mindre utsträckning att ha arbetslösa som medlemmar. Facken blir då på sikt inte i samma mån företrädare för de arbetslösa. Det är av stor betydelse vid löneavtalsförhandlingar att de fackliga organisationerna även fortsättningsvis gör samhällsekonomiska bedömningar där man också beaktar arbetslösa medlemmars intressen.
I själva verket är det på det viset att i alla länder som har en statligt organiserad arbetslöshetsförsäkring så räknas den som vilken socialförsäkring som helst. Någon arbetslinje finns sällan och som en följd härav är ersättningstiderna mycket långa och ersättningsnivån därför också låg. Dessa länder har funnit att man inte har råd med en högre ersättningsnivå, när arbetsviljan i praktiken sällan prövas.
I förlängningen av regeringens förslag ligger därför följande. Staten riskerar att få ta över hela administrationen av försäkringen till en kostnad av minst 500 miljoner kronor per år. Arbetslinjen kommer att försvagas, långtidsarbetslösheten att öka, arbetsmarknadens funktionssätt att försämras, ersättningstidens längd kommer att öka, kvalifikationskraven kommer att skärpas och ersättningsnivåerna kommer att sänkas ytterligare. Detta vill vi socialdemokrater inte vara med om.
Arbetslinjen undergrävs också av olika förändringar som regeringen redan genomfört och av nya regler i den nu aktuella propositionen. Ungdomar förlorar i dag pengar på att utbilda sig i stället för att passivt ta emot kontantstöd. I propositionen vill nu regeringen på olika sätt bestraffa dem som tar ett arbete i stället för att vara arbetslös.
I dag är reglerna så konstruerade att den kommande arbetslöshetsersättningen inte sänks om man tar ett lägre betalt arbete eller ett arbete med kortare arbetstid. Nu är det slut med detta. Lägre lön betyder lägre framtida ersättning.
Detsamma drabbar den arbetslöse som tar ett kortvarigt deltidsarbete och får fyllnadsersättning. Ersättningen sänks i kommande period. Och man är tvungen att acceptera detta, eftersom anvisning kan ske till arbetet. Det blir en grannlaga uppgift för arbetsförmedlaren att bestämma vilka som först skall tvingas ta ett arbete på deltid och/eller ett lägre betalt arbete och sedan få sin ersättning sänkt i motsvarande mån.
Reglerna om att ersättning kan utgå under högst två perioder kommer också att försvaga arbetslinjen. Den som tackar ja till en aktiv insats tidigt under den första perioden kommer ju att få se sina ersättningsdagar i den andra perioden minska i motsvarande mån. I dag spelar detta inte så stor roll, eftersom antalet perioder inte är begränsat. Den arbetslöse som är passiv och kräver en aktiv åtgärd först när utförsäkring hotar premieras i regeringens förslag genom att få stämpla i två hela ersättningsperioder.
Statlig kassa med tjuvstart och med konkurrensfördelar
Erfarenheten har visat att det finns en styrka i det nuvarande systemets struktur -- ett grundskydd och möjlighet till en frivillig tilläggsförsäkring som ställer krav på den arbetslöse. För regeringen är uppenbarligen det grundläggande felet med försäkringen att det finns en facklig anknytning, som felaktigt beskrivs som ett ''fackligt monopol''. Det är retorik som inte bär. Vad som nu föreslås i propositionen är att staten erbjuder en statlig kassa som inte bygger på personligt engagemang och som medvetet ges fördelar i förhållande till de befintliga privata kassorna.
Det förtjänar att påpekas att det i dagens system inte finns några lagliga eller praktiska hinder för någon att starta en ''allmän arbetslöshetskassa'' för dem som av en eller annan anledning inte vill vara med i någon av de existerande kassorna. Något problem med konkurrensneutralitet skulle inte uppstå.
Men regeringen föreslår att statliga a-kassor skall inrättas som dessutom kommer att få direkta konkurrensfördelar både när det gäller ekonomiska resurser och när det gäller reglerna och deras tillämpning. Sammanfattningsvis får de statliga a-kassorna följande fördelar. Ingen kostnad tas ut av den enskilde, skattebetalarna betalar Staten betalar reklamen, informationen, för kassorna Ingen ekonomisk påföljd för kassan vid felaktig utbetalning Monopol på utbetalning av grundbelopp Även de som arbetar mindre än 17 timmar får ersättning Sämre kontroll av de sökande Bara byte av kassa i en riktning Bättre villkor än fiskarnas a-kassa AMS ska kontrollera sin egen verksamhet
Mot den här bakgrunden är det direkt upprörande att regeringen ser allt detta men påstår att konkurrensneutraliteten mellan kassorna skall införas så småningom. Varför inte redan från starten? Skälet är att man vill diskriminera de nuvarande kassorna i förhoppningen att detta skall skada fackföreningsrörelsen. LO, TCO och SACO har också protesterat mot detta. Det säger sig självt att man först måste ta fram ett konkurrensneutralt system och sedan sätta det i sjön. Skall man vänta på att det blir ett statligt monopol innan man gör detta? Det är också betecknande att regeringen i sin iver att skjuta sönder de fackliga a-kassorna samtidigt rycker undan grunden för företagarnas kassor. Den kassa som har de högsta medlemsavgifterna är fiskarnas kassa, varför den torde försvinna först.
Den föreslagna ordningen ger två fördelar, enligt regeringens sätt att se: ett nytt system etableras och de statliga kassorna ges ett ordentligt försprång. Många människor kommer sannolikt att finna det onödigt att ta initiativ till att gå med i en kassa om staten ändå ger samma försäkring till en lägre kostnad. Det är anmärkningsvärt att en regering som så ofta talar om den fria marknadens välsignelser, om valfrihet och personligt engagemang skall förespråka en sådan ordning som i varje annat sammanhang är orimligt. Varför förstatliga en privat verksamhet som fungerar väl?
Det föreslagna systemet innebär att det är förmånligare att förlita sig på de statliga kassorna. En medlem i en a- kassa är skyldig att betala en administrationsavgift på omkring 150 kronor per år. Dessa avgifter är en förutsättning för att kassorna skall kunna bedriva sin verksamhet. I de statliga kassorna täcks dessa administrationskostnader, som uppgår till cirka 800 kronor per arbetslös och år, av skattemedel. Värst drabbas sannolikt inte en fackanknuten kassa utan en företagarkassa. I Fiskarnas kassa är avgiften f.n. 1 200 kronor per år.
De statliga kassorna kommer att få konkurrensfördeler också i andra avseenden. Det är inte bara billigare i den statliga kassan, det är förmånligare villkor också. För att få inträde i en privat a-kassa krävs det att man arbetar minst 17 timmar per vecka. Det kravet finns inte i de statliga kassorna. Där kan man få rätt till ersättning genom mindre än 15 timmars arbete per vecka. En person som arbetar för lite för att enligt lagen ens få bli medlem i en a-kassa, kan få ersättning i statskassan.
Regeringen anger inget skäl varför man måste arbeta 17 timmar i veckan för att få gå med i a-kassan. Den som söker dagpenning från den statliga kassan behöver inte ge sig till känna förrän arbetslösheten inträtt.
Regeringen anger inte heller något skäl till varför en a- kassa inte skall kunna lämna ersättning med grundbelopp till en medlem i kassan som uppfyller arbets- eller studerandevillkor men inte avgiftsvillkor. De statliga kassorna skall ges monopol på utbetalning av grundbelopp.
Om en a-kassa gör ett misstag i bedömningen i ett enskilt fall, får kassan stå för hela kostnaden med medlemmarnas medel. De statliga kassorna betalar för sina felbedömningar med budgetmedel.
Enligt propositionen skall byte mellan statlig kassa och privat kassa kunna göras också under pågående ersättningsperiod. Ett sådant byte kan emellertid bara ske i en riktning när en person är arbetslös: från a-kassan till den statliga kassan. Detta beror på att inträdesvillkoret om ''arbete inom kassans verksamhetsområde'' står kvar. Saknar man arbete har man därför inte rätt till inträde i en a-kassa.
Enligt reglerna i fiskarnas a-kassa kan man bara få ersättning vid tillfälligt uppehåll i fisket t.ex. till följd av ishinder eller storm. För de statliga kassorna finns inget hinder att ge ersättning även när fiskaren lägger ned verksamheten.
Genom den föreslagna konstruktionen hamnar dessutom AMS i en oacceptabel dubbelroll. AMS skall å ena sidan med skattemedel konkurrera med de nuvarande a-kassorna och samtidigt utöva tillsyn och vara överprövningsmyndighet både för de nuvarande a-kassorna och de kassor man själv driver.
Den roll som AMS tilldelas utgör ett anmärkningsvärt brott mot den svenska förvaltningstraditionen som väcker farhågor. Detta illustrerar också väl hur ogenomtänkt och bristfälligt regeringens förslag är. Ambitionen att snabbt genomföra ett system som ger den statliga kassan en särställning i förhållande till de befintliga kassorna är uppenbarligen överordnad andra rimliga hänsynstaganden.
När det gäller nuvarande a-kassors möjligheter att fortsätta med sin verksamhet, bör också uppmärksammas följande. Eftersom medlemsvillkoret ersätts av ett avgiftsvillkor, kommer det inte heller att krävas att man kvarstår som medlem i a-kassan medan man arbetar. När man får jobb kan man gå ur a-kassan. Inför förestående arbetslöshet och vid ett tillfälle när man fortfarande uppfyller inträdesvillkoret, går man med i kassan igen och har åter rätt till ersättning. På detta sätt kan den som väljer att få sin ersättning från en a-kassa -- vilket ger flera fördelar -- undgå att bidra till dess administrationskostnader under tiden i arbete.
Det är av ideologiska skäl som regeringen vill ge de statliga kassorna dessa fördelar. Man eftersträvar en överströmning av medlemmar från de privata kassorna. Det finns inga hinder för att skapa konkurrensneutralitet nu i stället för senare.
Regeringen har förbrukat sitt förtroende i frågan om konkurrensneutralitet. Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har upprepade gånger försäkrat att de statliga kassorna inte skulle ges fördelar, likafullt lägger han fram ett förslag med just den innebörden. Nya löften om konkurrensneutralitet så småningom -- efter en tid med statssubventionerade fördelar -- är därför inte trovärdiga.
Bakslag för kvinnorna
Regeringens förslag drabbar i synnerhet kvinnorna. Vilka konsekvenser som förslaget får för män respektive kvinnor har inte redovisats i regeringens förslag. Analyser är, som vi tidigare påpekat, obefintliga i propositionen.
Detta är desto mer anmärkningsvärt som regeringen i den jämställdhetsproposition som presenterades för bara två månader sedan med rätta framhöll: ''Förslag och beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenser för kvinnor respektive män. Det bör ske på såväl central som regional och lokal nivå.''
I praktiken visar regeringen nu vad dessa ord är värda: intet.
Ett omfattande förslag att försämra arbetslöshetsförsäkringen som i högsta grad berör alla kvinnor särskilt innehåller inte ett ord om hur kvinnor påverkas av förslaget.
Regeringens förslag är ett bakslag för kvinnorna på flera sätt.
Eftersom många kvinnor har en sämre förankring på arbetsmarknaden, kommer de i fortsättningen att få svårare att uppfylla det arbetsvillkor som regeringen föreslår. Det blir med andra ord svårare att få ersättning vilket kommer att drabba kvinnor mer än män. Här skall regeringen spara 500 miljoner kr.
Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas drabbar främst dem som arbetar deltid, dvs. till 90 % kvinnor. För 120 000 personer som i dag fyllnadsstämplar, nästan alla kvinnor, är det bara en tidsfråga innan man förlorar rätten till ersättning. Här skall regeringen spara 1 500 miljoner kronor.
Reglerna om att s.k. jämställd tid bara berättigar till en period en gång kommer främst att drabba dem som finns i aktiva åtgärder och småbarnsföräldrar (föräldrapenning betraktas som jämställd tid). Fler kvinnor än män drabbas av dessa inskränkningar.
Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och möjligheterna till egen försörjning är av grundläggande betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män. Regeringens förslag tillsammans med förslaget om vårdnadsbidrag är därför ett av de hårdaste angreppen i modern tid mot denna utveckling. Den lägre ersättningen kan också medföra lägre framtida pension.
Ungdomar mister försäkringsskydd
De skärpta villkoren gör att alla nytillkommande på arbetsmarknaden kommer att få mycket svårare att få ersättning. Det gäller också människor som trots mångåriga försök inte har lyckats skaffa sig riktigt fotfäste på arbetsmarknaden. Detta gäller i synnerhet för ungdomar.
Ungdomar som studerar kommer att få svårare att få ersättning enligt regeringens förslag. Med hjälp av sommararbete och något extraarbete kan ungdomarna i dag få ersättning direkt efter avslutade studier. De nya avgiftsoch arbetsvillkoren minskar dessa möjligheter. Eftersom studiemedlen inte är avgiftspliktiga, kan studietiden inte inräknas i avgiftsvillkoret.
Oklara regeländringar
Regeringen föreslår en rad olika regeländringar och en räcka övergångsbestämmelser. Lagförslagen har inte remissbehandlats, ej heller granskats av Lagrådet. Enligt vår uppfattning är detta oacceptabelt. Därför är förslagen också oklara, direkt felaktiga och synnerligen komplicerade att förstå. Uppenbarligen finns ingen ambition att de arbetslösa själva skall ha möjlighet att begripa de regler de skall omfattas av. Hänvisningar görs till och med till annan lagstiftning. Men alla de personer som skall tillämpa reglerna kommer också att få svårigheter. Rättssäkerheten sätts i fara. I det följande redovisas några exempel på detta.
10 § första stycket har en oklar innebörd. Är det ramtiden eller arbetet som skall ha varit förlagt omedelbart före arbetslöshetens inträde. I det första fallet måste man räkna det senast utförda arbetet som grund för arbetsvillkoret. I det senare fallet är det arbete som infaller när som helst under den ramtid som ligger före arbetslösheten.
Detta får i sin tur betydelse för tolkningen av 20 § där det anges hur dagsförtjänsten skall beräknas. I tredje stycket hänvisas till 10 §. Till begreppet förvärvsarbete i 10 § har inte knutits någon kvalitetsbestämning vad avser dess innehåll, bara beträffande omfattningen. ''Sådant förvärvsarbete'' som sägs i 20 § tredje stycket torde därför avse förvärvsarbete i en tidsomfattning som sägs i 10 § punkt 1 eller 2. Men då blir å andra sidan 20 § andra stycket punkt 2 meningslös.
Enligt 20 § fjärde stycket skall dagpenningen för den som deltar i beredskapsarbete bestämmas ''till belopp som motsvarar inkomsten i beredskapsarbetet''. Inkomsten i beredskapsarbete följer avtal och är normalt högre än dagpenningen. Lagtextens klara regel motsägs av motiven på sid 92, där det sägs att tidigare ersättning skall gälla. Vad gäller egentligen?
Övergångsreglerna är i många fall oklara och leder till egendomliga konsekvenser. Är det t.ex. meningen att den som blivit arbetslös före 1 juli men då inte varit berättigad till ersättning skall kunna få ersättning? Hur behandlas tiden före 1 juli?
Av övergångsreglerna framgår också att omprövning av dagsförtjänst omedelbart skall göras enligt de nya reglerna. Detta kan innebära att två personer med samma anställningsförhållanden får olika ersättning under arbetslösheten. Antag att två personer har en visstidsanställning på fyra månader som löper ut efter den 1 juli med en dagsförtjänst på 600 kr. Person 1 har en pågående ersättningsperiod med 450 kr i dagpenning. Person 2 har aldrig fått ersättning. Person 1 uppfyller inte kravet på ett allmänt arbetsvillkor för att få ersättningen omprövad (5x75). Person 2 får dagsförtjänst bedömd efter de nya reglerna och får 512 kr i ersättning.
Avgiftsvillkoret
Det är oklart vilka motiv som finns för det av regeringen föreslagna avgiftsvillkoret. Förankringen på arbetsmarknaden bekräftas ju genom arbetsvillkoret. Om någon, i undantagsfall, har arbetat i sådan omfattning att arbets- men inte avgiftsvillkoret uppfylls borde hon eller han ändå kunna tillerkännas ersättning. Det följer av det föreslagna systemets konstruktion att det ändå blir fråga om lägsta dagpenning dvs. samma belopp som grundbeloppet som hon eller han ändå skulle vara berättigad till.
Den enda funktion avgiftsvillkoret tycks ha är att förhindra ungdomar att bli ersättningsberättigade och att ytterligare byråkratisera handläggningen av ärendena.
Det är viktigt att slå fast att avgiftsvillkoret blir ett helt nytt villkor som måste prövas varje gång en arbetslös på nytt prövas för ersättning. Det nuvarande medlemsvillkoret prövas däremot bara när man första gången söker ersättning i en a-kassa.
Det innebär att byråkratin kommer att öka kraftigt. Arbetsvillkoret styrks som regel av ett arbetsgivarintyg rörande den sista anställningen. Men för att styrka avgiftsvillkoret kan det bli nödvändigt att samla intyg från arbetsgivare och försäkringskassa m.m. för lång tid tillbaka. Det räcker ofta inte att bara gå två år tillbaka. Genom möjligheterna till överhoppningsbar tid kommer avgiftsvillkoret efter hand att bli mycket svårt att styrka och kontrollera. Konstruktionen är krånglig och skapar ökad byråkrati.
Det är inte heller säkert att situationen vid arbetslöshetens inträde definitivt bestämmer om man är berättigad till inkomstrelaterad ersättning. Inget hindrar att den arbetslöse först uppbär KAS eller är sjukskriven och sedan, genom att klara avgiftsvillkoret, blir berättigad till inkomstrelaterad ersättning.
Avgiftsvillkoret skall vara detsamma för anställda och företagare. Från företagarkassor har framförts att många företagare, vars arbetslöshet normalt föregås av flera år med små och sjunkande inkomster, kommer att ha svårt att klara avgiftsvillkoret.
Intjänandetiden för avgiftsvillkoret periodiseras per beskattningsår vilket också kommer att ställa till krångel och utfallet kan bli synnerligen orättvist. Den som råkar fördela sin avgiftstid väl över beskattningsåret kan få rätt till ersättning genom kortare avgiftstid än den som har sin avgiftstid oförmånligt fördelad. Konstruktionen är skräddarsydd för att skapa slumpmässiga orättvisor. Av två personer kan den som betalt mest i avgift visa sig inte klara avgiftsvillkoret.
Ett exempel
Anders och Per studerar vid högskolan. Anders arbetar tre månader en sommar och tjänar 30 000 kr. Han klarar inte avgiftsvillkoret. Per arbetar en månad på sommaren och en lördag varje månad under året. Han tjänar 17 000 kr under året. Per klarar avgiftsvillkoret.
Arbetsvillkor -- det blir svårare att få ersättning
Regeringens förslag innebär att arbetsvillkoret i ALF-lagen utformas i överensstämmelse med det i KAS- lagen. Den arbetslöse skall under en ramtid av tolv kalendermånader före arbetslösheten ha arbetat fem månader, där endast hänsyn tas till de månader då arbetet utförts under 75 timmar, allmänt villkor. Beredskapsarbete räknas ej.
Ett alternativt allmänt villkor omfattar minst 65 timmar per månad under minst tio månader. Det alternativa villkoret medför att man kvalificerar sig för ersättning med kortare arbetstid än vad som krävs för att få medlemskap i en kassa.
Ett särskilt arbetsvillkor med s.k. jämställd tid (t.ex. arbetsmarknadsutbildning, ALU eller ungdomspraktik) kan uppfyllas under eller efter en ersättningsperiod grundad på ett allmänt villkor. Däremot kan man inte få en första ersättningsperiod på detta villkor.
Det bör noteras att enligt regeringens lagförslag (9 § i lagen om KAS) kan den som uppbär KAS bara få en inkomstrelaterad ersättning om han klarar ett allmänt arbetsvillkor. Det betyder att den som till någon del studerat, deltagit i ungdomspraktik eller liknande åtgärder inte får någon högre ersättning än de får i dag.
Uppdelningen i ett allmänt och ett särskilt villkor med olika följder för den arbetslöse leder till nya bedömningar och mer byråkrati hos a-kassorna. Det blir nödvändigt att för varje arbetslös klassificera vilket av de två villkoren som vederbörande tjänat in. Det innebär också att alla nu aktuella fall, cirka 800 000, måste klassificeras.
Förslaget om nytt arbetsvillkor innebär en skärpning i förhållande till gällande regler. Nu gäller att man skall ha arbetat minst 75 dagar fördelade under minst fyra månader. I båda fallen är ramtiden 12 månader före arbetslöshetens början.
I den praktiska tillämpningen innebär dagens regler att man letar reda på 75 dagar under ramtiden. De kan sedan vara fördelade hur som helst, bara de berör fyra månader. Men det kan räcka att det finns en dag under den fjärde månaden.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Arbetsvillkoret skärps. Det betyder att färre kommer att kunna kvalificera sig för ersättning. Det berör inte så mycket dem som har haft ett fast arbete, utan mer dem som försöker få fotfäste på arbetsmarknaden och dem som behöver kvalificera sig för en ny period i samband med arbetslöshet. Det är helt klart att detta kommer att innebära att alla nytillkommande på arbetsmarknaden, ofta ungdomar, kommer att få mycket svårare att få ersättning. Detsamma gäller dem som trots mångåriga försök inte har ett riktigt fotfäste på arbetsmarknaden och som går från ett tillfälligt jobb till ett annat. Det är ofta kvinnor och säsonganställda samt människor i glesbygd. Grupper med speciella arbetsformer, som t.ex. kulturarbetare, sjömän, lärarvikarier m.fl. kommer att få mycket svårt att klara dessa villkor. Dessa personer kommer ofta att bli utan både arbete och ersättning med regeringens politik och förslag.
2. Arbetsvillkoret får också en sådan teknisk utformning att det kan slå mycket orättvist. Nuvarande regler innebär att man skall ha arbetat minst 75 dagar (minst 225 timmar) fördelade under fyra månader. Regeringens förslag innebär att man måste ha arbetat minst 375 timmar fördelade med minst 75 timmar på envar av fem månader. Det kommer att innebära, om man ser till hela ramtiden, att en arbetstagare inte kvalificerar sig för ersättning trots att han arbetat fler timmar än en annan arbetstagare som kvalificerat sig för ersättning.
Exempel
Astrid och Lotta börjar var sitt vikariat (8 tim per dag) i januari på ett sjukhus. Vikariaten upphör i juni. Astrid som började arbeta något tidigare än Lotta är sjuk i juni, men trots detta arbetar de lika många timmar och dagar. Med nuvarande regler klarar båda att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod. Med regeringens förslag gör bara Astrid det, trots att båda har arbetat lika många timmar och dagar. Så här många dagar och timmar har de arbetat.
Månad 1 2 3 4 5 6 Totalt Astrid 10 15 15 20 15 c175 dagar (600 tim)c0Lotta 2 15 15 20 15 8 c175 dagar (600 tim)c0 Även om Lotta hade arbetat full tid under månaderna 2 till 5 skulle hon inte ha tjänat in en ny period. Detta är problemet med månadsregeln. Den övergavs i mitten av 80- talet på grund av dessa konsekvenser.
3. Arbetsvillkorets utformning får också betydelse för ersättningens storlek genom fastställande av normalarbetstid. Med den utformning som regeringen givit förslaget kommer man att leta bakåt tills man hittat fem månader som uppfyller arbetsvillkorets krav om arbetad tid.
Fastställande av normalarbetstid
Regeringens förslag är att beräkningen av normalarbetstid ändras. Den arbetstid är avgörande som den försäkrade hade i det arbete som låg till grund för arbetsvillkorets uppfyllande. En följd därav är också att den dagsförtjänst som arbetstagaren hade under den tiden avgör arbetslöshetsersättningens storlek.
Enligt nuvarande regler fastställs normalarbetstiden efter den arbetstid som var normal för den försäkrade innan han blev arbetslös. Den förtjänst man hade då blir avgörande. I praktiken är det i flertalet fall inget problem att fastställa vad som är normalt, eftersom arbetstid och inkomst inte varierat under ramtiden. För den som haft många arbeten med varierande arbetstid och inkomst måste dock en beräkning ske. I praxis innebär det att man då ser till de tre bästa månaderna under ramtiden. De tre månader under vilka man arbetat mest bestämmer arbetstidens omfattning och därmed också ersättningens storlek. Om man under arbetslösheten kvalificerar sig för en ny period, ligger den ursprungliga ersättningen fast när man påbörjar denna nya period. Man följer principen att söka efter normal inkomst och den ligger då innan arbetslösheten ursprungligen började.
Problemen med regeringens förslag är följande.
1. Man får en mycket strikt beräkning av arbetstiden och därmed ersättningens storlek när den försäkrade först blir arbetslös. De som arbetade mycket just innan arbetslösheten har fördel av detta. Det vanliga är emellertid att man tvingas minska sin arbetstid, ta tillfälliga jobb etc. innan man blir arbetslös. Man minskar ofta både lön och arbetstid.
Samma förhållande gäller för en företagare vars verksamhet går sämre och sämre vilket medför att inkomsterna blir lägre och lägre.
Med regeringens förslag kommer benägenheten att söka bl.a. tillfälliga arbeten att minska. Det kan vara bättre ''att vänta'' på arbetsmarknadsutbildning eller ALU.
2. Men de nya reglerna påverkar också ersättningens storlek för heltidsarbetande. Det blir inkomsten under de senaste fem månaderna före arbetslösheten som blir avgörande, även om man tjänat mer tidigare under ramtiden.
Exempel
Erik tjänar 80 kr i timmen i sitt arbete där han arbetat i fem år. Han tvingas sluta, men får genast ett tillfälligt vikariat i fem månader. Där är lönen dock bara 70 kr i timmen. Sedan blir han arbetslös. Nu baseras ersättningen på 80 kr i timmen. Med regeringens förslag kommer den att basera sig på ett lägre underlag och blir klart lägre än i dag.
3. Förslaget får också synnerligen stora konsekvenser för den som blivit arbetslös och som sedan upparbetar en ny period. Den som nu tjänar in en ny period får behålla sin tidigare nivå på arbetslöshetsersättning när han går från den första perioden till den andra. Med regeringens förslag är det arbetstiden och förtjänsten under den nya kvalifikationsperioden som bestämmer arbetslöshetsersättningens storlek i den andra perioden. Den som under arbetslösheten accepterar ett sämre betalt tillfälligt arbete eller ett arbete med kortare arbetstid kan alltså påräkna att få sin ersättning sänkt i motsvarande mån.
Med regeringens förslag följer helt naturligt att benägenheten att acceptera bl.a. tillfälliga arbeten minskar. Det kan vara bättre att ''vänta på'' arbetsmarknadsutbildning eller ALU. Alla som nu har ''fast'' deltidsarbete och ''fyllnadsstämplar'' kommer inte att få någon ersättning alls.
Den som under arbetslösheten tar ett deltidsarbete och behåller detta förbi utförsäkringstillfället kommer att åsättas en normalarbetstid som motsvarar tiden i deltidsarbetet. Ingen arbetslös tid finns att ersätta. Det blir en faktisk utförsäkring efter 300 dagar. Detta leder till en utförsäkring av omkring 1 500 personer per månad.
Det blir i framtiden en mycket besvärlig uppgift för arbetsförmedlingarna att anvisa en arbetslös till en åtgärd som man vet kommer att föranleda kraftigt sänkta ersättningsnivåer i framtiden eller helt förlorad ersättningsrätt.
Regeringens förslag innebär mycket slumpmässiga och negativa verkningar vid bestämmande av normalarbetstid och dagpenning.
Exempel
A. Lisa har arbetat heltid när hon blir arbetslös. Efter en tid tog hon våren 1993 ett deltidsjobb på 80 % och börjar fyllnadsstämpla. ''Det är bättre än inget alls''. Jobbet upphör i november 1993. Sedan stämplar hon på heltid igen. I januari 1994 stämplar hon ut sin period. Hon har dock tjänat in en ny period genom sitt deltidsarbete. Med nuvarande regler får hon samma ersättning som tidigare. Med regeringens förslag får hon sin ersättning baserad på 80 % av sin deltidslön.
B. Lena har också arbetat heltid när hon blir arbetslös. Hon tog ett deltidsarbete på 80 % sommaren 1993 och fyllnadsstämplar. I januari 1994 har hon stämplat ut sina 300 dagar. Hon har genom sitt deltidsarbete, som hon har kvar, tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får hon fortsätta fyllnadsstämpla. Med regeringens förslag får hon ingen ersättning alls.
C. David blir arbetslös. Han tjänade 80 kr i timmen och får sin ersättning baserad på den inkomsten. Sommaren 1993 blir han erbjuden ett jobb i fem månader för 60 kr i timmen. ''Bättre än ingenting'', säger David och tar jobbet. I januari 1994 har han stämplat ut sina 300 dagar. Han har tjänat in en ny period. Med nuvarande regler får han behålla sin ersättning. Går regeringens förslag igenom baseras den nya ersättningen på lönen 60 kr i timmen. Inom ett och ett halvt år minskar således den inkomst han ska leva på från 80 kr i timmen till 48 kr. Hans månadsinkomst har sjunkit från 14 000 kr till 8 500 kr.
Regeringens förslag motverkar arbetslinjen och det blir kommunernas socialbudgetar som får försörja alla de som inte kan få sin försörjning tryggad från försäkringen.
Det är dock ett problem att vissa som ''fyllnadsmarkerar'' kan göra det för evigt. Det måste man komma till rätta med. Vi har tidigare redovisat hur man skall begränsa denna rätt.
Utförsäkring
Regeringens förslag kommer att leda till att utförsäkringarna ökar. Det blir kommunerna som via socialbidragen får försörja de arbetslösa. Kvar står det faktum att tiotusentals arbetslösa om en tid kommer att utförsäkras.
I regeringens tidigare proposition angavs att de arbetslösa skulle utförsäkras efter 300 plus 150 dagar. Så sent som i budgetpropositionen framhävdes fördelarna med ett sådant förslag. Det skulle ge incitament för de arbetslösa att skaffa sig arbete. En onekligen cynisk kommentar med tanke på att över 600 000 människor i dag söker ordinarie arbeten. I februari 1994 fanns enligt AMS statistik 324 133 öppet arbetslösa, men endast 28 377 lediga platser.
Det förtjänar att påpekas att samma regler som i dag inte bedöms ge tillräckliga incitament för de arbetslösa att söka arbete tidigare faktiskt fungerat bra.
Vi anser att det är mycket viktigt att ställa krav på den arbetslösa och att arbetsvilligheten måste prövas. Men att som regeringen införa en stupstock i försäkringen -- i synnerhet i en situation med en omfattande långtidsarbetslöshet -- leder bara till att kommunerna drabbas av en socialbidragsbomb när tiden rinner ut.
I det senaste förslaget från regeringen har man förlängt stubintråden på socialbidragsbomben med 150 dagar. Ett s.k. allmänt arbetsvillkor skall ge den arbetslöse dagpenning i 300 dagar. Därefter kan man med ett s.k. särskilt arbetsvillkor få tillgodoräkna sig tid i t.ex. arbetsmarknadsutbildning och ungdomspraktik och få ytterligare 300 dagar. Därefter utförsäkras man.
Ersättningsperioderna sägs alltså i det nya systemet bli 300 (450) + 300 dagar om den andra perioden bygger på ett särskilt villkor. Detta är bara sant i det ytterligt fåtal fall då man fått ut sista dagen i den första perioden och därefter kommer i en åtgärd som ger det nya arbetsvillkoret. Den andra perioden beräknas nämligen ha börjat den första ersatta dagen efter att arbetsvillkoret har uppfyllts. Den som tjänar in den andra perioden efter att ha stämplat 100 dagar i den första kommer att få ersättning under totalt högst 400 dagar (300 + 100(300-200).
Detta kan innebära att den som är över 55 år har förbrukat hela sin andra ersättningsperiod redan innan den börjar.
Exempel: Arbetslös 55-åring får ut 100 dagar i sin ersättningsperiod. Därefter kommer han i en åtgärd som ger honom ett särskilt villkor. Efter åtgärden är han åter arbetslös och får sina återstående 350 dagar i period ett. Han har uppfyllt ett särskilt villkor och tillerkänns 300 ersättningsdagar. Den nya perioden beräknas från dagen efter att det nya villkoret uppfyllts. Därefter har han redan förbrukat 350 dagar och skulle egentligen vara ''skyldig'' kassan 50 ersättningsdagar. Faktisk utförsäkring efter 450 dagar.
Sättet att beräkna ersättningsperioder kom till under ett skede då man faktiskt inte räknade med att någon skulle bli utförsäkrad och i varje fall inte få ersättning under flera perioder efter varandra. Med det föreslagna systemet och med bara två på varandra följande perioder får det förödande konsekvenser. För att kunna uppskatta hur många som snabbt utförsäkras med den nya regeln krävs att man kan ta fram uppgifter om hur många som uppbär ersättning för sin tredje period och om någon av perioderna helt eller delvis bygger på vad som i dag är jämställd tid.
I konsekvens med åtstramningen i övrigt föreslår regeringen också en skärpning av reglerna för omprövning (uppräkning) av dagsförtjänst och normalarbetstid. F.n. kan sådan uppräkning göras om man haft ett sammanhängande avbrott i ersättningsperioden på grund av arbete, arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering med statligt utbildningsbidrag och därvid haft högre inkomst än tidigare under 12 veckor. Med de föreslagna reglerna faller detta. Arbetsmarknadsutbildning och rehabilitering kan bara ligga till grund för ett särskilt villkor och kan inte ligga till grund för omprövning. För att ett arbete skall kvalificera för uppräkning måste det enligt förslaget ha pågått så lång tid att det motsvarar något allmänt arbetsvillkor 5 x 75 timmar eller 10 x 65 timmar.
Det lönar sig således att vara passiv och försöka skjuta fram åtgärden i tiden.
Vad skall hända med de utförsäkrade? Det vet inte regeringen. Man fattar beslut om att införa en snabb utförsäkring, men vet inte vad den arbetslöse då skall drabbas av. Saken skall utredas förklarar regeringen i förhoppningen att lugna landets arbetslösa och landets kommuner. Det är en bakvänd ordning. Den långtidsarbetslöse kastas ut i det okända med en vag försäkran om att landningen så småningom kommer att bli mjuk.
I några besynnerliga och dunkla meningar talar regeringen om att den utförsäkrade skall bli föremål för intensifierade åtgärder ''för att påskynda återgången till reguljärt arbete''. Det är svårt att förstå varför man inte på en gång sätter in dessa effektiva åtgärder om de nu finns. Varför vänta tills den arbetslöse blir utförsäkrad?
Detta är naturligtvis också vilseledande retorik. Utförsäkringen kommer att leda till en socialbidragsbomb, vars verkan kommer att vara mest förödande för regioner med låg sysselsättning och hög långtidsarbetslöshet. Skogslänen kommer att drabbas hårt.
Det går inte att i dag säga hur många personer det blir fråga om. Men ett riktmärke kan vara att se hur många personer som i dag går från åtgärd till arbetslöshet. Det rör sig om 190 000 personer. Av dessa kommer bara de som får ett arbete att kunna kvalificera sig för en ny period. Resten kommer att utförsäkras eller med andra ord stötas ut ur systemet.
Försämringar för företagare
Trots fagert tal om motsatsen presenterar inte regeringen någon lösning för företagarna, tvärtom.
Företagarna kommer att få svårt att klara avgiftsvillkoret, eftersom de ofta har små eller inga inkomster perioden innan arbetslösheten inträder.
Tidigare har dagpenningen för företagare beräknats utifrån det bästa av de tre senaste åren. Ett sådant förfarande blir inte möjligt nu, vilket leder till minskad ersättning.
Godtycke, krångel och byråkrati
För den som tycker att godtycke och slumpen skall bestämma om någon skall få ersättning är regeringens förslag en fröjd att läsa. Likaså är propositionen briljant för den som tycker att byråkrati, administration, krångel och fler statligt anställda administratörer är något som Sverige skall satsa på. Propositionen är nämligen full av förslag som får dessa konsekvenser. Propositionen kommer också att uppskattas av dem som tycker att samma statliga myndighet skall vara såväl polis, åklagare som domare. Det är ju den rollen AMS får. Samtidigt skall AMS kontrollera och ge anvisningar till sina värsta konkurrenter. AMS skall t.o.m. bestämma hur de privata a-kassornas blanketter skall se ut. Varför inte inrätta ett blankettverk på en gång?
Godtycke uppstår som redovisats tidigare när man skall fastställa avgiftsvillkor. En person som tjänat mycket mer än en annan kan nekas ersättning. Godtycke uppstår när man skall fastställa arbetsvillkor. En person som arbetat mer än en annan under samma tidsperiod kan nekas ersättning. Godtycke uppstår när arbetsförmedlaren skall anvisa någon till ett tillfälligt arbete, som han vet kommer att leda till lägre ersättning när arbetet upphör.
Krångel blir det när man inför nya villkor, när man måste granska alla nu aktuella fall, när man måste göra undersökningar långt tillbaka i tiden, när månadsvisa intyg blir viktiga för ersättningen, när en arbetslös kan byta utbetalare under en ersättningsperiod, när nya fuskmöjligheter skall täppas till genom korsvisa kontroller. Krångel blir det när tre olika system skall administreras samtidigt; det nuvarande systemet, ett tillfälligt system enligt de invecklade övergångsreglerna och det nya systemet.
Krångel leder till mer byråkrati. Det i sin tur leder till fler administratörer. Det blir naturligtvis fler sådana i statens tjänst, när man bryter sönder väl fungerande privata system för att överföra dem till staten. Blir den obligatoriska bilförsäkringen regeringens nästa objekt för statlig ''konkurrens''?
Ett dyrt förslag?
Trots alla trumpetstötar om en försäkring som omfattar alla konstaterar regeringen helt frankt i propositionen att sammantaget torde ''andelen arbetslösa som helt saknar kontantstöd minska marginellt.'' Tidigare har regeringen framhållit det som helt oacceptabelt att 25 % av de arbetslösa inte får någon ersättning. En grupp som hittills inte fått inkomstrelaterad ersättning, därför att de inte varit beredda att betala för det, skall enligt regeringen nu bytas mot en grupp som tidigare betalt en frivillig avgift och fått ersättning, men som nu inte klarar villkoren.
Innan de nya och hårdare reglerna slår igenom kommer fler att få ersättning. Det beror också på att regeringen tillfälligt sänker kraven för att få ersättning. Detta betyder på kort sikt ökade kostnader för försäkringen. Men på lite sikt ökar utförsäkringarna, sänks ersättningarna och får färre ersättning, varför inga kostnadsökningar uppstår enligt regeringen. Färre kommer då att få ersättning än enligt nuvarande regler.
Vi underkänner de kostnadsberäkningar och prioriteringar som regeringen gör. Vi kan också konstatera att någon samhällsekonomisk kalkyl inte är gjord. Inte heller finns någon regionalpolitisk kalkyl, som arbetsmarknadsministern skryter med att det nu alltid görs. Om uppgifterna att försäkringens kostnader på kort sikt ökar med 2--3 miljarder kronor skulle vara riktiga, innebär vårt ställningstagande att vi sparar motsvarande belopp. Vi menar att alla resurser nu måste inriktas mot att bekämpa arbetslösheten.
Vi tror dessutom att försämrad arbetslinje och en omvandling av försäkringen till en socialförsäkring kommer att medföra mycket stora samhällsekonomiska kostnader för långtidsarbetslöshet och ökad utslagning. Flexibiliteten på arbetsmarknaden kommer att bli avsevärt mindre.
Vi kan inte heller acceptera att det i stort sett är kvinnor och ungdomar som skall få betala att ett antal personer som vägrar ansluta sig till dagens a-kassor skall få ersättning. Och vi kan inte heller acceptera att de personer som valt att stå utanför a-kassan skall premieras för detta genom att få avgiftsperioden tillfälligt sänkt.
Dessutom måste man beakta de administrativa kostnaderna. Dagens försäkring fungerar väl utan att staten har några kostnader för administrationen, som uppgår till cirka 500 miljoner kronor per år. Dessa kostnader kommer att öka kraftigt med den ökade byråkrati som nu införs. Dessa administrativa kostnader skall nu betalas av allmänna medel för de arbetslösa som vänder sig till de statliga kassorna. Detta kostar enligt regeringen 20 miljoner kronor för statsverket under det första halvåret. Detta kommer långt ifrån att räcka. Om regeringens uppgift är riktig att 70 000--80 000 personer skall få ersättning närmar sig kostnaderna snabbt 100 miljoner kronor, förutom de kostnader som måste läggas ned initialt på datasystem m.m. Ju fler som lämnar a-kassorna desto högre blir kostnaderna för statsverket. Är det resurserna till arbetsförmedlingarna som skall stå för detta?
Något förslag om att sätta av medel för att uppnå konkurrensneutralitet har inte presenterats. Men det kommer att kosta staten minst 500 miljoner kronor per år att uppnå detta eller själv ta över hela administrationen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:209,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de nya reglerna skall börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995,
3. att riksdagen godkänner inriktningen av arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning får i uppdrag att utreda frågan om arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 5 maj 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)